Kan en dvärggalax bestående av antimateria kretsa runt Vintergatan

 

Paul M. Sutter som är en astrofysiker vid SUNY Stony Brook och Flatiron Institute New York värd för Ask a Spaceman och Space Radio och författare till boken How to Die in Space. Han  säger följande i space.com. Vi vet inte varför universum domineras av materia istället för antimateria. Men det kan finnas hela stjärnor  och kanske till och med galaxer i universum bestående av antimateria.

Antimateria-stjärnor skulle kontinuerligt kasta sin antimateria ut i kosmos och kan teoretiskt ses som en andel av de högenergipartiklar som träffar jorden. Antimateria är precis som normal materia. Varje partikel har en anti-partikeltvilling med exakt samma massa exakt samma spinn och exakt samma av allt. Det enda annorlunda är laddningen. Till exempel är elektronens antipartikel kallad positron och har positiv laddning till skillnad mot vanlig materia där elektronen har negativ laddning. Se bild ovan.

 Dessa två slags materia speglar varandra nästan perfekt. För varje materiapartikel i universum borde det finnas en antimateriapartikel (enligt teorin). Men när vi ser oss omkring upptäcker vi ingen antimateria. Jorden är gjord av materia, solsystemet är gjort av materia, dammet mellan galaxer består av materia; det ser ut som hela universum  helt består av materia. Man kan undra varför antimateria är så sällsynt?

Om materia och antimateria skulle blivit perfekt balanserad vid BigBang, vad hände då med all antimateria? (Om det nu bildats lika mycket av varje slag av materia.  Kanske antimateria var något som bildades av misstag och aldrig skulle bildats och därför finns mycket lite eller knappt något alls. Kanske man kan se den som misslyckad materia (min anm.)? Något som inte kan bestå i mängd av någon fysisk anledning vi ännu inte förstår med vår fysiska kunskap. 

Svaret ligger någonstans i det tidiga universum. Men vad än den processen var om det där fanns eller uppkom någon antimateriadödande mekanism i det tidiga universum har vi ingen förklaring till i känd fysik. Det är möjligt att det tidiga universum kan ha lämnat stora klumpar av antimateria här och där i hela universum enligt Sutters resonemang.

Dessa klumpar, om de existerar, skulle i så fall existera i relativ isolering och kan finnas än i dag. Vi vet att då materia och antimateria träffas förintar de varandra i en blixt av energi. Men klumpar i form av något tusental stjärnor som samlats i en dvärggalax skulle kunna existera runt större galaxer i universum.

De galaxerna tros i så fall vara otroligt gamla, eftersom där inte bildas nya stjärnor numera utan de består av röda gamla stjärnor relativt fria från gas och damm vilket innebär inget bränsle till nya stjärnor (varför detta skulle vara fallet min anm, förstår jag logiskt inte det låter som en krystad teori). Vintergatan har ett följe av ca 150 små galaxer med få stjärnor några av dem kan bestå  av antimateriastjärnor med tillhörande planeter enligt resonemanget enligt Sutter .

Jag kan tänka mig ytterligare en annan förklaring. Att Big Bang skapade två universum ett bestående av materia och ett bestående av antimateria skilda åt i tid och därmed rum. I det andra universum bestående av antimateria är vår materia lika ovanlig som antimateria i vårt universum är. Man kan se det som att viss materia följde med in i parallelluniversum och viss antimateria följde med in i vårt universum vid BigBang Tanken på små dvärggalaxer runt vintergatan av antimateriastjärnor tvivlar jag på.

Bild från vikipedia som beskriver skillnaden i uppbyggnad av en atom av materia och antimateria. Partiklar från vänster uppifrån och ner: elektron, proton, neutron. Antipartiklar från höger uppifrån och ner: positron, antiproton, antineutron.

Upptäckt planet HD 183579b (eller TOI-1055b) ca tre och en halv gånger större och nästan 20 gånger mer massiv än jorden

 

Genom att analysera data om radiell hastighet i äldre arkiv har astronomer upptäckt en utomjordisk värld en het Neptunuslik planet. Den nyfunna exoplaneten har fått beteckningen HD 183579b (eller TOI-1055b) och är ungefär tre och en halv gånger större och nästan 20 gånger mer massiv än jorden.

Fyndet beskrivs i en artikel som publicerades den 28 januari på arXiv. Fastän tusentals nya exoplaneter har hittats med transitmetoden (där man söker efter skuggan av en planet då den passerar framför sin stjärna) har denna teknik en stor svaghet ett planetliknande objekt kan orsakas av åtskilliga falska positiva utslag. Ex smuts på linsen, en passerande asteroid, gas en solfläck av större mörkare slag mm.

 Därför utför astronomer också mätningar i radialhastighet (RV) (detta är lite svårare att förklara kortfattat så följ ovan länk för att förstå mer)   för att bekräfta om det är en planet som upptäckts. Med detta i åtanke har ett team av forskare som leds av Skyler Palatnick vid University of Pennsylvania i Philadelphia analyserat arkiv med RV undersökningar från de senaste två decennierna av rapporter från norra och södra himlen.

De har nu bekräftat planetstatus för en av de misstänkta kandidaterna. Det är ett objekt som först upptäcktes av NASA: s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) och då fick beteckningen TOI-1055b. Men nu även kallas HD 183579b . Denna planet visar sig ha en radie på ca 3,55 jordradier och är ungefär 19,7 gånger mer massiv än Jorden. Den kretsar kring sin sol på 17,47 dagar på ett avstånd av cirka 0,13 AU från den. 1AU är som jag tidigare beskrivit avståndet mellan solen och Jorden,

Planetens temperatur uppskattades till 500 C. Allt som allt gjorde parametrarna för HD 183579b att forskarna klassificerar planeten som en så kallad "het Neptunus". Stjärnan den kretsar runt är HD 183579  sol av spektraltyp G2V. n

Denna sol är cirka tre procent mer massiv än solen vi lever under och har en radie på cirka 0,985 sol radier (jämfört med vår sol). Denna sol (stjärna) är ca 2,6 miljarder år gammal (vår sol är 2 miljarder år äldre) och har en effektiv temperatur på 5500C (vår sol är ca 5700C) och har  en metallicitet på en nivå av ca  0,023 vår sols är 0,0122 (halt av metall).

 Planetsystemet ligger cirka 186 ljusår bort på södra stjärnhimlen i riktning mot stjärnbilden Kikaren.

Med tanke på dess ringa storlek och utmärkta observerbarhet är hd183579b bland de mest tillgängliga små transitplaneter för framtida möjliga atmosfäriska undersökningar. Detta skulle kunna göras av rymdobservatoriet James Webb Space Telescope (JWST). "Vårt arbete belyser att ansträngningarna i att bekräfta och även exakt mäta massorna av nya planetkandidater som inte alltid behöver förvärvas genom nya observationer i vissa fall kan dessa göras genom analyser av befintliga uppgifter”, säger forskarna.

Säkert sant (min anm.) mycket data samlas in hela tiden men analys av detta tar tid så mycket av detta ligger och väntar  i många år.

En illustration på den upptäckta planeten från http://www.111yg.com/chanye/yike-321532.html

Systemet PSR J2039-5617 innehåller en stjärna som efterhand äter upp en annan stjärna i det fördolda.

 

2014 upptäckte forskare PSR J2039–5617  ett stjärnsystem som man misstänkte innehöll en millisekkunds-pulsar och en andra stjärna. Detta skulle då förklara källan till röntgenstrålning, gammastrålar och synligt ljus som utgick härifrån

För att se om antagandet stämde användes datorkraften i Einstein@Home — ett projekt från LIGO Scientific Collaboration och Tysklands Max Planck-institut. I detta projekt har  mer än 500000 frivilliga över hela världen låtit sina sysslolösa datorer arbeta tillsammans i ett stort nätverkssamarbete  med  detta komplexa astronomiproblem.

På två månader avslöjade forskarna att PSR J2039–5617 inrymmer en neutronstjärna eller nova som sänder ut radiostrålning och kallas pulsar. Denna  värmer upp ena sidan av sin följeslagare så sidan på denna stjärna framstår som ljusare och blåare. Den massiva gravitation som då finns här får dem båda att variera i skenbar storlek och ljusstyrka över tid i dess omloppsbanor " säger huvudförfattaren till denna nya rapport astronom Colin Clark på University of Manchester. 

Radiovågutsläppet kan ibland överskuggas av att material blåser bort från ytan av stjärnan och det är detta som innebär att den äts upp då materian istället dras in mot neutronstjärnan (pulsaren). Alla dessa funktioner i det komplexa systemet producerar udda och varierande ljusmönster. Läs mer om neutronstjärna, pulsar pådenna länk från vikipedia för bättre förståelse av vad detta är. 

Bild picryl.com på en illustration av hur vintergatan ser ut där vi finns ute i en spiral.

Vintergatan har en gång utsatts för en våldsam störning. Spåret finns kvar.

 

Vintergatan är galaxen som innehåller vår egen sol och hundratals miljarder andra stjärnor. Vi har lärt oss att det är en spiralgalax vilket innebär en central massa omgiven av en platt skiva av stjärnor som utlöper som en spiral.

"Om du någonsin har sett publiken göra en våg i en stadion är  det är mycket likt det koncept som man nu upptäckt sker i vintergatan," säger Xinlun Cheng, en astronomi doktorand vid University of Virginia's College och Graduate School of Arts & Sciences. "Varje person i publiken står upp  för att sedan sätta sig vid rätt tidpunkt och i rätt ordning för att skapa den mänskliga vågen när den sveper runt arenan.

Det är precis vad stjärnorna i vår galax gör just nu. Vissa forskare föreslår att fenomenet är ett resultat av instabiliteten i själva galaxen medan andra hävdar att det är kvarlevan av en kollision med en annan galax i ett avlägset förflutna.

En nyligen publicerad artikel i The Astrophysical Journal av Cheng som studerar stjärnornas rörelser och hans kollegor, Borja Anguiano, en post-doktoral forskarassistent vid UVA, och Steven Majewski, professor vid högskolans institution för astronomi kan nu äntligen sätta punkt för denna debatt.

 Med hjälp av data från rymdobservatoriet Gaia vilket är en satellit som lanserades 2013 av Europeiska rymdorganisationen (ESA) för att mäta positioner, avstånd och rörelser hos miljarder stjärnor och information från APOGEE, en spektrograf som har koll inom  infraröd strålningsbältet  som utvecklats av UVA för att undersöka stjärnornas kemiska sammansättning och rörelser har astronomer nu verktygen för att observera stjärnornas rörelser i Vintergatan med en aldrig tidigare skådad grad av noggrannhet.

 

"Genom att kombinera information från APOGEE-instrumentet med information från Gaia-satelliten börjar vi förstå hur de olika komponenterna i galaxen rör sig", säger Anguiano,Modellen vid UVA som har hjälpt dem att fastställa att vågrörelsen som inte påverkar vår egen sol men passerar vårt solsystem med en hastighet som resulterar i en full rotation runt galaxen på 450 miljoner år numera inte anses som resultat av Vintergatans egen inre massas rörelse. Istället är det reliken av en gravitationell ryckning i Vintergatans skiva av en närliggande passage av en satellitgalax troligen en dvärggalax  i närheten av Skyttens stjärnbild (centrala vintergatan där det svarta hålet finns) för ungefär 3 miljarder år sedan.

"Vi kan fortfarande se skivan i vår galax skaka som ett resultat av detta möte," säger Anguiano.

Jag (min anm.) tycker det är konstigt att en dvärggalax närgångenhet kan påverka en hel galax av Vintergatans storlek som inte är en dvärggalax och vilken antas gått samman med ett flertal små galaxer i det förflutna. Men kanske blev det i detta fall en effekt så stor genom att de möttes på ett för Vintergatans uppbyggnad känsligt ställe. Men även den dvärggalax som ligger bakom sammanstötningen bör det finnas spår av anser jag.

Bild från vikimedia. Tanke vad är allt och varför?

Vi vill veta om liv funnits på Mars i det förflutna.

 

Briony Horgan är en docent i jord, atmosfärs- och planetvetenskap vid Purdue University  Indiana USA. Hon arbetar med att avgöra om vi är ensamma i universum eller om livet en gång existerade på andra planeter som Mars.

När NASA Marsbil Perseverance beräknas landa på Mars yta den 18 februari 2021 i Jezero Crater ska den söka efter bevis på tidigare liv (om de finns)  från den tid då floder flödade på Mars.

 

Uppdraget är ett steg i sökandet efter tecken på tidigare liv på den röda planeten. Det ska sökas efter gamla mikrober som kan ha funnits i Mars floder, sjöar och träsk för miljarder år sedan. Dessa mikroskopiska bitar av bevis är högintressanta om de finns och hittas.

 

Om liv  en gång fanns på den röda planeten bör det ha lämnat någon  ledtrådar som forskarna hoppas hitta  exempelvis fossil.

"Målet med detta uppdrag är att leta efter tecken från forntida liv på Mars och även samla in prover för framtida hemtagning till jorden med dessa," säger Horgan och tillägger. "Det är möjligen detta är den enda chansen vi någonsin kommer att få att göra båda dessa saker då det är svårt och dyrt att genomföra”.

Det  ska tas fotografier, spelas in video, pulveriseras sten genom att skjuta lasrar på dessa så forskare kan bestämma den kemiska sammansättningen med hjälp av mikroskop för att söka efter spår av organiska molekyler, borras, analyseras mm. Projektet kommer att producera enorma volymer av data som kommer att ta forskarna år att analysera.

 

NASA planerar därefter under nästa årtionde att sända en farkost till Mars med uppdrag att hämta hem proverna till Jorden.

"Att få  prover tillbaka från Mars skulle vara fantastiskt," säger Horgan. "Det skulle inte bara vara en bedrift av tekniskt kunnande att hämta proverna och returnera dem. Det skulle även vara första gången vi skulle få prover till jorden från en annan planet. Det skulle vara historiskt."

OBS: (min anm.) vi har prover från månen som astronauter tagit tillbaks. Men aldrig från någon annan planet däruppe. Men farkosten och rymdbilen som nu landar på Mars den 18 februari i år  har inte kapacitet att återvända med prover.

Bild Konceptbild på farkosterna Perseverance (Marsbilen) och Ingenuity (robot) från vikipedia.

I galaxer därute studsar ljuset runt bland mängder av små svarta hål.

 

Radiovågsbilder av universum har avslöjat hundratals små men supermassiva svarta hål i avlägsna galaxer. Galaxer där ljuset studsar runt på oväntade sätt.

Forskning publicerad i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society fann en överraskande population av galaxer vars ljus förändras mycket snabbt på bara några år. Astronomer tror att det finns ett supermassivt svart hål i mitten av de flesta galaxer. Några av dessa är "aktiva" vilket innebär att de avger mycket strålning.

De svarta hålens kraftfulla gravitationsfält drar in materia från sin omgivning och sliter isär materian till ett moln av het plasma i det som kallas en "accretion-disk". Magnetfält accelererar högenergipartiklar från disken i långa, tunna strömmar eller "jets" längs rotationsaxlarna från det svarta hålet. När dessa strålar kommer längre bort från det svarta hålet blommar dessa jetstrålar ut i stora svampformade moln. Hela denna struktur är det som utgör en radiogalax, så kallad eftersom den avger mycket radiofrekvensstrålning. De kan vara hundratals, tusentals eller till och med miljontals ljusår i diameter och därför kan det ta eoner innan det ses några dramatiska förändringar.

Astronomer har länge ifrågasatt varför vissa radiogalaxer är värd för dessa strålar medan andra förblir små och lugna. Det tittades på data genom en GaLactic och Extragalactic All Sky MWA (GLEAM) undersökning. En undersökning där man såg på himlen på 20 olika radiofrekvenser vilket gav astronomer en oöverträffad radiovågskarta över himlen. 

Data från små radiovågsgalaxer verkar blå vilket innebär att de är ljusare på högre radiofrekvenser. Under det att gamla och döende radiogalaxer visas i rött och är ljusare i de lägre radiofrekvenser.

Det identifierades 554 radiogalaxer. När det tittades på identiska data som tagits  ett år senare blev de förvånade över att det i 123 av dessa strålar studsade runt i skilda ljusstyrkor och verkade flimra. Detta lämnade oss (Dr Natasha Hurley-Walker (Curtin / ICRAR) och GLEAM Team, CC BY-NC)  med ett pussel där vi antar att data pekar på att ljus och strålning studsar ner i skilda små svarta hål vilket ger denna effekt.

Bild pixabay.com. Vad finns däruppe egentligen och varför. ”Jag vill veta”.

Saturnus måne Rhea

 

Hydrazin är en färglös, rykande, hygroskopisk vätska med ammoniaklukt med molekylformeln N2H4. Den är blandbar med vatten i alla proportioner. Hydrazin är mycket energirikt (ΔHf0 12,1 kcal/mol) och används som bränsle i rymdraketer. Ren hydrazin kan självantända,

Rhea är näst störst av Saturnus 82 månar. Rheas yta består av vatten och is och tros under denna ha en stenkärna av storlek av 1/3 av månens volym. Precis som Jordens måne är alltid samma sida av Rhea vänd mot Saturnus (obs Jordens måne mot solen).

I en ny rapport i Science Advances har Mark Elowitz och ett team andra forskare i fysikaliska vetenskaper, optisk fysik, planetarisk vetenskap och strålningsforskning i USA, Storbritannien, Indien, och Taiwan presenterat den första analysen av långvågigt ultraviolett reflektorspektra av regioner på  Rhea. Uppgifter som samlats in av Cassinis instrument där ultraviolettbildåtergivning undersökts i spektrografi nu.

Cassini-Huygens var ett forskningsprojekt som bestod av rymdsonden Cassini och landaren Huygens vilka skickades till planeten Saturnus och dess månar i första hand Titan. Bakom projektet stod NASA, ESA och det italienska rymdorganet Agenzia Spaziale Italiana (ASI). Uppdragets längd var mellan 1997 då den sköts upp och tills kontakten med farkosten bröts den 15 september 2017.

De visades genom spektrografi att det på Rhea fanns  hydrazin monohydrat eller att detta var den mest rimliga kandidaten att förklara funktionen eller absorptionen vid 184 nm. Hydrazin var också ett drivmedel i Cassinis propellrar men då denna insamlingen av data gjordes var inte dessa igång vid överflygningen över isen gjordes och därför antogs signalen vara hydrazin från annan källa.

Forskarna beskriver hur hydrazinmonohydrat kan uppkomma kemiskt på isiga ytor. Ytan på Rhea har stora kratrar såsom stora nedslagskratrar i nord-sydlig riktning. Yttemperaturen på Rhea skiftar mellan ca 150 till 200 C. Hypotesen är att det existerar en källa av koltetraklorid (CCl4) på Rhea och ett färskt lager av vatten-is som har sitt ursprung från Saturnus E-ring. UV-refrestansspektroskoptekniken var  känslig i de övre mikrometrarna vilket gjorde det möjligt för forskarna att upptäcka ett lager av klormetanföreningar under vattenisdepositionerna på Rhea.

Det var dock fortfarande svårt att förklara förekomsten av klorföreningar via kemiska vägar på Rhea eftersom deras ursprung krävde förekomsten av ett inre havsskikt eller exogen leverans av mikrometeoroider eller asteroider som innehåller klor. Även Saturnus månar Titan och Dione antas ha samma uppbyggnad i isen.

Jag (min anm.) är tveksam till resonemanget. Visst har det upptäckts hydrazin men jag anser att detta kommer från raketbränslet. Säkert har de rätt i att propellrarna var avstängda vid överflygning av isytan och inget bränsle då kom ur farkosten. Men bränsleföreningar av detsamma kan ha följt med sedan tidigare som ett tunt moln eller tunt mindre molekylmoln och stört mätningarna eller förfalskat dem. Vi ska komma ihåg att detta är rymden där inga vindar finns som rör bort föroreningar.

 

Bild från vikipedia på Rhea.