Nya stjärnor föds i stjärnkluster där detta inte borde ske. En gammal utskrattad teori från 1950-talet ses nu som dagens sanning.

Magellanska molnet innehåller två satelitgalaxer till Vintergatan (Stora och lilla Magellanska   molnet) ochen vätgasström kallat Magellanska strömmen. Denna stjärnbild kan enbart ses på södra halvklotet.

I lilla Magellanska molnet finns stjärnhopen NGC411 och i stora Magellanska molnet stjärnhopen NGC1783 och NGC1696.

I dessa hopar är stjärnorna  inte av samma ålder vilket man alltid ansett att stjärnor i en viss stjärnhop bör vara.

När stjärnor sedan dör bildas gas vilket sedan är stoff till nya stjärnor i närområdet.

Men här har upptäckter gjorts av att det mitt inne i hopen finns stjärnor av olikartad ålder. Åldrar av mycket stor skillnad.

Någon säker förklaring på varför finns inte. Men teorin om att så kan ske är en gammal ickebevisad idé från 1952 (lika gammal som jag är) vilken först nu ser ut att få sin bevisning och sina anhängare.

Då som nu i denna teori ser man samma förklaring som trolig. Att stjärnhopen samlat på sig stjärnstoff från passerande moln och att det i dessa har varit bildningar av stjärnor.

En idé vilken ingen trodde på i början av 1950-talet  mer än forskaren vilken kläckt denna som man då ansåg science fictionidé då inga tecken på detta hittats i universum då. Men som nu verkar ha hittats och då bekräftar denna gamla teori som nu dammas av i hyllorna.

Planet funnen vilken har en omloppsbana runt sin sol av ca en miljon år. Det ställer frågor om vad som finns därute.

Efter mycket sökande av  en planets omloppsbana fann man att den var ca 1 miljon år. Men det tog tid att finna dess sol. Nu är det gjort.

Eventuella individer på en sådan planet skulle kanske aldrig förstått att de färdades runt en stjärna eller vilken denna var.

Planeten har fått namnet 2MASS J2126 ca 12-15 gånger större än Jupiter och finns ca 100 ljusår från oss. Åldern är några 10-tals miljoner år och bör ha hunnit runt sin sol ca 50 gånger.

Man kan fundera på om planeten egentligen är en stjärna vilken aldrig föddes eller kan födas i framtiden.

En annan fundering är om det finns en gräns för var planeter finns därute och kretsar runt sin sol. Kanske det finns 100-tals planeter av skilda storlekar vilka är osynliga för oss men vilka kretsar eller har sin bana runt vår sol.

Kanske det finns banor runt varje sol vilka långt därute avlöses av andra solars planetbanor. Kanske de finns oräkneliga och osynliga för oss,  med de teleskop vi har idag av planeter,  i skilda storlekar därute i mörkret mellan solbanorna och mellan galaxerna.

Ännu förstår vi inte hur en röd jätte agerar.

En gång om ca 5 miljarder år kommer solen att expandera till en röd jätte innan den sjunker samman till en vit dvärg.  När detta sker slukar den allt innanför Jorden och inklusive denna.

Det är normalt stjärnliv. Allt förgås och föds igen ser det ut som efter omvandling av materia.

Men varför vätefusionen vilken övergår till heliumfusion innebär att en röd jätte vilket då är tillståndet detta blir resultatet av spyr ut materia är inte förstått i forskningen.

Plasma utkast är en teori men det förklarar inte varför dessa utkast finns.

Röda jättar är vanliga stjärnor. En av dessa vilken behandlas i medföljande artikel är Betelgeuse i Orions konstellation av stjärnor  vilken är den 10 störst lysande stjärnan på stjärnhimlen.

Människoliknande robotar eller inte, på färder i kosmos, kan ge signaler om vilka vi är, negativt eller positivt om det finns andra civilisationer.

Att skapa människoliknande robotar eller ickeliknande robotar för interstellära rymdfärder är inte fel. Människans påfrestningar under långa rymdfärder kan göra det svårt att sända ut oss. Psykiskt som fysiskt är vi inte gjorda för rymdfärder.

Av den anledningen är det helt rätt att sända robotar. Med all säkerhet skapar det inga problem. Men om vilket jag inte tror främmande intelligenser finns där ute och möter dessa farkoster med robotar kan det bli stora problem.

De kan få uppfattningen att vi är en robotvärld. Har de då erfarenhet av att robotar kanske försökt ta över deras värld en gång kan de se våra som fiender på koloniseringuppdrag. Detta kan då få dem att söka varifrån de kom och sedan sända utrustning hit för att spränga Jorden.

Detta är bara ett scenario om det finns någon därute vilken möter våra robotbesättningar i framtiden och tror oss vara en robotcivilisation. Vi måste ta alla beräkningar med om vi ska tro på utomjordiskt liv.

Motsatsen mot ovan är även möjlig. En robotcivilisation som tagit över sina forna herrar möter vår robotbesättning och gör att de inte spränger skeppet vilket de annars skulle gjort. Men de kan då istället undersöka våra robotar och kanske sända dem tillbaks omprogrammerade för att ta över eller utplåna oss.

Vi måste därför med robotbesättningar sända med kunskap om vilka vi är vad vi vill och denna kunskap får inte missuppfattas. Detta är nästintill omöjligt då vi aldrig kan veta vilka som eventuellt får denna är och hur deras förförståelse fungerar.

Dessa oräkneliga planeter därute bör enligt logiskt antagande ha många planeter med liv. Varför hittas då ingen?

Ufon oidentifierade föremål  i skyn har setts i alla tider. Men ingen av dessa syner har kunnat visa sig vara farkoster från andra solsystem hur gärna många än har försökt bevisa detta. Självuppfyllda profetior har i detta fall aldrig bekräftats.

Det är bland dagens forskare till skillnad från tidigare ett stort intresse av att bevisa att liv finns där ute. Men som forskare kan man inte detta utan konkreta bevis.

Troligen ligger det även intressen här att försöka motbevisa kristendomen där det bland äkta troende finns tron att det enbart finns liv på Jorden. Jag tillhör denna grupp.

Men troligen kommer någon forskare inom en nära framtid att vilja få äran av att bevisa att liv finns där ute. Bevis som misstolkas kan vara den lösningen. Bevis som tillrättaläggs och inte på lång tid kommer att förstås som falska kan även bli resultatet.

Jag tror inte på liv därute. Men jag tror dock på att det snart kommer en rapport där forskare misstolkar vad som hittas därute  för att bli en den förste och bli känd i historieböckerna.

Redan idag har en hel del hittats som först misstolkats som liv där ute i form av radiosignaler mm. Men vårt hopp står till att många forskare kollar uppgifter om liv när det väl kommer.

För intresse av detta ämne läs mer här om aktuell forskning och även vad en del forskare tror är förklaringen till att vi inte hittar liv. Att universums ålder och livets bräcklighet gör att det liv som fanns en gång nu är borta och att det därför är tyst därute. Men detta säger egentligen ingenting om liv finns, har funnits eller om vi är ensamma.

Radioteleskopet Nobeyama i Japan har upptäckt det näst största svarta hålet i vår Vintergata.

I centrum av troligen alla galaxer finns ett jättestort svart hål. Varför det finns bör sökas i tidernas begynnelse  den punkt i tid och rum när Big Bang uppstod ur ingenting av ingenting.

Detta är något vi troligen aldrig kan förstå och troligen inte ska förstå men är likväl sanningen. Om allt skapades  ur som jag tror ordet, Guds ord,  då behöver man inte tro på att sanningen går att se från vilken utgångspunkt som helst men ovanstående att det ur ingenting  blev något där vi är nu, i en accelererande expansion är likväl sant. Tror vi alla.

Svarta hål är man inte helt klar över varför och hur de skapas.  Men det finns flera svarta hål i varje galax. Ett i något mindre storlek än det i centrum av vår galax vintergatan. Ett svart  hål har hittats  i  centrum av Vintergatan  ytterligare ett nästan lika stort hittats av ett radioteleskop i Japan i närområdet. Fler finns. Svarta hål är inte ovanliga objekt.

Många finns dolda i moln av damm och materia uppkomna från supernovor eller novor vilka i sin tur uppkommit från exploderande äldre stjärnors dödskampslut.

Svarta hål kan härmed ses som fler än vi trott hittills och för att hitta tecken på dess existens kan vi leta i dammolnen efter supernovor om här då är starka rörelser  kan  vi misstänka att de  är orsakade av inträngning av materia runt ett svart hål och utspyende av materia runt detta.

Ca 2000 troligen beboeliga planeter har upptäckts de senaste 20 åren.

Om man ser till universums ålder ca 13,8 miljarder år bör det därför ha funnits stora möjlighet för liv att uppstå på många platser och  det bör även finnas oräkneliga planeter med livsmöjligheter därute.

Men ännu har inget liv funnits i jakten på detta.

Men då måste vi även bortse från att vi skapats av Gud och är ensamma. I annat fall kan vi aldrig räkna med liv därute enbart livsdugliga planeter om ens det (inget säger att de livsmöjliga planeter vi upptäckt är möjliga utan uppbyggnad av denna möjlighet på plats av människan).

Vi kan aldrig få bevis även som troende på att det inte finns liv där ute. Detta då det finns oräkneliga livsmöjliga planeter och även de som ses som motsatsen skulle kunna rymma okänt liv på eller under ytan  och även i dess atmosfär.

Vi som troende kan bara tro på att vi är ensamma och vetenskapen vilken oftast har en  annorlunda uppfattning att fortsätta det eviga sökandet efter utomjordiskt  liv.

Problemet med sökandet från vetenskapens håll är att det finns risk att missuppfatta liv där inget finns. Vi har haft en del mystiska signaler utifrån vilka först tolkats som misstänkts  liv men sedan förståtts som troliga naturfenomen.

Jakten  på liv kommer att fortsätta. Hoppet är att vi inte kör vilse i detta sökandet och försöker skapa kontakt med en radioaktiv källa eller annat universellt fenomen vi misstolkar eller ännu inte förstår.

Troligen finns det en nionde planet där ute sökningen efter denna pågår för fullt.

Genom hur  flertalet av objekten bortanför Pluto i det så kallade Kuiperbältet rör sig i sina banor enligt mönster de   inte borde göra enligt den kända fysikens lagar,  tros det  att en ännu ej upptäckt planet utanför bältet ger upphov till dessa rörelser.

Enligt matematiska beräkningar ska då denna mystiska planet vara ca  tio gånger större än Jorden och banan runt vår sol ta ca 10-20000  år och planetens bana  finnas ca tjugo gånger längre ut från solen än Neptunus bana.

Inga bevis finns på denna planets existens men matematiskt bör den finnas. Kanske det finns än fler planeter eller dvärgplaneter där ute. Om nu denna planet finns har den troligen många månar enligt mitt resonemang från inlägget den 23 januari se detta.

Det finns säkert mer utanför det vi idag ser som vårt solsystem än vad vi tror. Säkert finns det planeter där ute mellan vårt och andra solsystem,  med flera objekt. Objekt inte bara kometer vilka vi vet finns. Objekt vilka följer vintergatans bana och inte en sols. Ofarliga för oss men spännande objekt vilka är osynliga i mörkret därute och på grund av sitt avstånd från oss svåra att upptäcka.

Troligen skulle upptäckten av den nionde planeten och om vi kan göra mätningar i närområdet av dess satelliter misstanken komma att något objekt längre ut påverkar även denna.

Tomrummet mellan solsystemen eller galaxerna är troligast inte tomma. Inte bara för  att där finns otroliga mängder mörk materia utan troligast  finns även planeter och asteroider av känd materia därute i mörkret. Kanske det även finns kroppar av mörk materia osynliga för oss även om vi var på plats. Ingen vet men allt är möjligt.

Ny metod kan göra det enklare att hitta kväve på exoplaneter. Kväve i atmosfär kan ge indikationer på liv och vatten.

Att se kväve på avstånd i spektra har varit och är fortfarande mycket svårt. Koncentrationen har riktats mot att hitta vatten i vårt solsystem eller syre. Men även kvävet är en förutsättning för liv i de flesta fall och här på Jorden av stor vikt för fotosyntes och kvarhållande av vatten på ytan.

Då vi har ca 70% av kväve i vår atmosfär kan samma halt eller mer finnas på andra himlakroppar. Kan vi hitta spår av kvävgas kan det ge indikationer på vatten och syre och då livsmöjligheter.

Problemet är att det varit svårt att veta om en planet har kväve i sin atmosfär. Den är svår att spåra i spektralanalys.

Kanske en ny upptäckt eller uppfinning kan göra det enklare i framtiden och det då blir än enklare att leta efter liv där uppe.

En doktorand i astronomi och astrobiologi vid universitetet i Washington med namnet Edward Schwieterman har funnit en eventuell lösning på hur man kan mäta halten av kväve på avstånd.

Låt oss hoppas att detta kan fungera och jakten kan gå vidare på liv där ute ännu effektivare.

Ryssland önskar bygga en atomkraftsdriven motor för framtida rymdfart utanför vårt solsystem..

Om vi ska kunna resa eller sända farkoster mycket långt ut i universum måste vi ha motorer vilkas energi räcker till.

Idag vet vi inte andra möjligheter för detta än kärnkraften. Solkraftskällor fungerar inte då vi inte planerar långa resor runt solen eller dess närhet utan ut i den mörka kalla rymden utanför solsystemet.

När den dagen kommer då vi tar steget ut på långfärder som sträcker sig årtionden eller århundraden ut i universum ser vi idag inga andra möjligheter än kärnkraftsmotorer. Av den anledning kan vi enbart önska lycka till för Ryssland i deras forskning. En forskning jag är övertygad om  även finns i USA och kanske även på andra platser.

För första gången har en blomma blommat i rymden.

Det är en gul Zinnia. Att det blev just denna blommas frö som togs med upp i på den internationella rymdstationen vet jag inte men blomman har nu slagit ut där uppe.

Tidigare har romansallat odlats där uppe även det med lyckat resultat.

En blomma är känsligare än sallad därför har man koll på hur denna blomma reagerar på miljön där uppe. Tomater kommer även i framtiden att experimentodlas där uppe.

Men än kan man inte göra allt på en gång. En sak i sänder. Inget växthus ännu.

Odling är viktigt för framtida långfärder eller bara för trivseln ombord på långfärder och även för transport  för eventuella framtida odlingar vid koloniseringar av främmande planeter. Marsfärder är väl närmast i tanke då.

Zinnia är nu inskrivet i historieböckerna som den blomma vilken först blommade i rymden.

Även amatörastronomer med mindre teleskop kan i vissa fall se effekterna runt svarta hål.

Att se materia vilken sugs in i svarta hål har man trott enbart kan ses med röntgenteleskop eller gammateleskop. Röntgenstrålning eller gammastrålning har varit lättare att se på de avstånd det handlar om. Det svarta hålet kan dock aldrig ses. Enbart effekterna runt detta som visar att det finns och att det händer saker där.

Men nu har platser funnits  där även amatörteleskop kan se effekterna av ett svart hål med optiska teleskop. I detta fall i relativt närbelägna hålet V404 Cygni. Detta ligger i stjärnbilden Svanen 7800 ljusår bort.

Har du ett teleskop leta där läs artikeln som medföljer här och lycka till.

Jakt i full gång efter en livsmöjlig planet runt vår närmsta grannstjärna Proxima Centauri 4,2 ljusår bort. Följ jakten från Europa i sociala medier.

I vårt närmsta stjärnsystem Alpha Centauri där tre stjärnor finns är den närmsta oss Proxima Centauri.

En röd dvärgstjärna  runt vilken vi försöker finna en jordliknande planet.

Jakten kan följas och kommenteras på social medier. Jakten drivs från ESO europeiska sydobservatoriet i Tyskland.

Följ med på resan kanske den ger mer än man hoppas. Kanske den ger ingenting. Men spännande kan den bli.

Följ länken för att läsa mer om detta äventyr.

Spår av de första stjärnorna kan ses men det finns mycket där ute som förvirrar.

13,8 miljarder ljusår var det sedan allt kom till i Big Bang ur ingenting.

Idag kan vi se spår av de första stjärnornas byggstenar genom att studera moln av gas av helium och syre ca 12 miljarder ljusår bort. Här bildades de första stjärnorna vilka inte innehöll  tunga grundämnen. När de åldrats och exploderat bildades genom fusion nya stjärnor av materialet och då kom de tyngre grundämnena till.

Vi ser spår av detta händelseförlopp i universum. Problemet är inte att det finns för få spår utan istället för mycket spår. Moln av stoff vilka skiner genom yngre moln av stoff i spektret och förvirrar vad som är sant i ett händelseförlopp i tid och rum.

Men enligt fysikens lagar och teorins möjligheter anses det vara spår av ett troligt händelseförlopp vi ser där ute enligt ovan konstruktionsmall.

En supernova med en omöjligt stark ljusstyrka upptäcktes för ett tag sedan. Det omöjliga fysiskt ser ut att vara möjligt.

När stjärnor av ålderdom exploderar i en nova eller ibland beroende på storlek supernova kan ett starkt ljussken ses i rymden.

Men den nu upptäckta novan är inte en supernova utan en otrolig nästan omöjlig att förstå supersupernova. Ljuset från denna nova är 470 miljarder starkare än skenet från vår sol eller 20 gånger ljusstarkare än alla miljarder stjärnor som finns i vår Vintergata tillsammans.

Novan finns ca 3,8 miljarder ljusår bort från oss.  Det är därför mycket länge sedan ljuset från händelsen sändes ut. Ungefär under samma tid som när Jorden bildades.

Explosionen ses ha skapat ett objekt i mitten av händelsen vilket nu forskare försöker förstå, vad det är de ser. Frågan är bara vad är eller ser det ut på platsen i nutid 3,8 miljarder år senare? Vi under söker ju vad som hände för miljarder år sedan inte nutiden.

Novan har fått namnet ASASSN-15lh vilken finns i stjärnbilden  Indianen på södra stjärnhimlen.

Ålderskarta på Vintergatans solar (stjärnor) finns nu att se och fundera över.

För första gången har en ålderskarta gjorts av vintergatan. Det finns likheter med denna och åldersbestämning av träd. Längst in i en stam finns de äldre delarna och allra ytterst de senaste årens åldersringar.

Samma sak ses gälla i en galax som vintergatan. Nära centrum finns de äldsta stjärnorna och längre ut de yngre.

Det är där vår sol  finns. Den har en tid kvar innan den exploderar i en nova.

För hela artikeln om hur det nu ses på ålder av en galax och då vår vintergata där vi finns i en av spiralarmarnas armar följ länken här.

Nu kan en del svarta hål ses utan specialteleskop av röntgen eller gammastrålningslag. Med lite tur och rätt svart hål med en lämplig stjärna i närheten. I Svanens stjärnbild finns möjligheten.

Detta är möjligt i de fall där en närliggande stjärnas materia strömmar in med stor lyskraft i hålet. I alla fall händer inte detta men där det sker kan starka optiska teleskop se hålets konturer där materian försvinner.

7800  ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Svanen ligger V404 Cygni  ett av de närmsta svarta hålen till Jorden och här finns en stjärna i dess närhet vilket ger ovanstående effekt.

För att se denna effekt här eller vid något annat svart hål måste teleskopet fånga exakt det ögonblick då utbrott av materia och energi utsöndras från den närliggande stjärnan och försvinner ner i hålet genom dess kanter. Det sker vid utbrott inte konstant.

Rymdskrot kan faller ner var som helst. I Vietnam föll dessa klot ner för ett tag sedan. Misstanken är eller var att de inte kommer från Jorden.

Det blir mer och mer skrot i vårt närområde både på Jorden och utanför  planeten. Risken för krock med något av detta är snart överhängande för rymdfarare, rymdstationer  och satelliter.

Därför är rymdfärjor eller raketer som Falcon vilka kan landa efter slututfört uppdrag en lösning på mer skrot i rymden.

Likt på Jorden försvinner inget i rymden. Det som släpps ut finns kvar.

Nu har några troliga rester från en rymdfarkost vilken fallet ner hittats i Vietnam. En av delarna ett klot väger 45 kg. Nog kan ett sådant klot om oturen är framme skada.

Ingen vet vad det använts till eller vilken farkost där uppe den kommit från.

Nog hade det varit bra om det från rymdålderns början etsats in i all material en raket uppbyggts med tillverkningsår och en kod som visade vilken farkost biten hörde hemma i  för framtida forskning om material på flykt vilket fallet ner.

Foto ovan från  Vetnam Peoples Army newspaper.

De saknade grundämnena för att komplettera det periodiska systemet är nu funna. Varför kan de finnas till och har de haft eller har någon användning vi ännu inte förstår.

Under lång tid har man saknat fyra grundämnen i det periodiska systemet för att komplettera detta enligt hur man ser att det bör se ut .

Ämnena med nr 113, 115, 117och 118 har ännu inte namngivits men nu är luckorna i det periodiska systemet tilltäppt. Det bör inte finnas fler grundämnen att upptäcka. Åtminstone inte i vårt universums uppbyggnad. Hur det förhåller sig i andra universum i andra dimensioner är en annan sak vi inte kan veta något om (om nu dessa finns).

Där kan andra naturlagar och byggstenar finnas vilka inte kan föreställas av människan då vi hör hemma här och inte där. Troligen, om de finns, kan vi inte ens föreställa oss dessa eller se och uppleva dem.

Nu är frågan om de upptäckta grundämnena finns i någon  miljö eller har funnits i någon  miljö eller kan uppstå spontant eller enbart kan skapas i laboratoriemiljö.

Troligen finns inget till bara för att det måste finnas till eller är det fel tänkt,  är det som är möjligt att föreställa sig möjligt just för att vi kan föreställa oss det?  

Detta motsäger inte att det enbart är möjligt att framställa och få att existera i miljarddels sekund i laboratoriemiljö.

Stjärnor inklusive vår sol har sin (a) banor inom sin galax. Allt snurrar. Vissa stjärnor skenar.

Detta vet vi. Runt vintergatan kretsar vårt solsystem i en av spiralarmarna av Vintergatan,

Så sker i alla galaxer. Men vad som är mindre känt är att det framför varje stjärna (troligen) trycks småmaterial med  i den riktning stjärnan har i sitt läge av kretslopp.

Material vilket är smått och enbart kan ses som sken i en ultraröd frekvens. Vi vet inte och kan inte se från Jorden om även vår sol har en ljusbåge framför sig av material på sin färd i Vintergatan.

Hastigheterna på solbanor är olika en del går fortare än andra  beroende på vilka knuffar de en gång fått i skapelseögonblicket. Troligen har även dess plats i en galax också betydelse.

Vissa stjärnor kan ses som att de skenar inom sin bana. För kort information om detta relativt nyupptäckta område följ denna länk.

Forskare har lyckats konstruera en form av vätgas. 3 miljoner tätare än vad som finns i vår atmosfär.Men viktigt i universum.

Vätgas är det vanligaste grundämnet i universum. Det vätgastillstånd vilket nu lyckats framställas är ett som benämns metalliskt gastillstånd av vätgas. Detta då det är ca 3 miljoner tätare än det som finns i jordisk atmosfär.

Intresset för detta tillstånd är på grund av att det anses vara en av byggstenarna till våra gasjätteplanter, Jupiter, Uranus, Neptunus och Saturnus.

Tillståndet gjordes här i laboratoriemiljö genom använda  diamanter  och pressa ihop väte ca 3 miljoner hårdare än dess normaltillstånd på Jorden. Följden blev att vätet gick in i ett nytt tillstånd kallat det metalliska tillståndet.

Genom detta kan vi kanske lära mer om förhållandena på gasplaneterna och hur de  kan ha uppstått och bevarats. Hur dessa tryck kan finnas konstant där  och hur de uppstod och varför.

Galaxhopen Messier 51 innehåller en galax NGC 5194 vars centrum innehåller ett mycket aktivt svart hål

26 miljoner ljusår från Jorden finns galaxhopen Messier 51 där en galax  namngiven NGC 5194 vars svarta hål i centrum avger en stor mängd  materia  ut i galaxen.

Troligen har aktiviteten kommit från en krock för länge sedan med galax NGC 5195 en mindre galax i närområdet.

Genom denna effekt där två galaxer med varsitt svart hål krockar kan troligen ha gett den effekt vi ser idag. Utslungande av röntgenstrålning och  mineral i galaxen.

Att detta bör ge effekter av mindre trevligt slag är  troligt. Detta i form av stora meteoritregn i planeters ytor och stark strålning vilket gör det svårt att tro på möjliga livsvänliga planeter i närområdet här.

Mycket starka magnetfält i en stjärna är mycket vanligt. Men det var inte länge sedan man ansåg tvärtom.

Nya mätmetoder har gett som resultat att mycket starka magnetfält är mycket vanligt i stjärnor.

Varför vet man inte. Som väl är tillhör inte vår sol denna kategori av solar med detta.

Resultaten tyder  på att det är stjärnor  vilka är något större än vår sol och uppåt som innehar detta fenomen.

Exempelvis har det visat sig att dessa stjärnor vilka enbart är något större än vår sol har magnetfält av styrkan 10 miljoner större än  Jorden.

Magnetfälten har en betydelse för en stjärnas utveckling och framtid. Men har även betydelse för om en planet i närheten är möjlig att hysa liv. starka magnetfält utan skydd runt en planet i form av skyddsbälten likt vi har  naturligt runt Jorden innebär omöjligheter att leva på denna planet om man jämför med de livsformer vi känner till.

Men även de bälten som finns runt Jorden skulle inte räckt om vår sol haft de magnetfält som nu upptäckts som vanliga i de flesta eller kanske alla stjärnors inre vilka är något större än vår sol.

Det finns mycket att ta hänsyn till om vi söker exoplaneter för liv eller möjligheter till liv.

Bilden ovan är från följande hemsida där magnetism i vardagen beskrivs.

En ny metod funnen för att mäta gravitationen på en avlägsen stjärna. Därmed luras man inte att tro att en viss exoplanet kan hysa livsmöjligheter

Uppfinningen är gjord på Wiens universitet och innebär att med en noggrannhet av 4% mäta hur stark gravitation är på en stjärnas  yta om vi kunde stå på denna.

Detta är viktigt för att inte få fel uppfattning av en  exoplanet i dess närhet.  Genom att mäta gravitationen på en stjärna kan man förstå dess storlek och inte missuppfatta denna. Därefter förstår man om en planet vilken ses ligga i rätt bana runt stjärnan enligt vår förståelse  av idag för livszon kan hysa liv som vi känner det från Jorden.

Misstaget är att tro detta utifrån en sols missuppfattade storlek. Vid en lite för stor storlek blir miljön runt stjärnan omöjlig för liv. Strålningen blir för stark.

Samma sak skulle skett här om solen varit större skulle Jorden varit en stenplanet med en temperatur där inget liv kunde finnas alternativt likt Venus en het planet med en atmosfär av giftigt slag som höll värmen kvar som ett otroligt växthus.

Därför är den metod som nu funnits en metod för att hitta exoplanter där liv kan finnas men även där vi  kan ha misstaget oss på grund av att vi ansett livszon där denna är omöjlig.

Om vi nu inte ska se livsmöjligheter med andra mått än med jordiska ögon. Men jag tvivlar på att vi ska detta. Allt verkar uppbyggt efter samma mall i vårt universum. Fantasins livsformer  får vi se oss om efter i eventuella andra universum i andra dimensioner av tid och rum.

Rum och tid är relativt nytt forskningsfält av rymden.

Först under senare tid i mänsklighetens vetenskapshistoria har tiden börjat bli intressant som en fjärde dimension.

Latitud, longitud, höjd eller som vi säger längd, bredd och djup är de tre dimensioner vi alla förstår. Vi lever i en tredimensionell verklighet till skillnad från den tecknade animationen vilken finns i en tvådimensionell värld.

Men något som tiden har vi inte sett som ytterligare en dimension att räkna med utan enbart något som kan räknas utifrån händelser som sker eller skett och därför kan katalogiseras som ett före och ett efter en viss händelse. Exempelvis i det större formatet före eller efter Kristus födelse.

Men nu har forskare börjat se andra samband med verkligheten och tiden. Vi ska lägga in denna när vi försöker förstå vad vi ser.

Läs gärna denna lite avancerade artikel som finns utefter denna länk av rymdforskning av idag.

Men detta är bara en liten del av vad en del  forskare anser. De med strängteorin som utgångspunkt. Här finns inte tre eller fyra dimensioner att ta hänsyn till utan; jag citerar här från nedanstående länk:

Huvudproblemet visar sig vara att universum inte alls har de väntade fyra dimensionerna – tre i rummet och en tidsaxel – utan 10 eller 11. Mer exakt har bosoniska strängteorier 26 dimensioner, medan supersträngar och M-teorier visar sig innehålla 10 eller 11 dimensioner. Slut citat.

Läs mer här om strängteorin från Wikipedia.

Bilden ovan kommer från denna länk där en bok som behandlar strängteorin presenteras. 

En spännande bild på vintergatan med en förgrund av brinnande stålull.

En varning är på sin plats gör inte detta om du inte har kunskap om stålulls brandfarlighet och aldrig inomhus för då har du om du har otur  inget hem efteråt.  Effekterna kan göras spännande men stor kunskap behövs för att använda detta material i fotografering eller filmning.

Bilden se denna länk är fantasieggande. I bakgrunden ses vintergatan.

Tänk er hur stor vår vintergata är där vi finns i en av spiralarmarnas sarmar.

Detta kanske ändå är tryggast för vår väld än att vara i centrala delarna.

I centrum finns ett svart hål miljarder gånger större än vår sol.

Diametern på Vintergatan är ca 120 000 ljusår.  Antal stjärnor (solar) är ca 400 miljarder. Tänk vad många planeter som finns om man ser ett tiotal runt varje sol.

Tänk även på att vår Vintergata är enbart en galax i universum där man anser att ca 1 biljon galaxer finns i det synliga fältet men säker många fler i det fält vi inte ser från Jorden eller rymden. Kanske oändligt antal ligger närmre sanningen.

Tänk även på den svindlande tanken som vissa forskare idag anser att universum enbart är ett universum i ett oändligt antal universum i tid och rum.

Frågan uppstår spontant då, vad är universum? Vad är människan? Finns ett slut eller en början? 

PÅ Mars nordpol finns en krater vilken har frostsprängningar i ett mönster likt nerverna i ett blad i förstoring. Se detta universala mönster.

Mönster är universella. Kristall liknande mönster kan ses i alla slag av förstoringar av levande material likt väl som i ickelevande. Snöflingor är ex unika ingen är den andra lik. Alla har underbara kristallmönster.

Torrsprickor i lermaterial spricker i liknande mönster överallt.

På Mars likväl som här. Se detta från Mars nordpol i en krater där.

Se detta lerlandskap  nedan från vår planet troligen förstorat och från en åker i Sverige.

Mönster är universella och inbyggda för att visas på ett speciellt vis i naturen. Men kan likväl vara unika som i fingeravtryck och snöflingor och troligen även i lera.

Ovanstående från Mars är dock ej lera utan frostfyllda sprickor men likheten är slående med lersprickor på Jorden och säkert även med sprickor på Jorden av snö och is.

Ju Längre från solen en planet ligger och desto större denna är desto fler månar finns runt planeten. Logiskt bör det vara så och ser även ut att vara så.

Storleken har betydelse likväl som avståndet. Detta gäller planeter i ett  solsystem om man önskar  förstå månarnas läge i detta.

Vår Jord har en måne men ju längre ut från solens bana desto fler månar har planeterna. Utanför oss finns Mars vilken har två månar. Jätteplaneterna med Jupiter som den största med 67 månar är störst och har därmed flest månar infångade runt sin kropp.

Saturnus vilken sedan kommer i storlek 62 månar. Därefter Uranus med 27 st. Neptunus med 14 och till slut dvärgplaneten Pluto med 4.

Ju större planet desto fler månar men även Pluto har fler än vår Jord. Fyra stycken mot vår enda. Utanför vår bana har Mars två.

Men innanför vår bana i riktning mot solen finns två planeter till Venus i storlek som Jorden men utan måne. Innanför dess bana finns Merkurius ej heller denna har en måne.

Säkert har avståndet till solen betydelse för om en planet kan behålla eller fånga in en måne eller asteroid. Att Jorden lyckats behålla sin måne är säkert ett gränsfall hade Jorden  funnits lite närmre solen hade det misslyckats och en drivande måne här hade  åkt  in i solen istället i tidernas början.

Så har troligen även skett med flertal månar. Vilket avstånd från solen som möjliggör fasthållande av en måne kan troligen matematiker räkna ut och har kanske så gjort redan. Jag vet inte. Men någonstans mellan Jorden och Venus går gränsen.

Som väl är fick vi en måne vi behöver denna. Mycket skulle stämma för att Jorden skulle hysa liv. Månen var en förutsättning. Dess dragningskraft för ebb och flod mm  är viktig. Läs något här om hur viktig månen är för oss på denna planet.

I tvillingarnas stjärnbild finns nebulosan där en mystisk neutronstjärna pulserar. Tror vi.

En nebulosa är ett stort dammoln där byggmaterial för nya stjärnor finns. Det  har funnits sedan Big Bang. Äldre stjärnor kollapsar när de inte längre kan existera och blir en nova ibland en supernova. I denna nova finns även stjärnstoff för bildande till nya stjärnor och planeter,

I Tvillingarnas stjärnbild finns en nebulosa kallad CXOU J061705.3+222127 .

Avståndet dit är ca 5000 ljusår.

Här uppkom av någon anledning en explosion för flera tusen  ljusår sedan vilket resulterade i att en neutronstjärna troligen bildades i molnet. Neutronstjärnor bildas när en gammal stjärna dör. I detta fall är blev det  en pulsar. En neutronstjärna vilken blir en pulsar  innebär inte en ny slags stjärna. Det är fortfarande en neutronstjärna men i riktningen mot denna från Jorden räknat finns hinder (troligast i molnet av damm) för ljuset hit vilket gör att stjärnans snabba roterande och utsläpp av röntgenstrålning får avbrott och därför ses ljuset som pulserande när det når oss.

Frågan är om den explosion vilken skedde här bildade  neutronstjärna i molnet?  Alternativt att det i molnet redan  fanns denna stjärna vilken exploderade och blev en pulsar. Molnet i sig är en nebulosa inte en nova. En nova är vad som bildas vid en stjärnkollaps. Kan det eventuellt vara en mindre stjärna i molnet eller dess närhet som blev denna neutronstjärna och vilken blev en nova i nebulosan.

Vi vet inte. Vi vet inte heller om denna neutronstjärna existerar vi antar det bara utefter de mätningar som gjorts här. Dessa visar på att något sker i denna lilla del av nebulosan som kan förklaras av att det finns en neutronstjärna i nebulosan som pulserar ut röntgenstrålar här.

Någonstans där ute ljusår bort finns kanske spåren av hur liv uppkom. Men var?

Forskning pågår av var i universum livets byggstenar uppkom. Kan vi se de stjärnor eller galaxer där livet en gång uppkom? Vilka kluster som hade dessa möjligheter och varifrån allt spreds i tidernas begynnelse?

Kanske skapades dessa  i samma ögonblick som Big Bang inträffade. I så fall spreds dessa byggstenar åt alla håll och kan aldrig förklaras eller hittas som källa i ett redan expanderande universum.

Då kommer sökandet efter källan aldrig att finnas då denna inte finns. Big Bang var då källan och denna kan heller aldrig finnas bara försökas förstå. En punkt vilken var början på allt i vårt universum som vi försöker förstå vilken aldrig kan finnas.

Men bland annat japaner försöker finna källan till var livets byggstenar först uppstod. Kanske de inte fanns i första expansionen i Big Bang utan uppkom i ett något skede av expansionen, kanske nanosekunden efteråt eller än kortare.

 Då kan kanske källan vara detta skedde i tid och rum och kan ha funnts eller tros ha funnits. Men det vet vi inte. Inget är omöjligt att söka men däremot troligen inte alltid möjligt att finna. Det gäller även det som en gång fanns.

Monkey King är uppe för att försöka bevisa mörk materias exixtens.

Monkey King är ett teleskop uppskjutit av Kina. Dess mål är att under minst tre år scanna av rymden för att finna och bevisa existensen av mörk materia. Ännu har denna inte kunnat fångas på film eller mätinstrument fast den genom mätningar och teori  ska finnas enligt dagens forskningsresultat.

Detta i så stor mängd att den innefattar ca 95% av all materia i universum.

Förhoppningarna är stora på att materian nu äntligen ska kunna bevisas. Varför den är så svårfångad vet ingen idag.

På tal om namnet Monkey King (apkungen är det ett smeknamn på farkosten och kommer från en kinesisk 1500-talsberättelse. Det vetenskapliga namnet på teleskopet är: The Dark Matter Particle Explorer (DAMPE) Satellite.

Bilden ovan är på Monkey King apguden.

750 ljusår från oss i riktning mot stjärnbilden Perseus finns en mycket ung stjärna med ett svansformat magnetfält efter utefter sin bana. Varför?

Stjärnan med namnet NGC1333IRAS 4A är enbart 10000 år gammal. Runt denna finns samlat damm och sten grundmaterial för planetbildning runt stjärnan i framtiden.

Det  annorlunda här är att stjärnan med sitt material av någon anledning fått med sig en svans eller spiral av magnetfält från universum i närområdet. Denna magnetslinga är kraftig och kan hjälpa eller stjälpa en framtida planetbildning runt stjärnan.

Det intressanta är att stjärnan är så ung. Hur framtiden blir här beror på vilken effekt det kraftiga  magnetfältet ger. Blir det ett planetsystem runt stjärnan eller blir den en ensamvarg i sitt område. Ingen vet.

Vad som är, gör vad och hur eller varför magnetfältet får den ena effekten eller den andra kan vi ännu inte helt förstå.

Bilden ovan kommer från SMITHSONIAN ASTROPHYSICAL OBSERVATORY.

En enorm svans av röntgenstrålning har upptäckts strömmande ut efter galaxklustret Zwicky 8338. Varför?

Längden på denna svans är otroliga 250 000 ljusår.  Detta är mer än dubbelt mot vintergatans diameter. Avståndet till denna svans är betryggande då det är 700 miljoner ljusår dit.

Teorin är att denna svans kom till när en galax med namnet CGCG254-021 plöjde igenom klustret och då skulle trycket från het gas i klustret gjort att röntgenstrålning och gas svept iväg från klustret genom fysisk lag och att det är detta vi nu ser som en svans av strålning.

Genom att CGCG254-021 har en otrolig massa mycket större än de galaxer som ingår i klustret kan detta även ha betydelse för hur svansen bildades.

Däremot visas det inte att stjärnbildning sker i denna galax fast den har  mycket materia. Kanske det har samband med dess effekter på sin färd genom klustret och att stjärnbildning inte kan ske under färden genom detsamma.

Det finns mycket kvar att lära om universum. Stjärnbildning är ett ännu inte helt förstått område..

Bilden ovan visar området som beskrivs .