Venus ett framtida rymdäventyr. En ogästvänlig yta väntar men i dess övre atmosfär är det tvärtom.

Venus är inte en drömdestination för blivande rymdturister. Istället för att vara ett paradis är planeten en helvetisk värld med temperatur på ca 460 C vid ytan. Atmosfären är giftig och lufttrycket på ytan högt.


Trots detta arbetar NASA för närvarande på en bemannad färd till Venus. Det blir en resa utan landning på ytan då dennas temperatur gör detta omöjligt. Ytan är varmare än smältpunkten för ex bly och vismut. Metaller vilka i denna heta miljö kan falla ner som snöflingor på de högsta bergstopparna på Venus.


Ytan består av karga klippor och vidsträckta slätter. Men en bemannad farkost ska inte landa. Tanken är istället att använda Venus täta övre atmosfär som bas för utforskning av Venus.


En atmosfär som är den mest jordliknande platsen i solsystemet. Mellan höjder på 50km och 60km kan tryck och temperatur jämföras med regioner i jordens lägre atmosfär. 

Det atmosfäriska trycket i Venus atmosfär på 55 km höjd är ungefär hälften av trycket på Jordens havsnivå. Människan skulle utan problem kunna existera här utan tryckutjämnande dräkt. Trycket motsvarar här detsamma som på Kilimanjaros topp (vilkens höjd är ca 5000 meter över havsnivån) och temperaturen ligger mellan 20° C och 30° C. 


Atmosfären vid denna höjd är tät nog för att skydda astronauter från joniserande strålning från rymden. Venus atmosfär består av 97 % koldioxid, 3% kväve och resten spårämnen. Inget syre finns så syrgasmask behövs för besök utanför en rymdkapsel.

Venus reflekterar ca 75% av det ljus som faller in från solen. De starkt reflekterande molnlagren finns mellan 45km och 65km höjd.

 De finns i ett töcken av svavelsyra under denna nivå. Nivån mellan 45 -30 km över Venus yta bildas svavelsyradroppar i atmosfären . Därför behöver farkoster i denna atmosfär korrosionsskydd.


 Den övre atmosfären är dock en annan historia. Vissa typer av extremophile organismer som finns på jorden kan klara förhållandena i atmosfären på denna höjd på Venus. Arter såsom Acidianus infernus  kan leva här(detta är bakterier).
  

 Luftburna mikrober har hittats i jordens moln. Men det bevisar inte mer än att liv kan vara möjligt i den högre atmosfären på Venus. De nuvarande klimatförhållandena och sammansättning av atmosfären på Venus är resultatet av en skenande växthuseffekt (en extrem växthuseffekt som inte kan vändas enligt den kunskap vi har i dag) vilken en gång omvandlat Venus från en troligen gästfri jordliknande tvillingplanet till Jorden till en ogästvänlig plats i dess tidigaste historia. 


Troligen kan vi inte vänta lika dramatiska växthuseffekter på Jorden även om klimatförändringar är på väg. Venus skulle vara en mycket intressant plats att kolonisera om vi kunde vända växthuseffekten där. Till dess vi eventuellt kan detta (om ens någonsin) får vi besöka dess övre atmosfär vilken är den mest gästvänliga platsen på Venus och även i hela vårt solsystem utanför Jorden som vi vet idag.


Bild på Venus.

Gravitationsvågor kan användas till framtidens kommunikation.

RUDN matematiker (RUDN är ett universitet i Ryssland) har upptäckt möjligheten att överföra information rumsligt med hjälp av nonmetricity vågor  utan snedvridning. Detta resultat konstaterades efter att  matematikerna analyserade egenskaperna matematiskt av gravitationsvågor.


De för inte så länge sedan upptäckta gravitationsvågorna (vilket  gav nobelpriset i fysik 2017) är vågor av krökning av rumtiden vilket enligt Einsteins allmänna relativitetsteori bestäms helt av rumtiden själv. 


För att beskriva gravitationsvågors möjlighet till användning använde RUDN forskarna matematisk abstraktion - ett affine utrymme, dvs ett vanligt vektorrum men utan en beskärning av koordinater. Dess slutsats blev att det  finns funktioner som förblir oföränderliga i distribution av en våg i en sådan matematisk representation av gravitationsvågor. 


Det är då möjligt att ställa in en godtycklig funktion så att kodade uppgifter framförs på ungefär samma vis som vid överföring av elektromagnetiska vågor likt radiosignaler. 

Det innebär att om du hittar ett sätt att ställa in dessa vågor kommer de att kunna sändas till någon punkt i universum eller  här på Jorden  utan att signalen förändras på vägen.


 Gravitationsvågor kan då användas till dataöverföring ”Vi upptäckte att vågor av denna typ (nonmetricity vågor) ska kunna överföra data genom gravitationsvågornas krökning av rumtiden  eftersom de innehåller godtyckliga funktioner som fördröjd tid vilket kan kodas till vågor (i en perfekt analogi till elektromagnetiska vågor).


Vad man här ska ta till sig är att forskare arbetar med att en gång i framtiden kunna använda gravitationsvågor för dataöverföring. I övrigt behöver man inte försöka förstå alla fackuttryck i detta sökande.


Bild från Wikipedia.  Tvådimensionell framställning av gravitationsvågor som alstras av två neutronstjärnor som kretsar runt varandra.

Här dansar två neutronstjärnor vars slut kommer att bli en mätbar krusning i rumtiden.

I en galax 920 miljoner ljusår från oss har astronomer upptäckt hur en stjärna exploderade som en supernova (för förståelse av vad en supernova är följ länken). Den kollapsade till en extremt kompakt stjärna som kallas för neutronstjärna.  En händelse som denna borde resultera i en smäll så kraftig att hela universum skulle skaka. OBS det innebär inte att vi människor skulle känna det utan enbart en mätbar effekt skulle uppstå och synas. 


Kollapsen resulterade till en extremt kompakt stjärna en så kallad neutronstjärna.


Men det var någonting som inte stämde i beräkningen och väntan blev förgäves. Explosionen blev inte så intensiv som supernovor brukar vara. En knappt mätbar effekt blev resultatet och den starka ljuseffekt som väntats falnande snart.


– Det är ett bevis för att stjärnan hade blivit av med stor del av sitt gasfyllda hölje före explosionen, säger Jesper Sollerman astronom vid Stockholms universitet. Han har varit med och studerat den här märkliga supernovaexplosionen.


Astronomer drar nu slutsatsen att stjärnan en längre tid har varit fångad i en nära dans med en neutronstjärna (för förståelse av vad en neutronstjärna är följ länken) som under lång tid har ryckt bort stora delar av stjärnans enorma gashölje. Av den forna lysande stjärnan återstod endast den inre kärnan vid explosionen. Därför blev den supernovaexplosion som inträffade inte lika ljusstark som supernovor brukar bli. 


Det unika nu är att astronomer nu istället fått se födelsen av ett dubbelstjärnsystem bestående av två neutronstjärnor. Den stjärna som exploderade blev en kompakt neutronstjärna och dess följeslagare som dragit bort dess gashölje är redan en neutronstjärna.  Dessa två neutronstjärnors framtid innebär däremot en kollision mellan dem.


En kollision då de här neutronstjärnorna till slut smälter samman med resultatet att det blir ett skalv så stort att det skapar krusningar i själva rumtiden. Dessa krusningar kan numera astronomer fånga upp i form av gravitationsvågor något som bara för några år sedan var omöjligt.


Rumtid  kan förklaras som en matematisk modell vilken kombinerar rummet (bredd, höjd och djup) och tid till ett enda sammanvävt kontinuum. I sin enklaste form utgår rumtiden från ett euklidiskt rum där det finns tre rumsdimensioner och till detta läggs tiden till som en fjärde dimension. Tillsammans bildar detta en mångfald som är känd som Minkowskirummet. En punkt i denna fyrdimensionella rumtid kallas för en händelse.  (för än mer förståelse av vad rumtidbegreppet innebär följ länken).


Bilden visar resterna efter en annan supernova än ovan. Keplers supernova.

En dvärggalax har hittats som har visat sig ha haft kannibalbeteende

Ett team på Instituto de Astrofísica de Canarias (IAC) har upptäckt ett nytt fall av vad som kan kallas galaktisk kannibalism. 


Det är inget ovanligt att galaxer uppgår i varandra och därmed bildar en större galax. Det ovanliga i detta fall är att en mycket liten galax har dragit till sig en mycket liten galax och ändå kan ses som en dvärggalax.


Sextans A heter den galax vilken gjort detta och vars massa är några 100.000 gånger mindre än Vintergatans.


Namnet Sextans A kommer från att den är granne med dvärggalaxen Sextans B vilken också är intressant. Denna har nämligen fem planetariska nebulosor vilket innebär att Sextans B är en av de minsta galaxer där planetariska nebulosor har observerats. Att här då finns fem stycken i denna lilla galax är mycket unikt.


Men Sextans A vilken detta inlägg behandlar visar på kannibalism. Kannibalism av en annan dvärggalax och vad som visar att så skett är olikheten av stjärnor i Sextans A.


Vid spektralanalys av stjärnor i galaxen fann man att den rumsliga fördelningen av blå metallfattiga stjärnor låg i regelbundna runda formationer, medan röda metallrika stjärnor fanns i elliptiska och oregelbundna formationer och banor koncentrerade åt nordöstra sidan av galaxen.

Sextans A-B finns i galaxhopen Sextanten. 


Förklaringen till detta bör vara att två galaxer sammanfogats vid en kollision och att de metallrika och metallfattiga stjärnorna inte kommer från samma galax.


Men det är en teori. Vi tolkar utefter det paradigm vi har inom vetenskapsteorin just nu. Men en dag kan som tidigare skett ett nytt paradigm behövas. Inget är säkert utan vi tolkar efter den rimligaste sanning vi just nu upplever verkligheten genom.


Men ännu finns gåtor som inte kan förklaras med det vetenskapsparadigm vi just nu arbetar utefter.  Och fler och fler motsägelser uppkommer hela tiden. Till slut kommer dessa anomalier (motsägelser) att resultera i ett nytt paradigm att arbeta utefter. Det har skett tidigare och kommer säkert att ske igen.


Bilden är på ovannämnda Sextans A galaxen vilken finns i Sextantens stjärnbild i lokala galaxhopen 4,3 ljusår bort.

Välkommen till den kanske äldsta Stjärnan i Vintergatan Pristine 221.8781 + 9.7844

Någonstans där uppe i Vintergatan finns stjärnan  Pristine 221.8781 + 9.7844. En av de äldsta stjärnorna i Vintergatan. Kanske den äldsta. Dock har jag inte hittat uppgifter om exakt var man ska söka efter den.

 Efter Big Bang var universum fullt av väte och helium och med mycket lite litium medan inga tyngre element fanns.


Det var en metallfattig tid.  Pristine 221.8781 + 9.7844  är enligt en ny rapport  en stjärna vilken är mycket metallfattig.


Vad som även kan bekräftas är att denna stjärna är mycket äldre än vår sol. Kanske den äldsta eller säkert en av de äldsta stjärnorna i Vintergatan. Vi vet dess ålder bland annat på grund av dess metallbrist.


Denna slutsats blev resultatet efter studier utförda med spektrografen ISIS med William Herschel Telescope och med spektrografen IDS på Isaac Newton teleskop los Muchachos observatorium (Garafía, La Palma).


 Studien av mycket gamla stjärnor, som har katalogiserats och analyserats leddes från Leibniz Institutet för astrofysik (Potsdam, Tyskland) och från universitetet i Strasbourg (Frankrike).


Studien har resulterat i mer förståelse av tillståndet i universums första tid.


Forskarna använde även ett speciellt färgfilter på Kanada-Frankrike-Hawaii-teleskopet i letandet efter de metallfattiga första stjärnorna som bildades i Vintergatan.


Undersökningens syfte var att få ytterligare en pusselbit i förståelsen av vårt tidiga universum och av hur allt utvecklades efter Big Bang. Kanske vi en dag förstår mer om detta men frågan varför Big Bang uppstod och i vad, är en helt annan historia och gåta vi inget vet om. 


Bild på ett av teleskopen som ingår  Isaac newton group. Ovanstående finns på ovannämnda los Muchachos observatorium (Garafía, La Palma).

Sista steget för flertalet stjärnors liv är att bli en vit dvärg och därefter en svart dvärg. Men vissa kan ha tur och återupplevas om och om igen.

En vit dvärg är en stjärna som varit en normalstor stjärna lik vår sol men kollapsat till en dvärgstjärna och en liten storlek efter att först ha svällt upp till en röd jätte efter det att kärnbränslet i stjärnan tagit slut (ett öde som väntar även vår sol). En vanlig vit dvärg har en radie som är ca 1 procent av solens men har ungefär samma massa vilket innebär en täthet på cirka 1 ton per kubikcentimeter.
  

En vit dvärg kommer därefter efter miljardtals år att ha kylts ner så mycket att den inte längre avger något synligt ljus och antas då bli en svart dvärg.  Eftersom universum uppskattas till 13,7 miljarder år har troligen inte lång tid nog förflutet för att någon vit dvärgstjärna ännu blivit en svart dvärg. Flertalet av stjärnorna kommer dock en gång att sluta på detta vis. 


Undantaget är stjärnor med minst åtta gånger större massa än vår sol. De mest massiva stjärnorna, med åtta gånger massan av solen eller mer slutar sina existenser i en våldsam supernova. Därefter blir de en neutronstjärna alternativt ett svart hål.


Stadiet vit dvärgstjärna däremot föregås av ett uppsvällande till röd jätte innan de krymper ihop till vit dvärgstadiet.


 När en stjärna sväller för att bli en röd jätte slukas de närmsta planeterna.  Men några stjärnor kan fortfarande överleva efter detta stadie. NASA'S Spitzer avslöjade att minst 1 till 3 procent av de vita dvärgstjärnorna har rester av atmosfärer vilket tyder på att stenigt material har fallit in i dem. De flesta vita dvärgarna kommer dock att blekna bort i relativ glömska efterhand som eonerna går och all dess energi försvinner och de slutar som en svart dvärg.


Men ett mindre antal av de vita dvärgarna får ett annat öde. De som har en följeslagare av en annan stjärna. Då kan exempelvis dennas materia dras in i den vita dvärgen och en mycket tät neutronstjärna uppstå. 


Ett mer explosivt skede kan även uppstå om en vit dvärgstjärna reagerar tillsammans med en röd jätte. Då kan en 1a-supernova bli resultatet. 


En supernova typ Ia uppstår när en vit dvärg drar till sig materia från en närbelägen grannstjärna som svällt upp till en röd jätte. När den vita dvärgens massa växt till 1,3 solmassor och närmar sig Chandrasekhargränsen startar kolförbränning i dess inre.


 Om följeslagaren är en annan vit dvärg och den vita dvärgen drar material från dess följeslagare kan den antändas till en nova. Eftersom den vita dvärgen förblir intakt kan det upprepas flertal gånger när den når den kritiska punkten och resultera i att det blåser liv tillbaka till den döende stjärnan om och om igen.

Ett slags återuppståndelse sker.


Bilden visar hur en supernova typ Ia blir till.

Vad såg munken Anthelme på himlen 1670?

Astronomer har sedan 1670 undrat över vad munken och astronomen Père Dom Anthelme såg i juni detta år på stjärnhimlen. Han beskrev det året hur en stjärna brast inför hans ögon.


Detta skedde strax under huvudet av stjärnbilden Svanen 2200 ljusår från oss. Namnet på fenomenet eller stjärnan som brast blev CKVulpeculae.


Länge antogs att det var en nova han sett. En nova är namnet på en stjärna, vanligtvis en vit dvärgstjärna med nära kontakt med en röd jätte vilken under en period ökar sin ljusstyrka kraftigt. Men något stämde inte och det klassificerades i vår tid istället som en röd nova.


En röd nova är vad som resulteras efter två stjärnors kollision och sammanslagning. De kännetecknas av en distinkt röd färg och en ljuskurva som dröjer sig kvar med återuppväckt ljusstyrka i det infraröda fältet. 


Men nu har ett internationellt team av astrofysiker inklusive två professorer vid University of Minnesota knäckt den 348-årig gåtan. Munken bevittnade något helt annat, nämligen den explosiva sammanslagningen av en vit dvärgstjärna och en brun dvärg något som aldrig bevittnats tidigare och vilkens effekter nu fotograferats i vår tid genom ALMA- teleskopet.


Arbetet leddes av astrofysiker vid Keele University (England) och publicerades i månatliga meddelanden från Royal Astronomical Society. 


Vita dvärgar är rester av stjärnor. Stjärnor likt solen vilka är i slutfasen av sina liv medan bruna dvärgar är ”misslyckade stjärnbildningar vilka har 15 - 75 gånger massan av Jupiter men inte tillräckligt för att antända de termonukleära fusionsreaktioner som tänder upp en stjärna.


De två objekten (den vita stjärnan och den bruna dvärgen) kom alltför nära varandra och vid sammanslagningen for skräp ut vars kemiska sammansättning gav det sken munken såg och vilkets effekter vi än kan se på bilden ovan.


Det är därför en unik bild som visas ovan på CK Vulpeculae tagen av ALMA-teleskopet.

Centaurerna kretsar i sina banor hotande Jorden då och då.

Centaurer är en asteroidklass av isiga planetoider vilka roterar runt solen mellan Jupiter och Neptunus bana. De ska inte förväxlas med asteroidbältet mellan Mars och Jupiter eller Kuiperbältet bortanför Neptunus i vilket Pluto ingår.


Ännu har ingen centaur blivit fotograferad på nära håll. Däremot finns bevis som pekar på att Saturnus måne Phoebe, som fotograferades av Cassini år 2004 är en infångad centaur.  


Centaurer rör sig bland gasjättarna i det yttre av Solsystemet ibland korsar de Saturnus och Uranus omloppsbanor och i vissa fall även Neptunus. På grund av sin närgångenhet till gasjättarnas gravitation har de en instabil omloppsbana och på sikt gör det att de kan ta en riskfylld ny bana rätt in mot Jorden eller andra planeter vilket historiskt även skett. Minnen från dessa händelser finns i form av nedslagskratrar.


Troligen är dessa objekts ursprung från Kuiperbältet. Objekten i Kuiperbältet med dess asteroider och dvärgplaneter har någon gång störts i sina banor och nu hamnat mellan Jupiter och Neptunus(kanske av den mystiska planet 9). 


Forskare vilka studerat solsystemets tillkomst uppskattar att ett otal nära möten och effekter skett med de jordlika planeterna (från ca 3,8 miljarder år sedan, tills nu) med katastrofala följder.


 Centaurer kan också bli aktiva kometer då förekomsten av vatten finns på ett stort antal av dem och kanske det är från krockar med sådana vatten kom till Jorden.


Forskning om ovanstående har bedrivits bland annat av en forskare med namnet Mattia Galiazzo på universitetet i Wien varifrån rapporten kommer om Centaurernas riskbeteenden för oss nu kommit.
  

Minnen från krockar eller närkontakt finns i form av kratrar i storlekar från hundratals kilometer i diameter till mindre än 10 km diameter på både Jorden, Mars, Venus och månar mm i solsystemet. 


Bild: Fördelningen av asteroider i det yttre solsystemet. De orangea prickarna är centaurer medan de gröna är objekt i Kuiperbältet. 

På månen Europas underjordiska saltvattenhav tornas det upp ca 15 meter vassa isflak. Landningsproblem befaras för framtidens farkoster.

Jupiters fjärde måne i storleksordning är Europa. En istäckt måne vilken saknar kratrar (åtminstone synliga sådana). 


Under istäcket antas ett saltvattenhav finnas där det kan finnas någon form av liv. Sammantaget är istäcket inklusive detta hav ca 10 mil tjockt.   Jupiters starka magnetfält och den vulkaniska aktiviteten under Europas yta kan ge värme till havet vilket ger möjligheter till att liv kan ha bildats. 


På Europas yta är temperaturen  -140° C till -190° C. Ytan är utsatt för kraftig solstrålning på grund av den ytterst tunna atmosfären samt stark partikelstrålning. 

Detta leder till fotolys (ombildandet av syrgas till ozon)  och radiolys (en kemisk spjälkning av molekyler genom joniserande strålning). Om det hade funnits organiskt material på ytan skulle det brytas ner.  Inget organiskt material har påvisats på ytan. 


På ytan finns knappast förutsättningar för liv och därigenom kan eventuella livsformer under ytan inte få tillskott av organiskt material från ytan. Möjligheten till att det finns liv under ytan är starkt kopplad till frågan om det finns flytande vatten under isytan chansen för detta är vad man vet stor. Det antas inte att det är ett tio mil tjockt istäcke som ligger här. Vad som motsäger bottefrysning är att isflak av nedanstående slag en gång måste ha varit rörliga och kanske så är ännu. 


Vid en framtida landning på Europa kan problem uppstå om vi inte först vet mer om ytans beskaffenhet. Isen i sig är knappast ett problem den håller säkert.


Men isens ytskikt är enligt nya rön inte jämn utan är full av upp till 15 meter upprättstående vassa isflak. Bladliknande konturer med kortsidan uppåt. Detta gör en landning mycket svår. Hur den ska gå till vet man inte.


En så taggig yta blir svår att landa på. Kanske behövs enligt mig något slag av konstgjord issmältning först där landningen ska ske. Men om detta är möjligt eller om denna då utjämnade yta för landning blir bestående under en rymdfarkosts uppdrag vet man inte. 

Men omöjligt tror jag inte det skulle vara, isflaksformationerna på ytan kanske är gamla och nya uppstår troligen inte under korta tidsrymder.

Bild: visar hur en genomskärning av Europa antas se ut.

Fartvidunder av stjärnor i Vintergatan upptäckta vilket kan vara tecken på att de egentligen inte hör hemma i galaxen utan kommit utifrån.

Astronomer har upptäckt att enstaka stjärnor är otroligt snabba fartvidunder i Vintergatan. 


De rusar fram i en otrolig hastighet. Två av de snabbaste stjärnorna uppskattas till att rusa med en hastighet av 700 km per sekund. I jämförelse kan nämnas att vår sol kretsar kring galaxens centrum med en hastighet av ungefär 200 km per sekund.
 


Det är möjligt att dessa snabbrusande stjärnor skapades i en annan galax och har  slungats ut i intergalaktiska rymden på kollisionskurs med Vintergatan.


Vår galax stjärnor är i antal flera hundra miljarder stjärnor varav de flesta finns i en tät disk och utbuktning kring galaxens centrum i vars centrum ligger ett supermassivt svart hål. Återstoden av stjärnorna finns i spiralarmarna vilka omger vår galax (där även vårt solsystem finns).
  

De snabbrusande stjärnorna rör sig så fort att de nog med tiden  kommer att dra sig loss från gravitationen av Vintergatan och försvinna  ut i tomma rymden på väg mot någon annan galax eller evig ensamhet tomma rymden.


De kan ha sitt ursprung från näraliggande dvärggalaxer som ex de Magellanska molnen. Dessa stora och lilla Magellanska molnen är på väg in i en framtid där de slukas av Vintergatan 

Det antas även i vissa undersökningar att ett tredje moln  funnits ett mindre vilket redan slukats av Vintergatan, Kanske det är rester av detta som de snabba stjärnorna kommer från.


Men snabbrusarna kan även ha färdats genom rymden från en avlägsen galax och infångats av Vintergatan. Interstellärt objekt  finns och kommer hit ibland. Ex Oumuamua som kom för ca ett år sedan och snabbt rusade rätt igenom vårt solsystem utan att fångas in av gravitationen från någon planet eller solen. 

Kanske även enstaka eller smågrupper av vilsna stjärnor en gång gjort detta och nu är på väg rakt igenom Vintergatan. I så fall är de högintressanta då de kan ge insikter om andra sammansättningar i andra galaxers stjärnor.


Stjärnorna i Vintergatans tros alla ha en grundläggande sammansättning där huvuddelen av deras massa består av väte.


Om de snabba stjärnorna befinns innehålla ett större överflöd av ex tyngre beståndsdelar ger det en misstanke av att de  kommit från en annan galax.

Men kan vi vara säkra på det? Knappast dessa stjärnor kan höra hemma i Vintergatan från dess bildande. Det kan finnas mer än en sort av stjärnmassa här alla behöver inte  ha en huvuddel bestående av väte.


Det enda vi kan vara säkra på är att det finns stjärnor i Vintergatan som rör sig snabbare än huvuddelen av stjärnorna. Varför de gör detta kan bero på dess sammansättning, att de kommit utifrån eller någon okänd faktor. Frågan blir även varför, hur länge de gjort detta och om hastigheten kommer att minskas och kanske stabiliseras till ungefär samma som huvuddelen av stjärnornas fart däruppe (eller istället öka).

Bild från Wikipedia: 
Schematisk bild av Oumuamua där den följer sin hyperboliska bana genom det inre solsystemet. Oumuamua  ät ett objekt som inte är stjärna och inte tillhör solsystemet och heller inte är bundet till någon annan stjärna.

Extremt konstiga miljöer där liv inte borde finnas på Jorden har likväl liv. Kan det vara samma sak på Mars?

Cyanobakterier är fotosyntetiserande bakterier vilka forskare antar  haft stor betydelse för syresättningen av Jordens atmosfär. Deras agerande fick  jordens i övrigt livsfientliga yta att efterhand omvandlas till en grön växtrik värld där alla slags djur  uppstod. 


Cyanobakterier har därmed varit viktiga genom historien för livets utveckling på jorden säger Lynn Rothschild astrobiologist vid NASA Ames Research Center i Kalifornien i en ny studie. De har förvandlat Jorden till en plats som är beboelig för de djur som utvecklats här”, sade Rothschild.


Denna händelse tog plats för ca 2,7 miljarder år sedan


Vissa cyanobakterier kunde (kan) förändra det kväve som finns (fanns) i vår atmosfär till biologiskt användbar ammoniak. Det stora bytet från fotosyntesen till kemiska livsvänliga möjligheter (syre) är spännande. Då vi vet att det skett här på Jorden funderar många nu på om samma sak skett (eller sker just nu) på Mars eller på någon annan plats. 


Om cyanobakterier på jorden fanns under ytan på Jorden kanske samma sak finns eller fanns på Mars. 


En mycket intressant och läsvärd artikel om en gömd sjö under Antarktis is publicerades nyligen. I denna artikel kan man lättfattligt läsa mer om livets uppkomst, syrets uppkomst och cyanobakteriers betydelse. Följ denna länk. 



Varje gång som vi undersöker extrema miljöer på jorden överraskar de med att där finns liv. Vi hittar alltid någon form av liv där vi inte tänker eller trodde det kunde finnas. Liv verkar kunna existera i vilka miljöer som helst (här på Jorden).


Men kan det vara så att om någon form av liv uppkommer på en planet exploderar livet i alla former av liv överallt? Kan vi se det som att om det funnits liv på Mars skulle det funnits överallt? Då vi inget kan se genom de underökningar av ytan vi redan gjort där innebär det att inget liv finns utan Mars är sterilt ren från liv. Kanske.


Men frågan om hur cyanobakterien uppstod på Jorden har jag inte hittat svaret på om det nu finns. Men kunde de uppstå utan syre här kanske de kan uppstå på andra planeter.


Bild på en cyanobakterie.

2015 TG387 (The Goblin) en dvärgplanet vilken verkar störas av den mystiska planet 9 vilken bör finnas gömd i vårt eget solsystem.

Planet Nio är en planet mindre än Neptunus men större än Jorden. Den antas finnas i vårt solsystem  men den har aldrig observerats mer än att mycket tyder på att den finns därute. Enligt datorsimulationer är den som närmast ca12 miljarder kilometer från solen i riktning mot Valfiskens stjärnbild i den inre delen av Oorts kometmoln.


Oorts kometmoln är ett vidsträckt bälte av ca 50000 kometer, asteroider och dvärgplaneter som omger solsystemet utanför Neptunus bana och utgörs av rester från dess bildande. Pluto är ett objekt som ingår i detta.


En dvärgplanet, kallad The Goblin eller 2015 TG387 långt bortom Pluto  har nu  undersökts angående den underliga bana denna har. 


Denna lilla himlakropp har en bana som stärker misstankarna om att det finns en nionde planet. En planet som stör The Goblin. 


The Goblin är en dvärgplanet vilken ligger på ett avstånd mer än dubbelt så långt bort som Pluto från solen. Det tar ca 40000 år för denna dvärgplanet att göra ett varv runt solen.


Men det är när The Globin är som närmast solen den har en extremt elliptisk bana som mest avlägsen är avståndet till solen över 300 miljarder kilometer.  Det är dess störda bana som får astronomer att än mer misstänka att det finns ett större objekt därute som stör en del mindre objekts banor runt solen.


Men vi ska inte vara helt säkra på det. Det kan vara andra effekter som stör vilka vi ännu inte förstår. Kanske av slaget gravitation från alla objekt i Oorts moln.

 Elektromagnetiska effekter eller kanske mörk energi om vi ska gå långt in i idéernas tankevärld. 


Bild som en konstnär föreställer sig planet 9.

Sydafrikanska MeerKat ansluts till det världsvida sökandet efter liv på andra planeter. Ett sökande vilket aldrig kommer att ta slut.

I Sydafrika finns Radio Astronomy Observatory (SARAO).

SARAO är en nationell anläggning förvaltad av National Research Foundation. Här finns radioastronominstrument och program såsom MeerKAT och KAT-7 teleskopen. Anläggningen ligger i Karoo ( är ett stäpp och halvökenområde i södra och västra Sydafrika.).


 MeerKAT består av 64 radioteleskopsantenner på bilden ovan ses en av dessa. Dessa kopplas nu upp i ett redan existerande globalt nätverk i sökandet efter planeter runt andra solsystem där liv kan finnas. Detta globala nätverk av radioteleskop har som mål avsökning av ca en miljon stjärnors omgivning.


 Vad man söker efter är i första hand tecken på något slag av teknik som används vid ett solsystem därute. Såsom radiosändningar eller andra strålkällor av icke naturligt slag som vi känner det. Det söks tecken efter intelligent liv därute.


Kommer detta att ge resultat? Om det finns något att hitta därute kommer människan en dag att hitta det. Finns inget kommer människan säkert ändå aldrig att ge upp sitt sökande. Människan skräms av tanken på ensamhet i ett gränslöst universum av livlösa solsystem.


Bilden är på ett radioteleskopen ingående i  Meerkat vilket omtalas ovan.

Två, kanske tre, nya tidigare okända partiklar upptäckta i uppbyggnaden av den verklighet vi alla lever i.

Den stora Hadron Collider (LHC) är världens största och kraftigaste partikelacceleratoranläggning. Dess arbete består i att kollidera motsatt riktade protonstrålar med energi på upp till 7 biljoner elektronvolt per stråle innebärande totalt 14 biljoner elektronvolt. 


Detta kraftfulla instrument med en storlek av en 27 km ring  finns på Cern vid Geneve har nyligen upptäckt två nya partiklar.


Två Baryoner (grundläggande subatomära partiklar) som var och en består av tre kvarkar. Kvarkar är ännu mindre partiklar än baryoner som finns av olika slag: upp, ner, topp, botten, konstiga och charm. Dessa i sin tur bygger upp Hadronerna vilka i sig delas in i två undergrupper:  Baryoner som är uppbyggda av tre kvarkar och mesoner och de som består av en kvark och en anti-kvark.


Varje typ av baryon har en mix av kvarkar. Protoner är exempelvis baryoner och består av två upp kvarkar och en ner kvark per styck. 


De två nyupptäckt partiklarna klassificeras som botten baryoner. En kallas Σb(6097) + och består av en botten kvark och två upp kvarkar medan den andra har fått namnet Σb(6097)- och består av en botten kvark och två ned kvarkar.


En tredje partikeln kan även finnas upptäckte forskarna. Namnet på denna ej ännu bekräftade existens är  Z sub c-(4100). Det är en ännu mystik meson (som kan finnas, tecken på detta finns). Denna  partikel är i så fall en typ av instabil partikel som fladdrar förbi under en kort tid och existerar enbart vid högenergirika kollisioner. Den bör bestå av två kvarkar och två antikvarkar.



Nog upptäcks mer och fler små partiklar ännu. Frågan är om det finns en gräns för hur många som finns i uppbygganden av vårt universum? Kanske det är så att vi snart kan bekräfta att det minsta som kan finnas är enbart strängar (strängteorin). 
Skulle teorin vara sann då är det även sant att det finns betydligt fler dimensioner än de tre (höjd, bredd och djup) plus tid vi anser oss orientera oss inom idag.


En sak anser jag vi kan vara överens om. Att vad vi finner eller hur många partiklar eller vågor av okänt slag vi hittar är inget av detta något som är onödigt i uppbyggnaden av vårt universum. Inget kom till vid BigBang som inte har betydelse. Det fanns en anledning till allt som kom till då och allt behövs för att hålla ihop vår verklighet.
Bild; Acceleratorkedjan i Large Hadron Collider (LHC). Bild från Wikipedia.

Stora vätemoln kan ses lysa vackert långt därute i universum

Lyman alfa-skogen kallas en summa av absorptionslinjer kallade Lyman alfa-våglängder, i neutralt väte. Dessa våglängder uppkommer då ljuset från avlägsna kvasarer passerar genom moln av väte innan ljuset når jorden. Det blir en så kallad "skog" av linjer beroende på rödförskjutningen utifrån universums expansion.


Rödförskjutning uppkommer när en ljuskälla rör sig bort från observatören. Läs mer här om detta.   


Lyman alfa-skogar observeras i våglängder för både synligt ljus och ultraviolett strålning och ger flera intressanta egenskaper inom kosmologin. De visar bland annat om mängden och spridningen av materia i universum och även om bildandet av galaxer och andra större strukturer.


Observationer gjorda med spektrografen MUSE på ESO: s Very Large Telescope har upptäckt stora kosmiska reservoarer av väteatomer (moln av detta)  kring avlägsna galaxer vilka är vackert (för ögat osynligt) glödande som Lyman-alpha utsläpp från universums barndom. 


Undersökningen har koncentrerats på tiden av födelsen av universum, tiden efter Big Bang.


Ett oväntat överflöd av Lyman-alpha utsläpp i regionen upptäcktes av Hubble Ultra Deep Field (HUDF)  av ett internationellt team av astronomer finnas långt därute av instrumentet MUSE på ESO: s Very Large Telescope (VLT). 

Hubble Ultra Deep Field (HUDF) är ett projekt där man med hjälp av långa slutartider och rymdteleskopet Hubble lyckats ta bilder av galaxer från det som kallas  den mörka tidsåldern. Tidsåldern vilken inträffade för cirka 13 miljarder år sedan mellan 400 och 800 miljoner år efter Big Bang. Det är den djupaste ( längst från oss i tid och rum)  bilden av universum som någonsin tagits av människan i det synliga ljusspektret. 



De  utsläpp av Lyman alfa-skogar vågor från vätgasmoln som upptäckts täcker nästan hela synfältet. Nästan hela himlen lyser därmed osynligt (för ögat) med Lyman-alpha utsläpp från det tidiga universum. Jag undrar dock varför de få områden som inte lyser just gör detta, inte lyser?


Det är en spännande tanke att se upp mot den mörka natthimlen med sina stjärnor att tänka sig att det är lysande och glänsande men att vi inte med våra ögon kan se detta. Kanske det är tur då sållning av information behövs för att hålla koll på den verklighet vi behöver kunna förstå för att kunna orientera oss och leva utan att allt blir kaos. 


Bild: Hubbleteleskopet ett av teleskopet varifrån man kan göra mätningar på Lyman alfa-våglängder med låg rödförskjutning.

Mystiska förändringszoner i Jordens mantel

Mystiska zoner djupt ner i jordens mantel ger sken av att vara mineral vilken fällts ut från en forntida magmaocean bildad vid den kollision som  skapade månen.

Dessa upptäckta zoner finns mycket djupt ner i manteln, nära jordens kärna. 


Manteln i sig är cirka 2 900 kilometer tjock och zonerna vilka rör sig i denna är ca 100 km stora. Hur många som finns vet man inte bara att de finns.

De är kända endast genom seismiska vågor   vid jordbävningar.


Det indikerar då sin existens genom sitt sätt att skilja sig från mantelrörelser i övrigt. Dess sammansättning antas bestå av järnoxid-rika mineral bildade redan för 4,5 miljarder år sedan.


Det var då en stor asteroid krockade med Jorden och den blandning som då uppstod formade en måne med samma sammansättning som Jorden då också fick. Den måne vi idag ser på vår natthimmel. 


Med ovan upptäckt har vi förstått något mer (i teorin) av mantelns rörelsemönster och ovan annorlunda zoners uppkomst .

Blinka, blinka lilla stjärna hur jag undrar var du är, Välkommen till dubbelstjärnan Algol

Under oktober kan intresserade åskådare av stjärnhimlen utan hjälpmedel som kikare eller teleskop se dubbelstjärnan Algol blinka  på natthimlen.


 Detta genom att stjärnan faller till en ljusstyrka på 30 procent var 69:e timme varefter den tio timmar senare är uppe i sin ordinarie ljusstyrka. Ingen snabb blinkning men likväl ovanligt snabb för en stjärna. 


Visst alla stjärnor ses blinka men det är effekter från Jordens atmosfär och en icke sann ljusblinkning. En synvilla enbart.


Algol finns i stjärnbilden Perseus nedanför Cassiopeia och är den näst ljusstarkaste där. Den kan ses i öster redan under september. Variationen i ljusstyrka är så pass stor att det kan ses med blotta ögat.


Bäst är att se den i jämförelse med grannstjärnorna. När ljusstyrkan är normal motsvarar den nästan den hos Alfa Persei vilken befinner sig snett ovanför Algol medan dess lägsta ljusstyrka är något lägre än stjärnan Epsilon Persei vilken kan sökas till vänster om Algol.  

Runt midnatt under mitten av oktober hittar du Perseus halvvägs upp på himlen i östlig riktning.


Effekten vilket ger blinkningen kommer från den svagaste av dubbelstjärnan Algol när den passerar framför den starkare med 69 timmars mellanrum. 


Fallet från maximal till minimal styrka tar cirka fem timmar. Ljuset från Algols vita stjärna är 20 gånger så kraftfullt som den röda stjärnans ljus. Det är den röda stjärnans cirklande runt den vita som ger effekten av ljusminskning sett från Jorden.


Titta och njut på denna blinkande stjärna visserligen är det långsam blinkning men den existerar och kan upptäckas lätt.

Vintergatans rebeller är stjärnor vars rörelser är svårförstående.

Vintergatan är den galax där vi finns i en av spiralarmarna. I Vintergatan finns ännu   många mysteriet vi ännu inte har löst. Mycket har hänt här sedan Big Bang bildade universum för ca 14 miljarder år sedan och galaxerna därefter kom till. 

Vintergatans diameter är  cirka 100 000 ljusår och ungefär 12 000 ljusår i diameter. Det beräknas att det finns 200-400 miljarder stjärnor i Vintergatan och en av dessa stjärnor är solen vilken befinner sig ungefär 28 000 ljusår från centrum.


Ett forntida möte med en närliggande galax tros ha rubbat miljontals av Vintergatans stjärnors kurs. Det har nämligen observerats skilda svårförståeliga konstellationsformer av stjärnor vilka kan tolkas som att en kollision en gång skedde med en mindre galax eller flertal sådana vilket gett detta fenomen. Detta visas i en rapport författad Teresa Antoja forskare vid institutet av kosmos vetenskaper (ICCUB) vid Barcelonas universitet.


Den slutsats forskarna drar är att en gravitationstörning bland Vintergatans stjärnor har skett och från detta antagande har de arbetat vidare med datorsimuleringar och matematik för att undersöka vad som hänt. För detta har de använt data om hastighet och position för 6 miljoner stjärnor och matematiskt kört dessa uppgifter i datorsimuleringar.


Deras modeller visade att dessa störningar med vinglade stjärnor och dessas banor sannolikt inträffat efter något slag av kollision med en annan galax för mellan 300 miljoner och 900 miljoner år sedan. Kanske (enligt mig) det handlar om kollision med ett tredje Magellanskt moln. Vissa rapporter tyder på  att detta funnits.


I vilket fall läggs spännande pussel för att bättre förstå Vintergatans uppbyggnad och dess rörelser i vår tids syn på denna från Jorden och dess omgivning.

Stjärnsnurr kan nu mätas.

Stjärnor som liknar solen roterar upp till två och en halv gånger snabbare vid ekvatorn än vid högre latituder har forskare på NYU Abu Dhabi i New York kommit fram till genom sina mätningar vilka nu utmanar tidigare vetenskap av hur stjärnor roterar. 


I studien upptäcktes att solliknande stjärnor (stjärnor liknande vår sol i temperatur, ålder och storlek) kännetecknas av att på ett liknande sätt roterar snabbare vid de ekvatoriella regionerna  än på högre latituder. 


Andra solar (stjärnor) roterar omkring 10 procent snabbare ovanför dess ekvator.


Dessa mätresultat ovan var mycket oväntade och kan ännu inte helt förklaras men tros ha med magnetfältens uppbyggnad i skilda slag av solar. 


Mer forskning behövs. 


Kan det vara så att storleken har betydelse? Bara en undran men både storlek, ålder kanske och temperatur kan vara den springande punkten till förklaring. Men varför, bör  sökas i universums ursprung och dess början.

Asteroiden Oumuamus förbryllande ursprungsriktning kan ha hittats

Oumuamus är den spännande asteroid (vissa påstår numera att det är en komet då den likt dessa accelererar likt dessa i allt högre hastighet, men jag tvivlar expansionen av universum accelererar också men inte är detta kometeffekter) från yttre rymden vilken överraskade oss för ca ett år sedan. Den kom överraskande från ingenstans och svepte igenom vårt solsystem och försvann igen.


Många fantastiska teorier kom om vad dess underliga form berodde på och om det eventuellt var ett kamouflerat stjärnskepp på spaning i vårt solsystem.


Idag anses det som fantasier. Oumuamus är en ovanligt formad stenbumling på ca 400 meters längd vilken bör ha kastats ut en gång för kanske miljarder år sedan vid en katastrof någonstans i en galax därute.


Det har sökts från vilken riktning den antas ha kommit men först nu verkar det troliga svaret ha kommit. 


Nu anses det troligt att objektet har kommit från riktningen där den röda dvärgstjärnan HIP 3757 och stjärnan HD 292249 finns i stjärnbilden Enhörningen på södra stjärnhimlen.


 Oumuamus är den mest spännande upptäckten under 2017 enligt mig. Tyvärr kunde vi inte närmare undersöka objektet på dess yta. Bilden ovan är på detta fantasieggande objekt.