Förskolan fanns inte, så skönt man hade det.

PÅ 50-talet fanns ej förskolor eller lekskolor. Inte där jag växte upp i alla fall. Man var fri som barn, inga krav på att deltaga i barngrupper eller passa tider till någon sysselsättning.

Man var hemma, någon gång lekte man med någon grannpojke annars var man hemma, i mitt fall var min mor hemmafru o far lantbrukare så det var hemma för hela familjen det.

Det var självklart på den tiden på landsbygden. Det var en trygg uppväxt och man lärde visserligen inget om världen utanför men tryggheten var stor. Det var först när teven kom i slutet av 50-talet som man upptäckte att det fanns en värld utanför hemmet.

Genom den upplevelsen blev jag först en trogen serietidningsläsare, sedan bokslukare. Det var början på ett liv som var fjärran från dagens liv och som många i dag längtar tillbaks till. Det trygga 50- och 60 talet.

Att hålla en föreläsning är antingen kul, eller en fasa.

Ju mer man gör något ju lättare blir det till en rutin. Rutiner är aldrig fasansfulla men heller inte roliga.

Att föreläsa om ett speciellt ämne blir rutin om man är specialist och ska berätta om vad man gör om och om igen för skilda grupper.

Men en ny föreläsare som för första gången står på golvet och ska berätta kan tycka att allt är en fasa. Andra tycker om att visa upp sig och njuter av att vara i blickfånget. Så kallade linslusar som i många fall skådespelare är. De trivs framför kameran eller på scenen.

Hur ser man skillnaden på en van och självsäker rutinföreläsare och en icke van och orolig? Kroppsspråket? Kanske men inte säkert, många kan dölja detta.

Nej enklare än så. En van föreläsare kan sitt ämne och vet vad som ska tas upp. Denne har inga dokument att titta i som minneskarta. Annorlunda är det med den ovane eller osäkre, denne kommer med papper, ibland i så stora mängder att han får leta efter vad han just nu fick en fråga om eller tänkte sig berätta.

Pappersark är skillnaden eller dokument på en dator.

Har färgblindhet betydelse?

Vissa arbeten som ex pilot kan inte en färgblind få.

Även i andra yrken har färgblindhet betydelse. Jag är inte färgblind men kan förstå att det i tester som ex görs i skolor kan vara svårt att se figurer eller siffror i de mönster som ingår i test för färgblindhet.

Men varför det skulle ha betydelse för ex pilotutbildning mm förstår jag inte. I cockpit är det väl färgerna rött, grönt och gult som visas om jag som lekman förstått rätt.

Vad har det för betydelse om en person inte ser någon av dessa färger som ickefärgblinda ser dem?

Om man bara lär sig att en viss färg har en viss betydelse då bör det ju inte ha någon betydelse om den ses annorlunda än vad kamrater ser den.

Jag tror knappast att olika färger ses på samma bild samtidigt i lager ovanför eller i direkt anslutning till varandra och därmed gör den färgblinde som farlig i vissa kontrolldisplayers arbetsfält.

Nog visas en färg i taget i kanske skiftande styrka. Men har den färgblinde lärt sig att förstå skiftningarna eller leva med det färgspektrum denne ser bör färgblindhet vara betydelselöst i så gott som alla sammanhang. Säkert kan displayer även byggas upp så att mönster och skiftningar kan ses av alla.

Färgblindhetstester bör ses som enbart tidsfördriv utan betydelse i det riktiga livet och dess arbeten. Så anser jag.

Är fysisk fostran bra eller inte?

För många kan det vara det men knappast för alla. Många upplever det som tvång att ex behöva medverka i ämnet idrott i skolan. På min tid hette det gymnastik och jag avskydde det. De teoretiska ämnena i skolan och vanlig enkel katederundersvisning trivdes jag med. Men praktiska ämnen, nej. Och gymnastik, usch.

Vi stod på rad och gjorde gymnastiska övningar och det gick någorlunda. Men inte var det till musik på den tiden, fast det var inte problemet, musik klarar jag mig utan. Tiden var 60-tal.

Sedan var det alla lagsporter, inte ofta men ibland. Där fick man stå och känna sig dum för att man hörde till de sista att bli vald och ibland fick läraren, för inte fanns det idrottslärare där jag gick, säga ifrån vilket lag man skulle ingå i. Inte var jag på något sätt annorlunda fysiskt än andra bara ointresserad och rädd för att skada mig vid fall eller liknande.

Nej jag var teoretiskt intresserad då som nu. Men 60-talets barn var oftast livliga barn så det var inte rätt tid att inte vara idrottsintresserad i. Visst de kompisar jag hade var det inte heller men vi sågs som mer eller mindre kufiska.

Därför påstår jag att fysisk fostran inte passar alla om den ska innehålla lagsport mm. Ut och gå kan kanske passa men utan krav på prestation. Att röra sig är bra men inte med kravet att tävla.

Kungsvägen till drogfrihet

Jag har aldrig varit beroende av droger och kan kanske ses som ickevetande och därför bör jag inget säga. Ja det vill säga om man undantar snus.

Kanske min erfarenhet av den värsta nikotinhärden, snus, kan ge någon vilja att sluta med en annan drog. Jag snusade i över trettio år och var övertygad om att det var totalt ofarligt. Vetenskap och läkare hittade aldrig risker som kunde bevisas varken under 60-talet, 70-talet, 80-talet eller 90-talet fast man redan under 60-talet bevisat dödligheten i rökning.

Men i början av 2000-talet kom en rapport om bevis för risk för hals och strupcancer med snusning och även muncancer. Man skrev en måndag på textteve att de som kände ett behov av uppstötningar i halsen och var snusare löpte risk för strupcancer. Jag kände så. Detta var en eftermiddag, en måndag kl. 15 som jag läste detta på textteve.

Jag begrep då att snus inte var ofarligt och slutade tvärt med skiten. Visst, man kände sig som om man fått influensa och kroppen blev svag i några dar men sedan blev man dag för dag av med suget. Jag uppbyggde ett hat mot nikotin och beroende och detta hat gjorde att jag aldrig mer har testat eller tagit snus. Jag kommer inte ihåg året exakt men 2002-2003 var det.

Så alla kan sluta med vilket beroende som helst om man får en insikt som gör att man bygger upp ett hat mot produkten. Kungsvägen är hat för att komma ur ett beroende. Hat mot beroendet, hat mot giftet och avsky för sig själv i syfte att garanterat visa hur stark man egentligen är för att vara oberoende mot allt och alla.

LIvets uppkomsts gåta

Jag anser att det är samma sak som överlevnadsinsikt. Alla levande varelser har en inbyggd insikt av att överleva i alla lägen. Varifrån från detta kommer är självfallet att levande varelser ska föröka sig. Överlevnaden av arten är inbyggt i generna hos alla levande varelser.

I detta ligger troligen gåtan om livets uppkomst. Hade inte överlevnadsinsikten funnits från början hade liv aldrig uppstått. Vad var då det första livet? Med största sannolikhet den rörliga materiella massa som hade en insikt i sig om förökning. Insikt i detta fall innebär inte intelligens utan något som kan ses som likhet med en cancercell. Dock inte samma, då Cancercellen är en felkonstruktion av förökningsproblematiken.

Men för att söka livets gåta och dess början tror jag att man ska söka detta i dödens cellförökning, cancercellen. Sambandet mellan livets uppkomst och cancercellens gåta kan jag se som ett samband som borde ge svar på livets början. Den dag vi förstår chanser förstår vi även liv.

Fysionomik är läran och psykets status, kontra kroppens form

Denna vetenskap var länge populär. Man tyckte sig se att kroppens form och hållning speglade hur en person psykiskt.

Man gjorde psykisk diagnos utifrån detta och behandlade därefter.

I dag är man inte lika säker på detta samband

Men i dag har man däremot liknande förställningar om kroppsspråk. Gester och blickar och ryckningar ska enligt denna uppfattning kunna göra att man kan avläsa hur en person är.

Det är ännu mer accepterat än vad fysionomiken var på sin tid.

Jag tippar att även vår tids tro på att avläsa kroppsspråk kommer att förfalskas. Visst går det till viss procentsats att avläsa. Men många visar upp ett ansikte och är något helt annat.

Nog har vi alla missuppfattat en person första gången vi trodde vi viste hur denne var. Vi avläste fel.