För många kan det vara det men knappast för alla. Många upplever det som tvång att ex behöva medverka i ämnet idrott i skolan. På min tid hette det gymnastik och jag avskydde det. De teoretiska ämnena i skolan och vanlig enkel katederundersvisning trivdes jag med. Men praktiska ämnen, nej. Och gymnastik, usch.
Vi stod på rad och gjorde gymnastiska övningar och det gick någorlunda. Men inte var det till musik på den tiden, fast det var inte problemet, musik klarar jag mig utan. Tiden var 60-tal.
Sedan var det alla lagsporter, inte ofta men ibland. Där fick man stå och känna sig dum för att man hörde till de sista att bli vald och ibland fick läraren, för inte fanns det idrottslärare där jag gick, säga ifrån vilket lag man skulle ingå i. Inte var jag på något sätt annorlunda fysiskt än andra bara ointresserad och rädd för att skada mig vid fall eller liknande.
Nej jag var teoretiskt intresserad då som nu. Men 60-talets barn var oftast livliga barn så det var inte rätt tid att inte vara idrottsintresserad i. Visst de kompisar jag hade var det inte heller men vi sågs som mer eller mindre kufiska.
Därför påstår jag att fysisk fostran inte passar alla om den ska innehålla lagsport mm. Ut och gå kan kanske passa men utan krav på prestation. Att röra sig är bra men inte med kravet att tävla.
