Kanske möjligheten finns att använda sig av maskhål och förflytta sig omedelbart mellan olika platser i universum

Maskhål är i teorin ett fenomen genom vilka rymdfarkoster kan uppnå hastigheter snabbare än ljusets och omedelbart flytta sig från en punkt i rumtiden till en annan.

Den allmänna relativitetsteorin förbjuder existensen av "traversable wormholes".

Men ny forskning visar att det faktiskt är möjligt inom kvantfysiken. Vi ska komma ihåg att inom kvantvärlden kan en kvark finnas på två platser samtidigt och det som påverkar den ena påverkar automatiskt den andra även om avståndet mellan de två är stort.

Nackdelen är att det handlar om mikroskopiskt små maskhål om vi ser detta som påverkan och möjlighet för oss. I en ny studie utförd av ett par forskare kan däremot fysik bortom standardmodellen tillåta att det finns maskhål där ute som är tillräckligt stora för att vara resmöjliga genom för mänskliga resenärer som vill komma från punkt A till punkt B. Studien, med titeln "Mänskligt traverserbara maskhål”, genomfördes av Juan Maldacena (Carl P. Feinberg Professor i teoretisk fysik från Institute of Advanced Study) och Alexey Milekhin, en astrofysikstudent vid Princeton University.

För mer om detta intressanta ämne se denna länk där även en kort film bra förklarar hur det fungerar. Om det nu finns maskhål därute. Jag ser det inte som omöjligt. 

Bild från pixabay.com

Stort halosken undersöks runt Andromedagalaxen

Andromedagalaxen (M31 är en annan beteckning är vår granngalax) en spiralgalax lik Vintergatan med kanske så många som 1 biljon stjärnor och jämförbar i storlek med Vintergatan. Avståndet från oss är 2,5 miljoner ljusår.

 I en ny studie har forskare som använt NASA: s Hubble Space Telescope kartlagt den enorma gasgloria som omger Andromedagalaxen. Vintergatan har även en gasgloria men då vi lever i Vintergatan kan vi inte utifrån studera denna. Forskarna blev förvånade över att finna att denna svaga, nästan osynliga gloria runt Andromedagalaxen av diffus plasma sträcker sig 1,3 miljoner ljusår runt galaxen vilket blir ungefär halvvägs till Vintergatan eller så långt som 2 miljoner ljusår i vissa riktningar. Det innebär att Andromedas gasgloria stöter på Vintergatans gasgloria på några platser.

"Att förstå de enorma gasformationerna kring galaxer är oerhört viktigt", säger Samantha Berek forskare vid Yale University i New Haven, Connecticut. "Denna reservoar av gas innehåller bränsle för framtida stjärnbildning liksom utflöden från händelser som supernovor. Den är full av ledtrådar angående galaxers förflutna och framtida utveckling och vi kan nu studera detta i detalj."

"Vi tycker att det inre skalet i gashöljet som sträcker sig ungefär en halv miljon ljusår är mycket komplext och dynamiskt", säger studieledaren i projektet  Nicolas Lehner vid University of Notre Dame i Indiana. Man har funnit att gasen bland annat innehåller joniserad gas av kol, kisel och syre.

Genom ett program som heter Project AMIGA arbetar forskarna vidare med att kartlägga gasen.

De två galaxerna Vintergatan och Andromedagalaxen är på kollisionskurs, och kommer att gå samman för att bilda en gigantisk elliptisk galax om cirka 4 miljarder år.

Bild från vikipedia på vår granngalax Andromedagalaxen vilken i form och storlek är lik Vintergatan.

Troligen kommer vi att ofrivilligt plantera ut bakterier i Mars atmosfär.

Om bakterier bildar tillräckligt tjocka aggregat (mängd på en plats) innebärande stora populationer av bakterier med flercelliga strukturer skulle ett antal öklara den långa resan till Mars. Detta enligt en ny studie publicerad i tidskriften Frontiers in Microbiology. 

Enligt experiment för att bättre förstå motståndskraften hos bakterier i större aggregat (samlingar) ville forskare undersöka hur torkade eller uttorkade bakterier i olika storleks-aggregat (samlingar i utbredning eller tjocklek) var strålningsresistenta (skadades av strålning i rymden). Bakteriestammen som användes var av släktet Deinococcus. Experimentet gjordes utanför den internationella rymdstationen ISS. Där fick bakterierna vara kvar i rymdens tomhet och utsättas för den för oss livsfarliga strålningen under ett till tre år innan forskarna testade dessa bakteriekoloniers överlevnad. Forskarna bekräftade då en partiell överlevnad i alla aggregat med en tjocklek av minst 0,5 millimeter.

"Resultaten tyder på att dessa bakterier klarar strålningen i rymden. Deinococcus skulle enligt resultatet överleva resan från jorden till Mars och vice versa vilket är flera månader eller år," säger forskare Akihiko Yamagishi, professor i biovetenskap vid Tokyo University i ett pressmeddelande. Vi vet dock inte vilka andra bakteriestammar som även de skulle klara av detta (min anm.).

"Livets ursprung på jorden är människans största mysterium. Forskare kan ha helt olika synpunkter på frågan," sa Yamagishi en av forskarna och tillade. "Vissa tror att livet är mycket sällsynt och endast kom till en gång i universum medan andra tror att livet kan uppstå på varje lämplig planet med de rätta förutsättningarna. Om panspermia (att livet sprids genom asteroider genom rymden) är sant måste livet existera på många platser." 

Jag (min anm.) har däremot en undran. Om något sprids från jorden till Mars måste väl ändå dessa bakterier liftat i kapseln inte utanför. Och har vi inte innan resan försökt desinficera innehållet i kapseln innan resan så gott det går. Inte lätt med människan dock. Risken att vi sprider bakterier till Mars från människan är stor men ändå högre risk för problem är att vi vid återfärden fått någon okänd bakterie med oss eller virus som kan ge förödande konsekvenser på jorden.

Bild från vikipedia på den omtalade bakterien Deinococcus vilken de testade i rymden.

Nya diskussioner och metoder om hur man snabbast kan scanna av rymden efter planeter efter liv.

Att upptäcka exoplaneter är inte så enkelt som att rikta ett teleskop mot skyn. Detta då planeter som kretsar kring avlägsna stjärnor är små dunkla ljusmässigt. Men vi kan upptäcka dem med hjälp av satelliter som TESS. TESS producerar en hel del data som sedan utvärderas. Forskare från University of Warwick tror nu att de kan påskynda dessa utvärderingar med AI (artificiell intelligense). För ändamålet har teamet utvecklat en maskininlärningsalgoritm som just bekräftat 50 exoplaneter från tidigare observationsdata.

Astronomer har två metoder till sitt förfogande för att upptäcka exoplaneter. Det finns radialhastighet-strategin innebärande övervakning av stjärnors små motrörelser som orsakas av planeters störning i sin bana runt sin sol. En känsligare teknik och den som används av TESS och användes av nu avstängda Kepler förlitar sig på luminansvariation i värdstjärnan (ljusminskning då planeten passerar denna). Om ett solsystems plan är korrekt i linje sett från oss passerar dess planeter framför stjärnan från vårt perspektiv och då kan vi upptäcka dessa lokala ljusminskningar i tid. Genom att övervaka dessa dips i ljusstyrka kan vi dra slutsatsen att förekomsten av en exoplanet som dämpar ljuset med en hög grad av säkerhet är anledningen. Dock (min anm.) kan ljusminskning även bero på gasmoln som passerar mellan oss och stjärnan.

Problemet med transitmetoden är att den producerar ett berg av luminansdata för stjärnor av vilka många inte kommer att ha några synliga exoplaneter (fast de kanske har detta då vinkeln mellan stjärnan och oss inte är optimal och vi då inte upptäcker detta). Det krävs en kombination av datoranalys och mänsklig tillsyn för att identifiera kandidater och bekräfta deras troliga existens.

Det system som utvecklats vid University of Warwick är det första som kan utföra alla nödvändiga analyser för att antingen bekräfta misstänkt planetstatus eller utesluta detta. De 50 exoplaneter som bekräftats av University of Warwick är allt från Neptunusstora gasjättar till steniga världar mindre än jorden. Det är särskilt svårt att bekräfta mindre planeter med transitmetoden, så det talar för noggrannheten i AI.

Jag tror (min anm.) att det finns många planeter som likväl inte upptäcks och att de flesta stjärnor har planetsystem. Kanske alla.

Bild på galaxen M82 taget av Hubbleteleskopet men färgen är ej den naturliga utan lagd på för att M82 ska ses bättre. 

En regnbågsfärgad meteorit hittad i Costa Rica

En liten rymdsten smällde ner i Costa Rica den 23 april 2019. Denna sten kan vara en av de stenar som en gång var med i den hop sten som konstruerade solsystemet och var rester från en supernova vilket innebar en mycket äldre stjärna än vår sol som exploderat.

Det är kanske en sten av alla dessa som innehöll byggstenar till livet. Denna var dock en av de som aldrig var med i processen utan aldrig kom fram i tid eller missade händelsernas centrum.

Den  tvättmaskinstora meteoriten bröts i delar när den föll ner genom jordens atmosfär 2019 och denna bit och ytterligare ett antal flera bitar hittades i regnskogen av lokalbefolkningen på Costa Rica mellan byarna La Palmera och Aguas Zarcas. Troligen finns fler i den täta undervegetationen i skogen.

 Meteoriterna som regnade ner tillhör en sällsynt klass som kallas carbonaceous chondrites   och som är äldre än vårt solsystem med stort innehåll av kol. Denna speciella rymdsten innehåller komplexa kolföreningar och sannolikt även aminosyror (aminosyror är viktiga för att bilda proteiner och DNA) och kanske andra än mer komplexa byggstenar för liv. Medan andra stenbitar från det mycket tidiga solsystemet blev delar av planeter förblev den här intakt och förändrades med tiden endast genom solljusdrivna kemiska reaktioner som sporrade skapandet av mer och mer komplexa kemiska föreningar.

Studierna av denna meteorit är ofullständiga, skrev Joshua Sokol frilansande vetenskapsjournalist. Men forskare ska undersöka den med hjälp av moderna tekniker och leta efter komplexa organiska föreningar. Aguas Zarcas (namnet på meteoriten) erbjuder det mest orörda mineral från det tidiga solsystemet. Men landningen som stenarna gjorde i Costa Ricas regnskog säger Sokol gör att biten och övriga bitar redan blivit förorenade av jordiskt material så kallad kontaminering. Detta gör provtagning osäker.

Jag (min anm.) anser att den risken är stor och gör att vi inte kan garantera att det vi eventuellt finner i denna bit inte är jordiskt material från dess färd genom atmosfären eller dess nedslagsplats i regnskogen.

Bild på den skimrande meteoriten från space.com

Asteroiden 2018 VP₁ kan ha kurs mot oss men troligen är det ingen fara.

Låt oss gå tillbaks till den 3 november 2018. Den natten upptäckte Zwicky Transient Facility vid Palomar Observatory i södra Kalifornien en svagt lysande tidigare okänd "jordnära asteroid" - ett objekt vars omloppsbana kan komma nära oss eller till och med att krascha med oss. Något som kan ske den 2 november i år. Omloppsbanan har två år och den har troligen i många år haft den banan. Men dess svaga sken och storlek har gjort att vi först nu vet att den finns. Den har fått beteckningen 2018 VP₁.

Vid förra gången 2018 var den 450000 kilometer från jorden – lite längre än det genomsnittliga avståndet mellan jorden och månen som är cirka 384000 km.

Asteroiden var då (och kommer säkert även denna gång) vara mycket svagt lysande och svår att upptäcka mot bakgrunden av stjärnorna. Astronomer kunde förra gången enbart observera den under 13 dagar, innan den var för långt från jorden för att ses. Asteroiden utgör inget hot mot livet på jorden.

Troligtvis kommer den att segla ofarligt förbi vår planet. I värsta fall kommer den vid en krasch med vår atmosfär att brinna upp och skapa ett fyrverkeri som kanske uppmärksammas någonstans på jorden. För att räkna ut ett objekts exakta väg genom solsystemet och  att förutsäga var det kommer att vara i framtiden (eller var det var i det förflutna) måste astronomer samla observationer. Något som just nu finns för lite av då det gäller denna asteroid.

Det behövs minst tre datapunkter för att uppskatta ett objekts omloppsbana vilket ger en mycket grov beräkning av banan. Ju fler observationer vi kan få och ju längre tidsperiod de spänner över desto bättre kan vi förutse banans förändringar över tid.

2018 observerades astroiden 21 gånger under 13 dagar vilket gör att dess omloppsbana beräknades ganska exakt den gången. Vi vet att det tar 2 år (plus eller minus 0,001314 år) att kretsa runt solen i sin bana. Med andra ord är vår osäkerhet av asteroidens omloppsperiod cirka 12 timmar åt båda hållen. Detta gör att vi inte vet om den passerar oss eller störtar ner på oss. Detta innebär att det inte går att säga exakt var den finns den 2 november i år när den kommer som närmst.

Bild från vikipedia på en animation av 2018 VP1 när den kommer som närmst oss (troligen) i november 2020.

Följ Marsfärden i realtid

Mars 2020 är namnet på ett rymduppdrag som består av en rover (rymdbil Perseverance och en drönare Ingenuity) som ska landsättas på Mars. Uppdraget ingår i NASA:s Mars Exploration Program och uppskjutningen ägde rum klockan 11.50 UTC 30 juli 2020. Landning på Mars ska om allt går bra ske den 18 februari 2021 i Jezero Crater.

Roboten är avsedd  att undersöka astrobiologiskt relevant  miljö på Mars, undersöka dess geologiska processer och historia inklusive att bedöma möjligheten till om tidigare liv funnits på Mars och att söka biosignaturer om de finns bevarade i tillgängliga geologiska material.

Men med Eyes-NASA kan man följa farkostens färd däruppe i realtid under de närmsta 6 månaderna. Följ länken här och se.

"Eyes-NASA visualiserar samma ban-data som navigeringsteamet använder då de konstruerade kursen till Mars," säger Fernando Abilleira chef på NASA: s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien och tillägger "Om du vill följa med oss på vår resa är Eyes-NASA platsen du ska vara på."

Bild från vikipedia på rymdbilen Perseverance vilken kan följas i realtid.