Sökning efter ultraviolett strålning ska användas för att söka efter liv därute.

Astronomer har upptäckt ett nytt sätt att söka efter liv i kosmos. Hård ultraviolett strålning vilket röda stora solar sänder ut i solutbrott och hittills  ansetts  förstöra möjligheten till liv på planeter i dess närhet. Men så behöver det inte vara det kan finnas biosfärer på dessa planeter (som kan finnas i solsystem där detta sker)  som just detta strålande kan avslöja.


Denna strålning kan utlösa en skyddande glöd för liv på exoplaneter som kallas biofluorescence enligt ny forskning som Cornell University.  ”Detta är ett helt nytt sätt att söka efter liv i universum. Tänk en främmande värld som glöder slappt i ett kraftfullt teleskop”, enligt huvudförfattare till rapporten om ämnet Jack O'Malley-James, en forskare vid Cornell Carl Sagan Institute.


”På jorden finns det vissa koraller i vattnen vilka använder biofluorescence för att omvandla solens skadliga ultravioletta strålning till ofarliga synliga våglängder något som skapar en vacker lyster. Kanske kan sådana livsformer även existera på andra världar och då är tecknet på detta denna lyster.”, sade medförfattare Lisa Kaltenegger, docent i astronomi vid Carl Sagan Institutet.


Astronomer är oftast överens om att en stor del av exoplaneterna utanför vårt solsystem finns i den beboeliga zonen av M-typ stjärnor De vanligaste stjärnorna i universum. M-typ stjärnor blossar ofta upp i solutbrott och när ultravioletta flames flyger iväg ger sken runt planeter av biofluorescenceeffekter i vackra färger.


Nästa generation av teleskop ska kunna upptäcka denna glöd av färger runt exoplaneter därute och då ge en tanke på att här kan finnas liv som likt koraller på Jorden kan omvandla hård ultraviolett strålning till livsmöjligt ljus.
  

Ultravioletta strålar kan absorberas i längre säkrare våglängder genom en process som kallas ”photoprotective biofluorescence”, och denna mekanism lämnar ett visst tecken som astronomer kan söka efter.”Sådana biofluorescence kan exponera dolda biosfärer på världar genom deras tillfälliga glöd när en flare från en stjärna träffar jorden”, sade Kaltenegger.


Astronomerna ger sig inte de söker på alla möjliga och omöjliga vis efter någon form av tecken av liv i universum (min anm). Att acceptera eller anse att vi är ensamma finns inte i deras agenda.


Bild: från vikipedia strålning 

Vela är en mystiskt agerande neutronstjärna vilken förvånar astronomer

Vela i det här fallet är en pulsar. En neutronstjärna inte att förväxla med Vela (seglet) stjärnbilden men likväl ingående i stjärnbilden.


Ett team av astronomer vid Monash University i Australien har nyligen studerat pulsaren Vela som finns ca 1 000 ljusår från jorden på södra stjärnhimlen i stjärnbilden Seglet (Vela). De observerade att Vela tillfälligt snurrar snabbare i perioder.


Neutronstjärnor i sig vilket Vela är en av är några av de tätaste objekten i universum, som alla har en ungefärlig likartad massa på 1,4 gånger vår sol men endast är 20 kilometer i diameter.  Dessa objekt roterar regelbundet i en hastighet av omkring 43 000 gånger per minut. Dock kan denna hastighet emellanåt öka tillfälligt vilket kallas Glitch (tekniskt missöde).


Då dessa pulsaren av neutronstjärnor uppför sig likartat överallt och verkar vara synkroniserade storleksmässigt, massamässigt och hastighetsmässigt bör detta fenomen som forskarna nu hittat och som kallas glitch vara universellt (min anm).


 De australienska astronomernas analys (2019) gjordes av  observationer från 2016.

Forskarna observerade hur neutronstjärnan saktar ner i rotationshastighet lite innan en större ökning av hastighet inträffar. Därefter denna acceleration av hastigheten som följer av inbromsningen tidigare går sedan hastigheten tillbaks till normalhastigheten en snurr av ca 43 000 gånger per minut.


Resultaten föreslogs att denna ”nedgång” är orsaken till den hastighetsökning som tillfälligt sker. En eftersläpning vilken kommer av någon effekt från stjärnans inre.

Tidigare studier har förutsagt denna process som trolig att roterande neutronstjärnor bromsar och gasar.  Men denna nya studie markerar de första realtidstudierna och bekräftar förutsägelserna av att detta skeende existerar.
  

Laget från den senaste studien säger att denna observation kan leda till nya teorier för att förklara neutronstjärnor och deras buggar i hastighetssnurrande.

Säkert kan det så men kan vi förstå eller säkert veta vad som pågår inuti en pulsar eller neutronstjärna (min anm). Jag tvekar.


Bild från Vikipedia på pulsaren neutronstjärnan Vela

Radiovågschocker blinkar till då och då från universum. Ingen förklaring finns på fenomenet.

En radioblixt (eng. Fast Radio Burst, FRB) är ett astrofysikaliskt fenomen vilket ger en kort puls av radiovågor med en längd av några millisekunder från en riktning som inte kan förutses med den kunskap vi har i dag.


De källor man hittills lyckats lokalisera har befunnit sig i avlägsna galaxer och varit extremt intensiva men har inte upprepats. Det är okänt hur radioblixtarna uppkommer.


Astronomer använder numera artificiell intelligens för att lokalisera källan till fenomenet som ingen kan förklara men som det finns teorier om hur de uppkommer.

Wael Farah, doktorand vid Swinburne University of Technology i Melbourne, Australien har utvecklat ett system för att använda datorer med artificiell intelligens för att se ett mönster på var blixtar uppstår och detektera dessa.


Farahs system programmerade Molongloteleskopet att upptäcka FRBs och växla över till dess mest detaljerade inspelningsläge för att få de bästa bilderna hittills på händelserna.


Baserat på data, förutspådde forskarna att mellan 59 och 157 teoretiskt detekterbara FRBs blixtrar över vår sky sker dagligen. Men att förutsäga var de sker har inte lyckats. Forskarna använde också de omedelbara upptäckterna för att söka effekter då de sker i data från röntgen, optiska och andra radioteleskop  i hopp om att hitta några synliga evenemang kopplade till FRBs innan dessa sker. Men har inte lyckats finna något som visar att nu sker det snart.


Deras forskning visade dock att en av de mest säregna (och frustrerande, för forskningsändamål) drag av FRBs verkar vara riktigt: signaler upprepar sig aldrig igen från exakt samma position.


Min egen reflektion av fenomenet är att undra vad som finns därute och vad sker där? Är det något bortom tid och rum som stör eller som håller vår verklighet på plats. Är det utbrott av något i universum i sin helhet som kan jämföras med åska över Jorden. Inte heller åskblixtars nedslagsplats kan förutses om vi nu inte sänder upp åskledare då kan de i till viss mån styras.


Bild från Vikipedia citat: FRB 010724 (även kallad Lorimer burst efter upptäckaren) var den första radioblixt man upptäckte. Man kan se att vågor med hög frekvens har anlänt före de med lägre frekvens.

Kan mörk materia ha funnits före BigBang?

Mysteriet med mörk materia är en av de mest frustrerande inom fysik då tecken på att den finns existerar men inte vill visa sig.


Ett förslag på hur man ska förklara några av utmaningarna som mörk materia är innebär att försöka förklara och visa att den uppstod ögonblicket före Big Bang alternativt fanns före BigBang. Detta skulle enligt mig (min anm) då kunna ge tankar på att denna plus mörk energi är förklaringen till BigBang utifrån att något hände i detta.


Big Bang är enligt den mest populära förklaringen till hur universum började i en ögonblickshändelse singularitet som resulterade i en ännu accelererande expansion.

Om då mörk materia kom först (alt. fanns innan BigBang) förändrar detta hur forskare ska söka ämnet. Studien avslöjade en tidigare okänd anslutning mellan partikelfysik och astronomi”, vilket beskrivs av författaren Tommi Tenkanen fysiker vid Johns Hopkins University.”Om mörk materia består av partiklar som fanns före Big Bang, kan det påverka hur galaxer är fördelade i universum. Detta kan då användas i sökandet för röja dess identitet och ge slutsatser om tiden före Big Bang. ”Om mörk materia är en kvarleva av Big Bang bör forskare kunna se en direkt signal av mörk materia i olika partikelfysikexperiment redan”, säger Tenkanen.


Det faktum att forskarna ännu inte har sett en sådan signal är oroande (det kan visa att slutsatsen är fel min anm).


Men Tenkanen säger även att hans modell kan peka på en annan strategi att tackla den mörka materiafrågan. Detta genom fokus på astronomiska observationer.

I synnerhet, säger han att han ser han en potential i den Europeiska rymdorganisationens Euklides rymdteleskop som är planerad att starta i 2020. Euclid är utformad för att scanna kanterna av universum innebärande att låta forskare se tillbaka ca 10 miljarder år och utifrån detta söka tecken på mörkmateria aktivitet.


Jag (min anm) anser att mörk materia är ett tillstånd av vanlig materia vi ännu inte förstår. Om den nu finns. Mörk materia kan även vara en felanalys vilket just därför pekar på något som egentligen inte finns. Jag tror att båda dessa slags förklaringar är möjliga. Men jag anser däremot helt säkert att varken mörk energi eller mörk materia är något konstigt som finns utanför vår nuvarande föreställningsvärld. Antingen finns dessa ting inte eller är det en konsistens av materia och energi av helt vanligt slag.


Bild från vikipedia på Euclid rymdteleskopet vilket ska lanseras 2020 och nämns om ovan.

39 Enorma galaxer från universums första 2 miljarder år har upptäckts

Forskare vid University of Tokyos Institute of Astronomy har använt ett antal teleskop för att resa bakåt till universums barndom. Bland annat användes rymdteleskopet Spitzer för att söka i det infraröda våglängdområdet och radioteleskopgruppen Alma, Atacama Large Millimeter/Submillimeter Array i Chile.


Utöver dessa har även Very Large Telescope, som i själva verket består av fyra samverkande teleskop på 8,2 meter placerade i formation vid Paranalobservatoriet i Chile använts. Det blev upptäckter av 39 mycket stora hittills dolda galaxer som redan fanns 2 miljarder år efter BigBang ( BigBang inträffade för 13,7 miljarder år sedan enligt dagens kunskaper).


De här upptäckterna står i konflikt med de nuvarande modeller för denna tids utveckling, och kommer att hjälpa oss med detaljer som hittills har saknats, säger astronomen Tao Wang vid University of Tokyo i ett pressmeddelande.


Vid denna tid var de nu upptäckta galaxerna de största i universum. Men i dag är de så gamla (avståndet så stort från oss i ljusår räknat)  att ljuset från dem är väldigt svagt beroende på avståndet (ljuset har tagit ca 12 miljarder år att nå oss).


 Universums expansion gör även att det synliga ljuset sträcks ut och så småningom blir infrarött (sett från oss). Sträckningen av det infraröda fältet kan avslöja hur långt bort ljuskällan ligger och därmed också åldern på när ljuset sändes ut.


Ju större galax desto större är även det svarta hål som ligger mitten. Det innebär att man också kan studera dettas evolution. Detta genom att jämför dettas utveckling mot galaxer vars ljus inte ligger så långt bort i ljusår.


Frågan jag ställer mig är även varför det finns ett svart hål i centrum av alla galaxer vilket vi hittills upptäckt. Säkert bör det ha med bildandet av galaxer att göra. Men någon förklaring på fenomenet finns inte.



Bilden är från Vikipedia och visar ALMA radioteleskopgrupp i Atacamaöknen i Chile.

Hubbleteleskopets nya bild på Jupiter är intressant men ej förklarad

Jupiter är en gasplanet och den största planeten i vårt solsystem med sin plats mellan Mars och Saturnus. Astronomer har observerat denna gasjätte i sekler men ännu är det en mystisk värld vi inte helt förstår.


Astronomer har inte definitiva svar på till exempel varför molnband och stormar ändrar färg eller varför stormar krymper i storlek. Den mest framträdande stormen den stora röda fläcken har sedan den upptäcktes under 1800-talet minskat något i storlek (man kan undra hur stor den var från början eller hur den bildades, Kanske den funnits i en storlek vi inte anar sedan Jupiter bildades (min anm).


Denna stora storm är fortfarande tillräckligt stor för att svälja jorden. Den röda fläcken är förankrad i en orolig atmosfär som drivs av värmestegring från Jupiters djupa inre som driver värmen upp i den turbulenta atmosfären.


Ett skeende som inte händer på Jorden. Detta då vi ligger närmre solen är det solens värme som får vår atmosfär att reagera.


Jupiters övre atmosfär är ett färgband av moln vilka har olikartade vindhastigheter och i omväxlande riktningar (troligen är detta anledningen till de olikartade färgerna som uppstår utifrån vindhastighet, vindriktning och detta utifrån innehållet i vindarna min anm) . Dynamiska funktioner som cykloner och anticykloner (högtryckstormarna som roterar moturs på södra halvklotet) finns i överflöd. Banden skapas av skillnader i tjocklek och höjd av ammoniak is molnen. De färgglada banden som flyter i motsatta riktningar på olika breddgrader, beror på olika atmosfärstryck (och enligt mig vindhastighet och vindriktning min anm) . Ljusare band stiger högre och har tjockare moln än de mörkare banden.


Bland de mest slående funktionerna i bilden på Jupiter är de rika färgerna på molnen som rör sig mot den stora röda fläcken. En storm rullande moturs mellan två band av moln. Dessa två molnband över och under den stora röda fläcken rör sig i motsatta riktningar. Det röda bandet ovanför och till höger (nordost) av den stora röda fläcken innehåller moln som rör sig västerut och runt norra delen av den gigantiska stormen. De vita molnen till vänster (sydväst) av stormen rör sig österut söder om platsen.


Alla Jupiters färgglada molnband i den här bilden är begränsade till norr och söder av jetströmmar som förblir konstanta, även när banden ändrar färg. Banden är alla åtskilda av vindar som kan nå hastigheter på upp till 644 kilometer per timme.

Jupiter är därmed en stormig stor färgglad gasplanet vi ännu inte helt förstår.


Bild från Vikimedia på Jupiter tagen av Hubbleteleskopet.

Vår vintergata är en vriden sådan. Svaret på varför kan vara viktigt.

Vintergatan har alltid skildrats som en platt spiralformad disk därav namnet spiralgalax.


Men då vi inte kan fotografera av den utifrån som vi kan av andra galaxer har vi tänkt oss hur den ser ut utifrån vissa mätningar och andra likartade galaxer som ex Andromediagalaxen som antas vara mycket lik Vintergatan i form.


Nu har dock Warszawas universitet använt sig av jättestjärnor för mätning för att visa galaxens verkliga form.


Att kartlägga en galax är av förklarliga skäl inte en helt enkel uppgift. Vår tidigare syn på Vintergatans utseende har byggt på observationer av 2,5 miljoner stjärnor att ställa mot de 2,5 miljarder som kan finnas i klustret Vintergatan. För att få fram en mer korrekt återgivning har Dorotea Skowron och hennes  team mätt avståndet till cepheider  . Det är de unga jättestjärnorna som många gånger lyser tusentals gånger starkare än vår egen sol och är synliga även i galaxens utkant.


Då dessa stjärnors ljusstyrka varierar har detta kunnat användas för att fastställa avståndet till andra galaxer.


Stjärnornas regelbundna pulser har gett en mer exakt bild av Vintergatans sammansättning och vår galax visar sig då vara tilltufsad av någonting.
  

– Våra resultat visar att Vintergatan inte är platt, utan när man kommer långt ut från galaxens centrum så är ser den skev och vriden ut. Skevningen kan ha uppstått genom tidigare möten med satellitgalaxer, intergalaktisk gas eller mörk materia, säger Przemek Mroz som ingår i teamet.


Troligen är det helt riktigt att en eller flera galaxer har krockat och gett Vintergatan sin form (min anm).


Bild  Ej på Vintergatan men en tydlig bild på galaxvridning. I detta fall på galax NGC 2623 vilken fått sin ovanliga och vridna form som resultatet av en stor sammanstötning och efterföljande samgående mellan två separata galaxer. Galaxen finns i Krabbans stjärnbild 250 miljoner ljusår bort. Denna bild visar tydligare vad som menas med vriden galax än en bild på Vintergatan gör. Vi ska även komma ihåg att vi själva finns i Vintergatan och därför inte kan fotografera hela Vintergatan utifrån.