Med hjälp av en Algoritm fann man en första "potentiellt farlig" asteroid

 

En asteroidupptäcktaralgoritm - utformad för att avslöja jordnära asteroiders banor för Vera C. Rubin-observatoriet i Chile  de kommande 10 åren av natthimlen - har identifierat sin första "potentiellt farliga" asteroid i jordens närhet som forskare bör hålla ett öga på. Den ungefär 180 meter långa asteroiden, betecknad 2022 SF289, upptäcktes under en provkörning av algoritmen genom ATLAS-systemet på Hawaii.

 Fyndet 2022 SF289, som inte utgör någon risk för jorden under överskådlig framtid, bekräftar att nästa generations algoritm, känd som HelioLinc3D, ska kunna  identifiera jordnära asteroider med färre och mer spridda observationer än vad som krävs med dagens metoder.

Genom att demonstrera den verkliga effektiviteten hos programvaran som Rubin kommer att använda till att leta efter tusentals ännu okända potentiellt farliga asteroider, gör upptäckten av 2022 SF289 oss  säkrare, enligt Rubin-forskaren Ari Heinze, huvudutvecklare av HelioLinc3D och forskare vid University of Washington.

Solsystemet är hem för tiotals miljoner steniga kroppar som sträcker sig från små asteroider inte  större än några meter till dvärgplaneter av storleken som vår måne. Dessa objekt finns kvar från en era för över fyra miljarder år sedan då planeterna i vårt system bildades och intog sina nuvarande positioner.

De flesta av dessa kroppar finns långt från oss. Men ett antal av dem kretsar nära jorden i sina banor  och är jordnära objekt. De närmaste av dessa - de med en bana som tar dem inom cirka 20 gånger avståndet från jorden till månen - förtjänar särskild uppmärksamhet. Sådana "potentiellt farliga asteroider" söks det systematiskt efter och de som hittas övervakas för att säkerställa att de inte kolliderar med jorden en potentiellt förödande händelse. Dessas banor kan ändras över tid.

Vi ska inte glömma att det ibland även dyker upp tidigare okända asteroider det är dessa vi bör hitta innan de på en kurs mot Jorden plötsligt upptäcks vara på väg eller som meteoritnedslag in i atmosfären redan slagit ner på Jorden.

Bild www.pickpik.com

Nu har signaler från Voyager 2 hittats igen.

 

Voyager 2 är en obemannad rymdsond i som skickades upp i rymden av Nasa 20 augusti 1977. Sonden beräknas fortsätta sända data till jorden fram till 2020-talet då  batterierna beräknas ta slut eller signalerna blir alltför svaga för att kunna spåras. Fördröjningen för en signal att nå oss ökar med cirka 30 minuter för varje år som går. Både Voyager 2 och Voyager 1 är nu  långt utanför vårt solsystem har med sig varsin  guldskiva med en hälsning till en eventuell upphittare av någon av farkosterna. Skivan innehåller ljud av skilda slag, bilder och musik.

Aktuellt just nu efter flera dagar av tystnad från Voyager 2 har NASA nu åter kontakt med Voyager 2  igen där den svävar i den interstellära rymden miljarder mil bort.

Flygledare skickade av misstag ett felaktigt kommando för nästan två veckor sedan som lutade rymdfarkostens antenn bort från jorden och avbröt kontakten. Oron steg att man nu för alltid mist kontakten. Men så var det inte utan det var ett mänskligt misstag som låg bakom. Ett misstag som nu har upptäckts och rättats till.

Bild https://www.rymdstyrelsen.se/ på guldskivan nämnd ovan. Jag har lyssnat på lite ljud från denna och anser att vi skulle lagt in mer av människoröster inte ljud som tåg, jordbävningar chimpanser mm.  Jag undrar hur en främmande intelligens ska tolka ljud som dessa se denna fil där ljud från guldskivan finns.

Den explosivbenägna kometen 12P/Pons-Brooks på väg mot oss

 

12P/Pons-Brooks (Pons-Brooks komet) är en periodiskt återkommande komet med en omloppstid på nästan 71 år och den väntas komma in i det inre av solsystemet under 2024.

Det är en ovanlig vulkan-komet som ses ha horn efter dess senaste utbrott vilket fick den att lysa som en liten stjärna och duscha kall magma ut i rymden. Det är första gången denna komet har setts få utbrott på nästan 70 år.

12P/Pons-Brooks (12P), är en kryovulkanisk - eller kall vulkan - komet. Liksom alla andra kometer består detta isiga objekt av en fast kärna fylld av en blandning av is, damm och gas omgiven av ett luddigt gasmoln som kallas koma som kommer ur läckage från kometens inre. Till skillnad från de flesta andra kometer byggs gasen och isen inuti 12P: s kärna upp så starkt att kometens kärna kan  explodera och  då skjuts frostigt material  så kallad kryomagma ut genom stora sprickor som bildas i kärnans yta.

Den 20 juli 2023 upptäckte flera astronomer ett stort utbrott från kometen då den plötsligt blev cirka 100 gånger ljusare än normalt, rapporterades från https://spaceweather.com/

Denna ökning av ljusstyrka inträffade när kometens komaplötsligt svällde upp av gas- och iskristaller som trycktes ut från kometens inre vilket reflekterade solljuset som träffade den mot jorden. Efter den 26 juli hade kometens koma vuxit till cirka 230 000 kilometer tvärs över eller mer än 7000 gånger mer i diamanter än dess kärna som har en uppskattad diameter på cirka 30 km, beskrev Richard Miles, astronom av British Astronomical Association som studerar kryovulkaniska kometer till Live Science.com i ett e-postmeddelande. 

En oregelbundenhet i formen av den expanderande koman gör att kometen ser ut som om den har horn. Den ovanliga form på kometens koma beror sannolikt på en oregelbundenhet av 12P: s kärna, beskriver Miles. Den utströmmande gasen hindrades sannolikt delvis av en utstickande del av kärnan vilket skapade ett hack i den expanderade koman. När gasen fortsatte att röra sig bort från kometen och växa blev skåran, eller "skuggan" mer märkbar, tillade Miles. Men den expanderade koman kommer så småningom att försvinna när gasen och isen blir glesnar över tid och reflekterar mindre solljus.

Bild vikipedia. Skiss av kometen Pons-Brooks den 20 januari 1884 ritad av astronomen E.E. Barnard.

Saturnus en misslyckad gasplanet

 

I en ny artikel som snart ska publiceras i tidskriften Astronomy &; Astrophysics Letters skriver Ravit Helled, astrofysiker vid Center for Theoretical Astrophysics and Cosmology vid universitetet i Zürich i Schweiz att vårt solsystem bara har en gasjätte: Jupiter.

Uranus och Neptunus bör ses som isjättar då  de mestadels består av isiga element än av väte och heliumgas . När det gäller Saturnus hävdar Helled att denna inte bör klassas som  gasjätte  då planeten  aldrig nådde  ända fram till att bli detta. Saturnus är massiv - nästan 100 gånger massivare än jorden medan Jupiter är nästan tre gånger mer massiv än Saturnus. Det är densitet det handlar om.

Mot bakgrund av detta föreslår en astrofysiker att vi inte bör betrakta Saturnus som en  gasjätte utan snarare en planet som var på väg att bli detta men aldrig blev det.

Professionella astronomer och allmänheten tenderar att klumpa ihop Jupiter och Saturnus till gasjätteplaneter. Båda planeterna är mycket stora, båda har mycket av väte- och heliumgaser som utgör huvuddelen av deras atmosfärer och de ligger bredvid varandra i vårt solsystem.

Men djupare undersökningar med NASAs rymdfarkoster Cassini och Juno har avslöjat betydande skillnader mellan dem - till exempel i mängden tyngre element djupt inne i dem.  Tidigare antog forskare att Jupiter och Saturnus var likartade.

Men enligt Helled hade Saturnus aldrig en chans mot Jupiter som drog till sig det mesta av väte och heliumgasen som fanns då de bildades. Den kritiska tröskeln där en planet kan få en exponentiell mängd väte och helium är ungefär cirka 100 gånger jordens massa. Jupiter förvärvade merparten av detta i det yttre av solsystemet innan solen blåste bort överskottet ut i solsystemet.

Uranus och Neptunus var för små för att uppnå denna typ av planet Saturnus blev ett gränsfall mellan gasplanet och planet. Om Saturnus varit lite större hade den kanske tävlat med Jupiter om titeln som solsystemets största planet. Saturnus blev tillräckligt stor för att dra till sig en betydande mängd väte och helium genom gravitation men inte tillräckligt för att det skulle bli en gasplanet. Så likt bruna dvärgstjärnor som är misslyckade stjärnbildningar är Saturnus en misslyckad gasjättebildning.

Detta innebär att Jupiter och Saturnus, trots sina likheter utvecklades längs helt olika spår vilket förklarar deras skillnader. Skillnaden i hur dessa två världar utvecklades kan hjälpa oss att förstå inte bara hur vårt eget solsystem utvecklades utan även hur andra solsystem i Vintergatan blev till.

Bild vikipedia Saturnus, bilden tagen av Cassini 2004.

Tre stjärnor spelar blinka lilla stjärna där.

 

Forskare har skapat en 3D-simulering av energivågor som krusade genom tre separata stjärnor. De omvandlade dessa krusningar till ljudvågor och ställde in krusningarna till den välbekanta melodin "Twinkle Twinkle Little Star."

Stjärnor verkar visuellt blinka från vår utsiktspunkt på jorden på grund av atmosfärens effekter men stjärnkroppar har också en inneboende vågton associerad med den plasma som krusar runt på deras ytor. Det senare är omärkligt även för de mest avancerade teleskopen på jorden.

För att se ( i detta fall höra) denna ton skapade forskare vid Northwestern University simuleringar av energi som krusar från kärnprocessen i stjärnornas inre upp till deras ytor. Genom att omvandla dessa porlande plasmavågor till ljudvågor har teamet gjort det möjligt för rymdentusiaster att höra de kusliga men fascinerande toner som skapas inuti små, medelstora och stora stjärnor.

När vågorna kommer upp till stjärnans yta, beskriver Anders, får de ytan att skicka ut plasmavågor på ett sätt som astronomer försöker observera. För första gången har vi utvecklat datormodeller som gör det möjligt för oss att bestämma hur mycket en stjärna bör blinka (ska ses som plasmavågspulser) som ett resultat av dessa vågor. Arbetet gör det möjligt för framtida rymdteleskop att undersöka de centrala regionerna i en stjärna där stjärnor smider de element vi är beroende av för att leva och andas. Evan Anders är postdoktor vid Northwesterns centrum för tvärvetenskaplig prospektering och forskning inom astrofysik (CIERA).

Här finns videon där man kan höra blinka lilla stjärna melodin utifrån pulserna. 

Bild pixabay.com

En röd dvärgstjärna där det oavbrutet bildas mängder av solfläckar och ultraviolett strålning

 

En ung planet som virvlar runt den röda dvärgstjärnan AU Microscopii,  31,7 ljusår bort förändrar på oförutsägbara sätt sin omloppsbana varje varv den gör runt sin sol. Den ligger så nära sin sol att den konsekvent tar emot starka energiutkast av oregelbundna explosioner från sin sol vilket gör att planetens   väteatmosfär avdunstar under vissa av sina banturer

Under en planetens banor observerades detta av rymdteleskopet Hubble som då upptäckte att planeten likväl  inte förlorade något material (atmosfär) medan en bana som observerades av Hubble ett och ett halvt år senare visade tydliga tecken på atmosfärisk förlust denna gång.

Denna extrema variation mellan banvarv förundrar astronomerna. Vi har aldrig sett atmosfärisk flykt gå från helt odetekterbar till mycket detekterbar under skilda banvarv runt sin sol, beskriver Keighley Rockcliffe från Dartmouth College i Hannover, New Hampshire. Vi förväntade oss något mycket förutsägbart (att antingen förlusten av atmosfär skedde vid varje varv eller att det aldrig skedde), repeterbart. Men så var det inte här och mätfel misstänktes.

Rockcliffe var även förbryllad över att man kunde se planetens atmosfär puffa ut framför planeten som en strålkastare. Denna observation är uppseendeväckande och vi får undersöka samspelet mellan stjärnan och planeten för att försöka förstå vad som sker, beskriver Keighley.

Stjärnan AU Microscopii (AU Mic) är värd för ett av de yngsta planetsystemen som någonsin observerats. Stjärnan är mindre än 100 miljoner år gammal. Den innersta planeten, AU Mic b, har en omloppsperiod på 8,46 dagar och ligger ungefär 1/10 av planeten Merkurius avstånd från vår sol. Det är en gasplanet och den är ungefär fyra gånger större i diameter än Jorden.

AU Mic b upptäcktes av NASA:s rymdteleskop Spitzer och TESS (Transiting Exoplanet Survey Satellite) 2020 med transitmetoden, vilket innebär att teleskop kan observera ett litet dopp i stjärnans ljusstyrka när planeter korsar framför den.

Röda dvärgar som AU Microscopii är de vanligaste stjärnorna i Vintergatan. De borde därför vara värd för majoriteten av planeterna i vår galax. Men kan planeter som kretsar kring röda dvärgstjärnor som AU Mic b få liv att utvecklas? En viktig utmaning är att unga röda dvärgar har våldsamma stjärnfläckar som spränger ut strålning. Denna period med hög aktivitet varar mycket längre än för stjärnor som vår sol.

Fläckarna uppkomst drivs av intensiva magnetfält som trasslar in sig med  stjärnatmosfärens rörelser. När trasslet blir för intensivt bryts fälten och återansluts vilket frigör enorma mängder energi dubbelt upp till 100 gånger mer energiutkast än vår sol släpper ut vid sina utbrott. Det är ett fyrverkeri av kraftiga vindar, facklor och röntgenstrålar som spränger alla planeter som kretsar nära stjärnan, beskriver Rockcliffe.

Under dessa svåra förhållanden bör planeter som bildas inom de första 100 miljoner åren efter stjärnans födelse uppleva att deras atmosfär försvinner ut i rymden och lämna kvar en atmosfärfri kärna.

Vi vill veta vilka typer av planeter som kan klara dessa miljöer. Hur kommer de se ut när stjärnan lugnar ner sig? Och skulle det finnas någon chans till livsutveckling så småningom, eller kommer de att sluta som brända planeter? "Förlorar de så småningom det mesta av sin atmosfär (gasplaneter) och deras kvarvarande kärnor bli superjordar (stenplaneter)? Vi vet inte riktigt hur de slutliga kompositionerna blir eftersom vi inte har något liknande i vårt solsystem.

Framtida forskning kan kanske ge ett svar på detta. Tips det bör finnas ett samband och lösning på gåtan  ovan i att planeten tar olika banor runt sin sol. Någon bana får atmosfär att försvinna någon bevarar atmosfären intakt. 

Bild vikipedia AU Microscopii's fragmentskiva. En fragmentskiva är en ringformad cirkumstellär skiva av rymdstoft och spillror i omlopp runt en stjärna. För att betecknas som fragmentskiva måste ett antal krav vara uppfyllda enligt Lagrange et al., (2000)): Värdstjärnan ska befinna sig på huvudserien av spektraltyp. 

Stoftets luminositet ska vara mycket lägre än stjärnans. Värdstjärnans massa ska vara mer än hundra gånger större än massan av stoft och gas. Gasfattig; gasens massa ska vara mindre än 10x stoftets massa. Stoftkornens livstid ska vara mycket kortare än stjärnans

Nytt rön om svarta hål

 

Ett internationellt team av forskare där UNLV (UNIVERSITY OF NEVADA, LAS VEGAS) -astrofysikern Bing Zhang ingick rapporterade den 26 juli i tidskriften Nature en dedikerad observationskampanj av den galaktiska mikrokvasaren GRS 1915 + 105. Teamet avslöjade funktioner i ett mikrokvasarsystem (en aktiv galaxkärna som beroende på storlek kallas kvasar eller som ovan om den är av mindre slag mikrokvasar) som aldrig tidigare har setts. 

Med hjälp av Aperture Spherical Radio Telescope (FAST) i Kina upptäcktes för första gången en kvasiperiodisk svängningssignal (QPO) i radiobandet från detta mikrokvasarsystem. QPO är ett fenomen som astronomer använder söker efter för att förstå hur stjärnsystem som svarta hål fungerar. Medan de tidigare har observerat röntgenstrålning från mikrokvasarer är radiobandstrålning unik.

Den märkliga QPO-signalen har en grovt räknat period på 0,2 sekunder (frekvens på cirka 5 Hertz), beskriver Wei Wang, professor vid Kinas Wuhan University vilken var den som ledde teamet som gjorde upptäckten. En signal som denna är unik och dyker bara upp under speciella fysiska förhållanden. Teamet hade turen att fånga signalen två gånger - i januari 2021 respektive juni 2022.

Enligt UNLV: s Zhang, chef för Nevada Center for Astrophysics kan denna unika signal vara det första beviset på aktivitet från en strålkälla som uppkommit i ett svart hål som är binär med en stjärna. Under vissa förhållanden lanserar vissa binära system där en stjärna och eyy svart hål finns och stjärnan kretsar runt hålet en stråle av en blandning av parallella strålar bestående av laddad materia och ett magnetfält som rör sig med nästan ljusets hastighet.

Där en ackretionskiva finns i svarta hålsystem (binära system) genomströmmar röntgenstrålar vanligtvis ackretionsskivan runt det svarta hålet medan radioemission vanligtvis skjuts upp från  ackretionsskivan och det svarta hålet, beskriver Zhang. 

Röntgenstrålningen här strålar  ut i olika riktningar och återgår sedan till den ursprungliga riktningen en gång var 0,2 sekund.

Zhang beskriver att en felinriktning mellan det svarta hålets rotationsaxel och dess ackretionsskiva (heta, ljusa snurrande gaser som omger det svarta hålet) kan vara det som orsakar effekten av en radiofrekvens som i detta fall. En naturlig följd av att rumtiden som släpar nära ett snabbt snurrande svart hål.

Andra möjligheter finns dock och fortsatta observationer av denna och andra galaktiska mikrokvasarkällor kommer att ge fler ledtrådar för att förstå dessa mystiska QPO-signaler, beskriver Zhang.

Studien som har beteckningen, "Sub-second periodic radio oscillation in a microquasar", publicerades den 26 juli i tidskriften Nature. Publikationen omfattar 21 medförfattare från 13 institutioner. Förutom UNLV och Wuhan University inkluderar den National Astronomical Observatories of China (NAOC) och flera andra observatorier och universitet från Kina.

Bild fantasibild av svart hål pixabay.com