Saturnus kan vara anledning till de möjligen beboeliga månarna runt Jupiter

Jupiters fyra största månar, Io med sin relativt unga yta där vulkankratrar och vulkaner sänder upp varmare lava än på Jorden bestående av järn och nickel och där lava troligen flyter på ytan.

Europa, Ganymedes och Callisto den näst största av månarna runt Jupiter och vars yta består av 40 % is och 60 % sten och järn Bild nedan Callisto

är också kända som de Galileiska månarna då de är uppkallade efter Galileo Galilei vilken upptäckte dem 1610.

Alla fyra är större än Pluto. Ganymedes är en stenig kraterfylld måne se nedanstående bild 

är även den största månen i solsystemet, större än planeten Merkurius.

 Forskare föreslår nu att de Galileiska månarna kan ha bildats genom påverkan från Saturnus den planet som ligger bortanför Jupiter. Materialet till månarna kan ha kommit därifrån.

Forskning visar att Saturnus kärna kan ha  bildats inom denna reservoar av material i form av asteroider, sten och grus och därmed även alla månarna som finns runt denna och Jupiter. Resterna kan vi se som ringar runt Saturnus idag och som asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

Jupiter den största planeten i vårt solsystem med dess 

stora dragningskraft vid Saturnus bildande kan ha skapat dessa månar och genom att fånga in dem som fanns i närområdet av det material dess dragningskraften hade möjlighet till. Jupiter är den största planeten i solsystemet och som sådan har den en stor dragningskraft.

Ovanstående är en ny teori utarbetad vid Aix Marseille University i Frankrike. Kan man tro den? Jag anser att denna likt gårdagens teori om Mars jag beskrev då är en  onödigt krånglig teori.

Kan det inte likväl vara så att månarna vilka finns i stort antal både runt Saturnus (62 st) inklusive ringarna och Jupiter (69 st) är insamlade genom dragningskraften efter en krasch mellan några eller flera större objekt vid solsystemets bildande. Resterna skulle då vara det som finns i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars och ringarna runt Saturnus.

OBS den intressantaste månen där liv kan finnas av de fyra nämnda ovan är Europa.

En istäckt värld där man misstänker att en ocean finns under isen. En av de absolut intressantaste månarna i solsystemet att söka liv på. 

Bilden ovan är på Saturnus

Mars två månars historia.

Mars två månar

Deimos

Phobos  är formmässigt mycket oregelbundna till skillnad mot Jordens måne och därför ett mysterium bildandemässigt. På grund av sin ringa storlek och oregelbundna form liknar de asteroider och teorin att de fångats in av Mars en gång har länge varit förklaringen till dess existens. Deras banor är nästan cirkulära och ekvatoriella.

 Nu har ett team av belgiska, franska och japanska forskare utarbetat en ny och som de anser mer trolig bild av hur månarna bildats.

De skulle enligt denna skapats efter en kollision mellan Mars och en asteroid med en storlek av en tredjedel av Mars, ca 100 till 800 miljoner år efter det att Mars bildades. Enligt dessa forskare fanns efter kollisionen skräp vilket lade sig i en bred skiva runt Mars bestående av ett tätt inre smält material och en mycket tunn yttre del av främst gas.

I den inre delen av denna skiva bildades en måne genom avsvalnade tusen gånger större än Phobos är idag. En måne  vilken sedan försvunnit. De gravitationella interaktioner som skapades i den yttersta skivan av detta massiva objekt fungerade som en katalysator för insamling av skräp och med det bildandet av andra mindre mer avlägsna månar.

Efter ett par tusen år var Mars omgiven av en grupp på cirka tio små månar och en enorm måne. Ett par miljoner år senare när skräpskivan hade skingras genom tidvatteneffekterna från Mars krockade de flesta av dessa satelliter ner på Mars och blev till sten och grus. Detta gällde även den stora månen

Bara de två mest avlägsna små månarna (från Mars räknat)  Phobos och Deimos, återstod och finns fortfarande där över Mars.

Jag själv tvekar till denna teori. Tror istället att det är rester av en kollision av två kroppar i närområdet vilka senare infångats av Mars. Den gamla teorin håller bättre anser jag. Varför krångla till det med en mycket mer omständlig och händelserik teori?

Vi upptäcker troligen aldrig om Aliens (utomjordingar) söker kontakt och Aliens inte våra försök till kontakt. Vi är för olika. Fundera över nedanstående.

Tänk för enkelhetens skull att vi länge här bland vissa forskare ex försökt tala med delfiner inte har vi lyckats förstå dem och de oss. Fast deras hjärna är lika komplex som vår. Vi vet inget om deras tankesätt eller kultur, om den finns, förstår vi den inte eller ser den.

Tänk vidare, människan har ännu inte lyckats tolka alla utdöda språk vi funnit skrifter av på lertavlor mm. Detta fastän vi människor tänker förhållandes lika genom historien.

Människan har även sänt ut ett meddelande i rymden om vilka vi är lite av en slumputsändelse genom pioneerprogrammet under 1970-talet. 

Förmodat på att Aliens om de finns och finner vår farkost en gång ska kunna tolka våra meddelanden. Men inget säger att de skulle kunna det hur gärna de än ville.

Chansen att de ska kunna förstå hur de ska öppna, läsa och förstå detta är minimal.

Aliens eller ET är säkert mycket olika oss och om de tänker så är deras tankar inte som våra och att de ska kunna kommunicera med oss är mycket svårt att tro.

Detta även om de mot alla förmodan skulle likna oss och vara uppbyggda mentalt liknande då de garanterat kulturellt och tankemässigt likväl inte skulle kunna förstå oss och inte vi dem.

Samma sak är det om de sänder ut förfrågningar om vilka vi är eller om vi finns. Vi förstår inte då deras meddelanden eller förstår att det är ett meddelande. Vi är troligen så olika att vi inta kan förstå något alls om varandra.

Enda möjligheten för att förstå oss och vi dem är att sända sten med inristade  figurer på vilka vi är eller andra konkreta föremål. Då kan vi kanske och de med förstå att det är konstgjorda saker de ser på föremålet och inte naturliga sprickor och mönster.

Bilden ovan vad är det? Jag vet inte.

Nya rön om asteroiden vilken exploderade över Sudan 2008

Den 7 november 2008 inföll en asteroid i jordens atmosfär och sprängdes över Sudan. Bitarna av denna asteroid vilken fick namnet 2008 TC3 spreds över Nubiska öknen där de sedan samlades in.

Asteroiden var ca 3 meter i diameter. Den upptäcktes först av en observatör vid Catalina Sky Survey's 1,5-meters teleskop vid Mount Lemmon norr om Tucson. Det skedde ungefär en dag före inträdet i atmosfären. Asteroiden blev det första objekt som observerats och spårats innan det nådde jorden.

Asteroiden innehöll små kluster av små diamanter vilka bildats under hårt tryck. De diamanter som sedan hittades i bitarna av  asteroiden bör enligt ny forskning ha bildats inuti en planet eller ett större objekt för att få den sammansättning de har. Ingen möjlighet har nåtts att hitta varifrån asteroiden kom. Riktningen är okänd.

Troligen är det en katastrof av slaget en planets förstörande för ca 4 miljarder år sedan som fått denna asteroid (rest av katastrofen) att ge sig ut i rymden och sedan sluta sina dagar i en explosion över Sudan.

Det behöver inte betyda att den kommit från en plats utanför vårt solsystem. Vi har teorier om att asteroidbältet utanför Mars kan vara rester av en krock mellan två större objekt i det förflutna. Kanske två planeters krock vilka då exploderat till små och större meteoriter och småplaneter. En tanke som funnits länge om asteroidbältet.

Men även Oorts moln bältet av asteroider och småplaneter där Pluto ingår kan den ha kommit från. Resterna från solsystemets bildande. Alternativet kan det ha varit en asteroid vilken i miljarder år varit på väg genom det tomma universum från en okänd plats i Vintergatan eller utanför denna varit varifrån den kom.

Bild en bit av asteroiden som hittades i Sudan

En otroligt intressant film från Rosettas snöstormslika landning på 67p/Churyumov-Gerasimenko kan ses. KIna planerar tjäna pengar på månen

67p/Churyumov-Gerasimenko asteroiden där Rosetta landade 1 juni 2016. Härifrån har producerats en fascinerande film väl värd att se. Om man inte visste bättre kunde den likväl tagits  en snöstormsnatt i fjällen. Se den här.



Kina har planer på en obemannad månfärd. Men helt obemannad är den inte utan en del biosfäriska experiment finns med.

Experiment vilka kan ge kunskap om möjligheter att odla på månen. Kanske till och med industriellt.

Ett av dessa projekt Kina är intresserad av är att testa silkesproduktion på månen.

Tanken är att framtida kolonisatörer eller bosättningar på Månen ska kunna producera varor så bosättningen ska löna sig ekonomiskt. Silke är en av världens mest populära råvaror.

Går det att odla mullbärsträd på månen till silkesmaskens behov och därmed produktion av silkestråd? Kina hoppas det.

Kina är en stat  söker ekonomisk lönsamhet på allt och har just därför blivit världsledande ekonomiskt. Nu kanske första steget tas även på att bli den ekonomiskt mest lönsammaste staten i rymden också.

Bilden visar silkesmaskar

Tunguska-katastrofen kunde återupprepats den 16 april i år.

Tunguska-katastrofen var händelsen då en asteroid alternativt komet den 30 juni 1908 störtade ner i Sibirien. Se foto vilket visar hur träden låg efter katastrofen på fotot taget 1927.

Detta objekt antas ha varit 50-1200 meter i diameter med sprängkraften av 40 megaton trotyl. Stoft fyllde atmosfären i hela Europa och natten till den 1 juli 1908 var skyn mellan kl 23-24 så ljus att man kunde läsa en tidning och fotografera utan hjälpljus.

Denna händelse skedde i ett obefolkat område så ingen människa förolyckades.

Den 15 april 2018 var en liknande asteroid i vårt närområde och det kusliga är att den inte upptäcktes förrän den var där. Katastrofen kunde utan att någon varning hunnit ut skett.

Turligt nog kom den inte närmre än halva avståndet till månen. Asteroiden beräknades när den väl sågs ha haft en storlek av 48-110 meter tillräckligt för att skapa en katastrof av stora mått.

Sex gånger så stor som meteoren vilken kraschade in i atmosfären 2013 över  Tjeljabinsk Ryssland och skadade 1200 människor. 

Asteroiden som nyligen var på besök har fått namnet 2018 GE3 och upptäcktess först  lördagen den 14 April kl. 5:23 a.m. EDT (0923 GMT) av astronomer vid Catalina Sky Surveys. Ett NASA-sponsrat program  på University of Arizona i Tucson.

Denna första observation inträffade bara 21 timmar innan asteroidens kom som närmast till jorden.

Kusligt anser jag att vi inte har möjlighet till bättre kontroll av Jordens närområde. En dag kanske vi upptäcker en asteroid av denna storlek eller större på väg överraskande in mot och ner i Jordens atmosfär och då kan vi vara förvissade om att allt tar slut eller inga människor hinner evakueras där denna träffar oss.

Solens syskon söks. De finns, men var?

GALAH är ett projekt på Sidney University vilket startades i slutet av 2013 som en del i en strävan att avslöja utformningen och utvecklingen av galaxer. När den blir är klar kommer GALAH att ha undersökt mer än en miljon stjärnor.

Projektet syfte är att visa hur universum utvecklades från att ha innehållet endast väte och helium strax efter Big Bang tills idag med alla grundämnen vi har här på jorden och som är nödvändiga för livets möjlighet och världen som vi känner den inklusive allt i universum.

Vad som söks är stjärnor i ett kluster där varje stjärna i klustret har samma kemiska sammansättning eller som man kan kalla det DNA. Kluster vilka snabbt drogs isär och nu är utspridda i Vintergatan. Sökandet efter det kluster där vår sol en gång ingick.

Kluster av stjärnor där varje stjärna har den mängd av nästan två dussin grundämnen som syre, aluminium och järn med samma innehållskoncentration som vår sol.

GALAH undersökningens data release är planerat att sammanfalla med den stora version av data som den 25 April från Europeiska Gaia satelliten ska vara klar då och vilken då ska ha kartlagt drygt 1,6 miljarder stjärnor i Vintergatan vilket gör det projektet till den överlägset största och mest exakta atlas av natthimlen hittills.

I kombination med GALAH ger Gaia data inte bara positioner och avstånd mellan stjärnorna utan även deras rörelser inom galaxen och kanske solens syskons plats idag.

Nya fantastiskt formade skivor omkring stjärnor fotograferade från Chile

Nya bilder har kommit in från instrumentet SPHERE vid ESO:s Very Large Telescope i Chile. Bilderna visar de dammiga skivorna runt unga närliggande stjärnor i större detalj än vad som tidigare varit möjligt.

Detaljrikedomen får stjärnorna att visa upp sig i en bisarr mångfald av former, storlekar och strukturer vilka bland annat kan bero på att planeter håller på att bildas i banor runt dem.

SPHERE:s  uppgift är att hitta och studera stora exoplaneter som går i banor runt närliggande stjärnor. Instrumentet är även ett av dagens bästa till att avbilda skivorna runt unga stjärnor där planeter kanske bildas.

Att kunna studera sådana skivor är intressant för forskare med intresse för att undersöka kopplingarna mellan skivornas egenskaper och hur planeter bildas.

SPHERE har även upptäckt en kantställd skiva omkring stjärnan GSC 07396-00759 en av flera stjärnor i ett system ingående i stjärngruppen  DARTTS-S. Skivan verkar ligga längre fram i sin utveckling än den gasrika skivan vilken omsluter T-Tauri-stjärnan i samma system fastän de är åldersmässigt lika,

Denna mystiska skillnad i skivornas evolutionära tidsskalor hos två stjärnor som är lika gamla är ytterligare en anledning till varför astronomer är intresserade av att få reda på mer om dessa skivformationer och vilka egenskaper de har.

Bilden är en teckning av en T-Tauristjärna 

En tills nu dold gäckande neutronstjärna har hittats därute.

En neutronstjärna är ett av flera möjliga slut i en stjärnas existens. När en stjärna i slutet av sin existens stöter bort sina yttre lager inträffar en gravitationskollaps och stjärnans kvarvarande  innehåll imploderar.

Om stjärnan är av en storlek att den kvarvarande massan motsvarar 1,4-3 solmassor kommer den att bli en supernova. Återstoden efter denna explosion är en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner och övrigt material i utspridda rester av supernovan. 

En vanlig neutronstjärna är endast ca 20 km i diameter. Men dess massa motsvarar 1,4 - 3 solmassor. Detta innebär att neutronstjärnan då har en densitet av ca 1 miljard ton per kubikcentimeter.

Gravitationsfältet vid stjärnans yta är då hela tvåhundra miljarder gånger starkare än på jorden vilket ger en flykthastighet på ungefär 100 000 km/s blir ungefär 1/3 av ljusets hastighet. Ett fallande föremål skulle då uppnå 6,5 miljoner km/h redan efter en meters fall.

Nu till vad detta ska handla om idag.

ESO:s Very Large Telescope i Chile och en hop andra teleskop i världen har avslöjat ett rikt landskap av stjärnor och glödande gasmoln i en av de  närmsta granngalaxerna. Det lilla Magellanska molnet en dvärggalax i närheten av vår Vintergata.

Med hjälp av nytagna bilder har astronomer kunnat identifiera en svårfångad neutronstjärna bland ett trådlikt område av gas som är resterna av en 2000-årig supernovaexplosion där neutronstjärnan är resternas kärna.

Instrumentet MUSE har använts för att hitta det gäckande objektets gömställe. Tidigare mätningar från Chandra X-ray Observatory har bekräftat dess identitet som en isolerad neutronstjärna. Nya bilder som skapats från data från både mark- och rymdbaserade teleskop har nu bevisat detta svårfångade objekt dolt i en komplicerad härva av gasfilament inuti det Lilla magellanska molnet omkring 200 000 ljusår från jorden. Det var ingen överraskning då data visat att det borde finnas men inte tills nu kunnat hittas.

Forskarlaget upptäckte att gasringen var centrerad runt en röntgenkälla som upptäckts tidigare och som betecknats p1. Men röntgenkällans ursprung var länge ett mysterium. I synnerhet var det inte klart om p1 faktiskt låg inuti supernovaresten eller bakom den.

Det var när gasringen vilken innehåller neon och syre observerades med MUSE av forskarlaget som man upptäckte att gasringen var perfekt centrerad runt p1 (röntgenkällan).

Det var ett alltför stort sammanträffande och de insåg då att p1 måste befinna sig inuti supernovaresten. Så snart man kände till p1:s position använde forskarlaget befintliga observationer av röntgenstrålning från Chandra X-ray Observatory för att fastslå att det måste vara en isolerad neutronstjärna med ett svagt magnetfält som var röntgenkällan.

Man tror att det finns rikligt med isolerade neutronstjärnor med svaga magnetfält spridda över hela universum men de är väldigt svåra att upptäcka eftersom de bara ses i röntgenstrålning. Just därför är det extra spännande att p1 kunde bekräftas som en isolerad neutronstjärna med hjälp av observationer i synligt ljus.

Bilden säger inte mycket men är på det lilla magellanska molnet de suddiga stjärnorna tillhör molnet

Det är mycket som måste stämma för att liv ska uppstå. Men universum är nästintill gränslöst så att vi kom till är kanske inte så konstigt och inte heller om vi är ensamma.

För att liv eller DNA som kan skapa liv ska kunna finnas som vi känner det måste det finnas fosfat i olika grupperingar. Fosfat är kommen ur fosfor. Fosfor i sin tur är en produkt kommen från supernovor.

Livet på Jorden är därmed ett resultat av fosfor från en supernova vilkens restprodukter med fosforsalter träffat Jorden.

Så vi har kommit till på rätt plats, för att idag finnas till. Rättare uttryckt, Jorden fanns på rätt avstånd från sin sol och träffades av fosforsalter från en supernova i vars riktning Jorden låg.

Låter kanske inte så upphetsande då supernovor  händer i vår Vintergata ca tre gånger per tusen år. Men att vårt solsystem skulle finnas i närheten av en var ändå inget som var givet.

Nu kommer forskningsresultat som visar att merparten av supernovor inte producerar fosforsalter. Då börjar man fundera över hur mycket som måste ha stämt av alla slag för att vi idag ska finnas till. Utöver det har vi skyddande bälten runt vår planet så vi inte stråldödas. Otroligt mycket ska stämma för att det ska vara slumpen att vi är här men likväl anser många det är så eller var en naturlig utveckling.

Jaha, låt var och en tro som den vill men mycket slump har det då varit. Naturlig utveckling genom evolution påstås det men man glömmer då att evolution även måste starta eller finnas en anledning till att börja.

Vad är då en människa? Kanske vi inte är något mer än andra varelser, mer än i vår egen världsuppfattning. Se på vilken djurart som helst de lever med de sina och förstår dem men inga andra arter.

Många skaffar revir där ingen hänsyn tas till andra arter bara sin egen och i dessa revir finns revir av andra arter.

Kanske vi människor även är en revirskapande art vilken kan producera ting av materia och sociala sammanhang (som städer och stater) men vad säger det om oss? Inte mycket som art enbart att det utmärker arten människa.

Vi tror oss tänka fritt men säkert är fritt tänkande något alla arter anser sig göra ingen art känner sig som att de gör något på instinkt utan de gör bara det naturligt likt vi gör när vi stoppar något i munnen och äter eller tömmer tarm o blåsa.

Är den mörka materian små mycket små svarta hål?

Som vi alla vet finns i alla galaxers centrum ett stort svart hål vilket drar till sig allt i sin närhet även ljus. Svarta hål finns även på andra platser i galaxerna och kanske utanför dessa. Vi kan inte se dem men vi kan se effekterna från dem.

Nu har nya rön fått vissa forskare att utarbeta en teori om den gäckande mörka materian. Att denna kan vara minismå svarta hål uppkomna vid Big bang och lika osynliga för oss som de stora i galaxers mitt.

De stora hålen ser vi effekterna från och vet existerar. Men om mörk materia är minihål vet vi inte. Men vi vet eller tror oss veta att denna mörka materia finns och vi har märkt det genom små variationer i gravitationen vi annars inte skulle kunna förklara. Men om den skulle vara minihål är  en teori.

Teorin har skakat om en del vetenskapsmän och kvinnor vilka har svårt att ta den på allvar medan andra ser stora möjligheter till att den kan vara rätt. Lite mer om resonemanget kan läsas om här där även Higgsboson är inblandad i teorin.

Själv anser jag teorin vara  möjlig. Den kan förklara effekterna på gravitationen då det gäller vad svarta hål och mörk materia är. Det kan även förklara varför den mörka materian är så svår att upptäcka fast den med säkerhet  finns. Det kan även innefatta den mörka energin på något vis.

Det kan som jag ser det även vara möjligt med denna teori att se både den mörka energin och den mörka materien som samverkande i att hålla samman universum och oss själva då dessa minihål håller allt på plats av materia tillsammans med  den energi den innehåller. Men detta resonemang vet jag inte om forskare gått ut med utan det kan vara mina egna unika tankar inom området som jag får ut genom ovanstående.

72 snabba explosioner av skarpt ljus upptäckta däruppe men det var inte ordinära supernovor. Vad hände?

En supernovaexplosion kan en kort tid vara lika ljusstark som en hel galax vilken består av hundratals miljarder stjärnor. Supernovor lyser med ett starkt sken i flera månader.

Nu har upptäckts hela 72 snabba explosioner däruppe vilka enbart lyst starkt från en vecka till en månad och sedan slocknat. Medan skenet från supernovor kan ses mycket längre tid dock som skarpast i upp till några månader slocknar dessa objekt som nu upptäckts ner snabbt.

Forskarna anser att detta är något som kanske har samband med den mystiska mörka energin. Data visar på något som kan tolkas som okänd energi, okänd och gäckande. Men något som enligt alla beräkningar finns, är den mörka energin.

Citat: Mörk energi är numera det gängse sättet att förklara vad som enligt observationer och experiment tolkats som en accelererande expansion av universum. Det vill säga att rumtiden förefaller att expandera allt fortare och fortare.

Den presenterade forskningen anger att mörk energi utgör 72 procent, mörk materia 23 procent, neutriner mindre än 1 procent och baryonisk materia, det vill säga vanliga atomer, endast drygt 4 procent av den totalt tillgängliga energin i universum. Slut citat. 

Forskarna hittade transienter i data från explosionerna vilken bör komma från den mörka energin vid undersökning av dessa korta ljusstarka utbrott. Det görs idag stora ansträngningar globalt bland forskare att förstå mörk energi, en komponent som har  den acceleration av expansion av universum vilken pågår.

Händelsen med de korta explosionshändelserna nämnda ovan verkar vara händelser av expansion och kylning utvecklat över tid vilket kan förväntas från en exploderande händelse såsom en supernova.

Ett möjligt scenario är att stjärnan var dold av material innan supernovaexplosionen, och i extrema fall kunde vara helt omsluten av en slöja av tät materiamoln. För troligen är dessa korta explosioner likväl supernovor.

Supernovan själv kan då värma det omgivande materialet till mycket höga temperaturer och då kanske ge oss en hjälp för att förstå mörk energi vilken vi nästan säkert vet är inblandad i händelsen. Denna undersökning av explosioner avslöjar många mer oförklarlig transienter än vad som setts tidigare i universum.

Kanske vi genom detta är spåren på mörk energi närmare. 

Bild Helixnebulosa vilken finns i stjärnbilden Vattumannen 

Kan detta vara det enda som materia och mörk materia påverkar varandra? Men det förklarar egentligen ingenting av gåtan mörk materia.

Mörk materia finns i 27 % koncentration överallt, som det verkar, enligt beräkningar. Men ingen har sett den eller kunnat visa att den existerar i verkligheten. Men den ska finnas i alla fall enligt alla rön i forskarvärlden likt mörk energi och det vi alla består av materia. 

Nu anser en del nya rön att den mörka materian samverkar på något vis med gravitationen och det är enbart i undersökningar av dettas effekter vi skulle kunna upptäcka den.

Om det är så undrar jag dock om det verkligen är den enda effekten mörk materia har på verkligheten och universum. Bör inte mörk materia ha mer betydelse för att allt ska fungera likt mörk energi även bör ha. Varför skulle dessa annars finnas? Kan det vara så att mörk energi är en effekt av rörelser i mörk materia? Likt energi är effekter från materia.

Min uppfattning är att vi inte förstår den verklighet vi finns i. Något fundamentalt har missats eller inte kunnat upptäckas. Något vi kanske inte kan upptäcka av en enda anledning, att vi människor inte behöver veta det och därför i vår materiella världsuppfattning inte behöver eller ska förstå det för att inte manipulera det.

En effekt kanske kan göras som utplånar hela verkligheten och risken att människan skulle komma på denna är något som inte ska kunna ske och då är naturens lösning att människan inte ska kunna förstå verkligheten fullt ut.

ISS den internationella rymdstationen är numera möjlig för alla och envar att hålla koll på.

Den internationella rymdstationen, ISS finns på ett avstånd på 400 kilometer från jordens yta där den sveper fram med en hastighet på cirka 28 000 kilometer i timmen.   

Då och då kan man se den bland resten av stjärnhimlens objekt. Den ses som ett lysande streck påminnande om en ljusstark stjärna eller ett mycket snabbt flygplan.

Är du nyfiken på var den internationella rymdstationen ISS befinner sig just nu? Skulle du vilja se den utan att behöva införskaffa en kikare? Om du svarar ja på detta kan du det men inte utan att veta var du ska söka.

Till din hjälp har därför NASA därför tagit fram ett verktyg som lätt och snabbt hjälper den som är nyfiken på stationens läge att hitta den.

Det verktyg NASA nu tagit fram för att ge alla möjlighet till att lokalisera stationen kan hämtas här. Bli en ISS fan och få samtidigt veta allt som sker där på stationens egen nyhetssida här.

Bilden visar stationen

Sterilisering till steril livlöshet är en vanlig planethändelse

Sterilisering är något vi alla ser som bakteriefri miljö. Men det kan även betyda total livlöshet.

Något vilket är vanligt i rymden vid de vanligaste stjärnorna däruppe. De röda dvärgstjärnorna. Runt dessa finns livsmöjligheten  betydligt närmre bälte runt sin sol än det vi finns i runt vår hetare gula sol.

Röda stjärnor är mindre och svalare så det förklarar ovanstående närhet för livsmöjligheter.

Men nu har man sett och det är ingen ovanlighet att AD Leo en röd dvärgstjärna i lejonets stjärnbild ca 16 ljusår bort skickar flames ut från ytan. Flames soleruptioner har alla stjärnor men att finnas i närheten av dessa är dödsbringande för liv.

Men något vilket även i stor mängd röda stjärnor släpper ut är röntgenstrålning. Röntgenstrålning och närhet till denna är sterilisering. Just för att röda dvärgstjärnor är svala måste en planet för att vara beboelig ligga närma sin sol.

 Det finns många planeter som ligger tillräckligt nära sin röda sol. Men så är det röntgenstrålning vilken dessa planeter inte kommer undan vilken ex slår ut det eventuella skyddande ozonskiktet vilket bör finnas runt en planet för strålningsskydd.

Därför är troligen få om ens några planetsystem med en röd sol platser där livsfunktionella planeter finns. Ett röd sol-system är ett sterilt solsystem fritt från liv som vi känner det eller förstår det.

Bilden visar storleksförhållandena mellan röd. Gul och blå stjärna. Bilden är en illustration från NASA.

Första ålderskartan över Vintergatan är skapad.

Nu kan den intresserade se en karta över Vintergatan där åldersbestämning kan utläsas på stjärnorna eller gruppen av stjärnor som ses.

Vintergatan är som vi vet en spiralgalax med en utbuktning i centrum med en storlek av tusentals ljusår i diameter. Denna utbuktning innehåller ungefär en fjärdedel av den totala massan av stjärnor i vår galax. Själva finns vi med vår sol i en av spiralarmarna och därmed långt från centrala delarnas stjärntäthet.

Tidigare studier har visat att den centrala utbuktningen av Vintergatan innehåller två slags stjärnor. En population av metallfattiga stjärnor som har en sfärisk fördelning, och en hop av metallrika stjärnor

Det nya nu är att ett internationellt team lett av astronomer från den Europeiska sydobservatoriet (ESO) har analyserat färg, ljusstyrka och spektral information om sammansättning av enskilda stjärnor vilket gett kunskap till att producera en ålderskarta över Vintergatan baserad på stjärnors ålder.

Bilden är på Vintergatan där stjärntätheten är dennas centrum. Vi kan inte se Vintergatan som en spiralgalax från Jorden då vi befinner oss i den.

Hubbleteleskopet blev först med en nästan exakt avståndsmätning till en av de klotformiga stjärnhoparna i universum med en antik metod. EXTRA: Tess är ute och söker planeter i närområdet med början från natten mellan 16 - 17 april.

EXTRA nyhet. Natten mellan 16-17 april dundrar en Falcon9 raket upp i skyn
med rymdteleskopet TESS ombord. 

När TESS har nått en höjd på 250 000 kilometer fäller den ut sina solcellsbesatt vingar och påbörjar sitt uppdrag: att hitta exoplaneter nära jorden med möjligheter för liv.

TESS ska övervaka mer än 200 000 stjärnor med  fyra kameror, som kan upptäcka minsta variation i stjärnornas ljusstyrka. I första hand ska sökandet koncentreras till att söka exoplaneter, som kretsar runt röda dvärgstjärnor.  Dessa utgör 3/4 av alla stjärnor i universum och är  stjärntypen vilken existerar längst. 

Röda dvärgar kan leva i biljontals år och det ökar sannolikheten för att liv kan ha uppstått.  Föregångaren Kepler kunde se upp till 3 000 ljusår bort, men TESS har ett bredare synfält. Tron är att Tess ska hitta ca 2000 spännande planeter i vårt närområde i Vintergatan att sedan fortsätta undersöka på skilda vis.

Men nu till det som först avhandlades idag.
Långt därute kan vi se de första stjärnhoparna som bildades en relativt kort tid efter Big Bang.

Astronomer har med hjälp av NASAS rymdteleskop Hubble för första gången mätt avståndet till ett av de äldsta föremålen i universum, en samling av stjärnor födda strax efter Big Bang.

Fram tills nu har Astronomer uppskattat avståndet till galaxens klotformiga stjärnhopar genom att jämföra luminositet och färger av stjärnor utifrån teoretiska modeller av liknande stjärnor genom rödförskjutningen. Men noggrannheten för dessa uppskattningar varierar med en osäkerhet mellan 10 och 20 procent i avståndsmätningsresultat.

Vi har ofta sett detta i beskrivningar av avstånd till en viss galax där avståndet kanske beskrivs som ex 30-50 ljusår.

I den nya mätningen används dock enkel trigonometri, samma metod som användes av lantmäteripersonal mm innan gps. Trigonometri en metod utarbetad av de antika grekiska matematikerna för över 2000 år sedan. Nu har en metod utarbetats vilken gör det möjligt att använda trigonometri även i rymden på objekt på stora avstånd.

Genom denna metod vilken kan läsas mer om här fås osäkerhetsavståndet på 10-20 % att minskas till 3 % och målet 1 % ligger inom möjligheterna i framtiden.

Forskargruppens experiment koncentrerades till NGC6397 vars ålder är13,4 miljarder år och vilken ligger 7 800 ljusår bort i Vintergatan. Stjärnhopen kan sökas i stjärnbilden Altaret på södra stjärnhimlen.

Bilden visar riktningen till den omnämnda galaxen ovan in i Altaret

Storleken på Vintergatan ökar, ökar och ökar.

Vintergatan ökar i storlek hela tiden likt andra galaxer. Hur mycket är förvånande men för att se skillnaden skulle tidsresor behöva göras.

Visst kommer Vintergatan att öka med dvärggalaxerna Magellanska molnens sammanslagning med Vintergatan en gång i framtiden. Visst kommer i en avlägsen framtid sammanstötningen med Andromediagalaxen att öka Vintergatan mycket stort.

Men bortsett från detta ökar Vintergatans storlek även genom att nya stjärnor bildas i spiralarmarna.

Vi kan tyvärr inte se vår egen Vintergata då vi lever i den. Därför studeras för ändamålet en galax som liknar vår Vintergata.

En spiralgalax med namnet NGC4565 vilken är lika stor som Vintergatan 100000 ljusår i diameter och ligger 30-50 miljoner ljusår från oss.

Beräkning här över tid visar matematiskt att denna galax ökar med något mer än ljudhastigheten sin storlek. Vi antar därför att Vintergatan gör och alltid bör ha gjort detsamma.

Vi kan enbart beräkna detta, inte se det, då hastigheten är för låg för att ses. Men genom beräkningar kan vi förstå att detta sker. Läs mer om detta arbete här.

Bilden är på NGC4565 vilken forskningen riktats på

Ingen enskild stjärna längre bort i universum har setts än denna. Den har fått namnet Ikaros efter gudasagan.

Hubbleteleskopet  har tagit bilden och det är ett ödets nyck som gjort detta möjligt. Ljus på detta avstånd är annars galaxer med miljarder stjärnors sken vi ser inte ensamma stjärnor.

Icarus har den blå jättestjärnan fått som namn. Dess officiella namn i vetenskapliga sammanhang är MACS J1149 + 2223 Lensed Star 1.

Normalt skulle den vara alldeles för svag i sitt ljussken för att visa sig för oss även med världens största teleskop enbart galaxen den ingår i skulle ses.

 Men genom en ödets nyck förstärks oerhört stjärnans svaga glöd.

 Stjärnan, finns i en mycket avlägsen galax så långt borta att dess ljus har tagit 9 miljarder år att nå jorden. Det förefaller oss som det utsändes när universum var cirka 30 procent av dess nuvarande ålder.

En kosmiska händelse  synliggör denna stjärna.  Ett fenomen som kallas ”gravitations lensing”. Gravitationen från ett i förgrunden massivt kluster av galaxer mellan oss och stjärnljuset fungerar som en naturlig lins.

Detta böjer och förstärker ljuset från stjärnan. Härmed visas  ljus från ett enda bakgrundsobjekt som flera bilder. Ljuset kan av detta fenomen bli mycket förstorat. Likt i detta fall har därmed ett extremt svagt och avlägset objekt blivit tillräckligt ljust för att ses som i detta fall av Hubbleteleskopet. Därmed ser vi genom teleskopet den mest avlägsna stjärna någon människa någonsin sett.

När det gäller Icarus skapas detta naturliga ”förstoringsglas” genom en galaxhop som kallas Mac-J1149 + 2223. Hopen ligger ca 5 miljarder ljusår från jorden. Detta massiva kluster av galaxer sitter mellan jorden och galaxen som innehåller den avlägsna stjärnan. Genom att kombinera styrkan hos denna gravitationslins med Hubbles utsökta upplösning och känslighet kan astronomer se och studera Icarus.

Bild efter namnet Icaros av hjälten med samma namn. Citat: Ikaros fängslas tillsammans med sin far som fallit i onåd hos kung Minos på Kreta. Av vax och fjädrar tillverkar då Daidalos vingar åt dem båda och rymmer flygande över havet. Daidalos varnar sin son från att flyga för nära solen eftersom det skulle smälta vaxet i vingarna. Ikaros lyssnar inte på sin far, mister sina vingar och störtar ner i Egeiska havet där han drunknar. 

Liv påstås kunna finnas över planeten Venus.

Möjligheten finns att det kan finnas mikroorganismer i atmosfären på Venus.

Cirka fem mil över Venus yta är temperaturen i atmosfären ca 60C. En temperatur vilken på lägre nivåer kraftigt ökar till mycket livsomöjliga temperaturer och på högre snabbt blir för låg.

Om nu något liv finns här på mellannivån är omöjligt att veta men enligt forskare möjligt.

Spektralanalyser visar att materia vilka kan innehålla eller skapa liv finns här.

Men inget bevisar att så har skett. Material kommer nerifrån och just på denna nivå är gastäten sådan att materia av livsuppehållande slag finns.

Säkert kommer undersökningar i detta skikt av atmosfären att göras på plats en gång. Men ingen resa dit är bestämd i nuläget.

För min del tvekar jag på att liv finns här. Att det som kan utvecklas till liv finns innebär inte att det verkligen gör det. Underverket Jorden där så mycket skilda slag av liv evolutionärt lyckats tränga in överallt är enligt mig unikt. Om vi är ensamma innan vi lyckats sprida liv härifrån medvetet eller av misstag tror jag är sant tills motsatsen bevisats att vi inte är ensamma.

Bild på Venus. Andra klotet från solen räknat.

Ett, flera eller obegränsat många universum eller verkligheter finns säkert?

Många anser  att det inte bara finns en verklighet eller ett universum. Det universum vi finns i. Istället anses av en del och jag är en av dem att det finns eller kan finnas ett obegränsat antal universum eller verkligheter skapade kanske av Big Bang (eller flera Big Bang)  i tid och rum.

Låt säga att det finns lika många universum som det finns tidpunkter. Tid kan uppdelas i det oändliga både framåt och bakåt så det blir obegränsat antal universum skilda åt i tid och rum. Men kanske möjliga att störa varandra ibland då det gäller de allra närmsta. Revor i tiden har man ju läst om.

Mystiska upplevelser där personer upplevt att de förflyttats till en annan tid under en kort tid under exempelvis oväder vilket kanske inte är fantasier utan tillfälliga revor i tid och rum. Tid och rum kanske där vi alla finns men något i våra liv skiljs åt alternativt helt andra slag av tid och rumplatser.

Stephen Hawking den berömda men nu avlidna forskaren arbetade sin sista tid på en rapport där man genom kvantteorin ville visa att multiuniversumteorin kunde bevisas. Men inte som ett oändligt antal universums existens vilket han ansåg kunde motbevisas utan istället skulle det finnas ett begränsat antal universum.

Hur det skulle visas vet jag inte men en kort artikel finns här bland otaliga andra av det som ses som Hawkings sista arbete. Säkert tar andra över detta arbete.

Själv är jag tveksam till begränsat antal universum (just nu förstår jag det inte tankemässigt) . Men jag har inte läst hans sista arbete mer än sett att det finns och säkert kommer att diskuteras länge.

Bilden är en fantasibild som jag tycker är tankeväckande i sammanhanget.

Japanska Hayabusa 2 framme till sommaren för provtagning på 162173 Ryugu för att utarbeta ett försvar till skydd mot denna för våra efterkommandes väl och ve.

Till sommaren är den japanska farkosten Hayabusa 2 efter en fyra årig resa framme vid asteroid 162173 Ryugi.

Intresset för denna asteroid beror på att den bedöms som en i framtiden eventuellt farlig asteroid då den riskerar att krocka med oss.

Det är en så kallad jordnära asteroid tillhörande apollogruppen i framtiden riskfyllda asteroider.

Den japanska farkost vilken u ska landa på den ca 1 km stora stenbumlingen ska ta prover av den för att bedöma dess fasthet och farlighet vid en eventuell framtida kollissionsrisk.

Syftet är att då veta hur vi ska bemöta denna.

Bilden visar en illustration av hur mötet mellan asteroiden och farkosten tänkts se ut i sommar.

Planet upptäckt med en täthet som kvicksilver och 2000C het på ytan

K2-229b är namnet på en planet som nyligen upptäckts därute. Namngiven efter den sol den kretsar runt K2-229 en dvärgstjärna i Jungfruns stjärnbild 320 ljusår från oss.

Planeten ligger i en bana runt sin sol vilket jämfört med Jorden runt vår sol är hundra gånger närmre sin sol.

Enbart 14 timmar tar ett varv för denna stjärna att svepa runt sin sol.

Detta ger antydan om att planeten, vilken har ca 2,5 gånger större densitet än Jorden, är en het planet i storlek som Merkurius. Dagssidan beräknas ha en temperatur av 2000C.

Det är en planet där metall flyter. Hur den hamnat där den är kan kanske vara på samma vis som vår måne hamnat vid Jorden. En kollision en gång för länge sedan. I vilket fall som helst finns den väldigt nära sin sol.

Kanske just för att denna sol är en dvärgsol är det som får planeten att hålla sig kvar och inte falla in i solen på grund av närheten till denna.  En blå jättestjärna hade knappast tillåtet en så närgången planet utan dragit in den i sitt inre.

Bilden är på stjärnbilden Jungfrun den riktning mot var ovanstående stjärnsystem finns.