Kan månens dammpartiklar förgifta människor vilket en del tyder på.

Undersökningar har gjorts huruvida månens damm kan vara hälsovådligt för människor. Men det finns inte mycket att gå efter då de enda gånger människorna har besökt månen var under snabba besök under Apolloprogrammets dagar.  Långvarig mänsklig exponering för månmiljön har aldrig kunnat studeras ordentligt. Men möjligheten att dess pulverliknande damm kan vara giftigt för människor finns efter besöken där.

En internationell forskargrupp har nyligen försökt kvantifiera månens hälsorisker angående dammet där. En rapport med namnet " Lunar Dust Toxicity " (D. Linnarsson et al.)  har publicerats.

Undersökningens utgångspunkt är hälsoriskerna hos månens fina pulverformiga damm vilket vi vet Apollos astronauter vilka var därnere reagerade på. De fick med sig en del av detta på astronautdräkten in i Apolloskeppet efter besöket på månens yta.

"Apollo-astronauterna rapporterade biverkningar som påverkan av hud, ögon och luftvägar som kan relateras till exponering för det damm som hade klibbat fast vid deras dräkt och sedan följde med in i rymdfarkosten vid återfärden av rymddraget säger Dag Linnarsson, huvudförfattare till Lunar Dust Toxicitet.

Forskarna bakom rapporten om detta  använde data om luftburna föroreningar som är kända på jorden utifrån vad som togs tillbaka som prover från månen och simulerade månstoftpartiklarna  då månstoft är omöjliga att testa på plats.

Detta då proverna som returneras av Apollobesättningar inte hållits i en sann månliknande miljö och avlägsnas från exponering för strålning och inte heller förvarats i vakuum kan man inte dra helt säkra resultat av dessa.

Men vad vi vet är att Apollobesättningar vilka varit nere på månen och fått damm därifrån med sig in i rymdskeppet och reagerat på detta. Fortsatt forskning behövs.

Säkert är månstoff inget vi kan vara säkra på är ofarligt för människan i sin naturliga miljö likt säkert inte heller Mars dammpartiklar är.

Bild på Apollo 17 besöket på månen i december 1972. Det senaste mänskliga besöket på månen. Oklart vilken av astronauterna som avbildats.

Ny teori om ursprunget till det skiftande ljusstyrkeförändringar i stjärnsystemet RW Aur A (B)

RW Aur A är en ung stjärna och en del av ett binärt system innebärande att den cirklar runt en annan ung stjärna, RW Aur B. Dubbelstjärnsystemet finns 450 ljusår bort i Kuskens stjärnbild från oss räknat.  Båda stjärnorna är ungefär av samma massa som solen.

Under de senaste åren har astronomer observerat RW Aur A:s  ljusreglering (skiftande ljusstyrka över tid) under perioder och undrat över varför denna sker.

 Astronomer har sedan länge trott att det berott på kaosartade  processer i en ny stjärnas födelse. Detta då stjärnan (stjärnorna ) döljs till stor del i gas o stoff.

Men nu har fysiker från MIT (Massachusetts Institute of Technology ) mfl observerat stjärnan RW Aur A;s  existens med känsligare instrument (det är denna stjärna som ändrar sin ljusstyrka)  med hjälp av NASAS Chandra X-Ray Observatory.

De anser sig nu ha hittat bevis för vad som orsakar ljusskiftningarna.

En kollision mellan två nybildade planeter som krockat och vars rester faller in i RW Aur A och resulterat i det gas- och stoffmoln vilket finns i området.

”Datorsimuleringar har länge förutspått att planeter kan falla in i en ung stjärna, men vi har aldrig tidigare konstaterat det”, säger Hans Moritz Guenther, forskare i MIT: s Kavli Institutet för astrofysik och rymdforskning, som lett studien.

 ”Om vår tolkning av data är korrekt, skulle detta vara första gången vi direkt observerat en ung stjärna som slukar rester av en planet eller planeter” säger Guenther.

Den teori för ljusreglering vid denna händelse som ses som mest trolig är enligt Guenther att det skapas överskott av järn när två knappt färdiga  planeter, kolliderar och då skapar detta  tjocka  moln av partiklar.

 Om då en eller båda planeter delvis består av järn vilket träffar stjärnan kan detta material tillfälligt dölja en del av stjärnans ljus.

Nog sker mycket däruppe över våra huvuden långt därute som vi nu börjar förstå. Men ofta ger ett svar nya frågor att besvara och mycket, oräkneligt mycket, finns kvar att försöka förstå, om vi kan ställa de rätta frågorna att arbeta utefter dessa utan att hamna i motsägelser.

Bild på platsen där dessa objekt finns.

Två tvillinglika gasplaneter men med helt olika bakgrund

Astronomer har upptäckt en ny planet 2 Mass 0249 c vilken är nästan identisk med en av de bästa studerade gasjätteplaneterna Beta Pictorisb vilken finns 63 ljusår från oss i Målarens stjärnbild runt en stjärna med namnet Beta Pictoris. Beta Pictoris är den näst ljusstarkaste stjärnan i stjärnbilden Målaren.

2 Mass 0249 c  finns i Beta Pictoris b:s närområde.

Men fastän dessa tvillinglika gasplaneter finns i samma område skiljer de sig åt på ett mycket viktigt sätt. Dess ursprung.  En sak som skiljer är typerna av stjärnor de kretsar kring.

Värden för Beta Pictoris b är en stjärna (Beta Pictoris) vilken är 10 gånger ljusstarkare än solen, medan däremot 2MASS 0249 c har sin bana runt om ett par bruna dvärgar som är 2000 gånger ljussvagare än solen.

Beta Pictoris b  finns  relativt nära sin värd (9 astronomiska enheter AU ( vilket innebär 9 gånger avståndet från jorden till solen) medan 2MASS 0249 c är 2000 AU från de bruna dvärgar där denna finns.

Planeternas ljusstyrka och massa är nästintill identiska men dess ursprung är inte lika. Den traditionella bilden av en gasjättes ursprung börjar med små  steniga bitar vilka byggs på av gas som ackumuleras från sin sols yta. Detta är det troliga ursprunget även av Beta Pictoris b bildande.

Detta skulle inte kunnat ske för att skapa 2MASS 0249 c  då de bruna dvärgar (svala misslyckade solbildningar) där denna finns inte har gas som kan ackumuleras för en gasjättebildning. Därför anses denna ha bildats direkt av ackumulerad gas från första planetbildning då allt var gas och solar och planeter ännu inte fått sin slutliga form.

Arbetet för att få reda på vad som troligaste är ursprunget av dessa tvillinglika gasplaneter 2MASS 0249 c och beta Pictoris b har  letts av Kaitlin Kratter, en astronom vid University of Arizona och en samarbetspartner i detta arbete säger följande;  "2MASS 0249 c och beta Pictoris b visar oss att naturen har mer än ett sätt att göra mycket likartade exoplaneter.  

Beta Pictoris b bildades troligen som vi tror som de flesta gasjättarna gjort från små dammkorn som först byggs upp till en kärna medan däremot 2MASS 0249 c kan ses som en svag ej bildad brun dvärg bildat av ett gasmolns sammanbrott i tidens början”.

Verkligheten och alltet är komplicerat och gåtfullt inget kan tas för givet.

Men det är detta som är så fascinerande och aldrig får vår nyfikenhet som människa nog av att försöka förstå så mycket som möjligt av det vi finns i. Vad kan vi finna därute?

Bild av ovanstående Beta Pictorisb

Det har nyligen upptäckts 12 nya månar runt Jupiter

Tolv nya månar har nyligen upptäckts runt den största planeten i vårt solsystem Jupiter.

Därför är nu det kända antalet månar runt Jupiter nu 79 stycken. Men det antas att det finns några hundra fler små månar i storlek ner till någon km stora att upptäcka där.

De tolv nya månarna har upptäckts genom observationer från ett flertal skilda teleskop. Redan under våren 2017 hittades de första och därefter efterhand de andra av en astronom i USA med namnet Scott Sheppard.

Upptäckterna gjordes i samband med ett helt annat arbete där man sökte efter avlägsna himlakroppar i vårt solsystem och Jupiter då låg i det sökfält man undersökte. Slumpen kan det kallas att dessa månar upptäcktes.

Nio av dessa tolv månar rör sig i motsatt riktning mot Jupiters egen rotation. De antas vara rester efter tre större månar som har kolliderat med asteroider, kometer och kanske andra mindre eller större månar.

Två av de andra månarna rör sig i samma riktning som Jupiter roterar men i en inre närmre bana mot de nio nämnda ovan. Dessa två antas vara rester av en sönderbruten måne.

 Den tolfte hittade månen är en fara. Den rör sig i samma riktning som Jupiters i en yttre bana på kollisionskurs med de nio månarna nämnda ovan och någon av dessa nio kommer den med all säkerhet att krocka med en gång i framtiden.  

Sammanlagt har nu Jupiter sjuttionio månar. De nu upptäckt är ännu ej namngivna men säkert spännande objekt att undersöka likt de övriga.

Ingen eller inget är det andra likt varken på Jorden eller i rymden. Allt kan man lära och förstå mer av till förmodad förståelse av verkligheten och vår värld.

Bilden är av Jupiter med de mest som vi vet idag högintressantaste månarna runt densamma.

Sanddyner på Mars är minnen från en annan tid då vatten och lavaflöden existerade på ytan

På Mars har forskare upptäckt hundratals halvmånformade gropar vilka är rester av för länge sedan borteroderade sanddyner.

I dessa gropar har en gång lava eller vatten flutit men nu hårdnat och delvis begravts i sand vilket konturerna är minnen av. Vindar genom årmiljoner har blåst bort sand och eroderat ut konturerna i halvmånform av de sedan länge försvunna dynerna.

Liknande sanddyner upptäcktes på jorden på Snake River slätten i östra Idaho i 2016. Den nya studien har identifierat liknande sanddyner på satellitbilder över Hellas basin och Noctis Labyrinthus på Mars och antas ha bildats på samma vis.

Genom att vi vet att dessa formationer på Jorden är rester av sanddyner är det säkert eller mest troligt samma sak på Mars säger Mackenzie Day planetarisk geograf vid University of Washington i Seattle och en författare av den nya studien om fenomenet. 

Mars var en annan värld när dynerna bildades. En värld med strömmande vatten och aktiva vulkaner. Sanddynerna kan ha bildats av lava likt sanddynerna på Snake River i Idaho. Men lera innehållande vatten är en annan möjlighet till bildandet.

Vi vet att sanddynerna på jorden kan stödja liv och sanddynerna på jorden är mycket lika sanddynerna på Mars. Men ett problem finns på Mars till skillnad mot på Jorden. Mars får in mycket mer kosmisk strålning och ev spår efter eller liv på mikronivå kan därmed ha förstörts om det finns eller funnits.

Men för min del anser jag att det troligaste är lavaströmmar som gjort dynerna likt på Jorden inte vatten eller lerbemängt vatten. Och i så fall faller tanken eller teorin på liv i dynernas spår på Mars.

Merkurius verkar ha en tunnare yta än man tidigare ansett.

Planeten Merkurius är den planet vilken ligger närmast solen. Endast en rymdsond har kretsat noggrant runt planeten. Sonden Messengers uppdrag vilket slutade 2015 då beräknades Merkurius fasta ytskikt vara ungefär 22 mil tjockt. I jämförelse skiftar Jordens  mellan 0,5 till 70 mils tjocklek.

Men det finns forskare som anser detta mätresultat från Merkurius är fel  en av dessa är Michael Sori på University of Arizona. Med nya noggranna analyser  efter mätresultaten från sonden ovan uppskattas att planetens fasta yta istället är 16 mil tjock men att denna yta är tätare än aluminium.  Soris uppskattning stöder därför  teorin  att Merkurius yta bildats främst genom vulkanisk aktivitet.

Merkurius kärna antas uppta 60 procent av planetens hela volym. I jämförelse tar jordens kärna upp ungefär 15 procent av sin volym.

Merkurius har därmed den största kärnan i förhållande till sin storlek av de kända planeterna i vårt solsystem. Kanske detta beror på att Merkurius mantel en gång blev skalad av genom ett jättenedslag av en meteor, påstår Sori.

En annan teori är att Merkurius ligger så nära solen att solvindarna blåste bort en massa stenmaterial och kärnan då bildats snabbt. Men något säkert svar finns inte. Det finns inte ett svar som alla är överens om.

Vad man kan lära sig av ovanstående är att det inte går att dra slutsatser från en planets tillkommelse för att förklara resten av planeternas tillkomst i ett solsystem.

Bild storleksjämförelse mellan Jorden och Merkurius

Asteroiden 2017 YE5 var en ovanlig gäst i vår närhet i juni i år

Nyliga observationer av tre av världens största radioteleskop har avslöjat att asteroiden 2017 YE5 vilken upptäcktes förra året inte är en asteroid utan två båda ca 900 i diameter.

Första gången den sågs (de) var av  Marocko Oukaimeden Sky Survey den 21 dec 2017. ’Den 21 juni i år var Asteroiden 2017 YE5 som närmast jorden ca 16 gånger avståndet mellan jorden och månen.

Det är inte helt ovanligt att asteroider är två. Två objekt vilka kretsar runt varandra. Oftast då ett mindre och ett större objekt.

Det ovanliga i detta fall är att objekten är nästan exakt lika stora men likväl håller avståndet till varandra och har så troligen gjort så i kanske miljarder år i sin bana och sina rundor om varandra i solsystemet.

Deras rundning av varandra är av en takt av ca 20-24 timmar.

Alla får nu tillgång till NASAS forskningsarkiv utan kostnad. Du med.

Nasa har öppnat hela  sitt forskningsarkiv.  Det innebär all forskning och alla data Nasa under sin existens finansierat. Allt är fritt och gratis för alla att söka i.

Arkivet heter PubSpace .

Gå in på länken här och sök vad du önskar veta mer om. Arkivet innehåller också professionellt granskade vetenskapliga tidskriftsartiklar.

ETA Cariane är en ljusstark stjärna varifrån starka röntgenstrålar pumpas ut i universum. Läs mer om hur man anser det går till.

Eta Cariane är en mycket stor och ljusstark stjärna i stjärnbilden Kölen med en massa av 100-150 solmassor och en luminositet (ljusstyrka) av ungefär fem miljoner gånger starkare än solens.

Det är en storlek som troligen är maxgränsen av hur stora stjärnmassor kan vara. Få stjärnor är så massiva. Avståndet till detta objekt är 7500 ljusår.

 Stjärnan omgärdas av en stor, ljusstark nebulosa som med  namnet  Eta Carinae-nebulosan (NGC 3372).

Eta Carinae  är den femte mest luminösa kända stjärnan och tros tillsammans med Pistolstjärnan (vilken finns 25 000 ljusår bort i skyttens stjärnbild) vara den mest massiva i universum vad vi vet idag

En ny studie med NASA:s teleskop Hubble visar att Eta Carinae fungerar som en accelerator av laddade partiklar (kosmisk strålning).

Eta Carinaenebulosan är ett timglasformat gasmoln vari även finns två massiva stjärnor vilka kretsar kring varandra. Dessa är 30 och 90 gånger massan av solen. Båda stjärnorna frambringar kraftfulla utflöden av stjärnvindar  säger Michael Corcoran, en av senior forskarna vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Maryland vilka studerat objektet.

Denna högenergistrålning förstärks på sin väg genom elektromagnetiska fält och är en av förklaringarna till den kosmiska strålningen. Fler källor finns naturligtvis. Men processen här förklarar en del av varför den kosmiska strålningen är så stark och från vilka källor den alstras.

För mer data om hur det går till enligt vad man vet idag följ denna länk där det mer utförligt förklaras. 

Bild på Eta Carianae

Bränsle kan tillverkas under färden till Mars

En forskargrupp bestående av personer från Tyskland, Kina och USA och ledd av Katharina Brinkert vid California Institute of Technology har testat tekniken för att framställa väte och syre i tillstånd där gravitationen (tyngdlösheten) varit nära noll.

Forskarna hade först utvecklat en effektiv fotoelektrokemisk cell vilken kan spjälka vatten med hjälp av solljus.

Därefter utförde forskarna en serie experiment där en kapsel fick falla fritt under nio sekunder för att simulera ett tillstånd av låg gravitation.

 Resultatet blev att den låga gravitationen minskade spjälkningsaktiviteten på grund av att bubblor stannade kvar längre på cellens ytor.

De fann att det genom att justera cellens invändiga form på nanonivå kunde få  bubblorna att avges snabbare. Genom detta fick spjälkningen fart fastän gravitationen var nära noll.

Slutsatsen  av detta försök att det fungerar att framställa andningsbart syre och även väte som kan användas som bränsle till olika sorters utrustning under längre rymdfärder ex på resor till Mars.

Troligen kan detta resultat ge bättre förutsättningar och möjligheter för människor att i framtiden göra längre resor än till vår måne. Åtminstone då det gäller syretillgång och bränslemöjligheter. Men exempelvis tyngdlöshetsproblemet och den psykiska riskfaktorn vid längre resor finns kvar.

Bild planeten Mars

Skräpet i rymden gör att det måste gå lätt att styra undan farkoster för undvikande av kollision.

ESA (europeiska rymdstyrelsen) sände upp en farkost för att studera glaciärer nyligen men höll på att krocka däruppe.

Snabbt fick de styra undan för rymdskrot. Det finns ca 20000 olika slag av rymdskrot från människan cirklande runt Jorden.

Det gör att det blir allt viktigare att ta hänsyn till detta för satelliter och vid uppskjutningar av farkoster om dessa inte ska krocka. En krock kan förstöra en dyrbar farkost eller förändra dess bana.

I ovanstående fall hann man dock styra undan farkosten och sedan återupprätta den igen till rätt bana.

Men städning av rymden från mänsklig nedskräpning är snart lika akut som på Jorden. Är det något människan är duktig på är det att skräpa ner.

Bild på hur det ser ut med skräp däruppe.

Lyssna på ljud från Saturnus

Cassini Huygens färd i vårt solsystem under nära 20 år innefattade även området vid Saturnus och dess intressanta måne beskrivet flera gånger i bloggen tidigare Enceladus.

Här spelades plasmavågors ljud omvandlade till elektromagnetiskt ljud in mellan denna måne och Saturnus.

Det är intressant att på medföljande länk från NASA höra dessa ljud, testa och hör.

Bild på Cassinis färd vid Saturnus måne Enceladus av en konstnär publicerat av NASA

Korvgalaxen har säkert få hört talats om den är historia numera.

Ett internationellt team av astronomer har upptäckt att Vintergatan och en mindre galax kolliderade för ca 8-10 miljarder år sedan, Den mindre galaxen slogs fullständigt itu och dess stjärnor ingår nu i Vintergatan.

Kollisionen utplånade galaxen och dess stjärnor kan idag ses som enstaka stjärnor vilka inom Vintergatan var och en har långa smala nålliknande banor inom Vintergatan säger Vasilij Belokurov på universitetet i Cambridge och röster från Center for Computational astrofysik vid Flatiron Institute i New York.

Vintergatan har tidigare kolliderat med andra dvärggalaxer och kommer att göra det igen. Vintergatan kolliderar med andra galaxer och  just nu med en dvärggalax i stjärnbilden Stora hunden.

Men det är en mindre galax än den nämnde ovan kallad Korvgalaxen vilken inte längre finns.

Bild på stjärnbilden Stora hunden där just nu en galax slukas av Vintergatan

Vi kan vara ensamma i vårt universum

Vi kan vara mer ensamma i universum än vi inser. Detta enligt Cardiff University:s astronomer Jane Greaves och Phil Cigan.

Det handlar om fosfor. Ett kemiskt vanligt ämne på Jorden vilket kan vara sällsynt utanför vårt solsystem. Fosfor är väsentlig för livet men sällsynt därute och det betyder att livet kan vara lika sällsynt om det inte kan grundas utan fosfor.

Livets ursprung och utveckling är väldigt komplexa processer som är högt beroende av närvaron av olika element och förhållanden )som vi känner det). Om ett av dessa element visar sig vara extremt sällsynt blir den spontana uppkomsten av liv extremt svårt och kanske helt omöjligt.

 Ett exempel på något som är viktigt är ovannämnda fosfor, relativt vanligt på jorden, men resultatet av en ovanlig händelse.

Fosfor skapas i supernovor då massiva stjärnor exploderar i slutet av sina liv. Men de mängder som hittills hittats matchar inte teorin av att det är vanligt. Mängden fosfor som uppstår vid en explosion är inte alltid lika stor. Likaså exploderar långt ifrån alla stjärnor i en supernova utan blir bara novor i slutet av sina existenser.

Enligt data indikerar visas att fosfor kan vara ojämnt fördelat i galaxen då fosfor skapas av särskilda typer av supernovor )inte i alla). Detta kan innebära att livet som uppstod på jorden kan ha varit beroende av att solsystemet bildats i närheten av en fosforskapande supernova. En  mycket ovanlig händelse.

Men fosfor är bara en komponent och händelse som måste ske och byggas upp i ett solsystem för att liv ska kunna uppkomma. Men uppkommer det accelererar det i alla former (troligen) då det är vad som skett på Jorden.

Men andra planeter i andra solsystem kanske inte har dragit högsta vinsten i livets spelrum.

Ufo observeras även av astronomer

Visst ser astronomer UFO:s se medföljande artikel vilken är mycket spännande.

Visst har allmänheten sett dem länge och rapporter finns.

Men hur kan främmande farkoster komma hit då avstånden mellan stjärnor bara i vår galax är enorma och vi aldrig härifrån kan besöka ens den närmsta stjärnan med den teknik vi förfogar över idag.

Visst kan vi tänka oss teknik som vi inte ens kan föreställa oss  idag och vilken kan ha utvecklats av civilisationer vilka kanske är miljarder år äldre än vår.

Men skulle de komma hit eller sända farkoster hit och visa upp sig med dessa? Jag undrar.

UFO finns men man ska tolka Ufo som oidentifierade föremål och ett sådant innebär inte per automatik att det är tillverkat eller utsänt.

Det kan vara en klotblixt, asteroid eller ljusfenomen av något slag. Det kan vara fenomen uppkommit i ett teleskop eller reflexer i speglar eller annat reflekterande material.

Men mystiskt är allt som inte kan förklaras utan måste tolkas och inte alltid med säkerhet kan förklaras vad det är.

UFO finns men själv är jag tveksam till om det finns något av intelligent ursprung.

Gaiateorin och vad den säger oss idag om liv och sammanhang av universum och verkligheten.

Gaiateorin är en teori där livet självt antas påverka jordens biosfär för att skapa och upprätthålla goda livsförhållanden Grundtanken är att biomassan själv reglerar förhållandena på planeten (i synnerhet temperatur och kemisk sammansättning av atmosfären) i syfte att göra den fysiska miljön mer anpassad till de organismer som har liv.

Exempelvis i teorin är när koldioxidhalten i atmosfären stiger växer växterna till sig i mängd och storlek och tar på så sätt bort mer koldioxid vilket stabiliserar atmosfären till den bästa livschansen för liv. 

Den mest radikala formen av gaiateori anser att jorden är en organism. Enligt denna teori påverkar organismen (Jorden) medvetet klimatet för att förbättra livsvillkoren. Denna teori backas dock inte upp av några som helst vetenskapliga bevis. Teorin anses ha fått sin grund i att människor har lätt för att tro att komplexa system måste styras av någon/något. En Gud.

Alla spekulativa versioner av gaiateorin, där man tror att jorden är en medveten entitet, förkastas (hittills) av vetenskapen. De kallar denna tanke för gaiafilosofi.

Den så kallade Gaiahypotesen antyder däremot något slag av interaktiv resonans mellan jordens biologiska och oorganiska processer vilket tillåtit liv att överleva klimatförändringar, vulkaner, meteorer och andra hot.

Hittills har forskare haft svårt att förklara exakt hur denna resonans fungerar. Men nu har forskare på det Universitetet i Exeter  hittat en lösning till Gaia-hypotesen.

De anser att fenomenet beskrivet ovan fungerar på samma sätt som naturligt urval (evolutionsteorin). Biologiska förändringar som destabiliserar ej livsvänliga villkor kommer naturligt att bli kortlivade medan de som destabiliserar stabilitet är mer benägna att kvarstå och förstärkas.

Sekventiellt val och urval av överlevnad kallar forskarna detta och det förklarar hur planeten har ackumulerat stabiliserande processer under miljarder år.

Teorin om Jorden som en levande organism är enligt mig intressant och mycket möjlig och här ingår då människan. Vi ingår i denna helhet av organismer och kan eller ska kanske inte ses som något annat än en av flera organismer i en helhet av liv vilket utvecklats vidare mot ett för oss okänt mål genom våra kreativa förändringar av liv och livsvillkor.

Asteroider har en våldsam historia

Asteroider faller in mot Jorden då och då. De finns i otaliga mängder överallt däruppe. 

Mellan Mars och Jupiter finns asteroidbältet där mängder av objekt kretsar i en bana runt solen. 

Vid Pluto finns Kuiperbältet i vilket denna igår med minst lika mycket objekt som i asteroidbältet. Däremellan finns även asteroider och utöver det kometer vilka har sina banor av skilda slag genom solsystemet.

I fjol fick vi ett snabbt besök av en interstellär asteroid eller som man nu eventuellt kan tolka den en komet.

De finns överallt och är ibland faromoment för Jorden. Deras ursprung är kollisioner av större objekt eller rester av materia vilka aldrig blev planeter.

Misslyckade planetbildningar kanske mindre planeter vilka krockat och förintats i små objekt. Många ser asteroidbältet som en exploderad planets rester.

Det är inget tomrum ovanför oss. Låt oss komma ihåg det.

Bilden är en illustration av asteroidbältet

Black Beaty visar att Mars är äldre än Jorden och kan ha varit en vattenrik planet

Den tidiga ytan av Mars bestod av ett flytande magmahav vilket kristalliserades extremt snabbt. Det tog endast 20 miljoner år efter solsystemets bildande.

Därefter uppstod en fast skorpa vilken efter hand kan ha innehållet hav med vatten och liv. Detta skedde 130 miljoner år innan en motsvarande fast skorpa fanns på jorden.

Detta har forskare från Center for Star and Planet Formation vid Danmarks naturhistoriska museum på Köpenhamns universitet publicerat en rapport om efter att ha analyserat Black Beaty.

Black Beauty är en meteorit från Mars vilken hamnat på Jorden. Skorpbildning se ovan är ett viktigt steg i utvecklingen av yta på planeter.

Det ämne som är viktigtoch som hittats i Black Beaty är Zircon vilket finns i meteoriten  ett mycket robust mineral som är idealiskt för att ge  åldersbestämning. 

I detta sammanhang kan zirkonerna användas för att fastställa en tidsmässig ram för att förstå historien i marsskorpan, säger professor Martin Bizzarro på universitetet och fortsätter med följande uttalande - Zircon fungerar också som en liten tidskapsel eftersom det bevarar information om miljön var och när den skapades. I detta fall är en tidskapsel med hafnium som härrör från Mars tidigaste skorpa, som var närvarande cirka 100 miljoner år innan den äldsta zirkonen av Black Bety skapades. Således fick Mars en tidig start jämfört med jorden, vars fasta skorpa inte bildades förrän mycket senare".

Jag funderar över om Jordens senare utveckling i förhållande till Mars kan bero på att Jorden ligger närmre solen. Kan det då vara temperaturen som fått utvecklingen att ta en snabbare bana vid Mars som då bör svalnats tidigare?

Bilden är på en bit Zirkon.

Första fyndet av en plats där just nu en ny planet bildas.

Det var med hjälp av instrumentet SPHERE på ESO:s Very Large Telescope i Chile som det nu gjorts möjligt fånga den första bekräftade bilden av en planet som håller på att bildas i den dammiga skiva som omger unga stjärnor.

Den i detta fall unga planeten rör sig i en skiva av gas, stoft och damm som omger den mycket unga dvärgstjärnan PDS 70.

De nu avslutade mätningarna tyder på att planeten har en molnig atmosfär.  På bilden vilken kan ses genom den här medföljande länken syns den som en ljus punkt till höger om stjärnan i mitten (här täckt av en svart cirkel).

Planeten ligger på ett avstånd av ca tre miljarder kilometer från den centrala stjärnan vilket innebär ungefär lika långt som avståndet mellan Uranus och solen i vårt solsystem. Stjärnan PDS 70b (planeten) är en gasjätte och är några gånger större än Jupiter. Temperaturen på planetens yta är cirka 1000 °C vilket innebär att den är mycket varmare än någon planet i vårt solsystem.

Skivor av detta slag som omger unga stjärnor är platser där nya planeter bildas. Så skedde en gång även i vårt solsystem.

Tills nu och detta bevis på en planet i en skiva har bara ett fåtal observationer visat tecken på babyplaneter inuti en skiva. Men det har aldrig kunnat bevisas att det varit en planet som hittats utan har lika gärna kunnat vara detaljer i själva skivan. Men nu med det förbättrade verktyget SPEHRE och ovanstående upptäckt vilken är bekräftad  kommer säkert fler planeter att hittas i andra skivor därute.

Bild på PDS 70.  Vilken finns i Kentaurens stjärnbild ca 370 ljusår bort. 

Universum innehåller mängder av smutsigt o giftigt fett

Mellan stjärnorna i Vintergatan finns ett dimaktigt moln av feta kolmolekyler där även sand och sot är innehållet. Så tomt är det inte.

Detta i en mängd motsvarande 40 miljarders, miljarders, miljarders smörförpackningar.

Säkert eller nästan säkert är det samma förhållanden i andra galaxer och kanske även mellan galaxerna.

Kan dessa molekyler vara de som en gång när väl solsystem bildades blev en del av de planeter o månar som nu finns och innebär det att dessa feta kolmolekyler kan vara de som är startskottet till liv?

Frågan kan inte besvaras men är intressant. Detta då livets gåta är svår att lösa om man inte har tron på en skapande Gud.

Teoretiska fysiker kan ge tänkbara tips om hur man kan söka efter utomjordiskt liv. Enbart fantasin begränsar.

Teoretiska fysiker tänker utanför den bana av fysik vi normalt upplever och fysiker arbetar efter. I sökandet efter exoplaneter söks tecken på liv i de former vi enligt naturlagarna på Jorden har kunskap och erfarenhet av. Syre, vattenförekomst, molekyler mm.

Teoretiska fysiker kan dock har andra  tillvägagångssätt. Fantasin. ”Jag tänker på att leta efter en helt ny fysik," Sara Walker, en astrobiolog och teoretisk fysiker vid Arizona State University, sade hon under en paneldiskussion vid World Science Festival i New York City.  Hur ska vi finna dem om de inte producerar några biosignaturer alls, för att de inte är biologiska varelser?

Ja det är en bra fråga och att tänka i nya banor har genom historien gett nya infallsvinklar och löst många problem. Kanske skulle vi som dessa forskare inom teoretisk fysik vara inställda på att hitta utomjordiskt liv både i form av biologiska hjärnor och artificiellt intelligenta robotar men även på nya sätt.

 Kan det även finnas något mellan biologiskt och tekniskt eller någonting annat som vi inte ännu förstår men likväl kan vara intelligent liv eller liv i vilket fall.

Med andra ord bör forskare bredda sökandens omfattning för att inte utesluta någonting av möjligheten att det yttre livet inte kan ha något gemensamt med livet på jorden där ute.

Biologer och kemister kan ha svårt att vara öppna för något de aldrig lärt sig som sanning utan enbart som fantasi. Men denna öppenhet måste de försöka ha om vi inte ska riskera att missa det som kan finnas därute.

Som jag anser och filosofer även gör att enbart fantasin begränsar verklighetens möjligheter och vad denna är eller kan tänkas vara.

Månen Enceladus är högintressant i jakten på liv.

Enceladus är en av månarna runt Saturnus och ligger utanför solens livssfär. Men genom sitt avstånd till Saturnus och gravitationen från denna planet värms månen likväl upp så pass att gejsrar av vatten sprutar upp från dess isiga yta.

Ett underjordiskt saltvattenshav finns under ytan och det är i detta det misstänks finnas liv.

Nya undersökningar av tidigare insamlad data då Cassini samlade in sådant när denna flög genom vattenplymer från månen visar på att här finns organiskt material. Tecken på möjligt liv i den underjordiska oceanen.

Nu vill forskare tillbaks till Enceladus snarast möjligt då fynden är högintressanta. Det kommer att ske under 2020 talet så den som lever får se vilka fynd som kan finnas här.

Dessa nya analyserade fakta har i månadsskiftet juni juli i år fått uppmärksamhet över hela världen. Varför jag likväl tar upp det då flertalet bör ha uppmärksammat det är att det alltid finns de som inte gjort detta. Och rapporten är så intressant att alla borde få veta. Jag gör därmed den insatsen att jag hoppas någon som missat detta ser det här.

Ännu förvånar Oumuamua forskare på NASA

Det enligt mig mest spännande som skedde i rymden i fjol var besöket av den interstellära asteroiden Oumuamua. Den kom från något annat solsystem helt oväntat och gick tvärsigenom vårt solsystem utan att stanna eller fångas in. Dess utseende var även unikt se bild nedan.

Många spekulerade över om det var en kamouflerad stjärnfarkost. Men inget pekar på det.

Observationer från NASAs Hubble rymdteleskop och markbaserade observatorier av ett internationellt team av forskare har följt Oumuamuas resa genom  solsystemet. 

Plötsligt upptäckte de att denna fick en oväntad fartökning och förskjutning i banan när den passerade genom det inre av solsystemet.

Denna fartökning av Oumuamua är sannolikt orsakad av strålar av gasformigt material som dunstar bort från dess yta sade Farnocchia en av forskarna  som studerat färden. Samma slag av avdunstning som påverkar kometer som närmar sig solen är vad som setts. Kometer sprider vanligtvis stora mängder damm och gas när de värms av solen.

Men enligt en av de andra forskarna  Olivier Hainaut från European Southern Observatory (ESA) fanns inga synliga tecken på utdunstning  från Oumuamua, så detta beteende förväntades inte.  Ju mer vi studerar" Oumuamua, desto mer spännande blir den säger en tredje forskare med namnet Meech. "Jag är förvånad över hur mycket vi har lärt oss av en kort och intensiv observationskampanj. Jag kan knappt vänta på nästa interstellära objekt!"

Idag finns Oumuamua  vilkens storlek av ca 250 meter * 35 meter längre bort från vår sol än Jupiter och färdas med hastighet av ca 112264 km/h ut från solsystemet. Om  fyra år kommer den att passera Neptunus bana på väg tillbaks till interstellära rymden.

Frågan är varför en asteroid uppför sig som en komet om den inte är detta? Det finns obesvarade frågor om detta objekt. Varför fartökningen? Frågan kvarstår vad var eller är Oumuamua?

Ska vi planera långt fram i tiden måste den mörka energin neutraliseras annars blir vi ensamma i universum.

Forskare i dag vet att universum expanderar och takten ökar. Det innebär att galaxer skiljs från varandra i avstånd likt även stjärnor gör i en enskild galax. Till viss del även planeter i ett solsystem vi vet ju att månen drar sig bort från oss år för år.

Denna hastighet och utvidgning av universum i rummet måste stoppas om vi ser framåt annars blir det mörkt i universum från vår synpunkt sett  en gång i en mycket avlägsen framtid.

Men inget visar att expansionshastigheten minskar, tvärtom.

Det gör att även att möjligheten i framtiden blir svårare för att till sist omöjlig att hitta eventuellt liv utanför Jorden.

Utvidgningen av universum beror på den mörka energin som man antar idag. Det är denna som måste neutraliseras eller stoppas för att få ett stabilt stillastående universum. En supercivilisation kan troligen göra detta men där är inte vi och ingen sådan har gjort detta eller kanske skrämts av att göra detta då de förstår vad som då  händer.

Men skulle det gå stoppas utvidgningen av universum och kanske vi även då kan få möjliga stjärn och galaxresor i framtiden med nya drivkrafter eller genom så kallade  maskhål.

Men det blir farliga experiment om vi avstannar den mörka energin om vi inte förstår vilka effekter det får.   72% av allt som existerar består av mörk energi och vi vet inte varför eller vilken betydelse denna har mer än att det expanderar universum.

 Resultatet kan teoretiskt bli en snabb sammandragning av allt och en Big Crunch istället för stillaliggande.  Den tredje teorin är att expansionen fortsätter öka men inte för alltid utan att allt plötsligt slutar i en explosion en så kallad the big chill. En väldigt otrevlig händelse. 

Ingen vet men idén om att stoppa mörk energis effekt som omtalas ovan kommer från en rysk forskare.

Asteroiden Ryugi får besök av en japansk farkost

Hayabusa 2 är en japansk rymdfarkost vilken senare i år ska besöka asteroiden Ryugu och ta prover där.

 Ryuga själv är en ca 3000 meter lång asteroid vilken aldrig besökts tidigare. Hayabusa 2 ska där ta prover ligger just nu 80 km över denna med en hastighet motsvarande vanlig promenadtakt.

Hayabusa 2 och Ryugu  finns nu ca 284 miljoner kilometer från jorden.  Hayabusa 2  stängde sina jonmotorer den 3 juni och genomförde en färd därefter för att hamna på rätt plats över asteroiden för senare landning  i år för provtagning.

Hayabusa 2  jonmotorer använder xenondrivmedel och genererar låga nivåer av drivkraft, men deras bränsleeffektivitet medger att de kan arbeta under lång tid.

Ryugu roterar en gång var 7.6: e timme vilket är  ungefär samma hastighet som forskare redan uppskattat från markbaserade observationer. Men Ryugus form var för liten för att teleskop på jorden skulle kunna se denna. Först med Hayabusa 2, i juni i år, kunde formen ses och ytan likaså.

Där finns en stor stenig massa (ca 150 meter rakt över) på den övre delen av Ryugu.  Den bältformade ringen av toppar vilken omger ekvatorn är något ljusare än omgivningen. En färgskillnad vilken troligen visar på en skillnad i materialkomposition och storleken på partiklarna som bildar bältformationen. Det ses även många nedsänkta områden som ser ut som kratrar. Troligen spår från kollisioner med andra himmelska kroppar.

Efter denna första undersökning kommer japanska forskare att under augusti besluta var Hayabusa 2 ska landa för att samla in det första av tre prov från Ryugu. Ett av de tre prov som samlas in av Hayabusa 2 ska vara från material som grävs fram under asteroidens yta. För detta prov kommer Hayabusa 2 att använda sprängämnen för att skjuta en kopparrör in i asteroiden för att hugga in en konstgjord krater där man från  underjordiskt material ska kunna hämta in detta.

 Hayabusa 2 är planerad att avgå från Ryugu i slutet av 2019 och rymdfarkosten kommer att landa i Australien i december 2020

Bild på ovannämnda asteroid dock vet jag inte om den är färsk då bilden inte stämmer med vad som ovan sägs efter Hayabusas första undersökning från ovan där.

Einsteins relativitetsteori åter bekräftad som sann

Astronomer har testat Einsteins allmänna relativitetsteori med hjälp av instrumentet MUSE på ESO:s jätteteleskop VLT i Chile och NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble.

Som objekt fick galaxen ESO 325-G004 vilken finns i Kentaurens stjärnbild 450 ljusår från oss agera gravitationslins för förvrängning av ljuset från en mer avlägsen galax bakom den. Genom detta skapades en så kallad Einsteinring runt galaxen vilken var förutsett med Einsteins teori..

Genom att jämföra galaxen ESO 325-G004:s massa med hur rymden kröks kunde astronomerna konstatera att gravitationen fungerar som väntat enligt den allmänna relativitetsteorin. Detta utesluter några alternativa teorier som framlagts om tyngdkraftens beskaffenhet.

Forskarna kunde även mäta upp ytterligare en egenskap hos tyngdkraften. Detta genom att Einsteinringen skapats genom att galaxen förvrängt ljuset från en avlägsen galax som ligger bortom ESO 325-G004. Genom att studera ringen kunde astronomerna därmed mäta hur ljuset och härmed även rumtiden rubbats på grund den stora massan i galaxen ESO 325-G004.

Enligt Einsteins allmänna relativitetsteori deformeras föremål i rumtiden omkring ringen och därmed böjs också ljus av när det passerar. Detta ger upphov till fenomenet gravitationslinsning. Effekten går bara att mäta på mycket tunga objekt. Forskare känner till ett par hundra starka gravitationslinser, men de flesta ligger för långt bort för att det med precision kan uppskattas deras massa. Galaxen ESO 325-G004 är dock en av de linser som ligger närmast oss bara 450 miljoner ljusår från jorden.

1998 upptäckte forskare att universums utvidgningstakt ökar. Denna då överraskande upptäckt (man sökte dess motsats som man då trodde skulle bekräftas) kan inte förklaras om inte universum till stor del består av mörk energi.

Men för att detta ska vara sant måste man antaga att den allmänna relativitetsteorin är korrekt på mycket stora avstånd i universum. Ovanstående undersökning med dess resultat verkar bekräfta detta antagande som sant.

Bild en Einsteinring