En sedan 120 000 år tillbaks dold undervattensvärld har öppnats och ska nu undersökas.

En miljard ton stort isberg har brutit sig loss vid Antarktis. Ett isberg vilket under sig har en vattenvärld som nu kan ses men varit stängd från omgivningen i 120 000 år.

Så länge sedan är det sedan denna vattenvärld under detta berg av is stängdes in.

Nu kan forskare undersöka vad som finns i denna unika miljö och vad som utvecklats där  utan påverkan från omgivningen under alla dessa år.

Det är ett unikt och spännande ekosystem som finns här och vad som kan hittas eller ha utvecklats här får framtida forskare beskriva.

Men tiden är knapp då påverkan utifrån öppna havet nu kan förstöra denna unika miljö. Det kan även finnas levande former av nya okända arter av växtlighet eller djurliv där som kan påverka det öppna havets ekosystem.

Ingen vet idag.

Bilden visar iceberg –A68 vilket här bryter sig loss och vilket inlägget ovan handlar om, brytningen från Antarktis skedde i juli 2017.

Ny idé till byggnadsmaterial vilken kan användas på månar och planeter vid kolonisering för att bespara tunga transporter från Jorden.

Vi har länge nu murat upp hus med cement och byggnader av betong är allt vanligare i våra dagar. Men att transportera upp så tungt material för att tillverka dessa byggmaterial i rymden vid kolonisering är både dyrt och energikrävande.

Därför har idén att byta ut kalkstenen med en viss del mycket finfördelad vulkaniskt material på plats både där och på Jorden av besparingsskäl och för bättre hållfasthet tänkts som en metod som ger hållfastare cement och betong. Ca 30 % av blandningen kan bestå av denna blandning av vulkaniskt material.

Det är därför inte bara för att få användning  av dessa mineral utan en byggnad blir även hållfastare när de används.

Inte bara jordiska byggnader kan få användning av detta utan även vid kolonisering av månar och planeter därute kan vulkaniskt material användas till hållbara och billigare byggnadsmaterial

Kalksten finns inte överallt därute för inblandning till cement eller betong utan måste om det ska användas komma med farkoster från jorden. Att då kunna byta ut detta till 30 % med på platsen redan befintligt vulkanavfall får transporter att minska från Jorden.

Vulkaner som sprutar (eller sprutat ut materia) finns på många platser ex på vår måne och månen Titan vilkens vulkaner även sprutar vatten. Men kalksten är mer ovanligt däruppe jag kan inte säga någon plats där det finns. Vatten däremot är vanligt och finns på många platser.

Bilden är på Mars största vulkan Olympus Mons

Månen överraskar om sitt förflutna. Det fanns en tid som förundrar oss idag.

Under Apolloprogrammen på 1970-talet samlades in sten från månen. Sten som ännu idag analyseras med allt mer avancerade instrument och ger nya upplysningar om månen.

Månstenarna visade på ett innehåll av väte, koloxid, syre, svavel och andra flyktiga ämnen.

Forskare kartlade därefter de lavatäckta slätterna på månen och beräknade sedan hur mycket gas av ovanstående som en gång följt på den livliga vulkaniska aktiviteten till ytan. Resultatet blev tillräckligt för att bilda en atmosfär. 

I dag finns rester av denna atmosfär som is runt de  mörka områdena vid polerna.

Det var för 4,1 och 3,8 miljarder år sedan månen fick  atmosfär. Det var då solsystemet träffades av mängder av kometer och asteroider och månen reagerade med en serie vulkanutbrott.

Atmosfären förtunnades och försvann kontinuerligt innan den helt försvann.

Men under ca 70 miljoner år fanns en atmosfär på månen. Om den var tät nog för liv är osäkert. Att sedan månens inre hade så mycket gas att det under en så lång tid kunnat släppa fram nya flyktiga ämnen hela tiden är förunderligt anser jag.

Men alla beräkningar visar att så skedde.  Men atmosfärens täthet var knappast så tät att liv under den tiden kunde uppstå och bevaras eller kunde det detta? Ingen kan svara på det.

Däremot är resterna vid polerna av is en stor fördel att använda och återanvända vid framtida kolonisering av månen. Vatten då i första hand.

Buzz Aldin på månen den 20 juli 1969 andra människan på månen vid första landningen efter färden med apollo 11 Första människan var Neil Armstrong några minuter tidigare i farkosten ovanför och väntande på sina kamraters uppfärd igen satt Michael Collins.

Tidskristaller är intressanta och spännande objekt

Tidskristaller ändrar form över tid har sin egen rytm och är otroligt snabba. De ses som möjliga att använda i datorer för att få dem än snabbare om man kan tämja dem till detta.

Deras form beror på vilken tid som existerar just nu. Var tionde sekund ändrar kristallen sin form från äggformad till rund. Den är därför fyrdimensionerad. Höjd, bredd, djup och tid. Normala material inklusive människan har de tre första dimensionerna vi lever i en värld av tre dimensioner där tid inte är annat än en beräkningsdel av rörelse och händelsekedja. Klocktid. Men tidskristaller ändras i tid hela tiden. De är även tid.

Tidskristaller ska inte kunna existera enligt den kunskap vi har om naturlagar men likväl gör de bevisat detta. De är en annan form av materia än vi tidigare känt till.

Genombrottet från idén om dess existens kommer från nobelpristagaren Frank Wilzcek efter ytterligare forskning av två andra forskare 2015 vid Princeton University i USA.

 Dessa bevisade hur de ”omöjliga” kristallerna i teorin kunde existera och rörde sig i fasta tidsintervall. Det avgörande i den nya idén från dessa var att atomerna inte skulle röra sig helt på egen hand, då det strider mot fysikens lagar. Inte heller av yttre påverkan, utan i stället få varandra att röra sig.

2017 lyckades därefter forskare skapa de första tidskristallerna efter denna teori.  Detta lyckokast vilket i framtiden kan få kvantdatorer att bli än mer supersnabba om kristallerna kan användas och tämjas i människans tjänst.

Det lyckade experiment visar även att det i universum kan finnas många skilda slag av tidskristaller med skilda möjligheter att använda. Kanske de i vissa fall kan användas till supersnabba farkoster eller andra idag svårt uttänkta men möjliga idéer vilka ännu inte tänkts ut eller varit möjliga att fundera över.

Bild en omöjlighet (men kanske ändå möjlighet)  likt tidskristallerna i detta fall en fantasi om tidsmaskin kanske med drivkraft av tidskristaller av något slag

En katastrof inträffade för 13000 år sedan.

Vi har alla läst om meteoritnedslaget för 65 miljoner år sedan i Mexiko. Efter den händelsen uppstod fibulavintern med effekten av att stora delar av Jordens djurvärld dog ut. Dinosaurierna var några av de raser som försvann den gången.

Men för bara 13000 år sedan skedde en annan katastrof. Kometnedslag vilka startade bränder i Nord - Sydamerika, Västeuropa och västra Asien. Moln av aska förmörkade solen och klimatets kyla blev snart döden för mastodonter och mammutar mfl arter. En ny fibulavinter uppstod.

Träkol har hittats på många platser efter denna stora brand som svepte utan kontroll runt Jorden.

Spår av branden finns även i Antarktis iskärnor. Kometmolnet som svepte runt Jorden den gången släppte ner glödande sten och grus runt hela Jorden under sin svepande gång runt vår planet.

Man kan bara tänka sig hur fruktansvärt det måste ha sett ut för de människor som levde då. Säkert ansågs det som gudarnas straff och människooffer mm florerade troligen bland de förfäder vi då hade.

Bilden är från Cueva de las Manos (på svenska: Grottan med händerna) ligger vid Río Pinturas i Patagonien, Argentina. Tiden då dessa händer var levande människors från tiden då katastrofen ovan nämns.

Falcon Heavy fortsätter sin resa runt solen med en Tesla sportvagn med förare som last

Elon Musk miljardären vilken hoppas sända människor till Mars har nu sänt upp en farkost med en last av en röd Tesla Roadster  med en docka lik en förare av bilen. Farkosten ska cirkla i en bana runt solen på samma avstånd som planeten Mars. Den ska för evigt gå här.

Varför? Farkosten är av en tyngd som inte sänts upp sedan Apolloprogrammet. En reklamfärd med en lyxbil som last för evigt kretsande däruppe.

Bilden visar farkosten med sin chaufför. OBS denna är en docka men bilen är äkta och finns i farkosten.

Trappist 1 är fortfarande ett högintressant solsystem i jakten på liv och livsdugliga planeter.

Det har ett tag varit högintressant att undersöka de planeter som finns i banor runt Trappist 1. Misstanken om livsdugliga planeter här har och är fortfarande stort.

Trappist 1 är en röd dvärgstjärna enbart 40 ljusår bort i Vintergatan i Vattumannens stjärnbild. Här finns sju jordliknande planeter i storlek.

James Webb Space telescobe ska nu efter Hubbleteleskobets avsökning fortsätta arbetet med att avsöka dessa planeter efter bristen på vätgas. Atmosfär eller gaser verkar finnas på dem alla men de innersta 

Trappist 1b-c är vätgasrika och ligger nära sin sol vilket ger en icke livsduglig atmosfär. Däremot ska mer och djupare undersökning med spektralanalys göras i övriga planeters atmosfär. Trappist 1d-h.

Detta för att finna koldioxid, metan, syre och vatten. Intressantast är de planeter vilka finns i den beboeliga zonen där värmen kan vara livsmöjlig genom avståndet till sin sol.

Alla planeter här är intressanta och ska undersökas vidare. Systemet är det mest intressanta solsystemet hittills som hittats däruppe.

Bilden är på Trappist 1 med sina planeter

För första gången har en planet som inte är från Vintergatan hittats.

Det har hittats många exoplaneter numera ca 500 stycken runt stjärnor i vår galax Vintergatan.

Men nu har även en exoplanet hittats som inte ursprungligt är från Vintergatan. Den finns  i bana runt en gammal stjärna med namnet HIP 13044 och har fått namnet HIP 13044b.

Stjärnan HIP 13044 är en mycket gammal stjärna i slutet av sin existens som sådan och har gått igenom den fas vår sol en gång kommer att gå. Den svällande röda stjärnfasens HIP 13044 har även dragit  ihop sig igen därför är storleken idag  ungefär som vår sol. Dess planet HIP 13044b  har överlevt sin sols svällande.

HIP 13044 är inte bildad i Vintergatan utan i en närliggande dvärggalax vilkens stjärnor till viss del efterhand genom universums historia dragits in i Vintergatan från  den så kallade  Helmiströmmen för ca  6-9 miljarder år sedan.

HIP 13044b fullbordar ett varv runt sin sol på endast  16,2 dagar och ligger nära 95% närmare sin sol än Jorden  runt vår sol. HIP 13044b är  ca 25% massivare än vår Jupiter och kan ses som något av en gasplanet. Avståndet till detta solsystem är 2000 ljusår i riktning mot stjärnbilden Ugnen.

Att finna exoplaneter i andra galaxer än Vintergatan är däremot nästan omöjligt på grund av avståndet.  Dock är ovanstående intressant då den med nästan hundraprocentig säkerhet kommer från en annan men mycket närliggande dvärggalax och satellitgalax till Vintergatan.

Bilden är en illustration på ovanstående solsystem

Messier 81 är Vintergatans tvillinggalax. Se den i dagarna med en kikare

Just nu mellan 15-20 mars är det möjligt att med ett mindre teleskop eller en kikare se spiralgalaxen Messier 81. Detta fastän den finns 12 miljoner ljusår bort.

Denna galax kan ses som tvillinggalax till Vintergatan då dess storlek är som Vintergatans ca 100 000 ljusår och innehåller hundra miljarder stjärnor. Utseendet är även som Vintergatan en spiralgalax.

Härifrån tar den lika stor plats som månen men en kikare behövs för att sen. Lite öster om galaxen kan Karlavagnen.

Stora galaxer långt bort rör sig bort från oss. Men denna galax rör sig mot oss. Något vilket forskare tror i framtiden kommer att ändras då dess granngalaxer drar den bort från oss och troligen kommer att lyckas med det i framtiden. Men ingen vet säkert.

Men nog är det spännande att vi har en galax däruppe så lik vår.

Bilden överst är på Messier 81 nedan på Vintergatan

Spår av vad? NASA foto.

Hur många förstår vad det är för spår vi ser på bilden ovan tagen från en satellit från NASA?

Det är kusten utanför Spanien och Portugal vi ser. Spåren fanns i molnen över Atlanten  när fotot togs.

Det är spåren av föroreningar från passerade fartyg  på vattenytan. Föroreningar vilka ses som streck följande fartygens rutt och  ses från rymden som streck genom molnen.

Det är Aqua-satelliten  en satellit vilken undersöker vattnets kretslopp  på Jorden med sina instrument som tagit bilden.  

Ovanstående effekt av avgaser, vatten och temperatur ger denna bild av fartygsrutter från denna satellits instrument.

Lupus 3 är en mörk nebulosa i ett intressant område i universum.

Lupus 3 är mörka moln i riktning mot Skorpionens stjärnbild och 600 ljusår från oss. Lupus betyder varg och då de ligger i närområdet av Vargens stjärnbild har den namngivits av denna med det latinska namnet av varg. Molnen påminner om rök men är en mörk nebulosa.

En mörk nebulosa är nebulosa så tät av gas, damm och stoff att den döljer ljuset bakom den ett ex på en sådan är den kända hästnebulosan.  

Till skillnad mot den vanliga formen av nebulosor vilkas stoff är upplysta av närliggande stjärnor är en mörk nebulosas täthet så stor att denna inte kan ses som ett lysande objekt utan som mörka moln

Vissa mörka nebulosor kan ses med blotta ögat ex Kolsäcken i Södra Korsets stjärnbild och det stråk som heter Great Rift vilket finns mellan Svanens och Skyttens stjärnbilder.

Lupus 3 är stråk av mörka moln med blå, ljusa stjärnor lite här och där lysande i molnet. Mörka nebulosor är även ett område med materia för nybildning av stjärnor vilket sker här och visas genom unga ljusblå stjärnors ljusinbrytning i molnet.

Det är i nebulosor solar bildas och därför är det speciellt intressant för att förstå denna bildningsprocess genom att studera nebulosor och mörka nebulosor är lättare att se denna process i då de inte bländar med sitt sken utan enbart de nybildade stjärnornas sken kan ses här.

Bilden är på Lupus 3 och visar hur där ser ut.

En av Vintergatans första stjärnor hittad.

En av de första stjärnorna som bildades i Vintergatan har identifierats. Den finns i riktning mot centrum av Vintergatan på ett avstånd av 7500 ljusår från oss i riktning mot Lodjurets stjärnbild. Den är i storlek av ca 0,7 massan av vår sol och ca 400C varmare.

I samband med denna stjärnas födelse bildades de första kemiska grundämnena i galaxerna. Upptäckten och spektrografin av denna stjärna gjordes av observatoriet på Las Palmas. Roque de los Muchachos.

Hittills har enbart ett fåtal metallfattiga stjärnor av denna typ hittats. Metallfattigheten visar att det är en av de första stjärnorna.

Men fler kommer troligen att hittas då instrumentet idag blir allt känsligare av att hitta kemiska substanser i stjärnorna. Med än känsligare instrument inom det spektrografiska området desto mer kan vi förstå av vår verklighet och hur allt började en gång.

Det är förhoppningen då nyfikenhet aldrig kommer att ta slut på frågan om vad en människa är och hur och varför allt finns.

Bilden är ett spektrogram från Cassini – Huygens resa runt Saturnus 18 maj 2017. Med detta vill jag visa hur ett spektrogram kan se ut.

Image Mission hette uppdraget och satelliten Imager för Magnetopause-till-Aurora Global Exploration, den försvann för 10 år sedan. MEN!

Imager for Magnetopause-to-Aurora Global Exploration) sändes upp i maj 2000 och försvann 2005 och NASA letade förgäves efter kontakt därefter. Dess uppdrag var att med sina instrument undersöka magnetosfärens påverkan av solvinden.

Dess elektronik blev efterhand förlegad och det var därför än svårare att från Jordens uppdaterade elektronik hitta kontakten med den. NASA gav upp och ansåg den förlorad och uppdraget slut. 

Men nu tio år senare efter det NASA gav upp hittades satelliten i år, den 7 januari, en amatörastronom i Kanada signaler från satelliten. Först var NASA tveksamma om det verkligen var denna satellit astronomen fått kontakt med. Men efter en undersökning  bekräftades det att det var den försvunna satelliten som hittats. Till saken hör att amatörastronomens huvudintresse är att söka efter försvunna satelliters signaler och här hade han lyckats.

Nu vill NASA förfina kontakten och hoppas att satelliten har en omgång bilder som aldrig kom fram till Jorden i sitt minne och kan sända dem nu. Vem vet i så fall vad dessa visar.

Det finns sju olika slags instrument vilka mäter skilda slag av strålning ombord så kan en meningsfull kontakt nu upprättas är det en mycket spännande tid för NASA som väntar.

Bilden visar hur denna satellit som nu hittats ser ut.

Amatörastronom upptäckte ett cluster av stjärnor 15000 ljusår bort dolda av Sirius

Amatörastronomen Harald Kaiser från Karlsruhe upptäckte den 10 januari 2017 ett cluster av stjärnor 15000 ljusår från oss vilket aldrig tidigare katalogiserats eller kanske setts. Anledningen till detta är att clustret finns i riktning mot Vintergatans ljusstarkaste stjärna Sirius (åtta ljusår bort) och att dennas sken döljer clustret.

Clustret av stjärnor vilka döljs i stjärnljuset från Sirius har fått namnet Stella kluster Gaia 1. Klustret är en gles hop av stjärnor. Sedan upptäckten har klustret studerats av ESA: s Gaia satellit varifrån även namnet kommet.

Det finns mycket en amatörastronom kan finna däruppe. Universum är stort och inte utforskat mer än till en liten del.

Bilden är på ovannämnda teleskop

Den hittills mest detaljerade radiovågskartan över Vintergatan

Under en period av 3 år har Nobeyama 45 ett japanskt teleskop observerat Vintergatan och därefter tagit fram en karta utgående från radiovågor.

Den synliga Vintergatan är inte bara stjärnor, damm och gas utan här finns även mörka fält. Dessa är kalla molekylära moln vilka inte avger synligt ljus men däremot radiovågor.

 Teleskopet ovan samlar  radiovågor av alla slag och upprättar en karta.

I data som samlats in inom detta fält har därför upptäckts radiovågssändande moln. Men syftet är även att sammanställa uppgifter med framtida än bättre och nya teleskopstudier.

Viktigt är att nu har en detaljrik karta inom området framställts på en bit av vintergatan inom radiovågsfältet.

Bilden visar ett av ovannämnda teleskop vilka finns i ett större antal på plats i Nobeyama  vilka  möjliggjort ovannämnda radiovågskarta.

En het och stor planet finns i riktning mot Ormens stjärnbild.

Corot-exo-2b är en exoplanet (utomjordisk planet) vilken upptäcktes av det franskledda teleskopet Corot den 20 december 2007 och vilken fortfarande är intressant. Planeten har sin bana runt stjärnan Corot-exo-2 vilken finns 800 ljusår från oss i riktning mot Ormens stjärnbild

Planeten är en gasplanet med en radie på omkring 1,42 gånger större änJupiter och omkring 3,5 gånger mer massiv. Planeten har en temperatur på över 1200 C.

Corot-exo-2b kretsar ett varv på ungefär 1,7 dagar runt sin sol. Denna är en stjärna i K-klassen innebärande att den är något svalare än vår sol.

Då planeten ligger mycket nära sin sol till skillnad mot vår Jupiter har fruktansvärda stormar upptäckts dra över planeten vid dess ekvator.

Det ovanliga här mot andra större gasplaneter vilka ligger nära sin sol är att vindens riktning är västlig i de andra fall av gasplaneter vilka hittats och ligger nära sin sol är riktning på dessa (nio stycken) östliga vindar. En teori finns som säger att östlig vind borde vara den enda möjliga.

Tankar  finns att denna planet vilken har en ojämnhet i sin rotation, inberäknat med det lilla avstånd den har till sin stjärna, fått till följd att västliga vindar uppkommit. Ojämnheten i planetens rotation kan därför vara förklaringen.

Men forskare vet ännu inte och har blicken fäst mot händelserna där. Detta då inget förklarar denna teori.

Vår Jupiter vilken ligger betydligt längre från sin sol har en omloppstid av 12 år. Det är skillnad mot ovanstående planets 1,7 dagar. Allt räknat efter jordisk tidsangivelse.

Bilden är en illustration visande storleksskillnaden på Jupiter och Corot-exo-2b

Röda dvärgstjärnor är målet när exoplaneter av Jordens storlek söks.

Röda stjärnor är mindre än vår sol och den vanligaste stjärntypen däruppe med klassificeringen M-stjärnor.

Det är La Silla observatoriet i Chile som fått ett nytt instrument för att avsöka röda stjärnors omgivning i jakt på jordliknande planeter. Att just detta  instrument i Chile fått detta instrument till sitt observatorium beror på läget, torr och ej så förorenad luft finns här vilket skulle störa det kortvågiga infraröda ljus som används för detta syfte.

Med avsökning av infrarött ljus vid en röd stjärna kan passagen av en planet ses när den passerar framför sin sol. Passagemetoden kallas denna metod för sökandet efter exoplaneter vilket är en ny metod.

Det hoppas att denna metod ger större detaljrikedom och ska kunna ge mer än bara att planeter passerar framför sin sol. Detaljrikedomen i observationerna bör kunna förfinas så än mer kan ses och upptäckas av dessa planeter vilka man säkert tror sig kunna upptäcka.

Bilden är på  Teegardens star eller  SO25300.5+165258 är en röd dvärgstjärna 7,8 ljusår från solen i riktning mot Vädurens stjärnbild.

2018CB och 2018CC är exempel på asteroider vilka passerar oss denna vecka. Möjlighet att se live på Asteroid 2018 CB finns i morgon.

Asteroider av skilda storlekar passerar oss i banor mer eller mindre nära varje vecka. Flertalet upptäcks aldrig andra är så små att vi inte behöver bekymra oss även om de råkar träffa vår planet.

Några nyupptäckta asteroider som passerar oss i dagarna är bland annat 2018 CB vilken kommer som närmast den 9 februari då den kommer mellan månen och Jorden.

Närmare Jorden än denna var passagen av asteroid 2018CC vilken var som närmst oss den 6 februari.

Båda asteroiderna upptäcktes för bara några dagar sedan av Catalina Sky surveys i Arizona. 

För den som önskar se asteroiden 2018 CB live och dess passage se denna länk den 9 febr kl 20.00 följ länk på denna sida.

Bilden är inte på någon av ovanstående utan på hur en asteroids färd kan se ut däruppe.

Var går gränsen mellan en planet och brun dvärg?

När ska man klassificera en himlakropp som en brun dvärg eller som en planet av slaget gasjätte? Alternativt när ska en gasplanet ses som en brun dvärg? I vårt solsystem har vi fyra gasplaneter eller gasjättar. Jupiter, Saturnus, Neptunus och Uranus.

En brun dvärg är en misslyckad stjärnbildning där kärnreaktionerna och massan inte räckte till för stjärnbildande.

Ser vi på Jupiter vår största gasplanet kunde den blivit en brun dvärg om den varit ca 10 gånger större.

Jupiter har till skillnad mot en brun dvärg även en stenkärna vilken dragit till sig gas vid bildandet av vårt solsystem. En brun dvärg har gas som kollapsat med hjälp av gravation till vad den är och ingen stenkärna. Här finns inte metall likt det finns i gasplaneters kärna.

Klassificering av rymdens objekt pågår för fullt därför ska gränsdragning dras mellan olika objekt. 

Bilden visar vår sol en röd stjärna, en brun dvärg, en gasplanet och Jorden bilden kommer från NASA.

Nya metoder i sökandet av liv på andra planeter utarbetade av Washington university

De förfinas hela tiden, metoderna i sökandet efter liv på andra planeter i andra solsystem. Så kallade exoplaneter.

Nu har ytterligare ett  förslag utarbetats. Denna gång från University of Washington.

Att som hittills bland annat söka efter spektralmönster som visar på syre är ingen dum idé, men det finns ytterligare förfinade metoder då syre inte säger allt.

Livsformer har funnits på Jorden innan syrets tid och kan i dag finnas även på andra planeters ytor.

En gasblandning vilken kan visa på liv i en atmosfär är ex metan +koldioxid, om vatten finns men ingen kolmonoxid. Detta utifrån att metan kan vara svårt att producera utan någon form av biologiskt liv på en stenplanet utan denna blandning.

Metan och koldioxid visar möjligt liv om samtidigt kolmonoxid fattas.

Kolmonoxid visar på vulkanaktivitet och denna gas äts upp av bakterier så om den finns i större kvantitet eller överhuvudtaget, sker inte detta och bakterier saknas och då finns troligen inget liv.

Detta var lite om vad som kan löna sig att söka efter eller söka frånvaron av i jakten på en planet med liv och ett stundande nobelpris om detta liv kan bevisas.

Bilden visar ett fantasilandskap på en främmande planet med en aktiv vulkan.

Haumea en av flera dvärgplaneter i vårt solsystem. Äggformad och snabbroterande. Läs dess historia som vi tolkat det.

Idag har som de flesta vet vårt solsystem enbart åtta planeter mot tidigare nio. Pluto har klassificerats om till en dvärgplanet. Men som sådan är Pluto inte ensam. Fem stycken finns inklusive Pluto. Se lista och info om dem här.

Men nu var det dvärgplaneten Haumea det skulle handla om. Denna finns i Kuiperbältet bortom Pluto och har en massa av en tredjedels av Plutos. Namnet kommer från den Hawaiianska mytologins förlossningsgudinna och bestämdes av dess upptäckare på Palomar observatoriet Mike Brown 2004. Två månar finns runt Haumea vilka namngavs efter gudinnans döttrar Hi´iaka och Namaka.´

Haumea vilkens omloppstid runt solen är 285 jord-år är känd för sin snabba rotation runt sin axel vilken tar 4 timmar. Jordens i jämförelse tar 24 timmar.

Dess steniga yta är täckt av ett tunt skal av is och på ytan finns även en röd fläck. Men till skillnad mot den hjärtformade röda fläcken på Pluto har denna ingen form som ger associationer till något.

De två månarna är enbart ca 1% så stora som Haumea. Hi´iakahar en omloppsbana runt Haumea på 49 dagar och Namakas omlopp tar 18 dagar.

I dag anses Haumea en gång ha varit sammansatt på likande sätt som Pluto, hälften sten och hälften vatten Men för några miljarder år sedan smällde en större asteroid in i Haumea och det mesta av isen försvann plus att Haumea blev deformerad (oval ses den som eller äggformad) och försattes i spinn. Detta ses som förklaring till dess snabba rotation och form. Det finns en hel del isigt skräp i närområdet vilket visar att teorin kan bekräftas.

Min fundering är om dess månar kan vara rester av denna kollision?

Bilden är på dvärgplaneten Haumea med dennes två månar Hi´iaka och Namaka.

Nya rön om Titans hav

Saturnus måne Titan är en intressant plats. Här likt på Jorden finns hav. Flytande vatten är det inte i dessa utan flytande kolväten som etan och metan.

Små centimeterstora vågor kan ses här och båtar skulle kunna segla fram på ytan.

Vad som nu upptäckts är att likt på Jorden finns en medelhöjd på havsytorna runt månen likt det finns på Jorden.

Detta visar att det  finns vätska under ytan  likt det finns grundvatten under ytan runt Jorden. Just genom detta uppstår en medelhöjd av havsnivån likartad runt om.

Det visar att det finns mycket vätska under Titans markyta vilket får det att bli en reglering av havsmedelhöjden likt det blir här på Jorden.

Detta till skillnad om vattnet funnits enbart i skilda håligheter med skilda djup på skilda platser runt om på Titan då hade det inte varit en medelhavsnivå utan stora skillnader runt om månen i skilda håligheter eller havsdammar.

Bilden visar en bit av Titans nordpol med några synliga sjöar (hav)

I morgon 4 febr passerar asteroiden 2002 AJ129 oss på ett avstånd av 4,2 miljoner km.

Asteroiden 2002 AJ129 passerar i vårt närområde i morgon den 4 februari. Den diameter av ca 1 km och tillhör gruppen medelstora asteroider. Första gången den upptäcktes var 2002 av ett observatorium på Hawaii.

Dess hastighet är ca 34/km sek en hastighet högre än de flesta jordnära asteroider.

Om den skulle komma att krascha Jorden skulle den ställa till med stora skador. Men dess bana gör att denna fara ses som mycket liten under överskådlig tid.

Tyvärr är den för liten och avståndet för stort för att det ska gå att se den utan större teleskop.

Bilden visar dess bana i vårt närområde

En sammanställning av det största i universum

Det största av skilda slag däruppe kan vi inte vara säkra på. Men det största av vad vi idag vet, kan vi göra en sammanställning av.

Exempelvis största kända solen eller planeten i vårt solsystem. Största kända galaxhopen med mera med mera.

Följ denna länk för att få veta vad som idag är känt som störst därute och få en kunskap om hur stort, djupt eller mäktigt olika objekt är däruppe ovan oss.

Bilden är på Utopia Planitia den störst kända kratern i vårt solsystem vilken finns på Mars

Vårt solsystem är udda uppbyggt mot flertalet (kanske alla?) andra solsystem vi hittills upptäckt därute.

Solsystem är inte ovanliga. Troligen har nästan alla stjärnor däruppe ett planetsystem i banor om sig.

Men få om ens något likt det vi ingår med vår Jorden i, vårt solsystem och plats i universum.

Det som verkar vara det vanliga solsystemet vilket vårt inte ingår i är att det ska ha bildats likartade storlekar av planeter i ett specifikt system. Exoplaneter vi sett runt andra solsystem är alla i ungefär samma storlekar runt sin sol. Utöver det är avstånden mellan planeterna regelbundna. Det visar att de bildats samtidigt eller mycket nära tidsmässigt.

Så inte i vårt. Här finns stenplaneter i olika storlekar stora gasplaneter ingen lik i storlek som den andra. Närmst solen finns stenplaneten Merkurius en liten planet sedan kommer visserligen två jämnstora planeter Venus och Jorden men sedan kommer en liten planet igen, Mars.

Utanför denna finns kaos eller ett asteroidbälte bortom det en jättegasplanet och sedan ytterligare tre sådana i olika storlek därefter en liten dvärgplanet och utanför detta asteroider igen och kanske planet 9.

Avstånden mellan planeterna har inget samband utan skiljs åt. Så vårt solsystem är unikt och bör ha bildats annorlunda mot de vi hittills bland andra solar hittat.

Varför det är så? Ingen vet men allt kan inte ha bildats samtidigt i vårt solsystem vilket vi anser det gjort i andra solars system vad vi vet eller tror oss veta idag från de upptäckter vi hittills har klassificerat.

Tre miljarder ljusår bort finns ett kluster av hundratals galaxer. Välkommen till Abell 1758.

Det finns kluster av varierande storlekar av galaxer. Ett stort och uppdelat sådant finns ca 3 miljarder ljusår bort. Detta vilket kallas Abell1758 och är i sin tur uppdelat i två cluster med ett avstånd från av varandra av 2,4 miljoner ljusår.

Namngivna som Abell 1758N (norr) och Abell 1758S (söder). Abell 1758N är i sin tur uppdelat i två mindre cluster Abell 1758NE (öster) och AbellNW (väster).

Inom clustren har upptäckts radiostörningsvågor vilka antas komma från oroligheter inom clustren då sammanslagits med än mindre cluster eller just gör detta.

Det är oroligt inom desamma. Intresset riktar sig mot detta orosmoment och hur det integrerar inom clustren. Här tänker man även försöka undersöka om mörk materia är inblandat om det är inblandat och hur denna integrerar i så fall. Allt i syfte för att förstå mer av universum och kanske även av hur Big Bang en gång agerade.

Begreppet Abell kommer från astronomen George Ogden Abell. Denne levde mellan 1927-1983 och arbetade på university of California där han under 1040-1950 talet koncentrerade sig på att fotografera galaxer och galaxhopar vid Palomar Sky Survey.

Under 1950-talet och framåt ägnade han mycket tid på att analysera resultaten från sin forskning, vilket resulterade i den hittills första och mycket betydelsefulla utvecklingen av metoder till att skilja galaxhopar åt med syftet att klassificera dem efter olika typer.

Bilden är på ett annat kluster Abell 520 se gärna lista på fler kluster här

Hur tunga kan neutronstjärnor bli?

En neutronstjärna är endast ca 20 km i diameter. Men dess massa motsvarar 1,4 – 2,16 solmassor. En neutronstjärna är slutet av en stjärnas liv av storlek av ungefär vår sol eller mindre. Större stjärnor  exploderar i en supernova.

Men hur tunga kan neutronstjärnor bli?

Forskare har nu slagit fast att de inte kan bli tyngre än 2,16 solmassor.  Ett exempel på en sådan är pulsaren  PSR J0348 + 0432.

En pulsar är en roterande neutronstjärna vilken pulserar ut regelbunden strålning på alla slags våglängder.

Tätheten i en neutronstjärna kan jämföras med att ett ölglas skulle rymma vikten motsvarande Himalayas berg.

Nog är det tänkvärt och svårt att förstå. Men likväl sant.

Bilden ett panorama över Himalaya

Det har upptäckts en stjärna med ett mystiskt beteende.

När astronomer vid ESO:s instrument MUSE på Very Large Telescope i Chile riktade teleskopen mot stjärnhopen NGC 3201 sågs där en stjärna uppföra sig väldigt underligt.

Ett inaktivt osynligt svart hål verkar störa stjärnan. Det är det första inaktiva svarta hål som upptäckts bland de ca 150 stjärnhopar som finns i Vintergatan.

För astronomer är förhållandet mellan svarta hål och klothopar spännande och gåtfullt. Detta då deras stora massor och höga åldrar av de stjärnor som finns här tros ha samband med de små aktiva svarta hål som existerar där. Hål vilka väger lika mycket som en stjärna men är betydligt mindre och därför inte ska jämföras med de stora svarta hål vilka finns i centrum av galaxerna inklusive vår Vintergatan.

 Under stjärnhopens långa liv skulle dessa små svarta hål skapats allt eftersom tyngre stjärnor exploderat och störtat samman inåt.

Nyligen har upptäckts både radio- och röntgenkällor i dessa klothopar från dessa svarta hål.  2016 upptäcktes även gravitationsvågor från två små svarta hål vilka slogs samman. Det antas att dessa relativt små svarta hål kan vara mer vanliga i klotformiga stjärnhopar än vad man tidigare trott.

Tills relativt nyligen antogs att nästan alla svarta hål försvinner från klotformiga stjärnhopar efter en kort tid och att system som dessa och är inaktiva inte borde existera. Men nu vet vi bättre men förstår inte mer för det.

OBS skillnaden mellan ett aktivt och inaktivt svart hål är att det aktiva slukar material i närområdet medan det inaktiva bara finns där och slukar ingenting men stör omgivningen som ovan nämnd stjärna.

Bilden är på stjärnhopen NGC 3201 i Vintergatan där ovanstående upptäckts.

Vintergatans stjärnor är inte alla från början hemmahörande i vår galax.

Alla stjärnor vi kan se däruppe är stjärnor som tillhör Vintergatan den galax  även vi och vår sol hör hemma. Vintergatan är en av oräkneliga galaxer i universum. Övriga oräkneliga galaxers stjärnor kan vi inte se med blotta ögat utan enbart galaxen i sig om den inte finns för långt bort.

Vår sol är som merparten av stjärnorna vi ser tillblivna i Vintergatan.

Men alla stjärnor i Vintergatan är det inte. Det finns en hop stjärnor vilka kommer utifrån. Stjärnor vilka dragits in i den större Vintergatan från mindre dvärggalaxer i närområdet.

Exempelvis från lilla och stora Magellanska molnen vilka är två mindre dvärggalaxer som kan ses som satellitgalaxer till Vintergatan.

Kanske inte så spännande upplysning men allt som kan ge mer kunskap om universum anser jag är viktigt att förmedla för förståelsen av vad universum är och hur det ses fungera.

Bilden är på Magellanska molnen