Den mänskliga hjärnan påverkas vid rymdvistelse.

Ny forskning visar att om du vistas i rymden kan det förändra din hjärna (och du kanske måste snurras runt för att förhindra det lite då och då). 


Forskare har undersökt hur rymdfärder kan påverka människans fysiologi och människors hälsa. Till exempel avslöjade en studie kallad  Twins Study en mängd sätt som vistelse i rymden förändrar våra kroppar och även våra gener. Vi vet sedan tidigaste rymdfärderna (min anm.) att muskelmassan minskar och astronauter får muskelsvaghet och har svårt med balansen när de kommit tillbaks till jorden.


Men en ny studie tyder även på att rymdfärder kan påverka den mänskliga hjärnan på konstiga och ovanliga sätt ex, kan det försämra astronauters syn under lång tid efter det att de kommit tillbaks.


Medicinska utvärderingar på jorden har visat att astronauternas synnerver sväller och vissa får näthinneblödning och andra strukturella förändringar i sina ögon.

Forskare misstänker att dessa synproblem orsakas av ökat "intrakraniellt tryck", (tryck i huvudet) under rymdfärder. 

I en ny studie ledd av Dr Larry Kramer, en radiolog vid University of Texas Health Science Center i Houston har forskare funnit bevis för att detta tryck ökar vid låg gravitation.


I studien utförde teamet MRI (magnetisk resonanstomografi på hjärnor, en teknik som använder där man använder specialiserade skannrar för att avbilda delar av kroppen med hjälp av magnetfält) på 11 astronauter (10 män och en kvinna) både före och under vistelsen i  rymden och i upp till ett år efter återkomsten. Dessa MRI bilder visade att med långvarig exponering för mikrogravitation av hjärnan sväller denna och ryggmärgsvätskan som omger hjärnan och ryggmärgen ökar i volym. 


Hur (min anm.) detta ska motverkas och problemet lösas innan människan sänds till Mars vet ingen i dag. Konstjord gravitation är dock en lösning men det innebär med nuvarande kunskap och teknik att resande får snurras runt lite då och då i hög hastighet för att återbalansera hjärnan och motverka effekterna av låg gravitation. En metod som knappast är speciellt trevlig för de som skulle behandlas på detta vis. Hur ofta denna snurrning skulle behövas och om den även behövs under tiden på Mars vet vi inte idag.
Bild från. 

Detta är troligen sanningen om Oumuamua

Det mystiska objektet Oumuamua som plötsligt uppenbarade sig i  det inre av solsystemet i oktober 2017 var det första interstellära objektet som upptäckts (något som kommit från ett annat solsystem. Teorier om att det var en för något (en asteroid, komet eller främmande rymdfarkost) tog fart men då det var på väg ut i den interstellära rymden igen när vi såg det kunde vi inte studera det så väl. Men dess form och konstiga rörelser fascinerade många.  

I dag anser en del forskar att det förmodligen är ett fragment av en större kropp som revs sönder av gravitationskrafter under en nära förbiflygning av den stjärna varifrån den kom och därefter kastades ur solsystemet (såvida den inte även i det solsystemet var en tillfällig besökande där och hade en ännu äldre historia).



Hypotesen förklarar Oumuamuas udda rörelse och form också, enligt huvudförfattare Yun Zhang nationalastronomiska observatorier vid den kinesiska vetenskapsakademin och medförfattare Douglas Lin, en astronom vid University of California, Santa Cruz.

Oumuamua är mycket långsträckt som en stor rymdcigarr (och kan vara något tillplattad också). 

Astronomer hade aldrig tidigare sett ett kosmiskt objekt (asteroid) med den form Oumuamua har och dess udda rörelsemönster. I augusti 2019 upptäckte astronomer ett andra interstellärt objekt en komet känt som Comet Borisov. Troligen kommer vi att upptäcka än fler objekt i framtiden som kommer från andra solsystem eller tomrummet däremellan nu när vi börjat söka efter dessa. 


Kanske (min anm) fler objekt är på väg från den förmodade katastrof som formade Oumuamua om teorin om dess bakgrund ovan stämmer.



Bild på Oumuamua från vikipedia

Kom vattnet till Trappist 1;s planeter.

2017 tillkännagav ett internationellt team av astronomer att TRAPPIST-1-systemet (en M-typ röd dvärgstjärna på  40 ljusår från jorden) innehöll inte mindre än sju steniga planeter. Tre av dessa planeter hittades inom stjärnans beboeliga zon och att systemet har haft 8 miljarder år att utveckla liv på dessa planeter. 


Samtidigt har dock det faktum att dessa planeter kretsar nära en röd dvärgstjärna gett upphov till tvivel över om dessa tre planeter skulle kunna upprätthålla en atmosfär eller ha flytande vatten. 


Om TRAPPIST-1-systemet har ett eget Kuiperbälte likt jorden då är det troligt att en liknande process varit inblandad som på jorden. I detta fall skulle gravitationella störningar ha orsakat att asteroider och kometer sparkats ut ur bältet som sedan farit mot de sju planeterna och vatten då kommit med dessa och utfallit på dessa planeter vid nedfall likt det troligen skett på jorden.


 I kombination med rätt atmosfäriska förhållanden kan de tre planeterna i stjärnans beboeliga zon (de tre planeterna där)  ha fått tillräckliga mängder vatten på sina ytor för liv kan uppstå.


"Förekomsten av ett bälte (likt Kuiperbältet)  indikerar att ett system har en stor reservoar av flyktiga ämnen och vatten. Denna reservoar av vatten i asteroider och kometer finns vanligtvis i de kalla regionerna i ett solsystem, Att hitta ett bälte av kometer är en indikation på att reservoaren med vatten finns.


Så nästa steg är att visa att ett bälte liknande Kuiperbältet finns därute vid Trappistsystemet.


Bilden från vikipedia är en illustration av TRAPPIST-1 och de sju planeterna.

Asteroiden Bennu ska besökas av NASA-farkost i augusti 2020.

I augusti kommer en robotfarkost från NASA att för första gången någonsin att sjunka ner till ytan av en asteroid och där samla ett prov för att därefter åter styra tillbaka mot jorden. För att uppnå denna utmanande bedrift till Bennu som asteroiden heter har OSIRIS-REx  (projektets namn och robotens) ett team utarbetat nya tekniker. Teknik för att landa och ta prov på asteroiden Bennus med dess mikrogravitationmiljö. 


Men det behövs mer övning och erfarenhet för att uppdraget ska kunna gå av stapeln i augusti. Därför flyger rymdfarkosten i närheten av asteroiden för att testa OSIRIS-REx programmet redan i sommar. 


Under hela touchdown sekvensen använder rymdfarkosten tre separata propellrar för att ta sig ner till asteroidens yta. Efter en höjd ovan Bennu på125 m där rymdfarkostens position och hastighet justeras är tredje fasen igång. Denna tredje manöver kallad "Matchpoint", sker cirka 50 meter från asteroidens yta och placerar rymdfarkosten på en bana som matchar rotationen av Bennus för att sedan sjunka ner mot den då inriktade touchdown-platsen. Denna fyra timmars händelse börjar med att rymdfarkosten lämnar sin omloppsbana på 1 km ovanför asteroiden där farkosten utökar sin robotprovtagningsarm – Touch-And-Go Sample Acquisition Mechanism (TAGSAM) – från sin vikta parkerade position vid roboten ut till provinsamlingskonfigurationen.

 Omedelbart därefter tar rymdfarkosten navigeringsbilder för NFT vägledning. NFT tillåter rymdfarkosten att självständigt vägleda Bennu ner till ytan genom att jämföra en inbyggd bildkatalog med realtidtagna navigeringsbilder tagna under nedstigning. När rymdfarkosten sjunker ner till ytan uppdaterar NFT-systemet och rymdfarkostens förväntade kontaktpunkt beroende på OSIRIS-REx position i förhållande till Bennus landmärken. På ytan tas prov och sedan är det meningen att rymdfarkosten åter ska stiga för att färdas tillbaks till jorden med provet.


Bild från vikipedia på asteroiden Bennu ovan.

För första gången har vindens hastighet uppmätts på en brun dvärg.

Bruna dvärgar har en massa mindre än de lättaste stjärnorna men större än de tyngsta gasjättarna. Massan är för låg för att kärnreaktioner av väte i dess centrum skall kunna komma igång (stjärnbildning). Däremot tros de kunna fusionera deuterium och förbränna litium. De avger svagt ljus på de synliga våglängderna. De ses som misslyckade stjärnbildningar men inte så misslyckade att de blivit gasplaneter.



Bruna dvärgar har en övre massgräns på ungefär 75-80 jupitermassor. Den undre gränsen är mer svårdefinierad men ligger vid ungefär 13 jupitermassor.

2MASS J10475385+2124234 är en brun dvärg i stjärnbilden Lejonet. Den upptäcktes 1999 av Adam J. Burgasser m.fl. och tillhör den spektrala klassen T6.5; dess position skiftar med 1,7 bågsekunder per år på grund av sin rörelse.


För första gången har forskare nu mätt vindhastighet på en brun dvärg. Det är ovanstående bruna dvärg. 2MASS J10475385+2124234  finns 32 ljusår från jorden.  Forskarna upptäckte här vindar som rör sig runt planeten med hastighet av 2.293 km / h. Som jämförelse har Neptunus atmosfär de snabbaste vindarna i vårt solsystem vindhastigheten är här ca 2000 km / h. 


Bruna dvärgar består nästan helt av gas, så "vind" hänvisar till något lite annorlunda än ex på Neptunus som har en kärna. De övre skikten av en brun dvärg är där delar av gasen kan röra sig självständigt. På ett visst djup blir trycket så intensivt att gasen beter sig som en enda fast boll som ses som objektets inre. När interiören roterar resulterar det i att det övre skikten av atmosfären blir nästan synkroniserade.


Med en atmosfärisk temperatur på över 600 grader Celsius utstrålar denna bruna dvärg en betydande mängd infrarött ljus. Mätningen gjordes med Spitzertelekopet. 


Vad som är intressant (min anm.) är att detta är första gången vindhastigheten mätts på en brun dvärg.

Bild från NASA på storleksförhållande stjärn brun dvärg gasplanet.

En ovanlig M-dvärgstjärnekonstellation

En dvärgstjärna är en stjärna i en storlek som gör att den i slutfasen av sin existens inte är stor nog för att kollapsa till en neutronstjärna. 


Astronomer har nu hittat ett dvärgstjänesystem som består av två dvärgar vilket är ett ovanligt system väl värt att undersöka ytterligare. 


De är klassificerade som M-stjärnor (klassificering enligt spektraltyp) och har beteckningen NGTS J214358.5-380102. 



Det nyfunna systemet (redan 2016 sågs det första gången) visar sig vara det mest excentriska M-dvärgsystem som hittills är känt. Fyndet beskrivs i en artikel som publicerades den 31 mars i  arXiv.org . M dvärgar kan vara avgörande studieobjekt för att förbättra vår förståelse om grundläggande stjärnparametrar av lågmassestjärnor i par. De förmörkar regelbundet varandra och ger då möjlighet att studera en i taget under dess omloppsbana. Det gör det enklare till direkt mätning av massa, radie och temperatur. 


Enligt studien har NGTS J2143-38-systemet en omloppsperiod på cirka 7,62 dagar och består av två ungefär lika stora stjärnor av spektraltyp M3. Den primära stjärnan har en radie på ca 0,46 solradier och en massa på cirka 0,42 solmassor, medan den sekundära stjärnans radie och massa är cirka 0,41 och 0,45 av solens.


Den elliptiska banans excentricitet NGTS J2143-38 befanns vara 0,323, vilket är ovanligt för  M-dvärg som dubbelstjärnor då sådana system vanligtvis har nästan cirkulära banor. Dessutom gör den uppskattade excentriciteten att NGTS J2143-38 är det mest excentriska M-dvärg binära system hittills som är känt och ett av de mest excentriska binärsystem av något slag i förhållande till sin semi-större axel (cirka 15,62 sol radier).


Astronomerna tillade i rapporten att den höga excentriciteten och den relativt korta omloppsperioden av NGTS J2143-38 kan tyda på att ett annat objekt finns i systemet (ytterligare en dvärgstjärna, brun dvärg eller större planet) . Framtida observationer kan vara avgörande för att verifiera detta.


Jag har (min anm.) inte lyckats finna var på himlavalvet detta system finns.


Bild på fenomenet finns inte utan istället visas på bilden ovan på en något svårtolkad men likväl klassificering av stjärnor.

Analys av en udda bild av Jupiter

Den bild det handlar om har bearbetats av en vetenskapsman med namnet Gerald Eichstädt. 


Den togs den 17 februari 2020, kl 9:29 PST (12:29 EST) av Juno då rymdfarkosten utförde sin 25: e nära förbiflygning av Jupiter. Vid den tidpunkt då bilden togs var rymdfarkosten 25120 kilometer från planetens molntoppar på en latitud av ca 71 grader norr. 


Några anmärkningsvärda saker i denna vy är de långa, tunna band som löper i mitten av bilden från topp till botten. Juno har observerat dessa långa streck flera gånger sedan dess första närkontakt med Jupiter 2016. 


Ränderna visar disigt lager av partiklar som flyter ovanför de underliggande molnen. Forskarna vet inte exakt vad detta dis innehåller eller hur det bidats.


 Två jetströmmar i Jupiters atmosfär flankeras vardera i regionen där de smala banden av dis vanligtvis ses och vissa forskare spekulerar om att dessa jetströmmar kan vara anledningen till bildandet av detta dis.


Forskningen (min anm)) får fortsätta försöka analysera disets sammansättning med känsligare instrument när sådan finns och den vägen försöka lösa mysteriet.

 Svårigheten med analys är den tunnhet och de lager diset visar sig vara. Analysen kan ju inte göras på plats. Junos instrument är inte heller helt dagsaktuella utan utvecklads för över tio år sedan.


Bild: Från  på förstoring av Jupiter.