Den svårfångade jorden på Mars

Den grävande sonden ombord på NASA: s Insight mars Lander var utformad för att gå 10 till 16 meter ut från grävarmen och 3 till 5 meter ner i marsjorden för provtagning.


Men den lyckades enbart gräva ner till 0,3 m. Anledningen till misslyckandet kan vara av två slag. En stor klippa blockerar spadverktyget eller att grävredskapet förlorat friktionskänseln med den röda planetens jord. Utan ett bra grepp om jorden kan grävaren inte göra mycket eller få tag i materian. Den glider av skopan.


Hoffman på NASA: s Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien säger Men även om det misslyckats har några intressanta saker om mars jord upptäckts. Till exempel har till skillnad från hål grävda här på jorden det som grävts av InSight ' ingen hålformation bildats säger Hoffman. Det rasas igen omedelbart som glidande damm (min anm). 


 "I grund och botten, blev det kvar i marken gled av grävverktyget så det verkar som det är mycket sammanhängande och mycket dammigt."


Att ta stenprov härifrån är lätt men ren jord ett stort problem med dagens teknik då denna jord av glidande damm som man kan se det som inte blir kvar i grävverktyget som det utformats(min anm). 


Och detta är en konstig kombination av egenskaper vilket starkt tyder på att mars jord är främmande på flera sätt.


Kanske just vid jordprov ett bättre sätt vore att dammsuga in jord istället för att försöka gräva upp prover?

Bild från NASA på Mars jord.

Isen på månens sydpol kan ha två källor

Upptäckten av is i kratrar spridda över månens sydpol har bidragit till att förnya intresset för att utforska månytan. Men ingen är säker på exakt när eller hur isen kom dit. I en ny studie publicerad i tidskriften Icarus antyds att medan en majoritet av isen sannolikt är över 3 miljarder år gammal bör även yngre is finnas.


Ariel Deutsch, a graduate student in Brown University's Department of Earth, Environmental and Planetary Sciences  säger att åldrarna av isen kan potentiellt berätta något om ursprunget till isen och hjälpa till att förstå källorna och distributionen av vatten i det inre av solsystemet. Arbetet har gjorts tillsammans med  Jim Head, professor vid Brown, och Gregory Neumann från NASA Goddard Space Flight Center.  Med hjälp av data från NASA:s Lunar Reconnaissance Orbiter kameran ombord på Chandrayaan-1.


Chandrayaan-1 kretsade kring månen 2008- 2009 och genom dennas kamera undersökte forskarna att isen åldersmässigt i de stora kratrarna på månens sydpol inte är identiskt med i de mindre kratrar som finns i de större.


Forskare räknade även  antalet mindre kratrar som har tillkommit inom de större. Forskarna har en ungefärlig uppfattning om takten över tid. Majoriteten av rapporterade isfyndigheter finns inom de stora kratrarna bildade för cirka 3 miljarder år sedan. Fyndigheterna har en ojämn fördelning i kratrarna vilket tyder på att isen i de mindre kratrarna uppstått senare.


Om rapporterade isfyndigheter är forntida kan det  ha betydande konsekvenser i form av prospektering och potentiellt resursutnyttjande säger forskarna. Majoriteten av isen fanns i de gamla kratrarna. Forskarna fann även bevis för is i mindre kratrar och  att döma av deras skarpa form, tyder det på att en del av fyndigheterna på Sydpolen kom dit relativt nyligen.


"Det var en överraskning," säger Deutsch. "Det har inte varit några observationer av is i yngre kratrar förut."Om det verkligen finns insättningar av is i olika åldrar tyder det att isen har skilda källor säger forskarna.


 Äldre is kan som källa ha haft kometer och asteroider som haft vatten med sig eller kan ytan genom vulkanisk aktivitet dragit upp vatten från djupet av månen upp i kratrarna. Men det finns inte många stora vattenbärande meteoritnedslag i nyare tid och större vulkanism antas ha upphört på månen för över en miljard år sedan. Så nyare isfyndigheter skulle kräva andra källor. Kanske bombardemang från ärtstora mikrometeoriter eller implantation av solvinden.


Det bästa sättet att ta reda på detta säger forskarna, är att skicka rymdskepp till månen och där ta prover vilket troligen snart kan ske. NASA: s Artemis program syftar till att sätta människor på månen 2024, och planerar att flyga obemannade Robotic rymdskepp dit innan dess.



Jag kan även (min anm) tänka mig nedslag i isen i de större kratrarna som stänkt upp is i de mindre kratrarna.


Bild från vikipedia på månens sydpol.

Sveriges exoplanet behöver ett namn. Rösta på namnförslagen.

HD 102956 b är en exoplanet som kretsar kring stjärnan HD 102956. Detta solsystem är beläget cirka 400 ljusår från jorden i stjärnbilden Stora björnen inuti Karlavagnen.

Planeten upptäcktes 2010 med hjälp av Keck-observatoriet på Hawaii av ett amerikanskt forskarlag som leddes av astronomen John Johnson.  Det är den första och enda planeten som upptäckts vid denna stjärna.


I juni 2019 blev planeten och dess sol tilldelade Sverige som en av de planeter och stjärnor som ska få namn inom ramarna för kampanjen NameExoWorlds som koordineras av den Internationella astronomiska unionen.


 En tävling hålls just nu där allmänheten får föreslå namnet som utvärderats av en kommitté, och en allmän omröstning avgör vilket av de fem  namnpar som ska väljas. Solen och exoplanten. Ge din röst här.  

Vinnarnamnen offentliggörs i december 2019. 


De namn som nu bestämts gå till finalröstningen är följande.

 Dunfin och Akka de två av gässen i Selma Lagerlöfs bok "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.


 Isagel och Aniara, piloten respektive rymdskeppet i Harry Martinssons rymdepos Aniara.


Ratatosk och Yggdrasil i den fornnordiska mytologin där ekorren Ratatosk är budbäraren i livets träd Yggdrasil.


Skoll och Alfrödull, Skoll är i den fornnordiska mytologin en varg som jagade efter solens vagn Alfrödull.


Tjovke och Naestie. Detta är de sydsamiska orden för björnunge respektive stjärna.

Ta nu möjligheten att vara med i omröstningen i omröstningen på Sveriges första exoplanet. Jag har gjort det.


Bild på exoplaneten. HD 1020956 b och dess värdstjärna enligt en rymdkonstnär från vikipedia.

I Siljansringen i Sverige finns Europas största krater här har forntida mikrober en gång levt.

Analys av materia från Europas största krater, Siljansringen i Sverige visar att här sedan miljontals år lever eller finns spår av mikrober.

För ungefär 400 miljoner år sedan slog en massiv meteor in i området som nu är norra Europa och grävde en gigantisk krater mitt i det som idag är Sverige. Idag borras efter gas i nedslagsplatsen, den så kallade Siljanringen.


När forskarna vid Linnéuniversitetet undersökte stenar därifrån fann de tecken på långvarig mikrobiell aktivitet. "Vi undersökte den intensivt brutna klippan vid betydande djup i kratern och noterade små kristaller av kalciumkarbonat och sulfonamid i frakturer,"  säger Linné forskaren Henrik Drake i ett pressmeddelande.

 "När vi analyserade den kemiska sammansättningen inom dessa kristaller blev det tydligt för oss att de bildats av mikrobiell aktivitet."


"Specifikt, den relativa överflöd av olika isotoper av kol och svavel inom dessa mineraler säger oss att mikroorganismer som producerar och konsumerar växthusgasen metan har funnits här och även mikrober som minskar sulfat till sulfid," drake Sade. "Dessa isotoper är fingeravtryck av liv som en gång fanns här."


Med hjälp av Radioisotopiska dateringsteknik kunde forskarna bestämma att mikroberna var vid liv  för  mellan 80 och 220 miljoner  år sedan. Forskare har länge teoretiserade att forntida asteroider och kometer kan ha levererat ingredienserna för tidiga livsformer till jorden, eller kanske till och med ledsagande redan blomstrande mikrobiella samhällen från avlägsna planeter till vår.


Men i den senaste forskningen Publicerad i tidskriften Nature Communications föreslås att mikroberna som lever djupt inne i Siljan kratern anlände efter nedslaget. Det är mikrober som redan fanns på jorden som spred sig dit.


En mycket trolig och sann slutledning enligt mig (min anm).


Bild 1 från vikipedia på Siljansjön Dalarna som gett namn åt Siljansringen här med Rättvik Vidablick i förgrunden. Bild 2 även den från vikipedia här ses kraterringens konturer.

Rymdbilen på Mars har nått en ny destination för utforskning

Uppdraget är att studera stenar som människan aldrig tidigare sett.

Den 9 augusti anlände Opportunity till en plats som heter Spirit Point och ska där studera leraktig sten i kratern Endeavour.


I Endeavour förväntar sig forskarna att hitta mycket äldre stenar och terräng än de som undersökts tidigare på Mars. Endeavour blev destination efter att NASA:s rymdsond Mars Reconnaissance Orbiter upptäckte lermineraler här som kan ha bildats i en tidig varmare och våtare period av Mars existens.


"Vi kommer snart att få möjlighet att undersöka sten av en typ vi inte tidigare undersökt ", säger Matthew Golombek, mars Exploration Rover Science teammedlem, på NASA:s Jet Propulsion Laboratory (JPL) i Pasadena, Calif.


Spännande och intressant blir det att få del av dessa resultat (min anm.)  


Bild från NASA som visar platsen Spirit point, platsen Rover Opportunity nu anlänt till på Mars och utforskar.

Saltvattensjöar på Mars

Mars hade en gång saltvattensjöar som gick igenom våta och torra faser liknande de som skett och sker på jorden enligt en studie publicerad i tidskriften Nature Geoscience. 

Detta indikerar att den röda planetens klimat "torkade ut" vilket skedde under en lång tid för flera miljarder år sedan. Enligt forskarna fanns däremot för över 3 miljarder år sedan och en lång tid framåt saltvattensjöar där.


Exempelvis finns en i dag stenrik torrlagd saltvattensjö i nuvarande Gale Crater vilken utforskats med NASA:s curriosity rymdbil 2012.


Denna sjö torkades ut då atmosfären uttunnades och vattnet avdunstade för miljarder år sedan.


Sjön existerade dock i några hundra år till kanske tiotusentals år. Ingen vet säkert tiden.

 "Det är svårt att säga exakt hur stora dessa dammar var, men sjön i Gale Crater fanns under långa tidsperioder från åtminstone hundratals år till kanske tiotusentals år," säger en av rapportskrivarna Marion Nachon from Texas A&M University.


Forskarna säger även att saltvattendammrester på mars liknar några som finns på jorden. I en region som kallas Altiplano nära Bolivia-Peru gränsen.



Nachon tillägger att Altiplano är en torr, hög platå där floder och vattendrag från bergskedjor "inte flyter till havet, utan leder till slutna bassänger, liknande vad som brukade hända på Gale Crater på mars".



Fri bild på Mars från Nasa

Det finns udda galaxer däruppe.

Minst 100-200 miljarder galaxer finns däruppe kanske fler. Det finns galaxer formade som maneter, galaxer som konsumerar andra galaxer och galaxer som verkar sakna den mörka materia som genomsyrar resten av universum. 


Här är några av de märkligaste galaxerna som hittats därute. Galaxy ESO 137-001 vilken finns i stjärnbilden södra triangeln och har likhet med en manet som simmar mitt i ett hav av stjärnor.


Under 2018 upptäckte rymdteleskopet Hubble något som aldrig tidigare skådats. En galax med nästan ingen mörk materia.  Galaxen, NGC 1052-DF2 vilken finns i riktning mot stjärnbilden valfisken 65000000 ljusår bort. Men detta resultat fick omtolkas.   Det är egentligen bara 42000000 ljusår dit rapporterade forskarna 14 mars, 2019. Jag (min anm.) undrar om det är bristen på mörk materia här som ger denna felmarginal vid mätning av avstånd?


Den massiva, diskformade Galaxen MACS 2129-1 i vattumannens stjärnbild (kallas zombiegalax). Den snurrar dubbelt så snabbt som Vintergatan men är inte alls lika aktiv. Hubbles observation av galaxen avslöjade att här har inga nya stjärnor kommit till under de senaste  10000000000 åren. 



300000000 ljusår bort ses en galax med formen av ett enormt grodyngel simmande genom rymden. Tadpolegalaxen finns i riktning mot stjärnbilden Draken och har en svans som är 500000 ljusår lång och det är 10 gånger längre än Vintergatans längd.

Galaxer interagerar med varandra klämmer sina grannar till nya former och stjäl stjärnor. Den ljusaste kända galaxen i universum är en av dessa tjuvar.


Åtta stycken till udda galaxer kan den intresserade här se och begrunda över. 

Bild från vikimedia på den galax som nämns ovan tadpolegalaxen.