Venus har annorlunda förhållanden på sin nattsida.

Venus och Merkurius likt vår måne kanske ska de ses som månar alla tre. Månen vid Jorden. Merkurius och Venus som månar till solen. Dessa två har själva inga månar vilket övriga planeter har i vårt solsystem.

Venus den heta planeten av ung. samma storlek som Jorden har en tät atmosfär och en het yta vilket gör den svår att undersöka och nästintill omöjlig att besöka.

Nya rön visar att atmosfärens vind och molnmönster skiljs åt betydligt på dess nattsida i förhållande till dess dagsida. Nattsidans molnformationer verkar även påverka ytan på planeten.  Rörelserna är annorlunda på nattsidan mot dagsidan.

Venus är likt Uranus även en planet vilket kretsar motsols runt vår sol. Utöver det snurrar den motsols mot vad ex Jorden gör.

Men det kan knappast förklara rörelseskillnaderna i atmosfären vilken till största delen består av koldioxid.

Vindarna i atmosfären rör sig mycket snabbare än dess rotation. 

Se här rörliga bilder från rörelser i dess atmosfär från ESA (europeiska rymdorganisationen) och läs lite mer om rörelserna vilka inte helt förstås.

Bilden visar hur lika Jorden och Venus är i storlek, Inte konstigt att de ibland kallas tvillingplaneter.

Gasjätteplaneter finns på platser där de enligt tidigare teorier inte ska finnas.

Denna gång blir det ytterligare en gasjätte som beskrivs. Wasp 19b, 870 ljusår från oss i Kuskens stjärnbild.  Gasjättar likt Jupiter troddes för inte många år sedan ej kunna existera i närkontakt med sin sol. Vi trodde att i närområdet måste stenplaneter likt i vårt solsystem finnas och gasjättarna likt här komma därefter.

Man kan undra varför vi tänkt så oflexibelt. Här har nu i gasskiktet på denna gasplanet upptäckts titanoxid. En förening vilken aldrig tidigare upptäckts i en gasplanets atmosfärshölje. Utöver denna oxid har spår av vatten och natrium hittats.

Wasp19b gör ett varv runt sin sol på 19 timmar vilket visar att den ligger nära sin sol. Temperaturen i atmosfären ligger på ca 2000C.

Titanoxid är en mycket sällsynt förening vilken hindrar värmeinstrålning likväl som värmeutstrålning. Oxiden har aldrig tidigare upptäckt i atmosfär på planeter utan enbart i höljet av en del stjärnor.

Kanske (min fundering) att en gasplanet i närheten av en sol kan ha dragit till sig titanoxid från sin sols gashölje? Alternativt att det alltid funnits där i större gasplaneter i vissa fall och då bör man se dessa som misslyckade stjärnbildningar likt vi ser bruna dvärgar. Men inget i rapporten säger detta eller om dess sol Wasp 19 har denna oxid eller om det undersökts om den har spår av det.

Men det viktiga är att detta är första gången en planet visat sig ha denna oxid i sin atmosfär (eller gashölje).

Bilden visar storleksförhållandet mellan vår största planet Jupiter och Wasp19b.

Se den bästa bilden hittills på en stjärnas yta och atmosfär

Stjärnan det handlar om är inte solen vilken naturligtvis är den enklaste stjärna att fotografera.

Istället är det Antares en röd jättestjärna 620 ljusår från Jorden i stjärnbilden Skorpionen. Stjärnan är en dubbelstjärna där drabanten heter Antares B.

Antares är ca 10000 gånger ljusstarkare än vår sol. Likt andra röda jättar kommer den att bli en supernova och då ljuset från den når oss 620 år efter dess utsändelse kan det i realtid kanske redan ha skett.

Vid det sista stadiet eller början till supernova förlorar en jätte mycket massa och det är denna gasmassas rörelser  vi nu kunnat mäta från VLT teleskopet vid Paranalobservatoriet i Chile.

Vad som är förvånande är att tunn gas läckt ut från stjärnan och finns långt från stjärnan och en förklaring till varför och hur denna hamnat där är inte löst. Vilka rörelser som gett detta fenomen vet man inte men upptäckten är viktig och ny.

Se bilder från stjärnan här.

Nya rön om galaxer o dess former

Som vi vet finns olika slag av galaxformer. Stavgalaxer är en vanlig form av galaxer. Den indelas i två slag. Spiralgalaxformen formen på  vår närmsta granne Andromediagalaxen och Stavspiralgalaxen där vår egen Vintergata är ett exempel.

Därutöver finns irregluljära galaxer små oregelformade galaxer och utöver det elliptiska galaxer varav en grupp inom dessa kallas cD-galaxer. Därutöver finns även linsformade galaxer.

Numera antas att det är krockar mellan två spiralgalaxer är det som skapat elliptiska galaxer. Men vissa forskare har börjat tvivla på att alla elliptiska galaxer bildats genom dessa explosioner. Av den anledning har de tittat närmre på galaxer 11 miljarder ljusår bort. Galaxer vilka fanns redan 3 miljarder år efter BigBang.

Där såg man att den vanligaste formen på galaxer för 11 miljarder ljusår sedan var skivformen. I dessa fanns mängder av gas o damm vilket fick en stor  mängd stjärnor att bildas i skivgalaxernas centrala delar. Ett skeende vilket i slutändan enligt denna teori får galaxens form att förändras från skivform till elliptisk.

Ett konstaterande vilket ska visa att det inte behövs några spiralformade galaxers kollisioner för att en elliptisk galax ska bildas.

Galaxers former och varför de ser ut som de gör är även det en viktig pusselbit i att försöka förstå mer och lösa mysteriet om vad universum är hur det kom till, ser ut  och varför och i slutändan vilka vi är och varför.

För mer information om vilka teleskop som användes för arbetet ovan och hur de användes följ länken.

En exoplanet svart som asfalt funnen i stjärnbilden Kusken

Svart som asfalt ligger den där som en planet runt sin sol Wasp 12.

 Wasp 12b finns 1400 ljusår från oss med sin sol i stjärnbilden Kusken. Planeten är dubbelt så stor som vår största planet i vårt solsystem Jupiter.  94% av ljuset från Wasp 12b stannar kvar på den vilket gör att den ser ut som svart asfalt.

Planeten ligger mycket nära sin sol vilket i detta fall låst den så att alltid samma sida är vänd mot solen och då vi härifrån ser den mörka sidan vilken aldrig får solljus blir resultatet en svart planet.

Upptäckten gjordes av det berömda Hubbleteleskopet.

Planeten i sig är en gasplanet vilket gör den ovanlig som svart planet 

Bilden visar storleksförhållandet mellan vår vårt solsystems största planet Jupiter och den upptäckta svarta planeten Wasp 12b

Fler spindlar på Mars än vad man tidigare trott

Sedan ett bra tag nu har fler och fler spindlar synts på Mars. Inte av det slag vi ser på Jorden utan formationer benämnda spindelnätmönstrade.

Det har nu upptäckts dessa formationer på platser där man tidigare inte ansett att de skulle finnas.

Forskare tror att bildningarna, kallade araneiforms skapas när koldioxidisen upphettas av solljus då marsvåren kommer och gasen under isen försöker undkomma det infallande fukten från isskiktet. När gasen rusar iväg detonerar den röda planetens yta efterlämnande en spindel eller som det ser ut spindelnätsliknande formationer på ytan.

Tills nu har det ansetts att detta sker enbart vid sydpolen och på isbelagda slätter. Men sedan lekmän över hela världen hjälpt till med att skanna tusentals bilder har nya områden upptäckts med dessa mönster.

Endast Neptunus måne Triton har liknade formationer på sin yta i vårt solsystem. På Jorden finns inget av detta fenomen överhuvudtaget.

Mycket färgrika bilder från Saturnus ringar

Cassini-Huygins   uppdrag vid Saturnus tog slut i sin helhet den 15 september i år.

Bland alla bilder från detta uppdrag kan här ses mycket skarpa bilder av ringarna vid Saturnus. 

Det är B-ringarna vi ser i olika filter. Tre olika slag av bild på samma område kan ses här. Se och upplev hur det ser ut nog är det vackert

Ett nytt mysterium från Jupiter

Vårt solsystems största planet och likaså största gasplanet och även den  planet som ligger som nästa planet efter Jorden och Mars har sin storm sedan lång tid.

Den röda fläcken är den eviga stormen på Jupiter vilken förundrat de som sett den i sekel nu.

Men ett nyligen upptäckt och omdiskuterat mysterium är polernas norrsken på Jupiter. Aurorna här är de kraftfullaste i vårt solsystem men kanske (anser jag) inte så förvånande då planeten är den största gasplaneten här.

Det som ingen ännu förstår är hur de allra ljusaste aurornas energi uppstår och varför.

Det är detta som är ett av Jupiters mysterium. Förklaring saknas.

Vi letar efter ET därute men kan ET redan har hittat oss?

Vi söker efter exoplaneter därute och då planeter därute med civilisationer lik vår vilket vi hoppas. Men kan dessa redan letat och hittat oss eller håller på att letar efter liv likt vi gör just nu.

Chansen att de då finner eller har funnit tecken på liv som är vi är lika stor som att vi finner dem. Anses det.

Men jag tvivlar vi lever på en planet i en avkrok av Vintergatan på en arm av denna och ET bör för att enklare hitta liv söka i centrala delarna av galaxen i första hand bland de miljarder av stjärnsystem vilka ligger i klustret där istället för i en avkrok på en betydligt mindre stjärntät spiralarm.

Av den anledningen anser jag det mindre troligt att ET hittar oss än att vi hittar ET. Om denne finns. Men slumpen kan ju göra att närmsta eventuella ET finns i ytterområden och vårt närområde och då kan vi hittas och ha hittats innan vi funnit ET beroende hur de söker eller vi söker.

Men allt förutsätter att det finns liv någonstans däruppe och att detta är intelligent och civiliserat för att inte säga på en minst lika stor teknisk nivå som vi är just nu.

Bor upptäckt på Mars. En viktig byggsten för RNA

Borföreningar är nödvändiga för att kunna få fram RNA. 

Strängar av RNA kan ha varit de första byggstenarna på Jorden och kan ha varit början till liv även på Mars. Om det sedan blev liv på Mars eller inte är en annan fråga vilken forskare önskar få svar på.

Boret som hittats på Mars är i kalciumsulfatmineraler vilket visar att det bör ha funnits i det grundvatten av neutralt till alkaiskt PH-värde som tidigare flöt på planeten. 

Upptäckten gjordes Cole Cater av Rovers ChemCam  kamera. Här bör en gång funnits vatten med en temperatur av 0-60C en temperatur vilken är möjlig för liv.

Upptäckten är spännande men bevisar inte att liv finns eller har funnits enbart att en viktig ingrediens till liv finns vilken man inte tidigare vetat. Bor.

FINNESE heter det nya teleskop och projekt från NASA som önskas få klartecken att söka efter liv på exoplaneter

Fast INfrared Exoplanet Spectroscopy Survey Explorer (FINESSE) är namnet på projektet och teleskopet NASA önskar få projektpengar till att förverkliga.

Detta teleskop ska kunna undersöka ca 1000 exoplaneters atmosfärs innehåll  och klimat. Något som kan ge en intressant bild av  planeter där liv kan ha uppstått. Planeringen är att FINNESE ska arbeta i två år och förhoppningen är att 2019 blir startåret.

Undersökningar genom spektroskopiskt slag är projektet vilket ska ge nya möjligheter av undersökningar av dessa från oss ljussvaga objekt. De planerade studierna av  FINESSE kommer att  använda transiteringsmetoden. Det innebär mätning av hur en planetens atmosfär absorberar ljus från sin värdstjärna (sol) som en funktion av våglängden. Detta kommer att göra det möjligt för forskare att härleda vilka molekyler det finns i planetens atmosfär.

Nya idéer för att avsöka exoplaneter kommer i snabb takt numera och tron på att lyckas finna liv är stor hos många och alla vill bli först. Men finns det liv däruppe eller är det bara en dröm många hoppas få bekräftad för att slippa se mänskligheten som ensam i ett gränslöst universum av tomhet? I vilket fall som helst är människan nyfiken på ett eventuellt svar så långt vi nu kan få det.
Bilden är på hur FINNESE ser ut.

Det har nyligen upptäckts ytterligare ett stort svart hål i Vintergatan utöver det sedan länge kända centrumhålet.

I kanske alla galaxers centrum finns ett stort svart hål. I Vintergatan finns Sagittarius A ett hål av 44 miljoner km diameter.

Detta har vi vetat länge och även att det finns mindre hål bildade av kollapsade stjärnor både i Vintergatan, andra galaxer och troligen i tomrummen mellan dessa. Antalet vet vi inte.

Nu har dock ytterligare och överraskande ett till stort hål upptäckts i vår Vintergata. Inte av den kalibern som centrumhålet utan istället något mindre. På en plats där man inte ansåg ett svart hål skulle finnas. Det är japanska forskare på  Kel universitet upptäckten gjordes. Platsen är i ett gaskluster nära centrum av galaxen.

Detta kluster ligger på ett avstånd av 200 ljusår från centrum av galaxen och har förundrat forskare under lång tid. Molnet vilket består av bland annat  kolmonoxid och vätecyanid gaser vilka rör sig i olika hastigheter inom sig vilket förundrar då detta är unikt i interstellära moln.

Nu kan rörelserna förklaras genom upptäckten av detta svårupptäckta svarta hål  i gasen. Ett hål ca 500 gånger mindre än centrumhålet i galaxen men vilket likväl gör detta till det andra storleksmässigt i galaxen.

Bildandet av det kan ha sin utgångspunkt från två kollapsade stjärnor vilka blivit svarta hål och sammansmält med varandra till ett hål. Detta vet vi inte men det kan vara förklaringen till storleken och hålet i sig och förklaringen till olikartade hastigheter av gasflöden o rörelse i detta moln av gas.

Vita dvärgstjärnors ibland mystiska kärnexplosioner kan ha lösts till hälften

Vita dvärgstjärnor är sista stadiet i en stjärnas liv då den kollapsat efter att ha blossat upp under sin sista tid. De kan även sluta som en nova (inte att förväxla med en supernova)  om de ligger i närheten av en stor röd jättestjärna varifrån de kan dra till sig gas och genom detta med ett antal års mellanrum ge ifrån sig energiexplosioner..

Ibland kan kärnexplosioner uppstå på den vita dvärgens yta(gäller där novor sker eller skett). 

Ca 50 sådana uppstår på skilda dvärgar i vår Vintergata varje år. Inte speciellt många då dvärgarnas antal är stort. Ingen vet hur många de är men man bör räkna i miljoner kanske miljarder.

Ca 50 kärnexplosioner på nästan alltid olika vita dvärgar  inträffar eller kanske bättre sagt så många upptäcker vi årligen per år från våra teleskop.

Mysteriet är att vissa av dessa explosioner är så ljusstarka och kraftfulla att vetenskapen inte kunnat förklara varför.

Men nu har astronomer vid Michigans universitet arbetat fram en trolig teori på varför dessa kraftfulla kärnexplosioner ibland inträffar på någon vit dvärg.

Det har antagits att gasen från den röda jättestjärnan i närområdet (det handlar ju om novor inte ensamma vita dvärgar (icke novor) där inga kärnexplosioner har setts) lämnat ifrån sig så mycket gas att det är denna energi som exploderar när gränsen för en tvingande urladdning genom kärnexplosion nåtts.

Men detta är inte hela förklaringen det förklarar enbart en kärnexplosion av det slag vi redan förstått. Den riktigt stora och mystiska föregås av att det vid explosionens början  avges en kall gasvåg av materia men direkt efter kommer en snabb het våg och när dessa kolliderar får vi den otroliga ljusa och kraftfulla våg vilken tidigare setts som svårförklarlig.

Skeendet är inte unikt utan sker vid varje kärnexplosion på en vit dvärgstjärna. Men ibland blir det en reaktion av det slag av betydligt större slag än vad vi kan se som kanske normal energiurladdning i novornas värld.

Ännu vet vi inte varför det ibland sker. Men forskningen har genom förståelsen av hur det sker likväl tagit ett nytt steg i förståelsen av vår verklighet.

De två intressantaste havsvärldarna i vårt solsystem ska nu undersökas noggrannare

Det är månarna Europa helt istäckt med all säkerhet med ett stort hav under ytan vid Jupiter och Enceladus (se bild ovan) med sina vattensprutande gejsrar (se gårdagens blogginlägg) vid Saturnus  som nu ska undersökas närmre av James Webb rymdteleskop.  Dessa månar är vattenvärldar i så motto att de har stora hav av vatten.

Under ytan kan livsformer finnas och det är detta som nu ska undersökas med teleskopet och då med hjälp av högupplösta bilder med målet att i dessa finna varma områden vid lavanärhet mm under ytan.

Därefter kan infrarött ljus i olika våglängder användas för att söka sammansättningar under ytan.

Här kan finnas liv eller organiskt material och framtiden får utvisa vad som hittas. Tyvärr kan människan ännu inte på plats undersöka detta.

De spännande ismånarna vid Saturnus med nya fakta. I dag är sista dagen i närområdet här på kanske många år.

Bland Saturnus kända 62 månar finns några ismånar vilka är mycket intressanta då det gäller att söka liv. De har hav av vatten. Cassinis resa vid Saturnus har gett lite nya fakta och idag 15 sept  kanske mer kommer då farkosten just nu dyker ner mot Saturnus ringar för sista gången på sin resa.

De intressantaste månarna där just nu är följande månar

Enceladus: Här sprutat ca 100 gejsrar vatten upp ur sprickor i isen. Väte finns här och ett underjordiskt hav.

Titan: Här finns sjöar av flytande etan o metan och troligen ett underjordiskt hav under ytan.

Rhea: Med en yta som reflekterar och därför troligen är av vattenis.

Tethys: En ismåne med röda bågar i isen av okänt slag.

Mimas: Med en stor krater på sin ena sida och vilken jämförts som en måne lik  planeten Death Star i Star Warsfilmerna. Månen i sig är ett mysterium vilkens svårförklarliga rörelser gör att något inre i månen påverkar den. Eventuellt ett hav.

Det var något om högintressanta månar vid Saturnus. Men säkert finns mycket intressant även bland de övriga månarna  här liksom vid andra planeters månar i vårt solsystem.

Efter Big Bang var universum mörkt under en lång tid. Ljus varde det inte den första miljarden år. Läs varför nedan.

Big Bang är den teori vilken fått genomslagskraft då det gäller hur allt tog sin början. Vad som fanns innan har förklarats med att inget fanns då varken tid eller rum. En paradox vilket människan har svårt att acceptera då vi ser tiden som något konstant vilken alltid funnits.

Efter BigBang blev inte ljus en synlig källa. Otroliga mängder het gas bildades av en tjocklek och på en så till en början förhållande liten yta att ljus inte kunde tränga igenom detta hölje. Inte förrän expansionen pågått i kanske en miljard år och galaxer bildats med solar och planeter på vissa platser kunde ljus tränga igenom ett något då tunnare gasskikt. Ett gasskikt vilket efterhand i expansionens alla riktningar skapade ytterligare galaxer.

Hur allt detta ljussläppande till slut kunde ske och ses är fortfarande ett mysterium.

Möjligt är att galaxers svarta hål (enligt tron idag har alla galaxer ett svart hål i dess centrum, varför vet ingen) en förklaring till att ljus släpptes ut från galaxerna. Från det svarta hålet släpps ut vindar vilka tunnar ut gas o damm vilket resulterar i att ljus släpps ut från skuggorna och blir synligt.

Kanske det är förklaringen till det universum vi kan se och finns i.

Forskare funderade på detta efter att ha studerat bland annat galaxen Tol 1247-232 vilken finns ca 600 miljoner ljusår från oss. Här har upptäckts att uv-strålning släpps ut. Det var när en röntgenkälla här avtog och ökade pulsvis i denna galax vilken är en av de där mycket stjärnor bildas just nu.

Det bör ha en annan källa än en stjärna ansåg man och uppfattningen att det var ett svart hål som låg bakom fenomenet uppstod.

Kanske genom att snurra snabbt och sända ut strålning (av röntgen) vilken tunnat ut damm och gas vilket får till effekt att ex uv-strålning kan upptäckas från en annan plats. Som härifrån, 600 ljusår efter händelsen vilken vi inte vet hur länge sedan den skedde.

Läs mer om forskningen och dess tankar om fenomenet ljus kontra mörker i BigBangs barndom och vad man kan se idag av resterna av detta på vissa platser.

Magnetism av galaxer är svårt att finna anledningen till

Fem miljarder ljusår från oss har upptäckts en galax med ett magnetfält.

Detta visar att magnetism är eller var lika stark i universums barndom som numera. Vi ser och mäter ju ovanstående galax som den var för 5 miljarder år sedan.

Galaxer i sig har ett svagt magnetfält även vår Vintergata. Men samtidigt har alla kroppar i universum, stjärnor, planeter, månar mm egna magnetfält.

Frågan och gåtan  är var kom eller kommer magnetfälten från? Kosmiskt magnetfält är en gåta.

Kanske kan det (min fundering) vara eller ha ett samband med multiuniversumteorin? 

Kan det vara effekter från en närliggande universum som skapat eller upprätthåller kosmisk magnetism? Magnetfält är i vilket fall som helst något normalt i universum. 

Frågan är vara varför?

Viktigt för att liv som vårt ska få fäste på en planet är att Rubisco finns

Vi vet alla att när väl liv av växtbaserat slag fått fotfäste av någon anledning vi ännu inte helt förstår är fotosyntesen mycket viktig om det ska fungera enligt den modell vi har på Jorden.

Genom denna då ökande halt av syre i Jordens atmosfär kan då syreandande organismer frodas sådana som vi själva.

Ett stort steg mot en ökning av syre i atmosfären togs för 2,5 miljarder år sedan genom att cyanobakterierna vilket troligast var den första livsformen på Jorden där biprodukten från dessa var syre. Första steget för fotosyntesen togs genom ett enzym ett protein kallat Rubisco 

vilket tog in koldioxid från miljön och omvandlade detta till biologiskt material. Hur denna protein uppstod är en annan gåta som inte är helt utredd.

Det finns fyra former av detta protein och att finna någon av dessa eller kanske alla fyra behövs på en främmande planet eller måne  indikerar att liv kan börja eller har börjat byggas upp här eller redan finns här.

För lite mer om just dessa tankar och forskning inom området se här.

Marslandaren Curiositys ensamma födelsedag. Här sjunger den för sig själv.

Den 5 augusti 2012 landade Curiosity på Mars och har sedan dess kravlat på dess yta sökande efter liv eller annat intressant på dess yta.

Ensam och utlämnad på en egen planet rör den sig sakta framåt på sin ensamma färd i tystnad och plikttrogenhet.

Men varje år den 5 augusti senast i år 2017 sjunger den  Happy birthday to you för sig själv långt därute. Den dagen landningen en gång gjordes är dess födelsedag. Detta har spridits som ett rykte över världen.

Men sanningen är att det enbart gjordes på årsdagen av dess landning. Den 5 augusti 2013. 

Lyssna här på hur det lät och fundera på den ensamhet farkosten finns under.

När mörkret och kylan rått i två år på Jorden började människan och andra däggdjur efterhand att ta över Jorden

Det är 66 miljoner år sedan det hände. En asteroid slog ner och dödade den djurvärld av dinosaurier vilka funnits i miljoner år.

En svår tid uppstod efter detta då de kommande två årens atmosfär var full av aska efter händelsen då stora bränder rasat efter nedslaget. Elden dödade stora mängder av djur och växtlivet. Bränder  spreds över hela kontinenter. Mat blev en bristvara då inget kunde gro och djur dog ut av svält. Solen sågs inte då allt var skymt av askan och säkert var atmosfären så bemängd av denna att många kvävdes. Världens klimat blev kyligare.

Tre av fyra djurarter överlevde inte. Men vissa insekter och ex däggdjur överlevde och den djurvärld vi senare ser som vår värld började efterhand som luftens askmängd minskade att uppkomma då dess forna fiender dött ut.

 Det var mörkt i två år efter brändernas utslocknande. Aska i marken och atmosfären blev följden och växter kunde inte leva utan fick ligga som frö i jorden tills solens strålar kunde få fotosyntesen att ta fart igen.

En mardrömstid för livet blev det. Mardrömsåren kan i vår tid komma igen om en stor meteor slår ner igen. Kanske vi bättre kan släcka bränderna som då uppstår men askan kan säkert göra livet problemfyllt. Andra scenarier med mindre men ändå problemfylld aska i atmosfären har vi upplevt för bara några år sedan då en vulkan på Island förlamade flygtrafiken i Norden.

Detta kan hända igen. Vulkanutbrott av stora format vilket ger atmosfär i aska och kyla och får odlingar att kollapsa och luften svår och hälsofarlig att andas. 

Phoencid meteorregn sågs och namngavs 1956 men har inte setts sedan dess. Vart tog det vägen?

Meteorsvärmen sågs av den första japanska antarktisexpeditionen den 5 december 1956 i Indiska oceanen. Men svärmen har aldrig setts sedan dess till forskares överraskning.

Japanska forskare tror idag att gåtan är löst och har samband med kometen Blanpain upptäckt 1819. Den sågs sedan aldrig förrän ovanstående forskare upptäckte en liten kropp 2003 på samma bana som denna komet hade 1819.

Gas och stoff bestod den lilla kometen av egentligen borde den ses som en   asteroid och nu antas det att det är sönderdelning av denna som 1819 sågs som ovanstående komet innan dess större nedbrytning i småsten skedde.

Meteorsvärmen vilken sågs 1956 bör därför vara rester av den sönderfallande kometen Blanpain. För varje passage blir den därför allt mindre och svårare att upptäcka då dess sönderfall fortsatt och 1956 var det mest rester som sågs i det meteorregn vilket då sågs. 

Idag och sedan 1956 är resterna av småsten så litet att skuren inte längre existerar enbart en liten och krympande (kropp kanske) består. Något kallat meteorregn av 1956 års syn existerar inte. Ev kan enstaka småsten fortfarande komma från detta men knappast mer.

Detta bör vara förklaringen till det förlorade meteorregnet från ovan som aldrig mer sågs 1956 därute i Indiska oceanen.

Det är 100 miljoner år sedan Antarktis var isfri och en varm kontinent. Men under ytan.......

För 100 miljoner år sedan var en superkontinent den största landytan på Jorden om det fanns öar utanför denna kan diskuteras. Men efterhand med istider kontinentaldrivning och landhöjning flyttade bitarna på sig då de sprack upp. Idag ser Jordens kontinenter, öar med mera ut som pusselbitar.

En av dessa pusselbitar är sydpolen eller Antarktis vilken hamnade så långt söderut att den efterhand nedisades av brist på solvärme och arktisk vinter.

Under det tjocka istäcket i dag, på vissa platser upp till 2 mil tjockt  finns en kontinent vilken en gång var en lika varm plats som Afrika är idag.

Här fanns mycket djurliv och växtlighet, floder, berg och sjöar.

Idag ser vi inga spår av detta mer än en del bergstoppar vilka ligger vid kusterna. 

Flodmynningar kan skönjas som isfyllda glaciärer. Forskare har idag börjat misstänka att vissa av dessa ismassor vilka idag slussas fram mot havet snabbare än tidigare på grund av klimatuppvärmningen  flyter fram på fritt vatten i forna flodfåror långt under isen. Floder vilka ännu finns med isfritt vatten och vilka fanns redan för kanske 100 miljoner år sedan då isen ännu inte täckt kontinenten. 

Kanske finns fisk eller andra vattendjur sedan den gången fortfarande i liv därunder i det isfria vattnet långt in på kontinenten. Vem vet vad som döljs under istäcket?

Vi borde satsa mer på ett besök på Saturnus måne Titan

Titan med sina hav av metan, etan och spännande djup med dessa vätskor är högintressant då det gäller att söka liv. Här finns organiskt material och allt som skulle kunna få liv att blomstra. Troligen finns även stora mängder vatten här.

Inte liv i den form vi känner utan i andra former. NASA anser att vi snarast borde besöka denna måne för att få veta mer.

Varför vi ska gå över ån efter vatten och söka exoplaneter långt därute vilka vi troligen aldrig kan besöka och aldrig säkert veta om de innehåller liv när vi har spännande månar i vårt eget solsystem är en gåta.

Jag anser att vi först borde vi undersöka närmiljön innan vi söker på betydligt svårare platser. Det handlar om Titan men även månarna Europa och Enceladus till att börja med. Dessa månar är intressantare än planeten Mars då det gäller att söka liv som lever idag. 

Låt oss hoppas vi snart kan sända farkoster  för att en gång för alla få veta om liv kan finnas här. Mycket tyder på det.

Att förklara bildandet av svarta hål utanför vintergatan har blivit svårare. Kanske gravitationsvågorna är en hallucination av något helt annat

14 september 2015 upptäcktes för första gången att det gick att mäta gravitationsvågor. En upptäckt vilken gav eko över hela världen.

Nu måste man ta hänsyn till dessa och dess effekter när vi gör mätningar av andra slag och teorier.

En sak vilken blivit svårare är att teorisera om hur svarta hål uppstått.

Inte om det gäller i vår egen vintergata här är ingen förändring. Stjärnor kollapsar in i sig själv och det svarta hålet agerar enligt den vanliga teorin även fast vi tar hänsyn till gravitationsvågornas effekter.

Men utanför vår vintergata har vi även galaxer där svarta hål bildats. Men ska vi  ta hänsyn till gravitationsvågorna och göra mätningar efter den kunskapen vi har idag blir effekterna konstiga.

Antingen roterar det svarta hålet för långsamt och då är teorin av hur en stjärnas kollaps bildat detta inte korrekt där vilket den blir här.

Alternativ två är att det svarta hålet snurrar snabbt och tumlande (obalanserade) i en då förmodad miljö av ett stjärnkluster av täthet i förklaringssyfte för obalansen.

Båda alternativen lika otroliga. Av den anledningen måste en annan förklaring gälla för gravitationsvågornas förmodade påverkan eller en ren felräkning från vår sida på fenomenet vilket med all säkerhet enbart existerar i någon form av felkonstaterande.

Inget skulle kunna ge en anledning till att svarta hål i vår vintergata uppför sig annorlunda än i andra galaxer. Forskningen får fortsätta vi förstår troligen inte gravitationsvågorna fullt ut ännu. 

Vi har upptäckt effekter som verkar att inte finnas här men utanför vår galax kan de överraskande upptäckas. Hemska tanke det är kanske inga gravitationsvågor vi upptäckt där utan allt inom den upptäckten är en hallucination av något helt annat.

Alternativt är det här i vår Vintergata vi missuppfattat allt.

Svag radioaktivitet visas av världens känsligaste mörk- materiadetektor

Xenonit heter världens känsligaste detektor för att söka efter mörk materia.

Se medföljande bild på hur förhållandet mellan materia, mörk materia och mörk energi fördelas i universum enligt den forskning man idag ser som den riktigaste och troligaste.

Men ännu har ingen mörk materia bevisats, enbart med stor sannolikhet bekräftats finnas.

Därav namnet mörk då den är svårupptäckt med de instrument vi idag förfogar över tillverkade av vanlig materia.

Detektorn Xenonit finns i Italien där den försöker finna snabba radioaktiva blixtar vilka bör visa mörk materias sällsynta krockar med en xenonkärna i behållare där ren xenon flyter.

Varför just xenon är ett grundämne lämpligt för detta nämns inte i medföljande rapport men ädelgasen kan intresserade läsa mer om här. 

Torr eller våt. Vatten eller inte forskare oense om månens inre

Den 6:e augusti beskrev jag i bloggen om forskningsresultat vilka skulle visa att månen innehåller stora mängder bundet vatten.

Men nu har andra forskare istället publicerat en rapport som istället skulle visa att det är tvärtom. Månen är torr och vatten finns inte i dess inre eller yttre.

Det är genom att undersöka en av de få stenar vi har från  Apollofärderna  de kommit fram till detta. Stenen Rusty Rock (den rostiga stenen) Insamlad 1972 av besättningen på Apollo 16.

Rosten anses komma från den avdunstning vilken skedde vid bildandet av månen vilken anses ha inträffat under stor hetta.

Zinkisotoper ska  vara rester från denna händelse och är ursprunget till rosten enligt denna nya forskning.

Läs mer om detta här. Ibland undrar man vad man ska tro på då forskningsresultat ger helt olika resultat. Kanske vi i detta fall ska säga att vi inte vet men med skilda metodval kan båda påståendena bevisas vara sanna.

Det finns bra och lugna parkeringsplatser i rymden

Lagrange-punkter  är platser i rymden där de kombinerade gravitationskrafterna hos två stora kroppar, såsom jorden och solen eller jorden och månen, är lika med centrifugalkraften som känns av en mycket mindre tredje kropp. 

Samverkan mellan krafterna skapar en jämviktspunkt där rymdfarkoster kan "parkeras" för att göra observationer.

Att finna och använda dessa punkter för att placera observationsfarkoster här blir energisparande och enklare för ingenjörer vilka konstruerar dessa farkoster.

Läs mer om dessa fördelar och hur man finner dem genom denna länk.

Samma metoder för att söka tecken på forntida liv här som där ute

Vi har sedan vetenskapens gryning försökt hitta liv och tecken på liv från det förgångna.

Först efter liv som fanns innan syndafloden. Senare förstod vi att jorden var betydligt äldre än vad uträkningar av bibliska berättelser kunde ge sken av. Därefter förstod vi att fossiler och landhöjning visade på antika forntida hav där man fann avlagringar och fossil på höga berg exempelvis. Dinosaurier, bläckfiskar och ormbunksarter upptäcktes. Insekter i bärnsten med mera.

Metoder för analyser och instrument för att finna mer har sedan dess utvecklats.

Instrument och metoder vilka nu hoppas kunna användas så mycket och effektivt som möjligt i första hand närmast på planeten Mars för att söka forntida liv här.

Kan det ha funnits livsformer i de hav vilka en gång legat här? Ingen vet.

För mer information om detta framtida projektläs vidare här

En ovanlig händelse en vit dvärgstjärna överlevde en supernova. Hur kunde det ske?

När en stjärnas tid är ute exploderar den oftast i en supernova. Allt i dess omgivning förintas och försvinner i novan.

Men forskare har undrat om något ändå kan överleva i dessa explosioner.

Nu verkar första beviset ha kommit att så kan ske. En vit dvärgstjärna vilken verkar ha funnits i närheten av en supernovaexplosion ses ha överlevt katastrofen.

Det är stjärnan LP-40- 365 vilken har klarat av att som dubbelstjärna överleva när dess granne exploderat. Dess väldiga rotation visar att något hänt när dess granne exploderade vilket fick till följd att dvärgstjärnan fick en väldig rotationshastighet istället för att utplånas.

Kanske supernovan hade en hastighet vilken stjärnan klarade av alternativt att avståndet fick en rörelse att uppstå i tomheten vilken kom att få stjärnan att rotera istället för att utplånas. Det är värt att tänka vidare över då ingen vet.

Stjärnan i sig finns i vår vintergata och färdas här med stor hastighet i avsaknad av helium, väte och kol vilket är en ovanlig kombination av avsaknad. Men ingen vet vad som egentligen har hänt här och fått dvärgen att fortsätta sin existens däruppe i ensamt majestät.