Bättre utrustning behövs i sökandet efter liv på andra planeter

 

Inlägget grundas på en artikel från https://phys.org/ varifrån innehållet hänvisas till Felix Würsten, ETH Zurich

Ett lovande tillvägagångssätt för  är att analysera exoplaneters atmosfär är att studera absorptionslinjerna i dess sols optiska spektrum då kan forskare avgöra vilka molekyler som finns i exoplanetens atmosfär åtminstone då det gäller större planeter.

Förutom att söka efter tecken på metan, koldioxid, syre eller vattenånga är det intressant att identifiera kombinationer av dessa ämnen.

– Både metan och syre finns i jordens atmosfär, säger Sascha Quanz, professor Exoplanets and Habitability at ETH Zurich. "Detta är en kemisk obalans som inte skulle existera utan levande organismer." Med andra ord måste liv ha orsakat denna obalans. Upptäckten av en sådan obalans i atmosfären i en jordliknande exoplanets atmosfär skulle vara en stark indikator på närvaron av liv på planeten.

Helst skulle det naturligtvis vara än bättre om vi kunde ta direkta bilder av exoplaneter snarare än att observera dem indirekt när de passerar framför sin sol. Det är dock lättare sagt än gjort eftersom exoplaneter nästan helt döljs av sina moderstjärnors bländande sken. För att ta itu med detta problem har Quanz i samarbete med andra forskare utvecklat ett instrument som kallas Extremely Large Telescope. Detta teleskop byggs just nu i Chiles Atacamaöken och när teleskopets 39 meter långa spegel väl är i drift kommer det att kraftigt förbättra astronomernas förmåga att kika djupare ut i rymden.

" Med Extremely Large Telescope (ELT)  kommer vi då för första gången att kunna ta direkta bilder av en jordliknande planet som kretsar kring en sol eftersom det här nya instrumentet kommer att blockera ljuset från dess sol", säger Quanz.

 Men frågan är vart  forskare ska rikta sökandet efter liv? Vilka signaler ska de leta efter? Några ledtrådar finns i fysiska modeller, till exempel de som utvecklats av Judit Szulágyi, biträdande professor i beräkningsastrofysik Inst. f. Teilchen-​ und Astrophysik vid ETH Zürich och hennes team. Dessa modeller kan användas för att rekonstruera hur planeter bildas över tid från den ursprungliga, protoplanetära skivan av stoft och gas som virvlar runt en nybildad stjärna och modellerna hjälper också till att avgöra vilka objekt som är värda en närmare inspektion via teleskop.

Szulágyi bygger datamodeller som tar hänsyn till en hel rad faktorer inklusive gravitationskrafter, magnetism, gasers rörelse och hur stjärnljus interagerar med skivmaterial. Genom att beräkna otaliga olika kombinationer av dessa parametrar kan vi få en uppfattning om mångfalden av planeter som är intressanta att undersöka och var dessa kan finnas i universum.

Men erfarenheten visar gång på gång att naturen ofta innehåller mer än vad modellerna förutspår. Till exempel överraskades vetenskapliga samfundet av upptäckten att jätteplaneter av Jupiters storlek kunde kretsa mycket nära sin sol. Forskare var även fascinerade av förekomsten av så kallade superjordar, steniga likt jorden men ungefär en och en halv gånger större.

Szulágyi erkänner att hennes modeller regelbundet visar sig vara felaktiga och kräver omräkningar men är likväl optimistisk: "Det driver oss ständigt att ompröva våra idéer om hur planeter bildas." En av de viktigaste frågorna Szulágyi hoppas kunna besvara med sina modeller gäller vattnets ursprung.

– Livet på jorden kräver vatten, säger hon. "Därav vårt intresse för platser som visar tecken på vatten."

Objekt som innehåller vatten hittas även inom vårt eget solsystem, och astronomer är angelägna om att ta reda på mer om dem under de kommande åren. Det inkluderar Jupiters måne Europa, som sannolikt har ett hav under sin tjocka isiga skorpa, och Saturnus måne Enceladus, där forskare har observerat fontäner av ispartiklar som bryter upp från ytan, mm.

Bild vikimedia på hur ett stjärnskepp med stjärnbesökare kan se ut.

En teori om hur gravitationsvågor kan se ut i ett svart hål.

 

Svarta hål är ännu inte förstådda inom vetenskapen. Delvis beroende på att ekvationerna för allmän relativitet som används för att förstå dem inte stämmer när man studerar svarta håls ultratäta centrum. Astronomer har nu beskrivit hur detta kanske kan förklaras om man använder gravitationsvågors rörelse för att "se" in i sammanslagna svarta hål och lära sig vad som sker där.

I Einsteins allmänna relativitetsteori är svarta hål objekt så starkt sammanpressade att inte ens ljus kan reflekteras eller ses utifrån då det kommit in i dessa beroende på den starka gravitation som råder där. Ett svart hål har i sin omkrets den så kallade händelsehorisonten - om du passerar över den tröskeln kommer du aldrig att komma därifrån. Relativitetsteorin förutspår också att centrum i svarta hål har oändligt hög densitet, så kallade singulariteter.

Närvaron av singulariteter innebär att ekvationerna som används i den allmänna relativitetsteorin  bryts ner till  oändligheter (kan jämföras med talet pi som inte heller har någon lösning. Något som visar att den allmänna relativitetsteorin är ofullständig. Det bör finnas en mer grundläggande teori troligen kopplad till kvantfysiken i subatomära skalor som korrekt (enligt teorin) kan beskriva vad som händer i centrum av ett svart hål. Vi har ännu ingen fullständig kvantteori om gravitation, men flera förslag på  teorier.

Till exempel finns strängteorin som förutsäger att alla partiklar i universum består av extremt små vibrerande strängar. Det finns också loopkvantgravitation, som säger att rymdtiden i sig är gjord av små, odelbara bitar som kan liknas vid pixlar på en datorskärm.

Båda dessa tillvägagångssätt kan ersätta den traditionella singulariteten i centrum av ett svart hål med något annat. Men när du ersätter singulariteten eliminerar du vanligtvis också händelsehorisonten. Det beror på att händelsehorisonten orsakas av singularitetens oändliga gravitationskraft. Utan singulariteten är gravitationskraften enbart otroligt stark men inte oändlig och då kan du alltid fly från närområdet av ett svart hål så länge du flyr med tillräcklig hastighet. Kanske inte så dum teori.

I vissa varianter av strängteori ersätts singularitets- och händelsehorisonterna av sammanflätade nätverk av trassliga knutar av rummet och tiden. I loopkvantgravitation blir singulariteten en extremt liten, extremt tät klump av exotisk materia. I andra modeller ses det svarta hålet istället som ett tunt skal av materia, eller av klumpar av  typer av spekulativa partiklar.

De närmaste kända svarta hålen från oss finns tusentals ljusår bort vilket gör det svårt att testa skilda teorier. Men ibland skickar svarta hål oss viktig information att arbeta vidare med för förståelse speciellt när två svarta hål sammanslås. När så sker släpps det ut mängder av gravitationsvågor som krusningar i rumtiden som kan detekteras med känsliga instrument på jorden exempelvis av Laser Interferometer Gravitational-Wave Observatory (LIGO)  och VIRGO.

Nyckeln till förståelse är  däremot inte gravitationsvågorna som avges under själva sammanslagningen utan de som släpps ut direkt efter denna enligt en artikel i www.livescience.com. När sammanslagningen är klar och två svarta hål blivit ett enda vibrerar den nya sammanslagna massan av en intensiv mängd energi. Denna fas har en distinkt gravitationsvågsignatur.

Genom att studera dessa signaturer kanske forskare en dag kan förstå vilken teori om svarta hål som håller och vilka som inte gör det. Varje modell för svarta hål förutsäger skillnader i gravitationsvågor som avges under denna fas som härrör från skillnader i det svarta hålets inre struktur. Med olika svarta hålstrukturer kommer olika typer av gravitationsvågor att släppas ut och då förfalska eller eller bevisa en teori.

Astronomer hoppas att nästa generation av gravitationsvågsdetektorer blir tillräckligt känsliga för att upptäcka dessa förutspådda små förändringar av signatur vid sammanslagningar av svarta hål. Om de blir så kommer det att radikalt förändra vår uppfattning om svarta hål och ta oss framåt när det gäller att reda ut det vi idag inte förstår om svarta hål.

Inlägget ovan utgår från Paul M. Sutters som är forskningsprofessor i astrofysik vid SUNY Stony Brook vars artikel publicerad i https://www.livescience.com/  och i https://www.space.com 

Bild från space.com på en illustration av två sammanslagna svarta hål. (Bildkredit: Mark Myers, ARC Center of Excellence för gravitationsvågupptäckt (OzGrav))

Juice tävling anordnas under tiden som vi väntar på Juice ska sändas till Jupiter Europa, Ganymedes och Callisto.

 

Juice uppdraget handlar om att utforska gasjätten Jupiter och dess tre stora ismånar Europa, Ganymedes och Callisto vilka troligen har ett hav under sin istäckta yta. Ett av uppdragets viktigaste mål är att försöka utreda om haven under dessa isiga månara yta  någonsin kan ha haft eller innehåller liv.

Rymdfarkosten kommer att skjutas upp på en Ariane 5 i april 2023 och ge sig ut på en åttaårig resa  där det ingår gravitationsassistans genom en flybys av jorden för att få extra energi och rätt riktning,  i denna flyby ingår även Venus. Juice anländer till Jupiter och dess månar under 2031. Farkosten kommer att kretsa runt Jupiter och göra 35 förbiflygningar av de tre stora månarna innan den byter bana för en omloppsbana runt Ganymedes i en riskfylld och unik studie av denna måne.

En tävling har utlysts med anledningen av det kommande uppdraget av ESA (European Space Agency) där alla kan medverka genom ett eget kombinerat rymdbaserat juicerecept. 

Oavsett om du hämtar inspiration från de krämiga virvlarna i Jupiters atmosfär, från ismånarnas skiktade struktur eller från de utmanande operationer som behövs för att flyga till och runt i Jupitersystemets extrema rymdmiljö är det fritt att skapa ditt eget  SpaceJuice recept! Vinnaren av det mest fantasifulla receptet kommer att bjudas in till ESA:s uppskjutningsevenemang Social Space i Darmstadt, Tyskland där kommer våra favorit rymdjuicer att serveras!

Anmälningsblankett till deltagande i tävlingen görshär. 

Bild vikipedia av hur det kan se ut då rymduppdraget genomförs.

Det finns ett slag av supernova som förstör ozonskikt på planeter på stora avstånd

 

Ozon, O3 är en gas bestående av tre syreatomer per molekyl. Ozonlagret finns i jordens stratosfär och är viktigt för livet på jorden eftersom ozon oskadliggör den farliga UV-strålningen (ultraviolett strålning) från solen.

Högenergistrålning i detta fall ovannämnda UV-strålning  kan däremot katalysera syre och skala bort jordens skyddande ozonskikt. Utan ozonskiktet skulle livet på Jorden drabbas av den fulla kraften av ultraviolett strålning från solen vilket kunde leda till en kanske total utrotning av organiskt liv på Jorden.

Högenergistrålningen sker under de första sekunderna av en supernova. Men ett ännu större hot kommer senare. Kosmiska strålar innebärande subatomära partiklar accelererade till nära ljusets hastighet utsöndras ur strålströmmen i hundratals eller tusentals år. Dessa strålar bär med sig en bråkdel av den totala supernovaenergin men kan likväl förstöra ozonskiktet på en planet som ligger i dess riktning.

Sådana händelser kan ha hänt tidigare i vårt närområde. Analys av månregolit (månjord) och djuphavskärnprov avslöjar betydande mängder järn-60, en radioaktiv isotop av järn som endast produceras av supernovor. Närvaron av järn-60 tyder på att jorden drabbats av supernovautkast så sent som för några miljoner år sedan.

Baserat på hoten från gammastrålning och kosmisk strålning har astronomer likväl dragit slutsatsen att vi är relativt säkra för närvarande. Detta då det inte finns närliggande supernovakandidater som kan utgöra ett hot mot Jordens liv eller ozonlager i nutid.

Men astronomer har dock hittat en ny potentiell fara som de beskriver i en artikel som publicerades i preprintdatabasen arXiv i oktober: En viss klass av supernova kan släppa ifrån sig en form av dödlig strålning som rör sig mycket längre från källan än den strålning som vanligast kommer från en supernova. 

Denna speciella klass av supernova uppstår när en stjärna som närmar sig slutet av sitt liv är omgiven av en tjock skiva av materia. Efter den första supernovaexplosionen bildas då en chockvåg som smäller in i skivan. Chockvågen värmer skivan till  höga temperaturer vilket gör att skivan avger stora mängder röntgenstrålning. Få stjärnor har en sådan skiva men de som har detta är av potentiellt farligare slag om de exploderar som en supernova.

Den tjocka skivan kan ses som en protoplanetär skiva runt en stjärna. Något som unga stjärnor har och varifrån planeter bildas (min anm.). Frågan som inte ställs ovan eller av forskarna här är varför en gammal stjärna har en sådan skiva?

Denna röntgenstrålning innehåller stora mängder energi och färdas extremt långa sträckor. I den senaste studien fann astronomerna att dessa röntgensupernovor kan överväldiga en planets ozonskikt och tömma ozonskiktet med så mycket som 50 %, vilket är mer än tillräckligt för att utlösa en massutrotning av liv. Detta kan ske Jorden med om detta slags supernova sker upp till  150 ljusår från oss.

Tack och lov förblir jorden säker, eftersom vi inte känner till någon kandidat för röntgensupernova i närheten eller supernova i vårt närområde.  Men den nya studien sätter ytterligare gränser för den galaktiska beboeliga zonen i rymdens innebärande den region i varje galax som kan stödja liv.

I de yttersta delarna av en galax är stjärnbildningen för låg för att bygga upp de nödvändiga ingredienserna för steniga planeter (här blir det gasplaneter). Men de täta galaxkärnorna, där stjärnor skapas och dör i en frenetisk takt är också dödliga supernovor vanligare, eftersom frekventa supernovor översvämmar sin omgivning med strålning.

Den nya studien visar att den inre kanten av den galaktiska beboeliga zonen förmodligen är längre bort från galaxens kärna än vi tidigare antagit. Trots att jorden drabbas då och då är den dock i ett av de säkraste områdena i hela galaxen (vi finns i en spiralarm).

Inlägget ovan utgår från en artikel av Paul M. Sutter är astrofysiker vid SUNY Stony Brook och Flatiron Institute i New York City publicerad i https://www.space.com

Bild vikipedia på Ozon-syre-kretsloppet i ozonskiktet.

Vid både Kennedy Space Center och Cape Canaveral Space Force Station sker många uppskjutningar göras i år.

 

Uppskjutningsramperna vid både Kennedy Space Center och Cape Canaveral Space Force Station har nått en takt på mer än en uppskjutning i veckan och under 2022 skedde 57 uppskjutningar av raketer ut i rymden.

Den takten kan fördubblas 2023 när fler leverantörer av lanseringstjänster etablerar sig i Brevard County, säger Frank DiBello, VD och koncernchef för Space Florida, statens byrå för ekonomisk utveckling inom flygindustrin. En stor del kommer från SpaceX som fortsätter att rulla ut sina Falcon 9-raketer under 2023.

Medan NASA: s Space Launch System-raket gav rubriker i november då den lanserade Orion till månen för Artemis I-uppdraget, kommer den inte att starta igen förrän tidigast 2024.

Det finns många planer bara från USA under 2033. För att läsa mer om dessa uppskjutningar, se denna medföljande länk. 

Utöver det sänds raketer ut från Europa och Asien men dessa tas inte upp här.

Bild vikipedia på Cape Canaveral Space Force Station; Klicka på en etikett för att läsa mer om den. Varje nummer på bilden är en plats att lära mer om. För att göra det gå först in på denna länk från vikipedia. Det funkar inte direkt på  bilden ovan.  

Nya rön om mörk materias existens i tid

 

Forskare vid Large High Altitude Air Shower Observatory (LHAASO) i Kina har nyligen presenterat ca 1,5 års observationsdata där nya gränser beräknas för livslängden för tunga partiklar bestående av mörk materia med massor mellan 10^5 och 10^9 giga-elektronvolt.

Studien har titeln "Constraints on heavy decaying dark matter from 570 days of LHAASO observations" och publicerades nyligen i Physics Review Letter.

Hittills har inget säkert kunnat sägas om mörk materia och dess grundläggande egenskaper. Vintergatans gravitationsmodell visar att det finns en mycket hög densitet av det vi kallar mörk materia i dess centrum och att gammastrålarna som produceras genom sönderfall av denna mörka materia kommer att fortsätta stråla ut från galaxens centrum i hundratals eller till och med tusentals ljusår. Men under lång tid har observationen av gammastrålar med ultrahög energi som produceras av tung mörk materia mött stora utmaningar, främst på grund av närvaron av andra slag av bakgrundsstrålning.

Tack vare sin oöverträffade höga detektionskänslighet för gammastrålar med ultrahög energi (>100 TeV) har LHAASO en mycket unik potential att observera gammastrålar som sönderfaller från tung mörk materia kan LHAASO eliminera bakgrundsstrålningen med nästan sex storleksordningar (över 100 TeV) vilket avsevärt minskar störningen från bakgrundsstrålning och förbättrar förmågan att fånga just gammastrålar.

Genom att använda data från KM2A-undergruppen av LHAASO mätte forskare intensiteten hos gammastrålar bestående av ultrahög energi bortom det galaktiska planet och kunde bestämma några av de starkaste gränserna hittills för livslängden av mörk materia. Gränsen är nästan 10 gånger högre än tidigare resultat visat. Studien visar att PeV-massa (mörk materia) har en livstid på minst ca miljarder biljoner år (10 ^ 21 år).

LHAASO: s observationer av gammastrålar kompletterar andra experiment i sökandet efter mörk materia. Detta då LHAASO:s fungerar stabilt och gradvis ackumulerar data vilket gör att denna gräns att ökas ytterligare.

Studien genomfördes av professor. LI Zhe och CHEN Songzhan från Institutet för högenergifysik vid den kinesiska vetenskapsakademin, professor. Kenny C. Y. Ng från Chinese University of Hong Kong och Dr. Marco Chianese från University of Naples Federico II i Italien.

Bild vikipedia på Hästhuvudnebulosan.

Farfarsparadoxen vid tidsresor

 

Farfarsparadoxen är en vanlig fråga som diskuteras inom tidsreseberättelser den handlar om det vore möjligt att resa bakåt i tiden och döda sin egen farfar innan ens fadern har blivit född. Om detta är möjligt och man lyckas innebär det att man har förhindrat sin egen födelse något som i sin tur innebär att man aldrig gjorde tidsresan och därför heller aldrig har hindrat sin egen födelse.

I Einsteins teori om speciell relativitet föreslås att rum och tid faktiskt är en enhetlig enhet som kallas rymd-tid och att det finns en universell hastighetsgräns för masspartiklar som är ljusets hastighet.

Ingen partikel med massa kan accelerera till ljusets hastighet eftersom detta skulle behöva en oändlig mängd energi vilket är en omöjlighet (men däremot avbryts aldrig denna acceleration om energi hela tiden tillförs mot denna hastighet men ökningen bli efter hand mikroskopisk och når aldrig dit men upphör inte heller (min anm.).

Forskare som följde Einsteins arbete, inklusive Columbia University-fysikern Gerald Feinberg, föreslog  förekomsten av hypotetiska partiklar som kunde fångas snabbt. Dessa masslösa partiklar - som Feinberg kallade "takyoner" i en rapport från 1967 – med dessa skulle en resa bakåt genom tiden vara möjlig och därmed introducera begreppet tidsresa. 

Einstein idé med allmänn relativitet innebär tanken att rumd-tiden i sig kan formas av massa och energi och att gravitationen är ett resultat av detta. Tanken att rymden och tiden inte längre är statiska stadier där universums händelser helt enkelt spelas upp gav allmänna relativitetsteorin ytterligare en innebörd. 

Från allmän relativitetsteori formulerade matematikern Kurt Gödel idén om slutna tidsliknande kurvor, vägar genom rumtiden som återvänder till sin utgångspunkt utan att förfalska speciella relativitetteorin. Slutna (stängda) tidsliknande kurvor (CTC) finns av två primära typer, typ 1 och typ 2.

Typ 1 tillåter en tidsresenär att resa längs en CTC genom rymd och tid och in i det förflutna och där att störa sitt tidigare jag. Detta är därför en modell av CTC som gör att farfarsparadoxen kan hända, i teorin. Om detta är möjligt ger det en alternativ framtid som kan påverka mer än man först tror. Är det möjligt så anser jag att det enbart blir en alternativ rum-tid som skapas. Den där tidsresenären föddes i existerar likväl och förändras inte. Han kan döda sin farfar men sedan resa tillbaks och då se hur hans bakgrund farfars liv inte förändrats alls (min anm.) Dock anser jag att tidsresor enbart kan göras framåt i tiden med hjälp av skepp som rör sig i nära ljusets hastighet. Som vi vet går tiden långsammare i dessa skepp än på Jorden och vid återkomst hamnar man då i framtiden, långt fram i tiden beroende på resans längd i skeppet.

I typ 2-modellen följer CTC en princip om självkonsistens, även känd som Novikovs självkonsistensprincip (Nivens lag) om bevarande av historien, som omöjliggör att tidsreseparadoxer kan skapas. https://en.wikipedia.org/wiki/Novikov_self-consistency_principle

Budskapet från detta är tydligt: Farfarsparadoxen hindrar inte tidsresor; det förhindrar bara att resa tillbaka i tiden och göra något för att bryta mot kausaliteten.

Men finns det något sätt som tidsresenärer som hoppar på en typ 1 CTC i det förflutna kan hindras från att utlösa farfarsparadoxen? En tolkning av kvantmekaniken, fysiken hos subatomären, tyder på det. Kvantfysiken skulle kunna förhindra farfarsparadoxen via fysikern Hugh Everetts mångvärldstolkning av kvantmekaniken, enligt Stanford Encyclopedia of Philosophy.

Det faktum att ett kvantsystem beskrivs med vågmekanik innebär att ett system kan avbildas i överlappande tillstånd eller av en superposition av tillstånd, enligt George Mason University. Detta innebär att ett system som beskrivs kvantmekaniskt samtidigt kan ha till synes motstridiga värden.

Så en elektron kan vara i en superposition med både "upp" och "ner" spinntillstånd samtidigt. Detta kvarstår tills elektronen mäts eller interagerar med ett annat system och dess spinn löser sig som antingen upp eller ner. Detta begrepp beskrivs som en kollaps av superpositionen i de mest gynnade tolkningarna av kvantfysiken.

Varför denna kollaps inträffar har varit ett långvarigt mysterium, men Everett undvek denna superpositionskollaps helt och hållet. Istället föreslog han att superpositionen växer exponentiellt för att omsluta hela universum och sedan skapa en individuell "värld" för varje potentiellt värde i kvantsystemet. Så, i själva verket, enligt Everett, sväljs en som experimentera och mäter en elektrons spinn av experimentet och upptäcker faktiskt om de befinner sig i en värld där snurret är uppe eller en där det är nere. I en artikel från 1991 i tidskriften Physical Review D föreställde sig kvantberäkningspionjären och fysikern David Deutsch hur konceptet med många världar skulle gälla för tidsresor och föreställde sig en partikel som färdades längs en CTC-slinga genom tiden i en superposition av tillstånd. Han menade att för att undvika paradoxer under resan och när partikeln följer CTC tillbaka till sin utgångspunkt skulle en ny värld skapas för varje möjligt tillstånd.

Föreställ dig att detta är fallet med en mänsklig tidsresenär som reser tillbaka i tiden för att döda sin farfar. När tidsresenären anländer tillbaka till 1963 från 2022 lämnar de värld A och skapar en distinkt värld, värld B, den värld de anländer till. Värld B skulle skilja sig från värld A, för i den etablerade tidslinjen för värld A uppträdde aldrig en tidsmaskin som bär vår tidsresenär 1963.

Det betyder att om tidsresenären skulle döda sin farfar under denna utflykt till det förflutna, skulle deras existens inte hotas eftersom det inte skulle vara deras farfar i värld A som dog. Istället skulle det vara en värld B -kopia av honom - splittrad så snart tidsmaskinen materialiserades 1963 - som skulle dödas.

Ett av Everetts förbehåll för mångvärldstolkningen var att världar inte kan interagera, så tänkbart är att en tidsresenär som skapar värld B och befinner sig i sitt förflutna inte kan återvända till värld A och dennes nutid.

Detta kan också förklara varför vi aldrig har sett en tidsresenär från framtiden meddela sin ankomst i vår tid. Vi kan vara i en primär värld, värld A, från vilken tidsresenärer avgår, för att aldrig återvända.

Ovan stämmer bra med min tanke ovan (min anm.) se kursiv stil ovan. Att det finns och kanske skapas otaliga parallel världar existerande  skilda dimensioner av tid och rum där vi alla existerar i olika alternativa händelsekedjor utifrån den vi lever under . Ex då kan du finnas med någon skillnad i livsöde än du nu har i en parallellvärld skid från denna i tid skild ex med en minut.sekund, miljarder timmar etc. (Det är gränslöst) före vår klocktid i rummet. Men skild så att vi aldrig kan kontakta varandra.

Bild vikipedia. Top: original billiard ball trajectory. Middle: the billiard ball emerges from the future, and delivers its past self a strike that averts the past ball from entering the time machine. Bottom: the billiard ball never enters the time machine, giving rise to the paradox, putting into question how its older self could ever emerge from the time machine and divert its course.

Översättning: Överst: original biljardbollbana. Mitten: biljardbollen kommer från framtiden och levererar sitt förflutna jag men ett tillslag som avvärjer den förflutna bollen från att komma in i tidsmaskinen sker. Botten: biljardbollen kommer aldrig in i tidsmaskinen, vilket ger upphov till farfarsparadoxen och ifrågasätter hur dess äldre jag någonsin kunde komma ut ur tidsmaskinen och avleda sin kurs.