Att hålla en föreläsning är antingen kul, eller en fasa.

Ju mer man gör något ju lättare blir det till en rutin. Rutiner är aldrig fasansfulla men heller inte roliga.

Att föreläsa om ett speciellt ämne blir rutin om man är specialist och ska berätta om vad man gör om och om igen för skilda grupper.

Men en ny föreläsare som för första gången står på golvet och ska berätta kan tycka att allt är en fasa. Andra tycker om att visa upp sig och njuter av att vara i blickfånget. Så kallade linslusar som i många fall skådespelare är. De trivs framför kameran eller på scenen.

Hur ser man skillnaden på en van och självsäker rutinföreläsare och en icke van och orolig? Kroppsspråket? Kanske men inte säkert, många kan dölja detta.

Nej enklare än så. En van föreläsare kan sitt ämne och vet vad som ska tas upp. Denne har inga dokument att titta i som minneskarta. Annorlunda är det med den ovane eller osäkre, denne kommer med papper, ibland i så stora mängder att han får leta efter vad han just nu fick en fråga om eller tänkte sig berätta.

Pappersark är skillnaden eller dokument på en dator.