Ny Marsbil testas och ska rulla på Mars under 2021

Mars 2020 är namnet på ett rymduppdrag som består i att en robot ska landsättas på Mars. Uppdraget ingår i NASA:s Mars Exploration Program. Uppskjutningen beräknas ske under 2020.


Roboten är avsedd att undersöka en astrobiologiskt relevant gammal miljö på Mars och dennas geologiska processer och historia, inklusive bedömningen av om det funnits tidigare liv på Mars och bevarande av biosignaturer inom tillgängligt geologiskt material.



Mars 2020 rover har gjort sin första provkörning vilket är en betydande milstolpe i förberedelserna för färden.


I en ny video från NASA: s Jet Propulsion Laboratory (JPL) visas Rover rullande framåt och bakåt  och vridande  runt i en cirkel för första gången vilket skedde i december 2019.



NASA-ingenjörer testade Rovers körförmåga i mer än tio timmar enligt ett uttalande från rymdorganisationen. Se  film på dess testkörning. 



Mars 2020 Rover är planerad att skjutas upp i juli eller augusti 2020. Landningen på Mars sker då under februari 2021 därefter kommer den att börja sitt sökande efter tecken på beboeliga miljöer och bevis på tidigare mikrobiellt liv. 


Rover kommer också att samla in prover och studera Mars klimat och geologi. Mars 2020 rover är utrustad med högupplöst, wide-fält-of-view färgkameror och navigationskameror plus en extra dator "hjärna" för bearbetning av bilder och kartkonstruktion inklusive automatisk navigeringsprogramvara.


 Dessa funktioner sammantaget gör det möjligt för Rover att köra i genomsnitt 200 meter per Marsdag och ta eget beslut om var den ska köra utan påverkan från Jorden vilket dess föregångare av rymdbilar hela tiden fick genom fjärrstyrning. 


Bild en illustration från vikipedia på hur marsbilen som det handlar om ovan kan se ut under arbete på Mars när den kommer dit under 2021.

Valgalaxen (NGC4631) är omsluten av band av magnetism. Varför, hur när?

NGC 4631 (valgalaxen) finns 25 000 000 ljusår bort från jorden i stjärnbilden Jakthundarna. Den är 80 000 ljusår rakt över och har en liten följeslagare dvärggalaxen NGC 4627. 


I en nytagen bild på Valgalaxen visas repliknande magnetiska glödtrådar som sträcker sig över och under galaxens skiva. Glödtrådarna dyker upp i grönt och blått på bilden och når långt in i galaxens Gloria av gas och stoft. De gröna glödtrådarna har ett magnetfält som pekar bort från jorden medan de blå har ett fält som pekar mot oss.



Galaxens stjärndisk kan även ses från jorden och då i  rosa sken. Forskarna bakom bilden försöker förstå hur galaxens magnetiska struktur fungerar, enligt ett uttalande som släpptes med bilden. De skulle vilja veta hur vanliga dessa typer av magnetiska fält är i galaktiska glorior och vilka former fälten tar och varför.


Att studera sådana magnetfält kan också hjälpa astronomer att förstå hur galaxer utvecklar magnetfält och om flytande rörelser i en galax som forskarna kallar Dynamo-effekten genererar magnetfält. 


Observationerna i detta fall gjordes med Karl G. Jansky Very Large array, ett teleskop som drivs av National Radio Astronomy Observatory (NRAO).


 Richard Henriksen, en astrofysiker vid Queen ' s University i Kanada, sade i ett NRAO uttalande. ”NGC 4631 är ganska bra att studera,. Vår Dynamo-modell visar produktion  av spiralformade magnetfält i Halo som en fortsättning på de normala spiralarmarna i galaxens skiva."


Bild på ovanstående galax från vikipedia.

Stor meteorkrater hittad i nordöstra Kina

Kinesiska forskare vid Guangzhou Institute of Geochemistry under the Chinese Academy of Sciences har upptäckt en krater från ett meteornedslag för ca 10000 år sedan. Nedslaget har en diameter av 1850 meter och ett djup på 150 meter och finns i Yilan County i nordöstra Heilongjiang-provinsen i sydvästra Kinas i Lesser Khingan bergen.


 Den skålformade nedslagskratern är välbevarad enbart en tredjedel av kanterna är borta. Gropen efter nedslaget är till stor del i dag täckt av björk.


Yilans krater vilket är dess namn bildades då den slog ner på krit- och granitberggrund. Men för det exakta datumet för dess nedslag behövs ytterligare studier. Avlagringar i botten av kratern visar att det en gång innan nedslaget skedde fanns en sjö på platsen. Denna försvann vid nedslaget som skedde i denna.


Det finns cirka 190 bekräftade kratrar över hela världen inklusive ovan enligt Earth Impact databas där uppgifter av detta slag finns 


Bild från vikipedia på Världskarta  av kratrarna på jorden från Earth Impact databas uppdaterad i november 2017 (hovra över en krater för att visa detaljer) OBS om detta inte går vid tryck på bilden ovan gå först går in på denna sida vilket är länken till vikipedia. 

Ännu en ny teori om mörk energi har sett dagens ljus

International Journal of Modern physics har publicerat en artikel från IKBFU Physics and Mathematics Institute Artyom Astashenok and the Institute i Kaliningrad där en magisterskrivande student Alexander Teplyakov beskriver en ny teori om mörk energi.


Under lång tid trodde man att rymden var fylld med materia som byggt upp stjärnor, planeter, asteroider, kometer och gas. Men sedan dess har universums accelererande expansion bevisats strida mot tyngdlagen om det bara funnits materia. Tyngdlagen gör att ting dras mot varandra och att gravitationskraften tenderar att bromsa expansionen av universum. Men detta stämmer inte med verkligheten istället sker en ökande expansion av universum.


Därför föddes idén att universum är fyllt inte bara med vanlig materia utan även med "mörk energi", som har speciella egenskaper. Ingen vet vad det är och hur det fungerar, så det heter "Dark Energy" och 70 % av universum består av denna energi. Obs även mörk materia ska finnas enligt teorin (min anm.) men nämns inte här. Kanske (fortfarande min anm.) behövs ingen mörk materia för att förklara universums expansionsökning över tid utan enbart mörk energi.


Artyom Astashenok säger följande i rapporten vilket är en ny idé.


"Den så kallade Casimireffekten (uppkallad efter den holländska fysikern Hendrik Casimir) består i det faktum att två metallplattor placerade i vakuum dras till varandra något som varit känt länge.


 Det är svårt att förstå att så sker då inget i detta vakuum kan förklaras utifrån vanlig materia eller energislag vi kan förklara. Utifrån detta har teorin om mörk energi (okänt energislag) kommit och kanske även mörk materia.


Men enligt kvantteorin dyker partiklar ständigt upp och försvinner vilket ger en mycket liten attraktion (men tillräcklig i detta vakuum) mellan dessa plattor.  Och den nya idén är att detta sker på ungefär samma sätt i rymden. Detta accelererar utvidgningen av universum likt plattorna ovan som dras samman. 


Det behöver inte finnas en okänd form av energi enbart samma effekt som casimireffekten utifrån kvantteorin. Men det finns då en manifestation av universums gränser. Detta innebär naturligtvis inte att universum har ett slut utan att någon form av komplex topologi se beskrivning av begreppet topologi här. 


Du tänka dig en analogi från jorden. När något inte har några gränser men likväl är ändlig. Skillnaden mellan jorden och universum är att i det första fallet har vi att göra med två-dimensionell rymd, och i den andra med tredimensionell.


Svårt (min anm.) ja det tycker jag med. Men mörk energi och mörk materia skulle vara skönt att slippa tänka på och lämna över till feltänk och historien. Jag kan istället tänka mig effekten av det svårförstådda men likväl existerande kvantarna.


Bild  från vikipedia på Universums sammansättning enligt en analys av data från WMAP (Wilkinson Microwave Anisotropy Probe)  

Exoplaneter med en densitet jämförbar med sockervadd.

Kepler 51 är en stjärna 2600 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden svanen. I detta solsystem finns tre intressanta planeter Kepler 51b, Kepler 51 c och Kepler 51 d.  

Dessa planeter har lika låg densitet som sockervadd.  Det är den  lägsta densitet exoplaneter någonsin upptäckts ha. Upptäckten gjordes med hjälp av Hubbleteleskopet.


 De är väldigt bisarra", säger Jessica Libby-Roberts, doktorand vid Department of Astrophysical and Planetary Sciences) at the University of Colorado.

Upptäckten gjordes när forskarna utvecklade nya uppskattningar för trions massa och densitet. Resultatet blev att de har en densitet mindre än 0,1 gram per kubikcentimeter nära nog identiskt med den söta rosa sockervadd som kan köpas på nöjesfält sa Libby-Roberts.


När du föreställer en planet av Jupiters storlek med denna densitet är det verkligen en låg densitet." sade hon.


Forskarnas utgångspunkt vara att se djupare in i atmosfären med hjälp av Hubbleteleskopet in i atmosfären på två av de tre planeterna. Det var då de stötte på problemet atmosfären i dessa var inte transparent. Istället verkade den bestå av ett skikt av något ogenomskinligt.


"Det ökade vår nyfikenhet på vad detta innebar”, säger Libby-Roberts. "Vi förväntade oss att hitta vattenmolekyler men vi kunde inte observera signaturer av någon vattenmolekyl. " Med hjälp av datorsimuleringar mm kom vi fram till att Kepler 51:s planeter mestadels består av väte, helium och att dessa gaser ger dessa världar deras form. Troligen existerar det även metan i detta gashölje. Det är planeter som verkligen kan kallas gasplaneter.


 I den meningen kan exoplaneterna likna Saturnus måne Titan som är omgiven av en liknande smog.


Gruppen upptäckte också att Kepler 51 ' s planeter utger gas i snabb takt. Den innersta av de tre världarna, till exempel, dumpar så mycket över tid att planeten kommer att krympa avsevärt under den närmsta miljard året och förlora hela sin sockervaddliknande gasmassa.


Vi (min anm.) ska komma ihåg att under denna gasmassa finns en fast kärna men hur stor denna är vet vi inte. Även våra gasplaneter i vårt solsystem har en fast inre kärna.

Bild från Vikipedia på sockervadd för att ge en aning om dettas konsistens.

Mystiska ej förstådda rörelser i jordens jonosfär

Nya fynd om utkanten av jordens atmosfär förbryllar forskare.  Ytterkanten av atmosfären vilken finns på en höjd av ungefär 80 till 645 kilometer är full av fysiska fenomen som forskarna bara är i början av att förstå.


I denna jonosfär interagerar laddade partiklar som kommer från solen med den gränsskiktet av jordens atmosfär. Ett  exempel på fenomen här är "Aurora Seashell."

Under en praktikperiod på NASA fotograferade Jennifer Briggs ett arktiskt Aurora (norrsken) som bestod av en konstig spiral. Denna spiral föreslogs bero på en störning i magnetosfären den zon som gränsar till jonosfären.


Briggs och hennes kollegor fann att en region som kallas foreshock  här  
verkade vara det som orsakade Aurora Seashell  snarare än utbrott från solen. Foreshock uppstår där energiska partiklar från solen studsar på jordens magnetfält.

NASA har nu mer data om jonosfären än någonsin tidigare genom de uppdrag som gjorts riktat till regionen under det gångna året (2019).

För mer diskussion om det forskarna förundrar sig över om vad som sker däruppe se här.

Bild från vikipedia på Polarsken (norrsken) är ljus som utsänds från jonosfären där den träffas av energirika partiklar, mest elektroner, från magnetosfären..

På jakt efter universums centrum

Universum har inte existerat i evighet (såvida det inte är cykliskt och föds och dör och har gjort så i evighet min anm.).  Energin i universum kom till som ett varmt och tätt tillstånd och sedan utvidgades den och kyldes ner och expansionen började och sedan dess fortätter denna i accelererande takt (detta enligt BigBangteorin).

En explosion börjar alltid på en viss plats i tid och rum och BigBang ses som en explosion av majoriteten av mänskligheten.


En explosion upptar även initialt en liten men ändlig volym och en explosion expanderar snabbt utåt i alla riktningar begränsad endast av de yttre krafter och barriärer den stöter på. Men en explosion matchar inte vårt universums början enligt ovan explosionstanke.


Universum ser nämligen likadant ut här som det gör några miljoner eller till och med några miljarder ljusår bort. Det har samma densitet, samma energier samma antal galaxer i en given volym av rymden, etc. De objekt som är mycket långt borta rör sig bort från oss i högre hastigheter än de närliggande objekten. Men de verkar inte heller vara i samma ålder som de långsammare närmare objekten. I stället är objekt som finns långt från oss yngre utvecklade i större i antal, och mindre i storlek och massa.

Trots att vi kan se galaxer från oss till avstånd över 30 000 000 000 ljusår bort om vi spårar hur allt rör sig och rekonstruera dessa banor tillbaka i tid till ett gemensamt ursprung ser vi det mest osannolika av utfall. Centrum landar rätt på oss. Det gör det även var vi än skulle befinna os i universum.


Materia och energi exploderade inte i BigBang det expanderade. Ett universum som är fullt av lika mängder grejer överallt med samma genomsnittliga densitet och temperatur måste ha börjat som en  expandering. Det finns en missuppfattning att en expanderande universum kan spåras tillbaka till en enda punkt; Detta är inte sant! Istället kan det extrapoleras tillbaka till en  storlek med vissa egenskaper. Men inte en bestämd storlek eller till en bestämd plats.


Big Bang (min anm.) var en expansion av mycket litet i form av något som inte kunde ses eller fanns i ett ickeexisterande av ingenting. Så kan man se det och så var det men allt är ett ofattbart mysterium likt livet är för oss människor. Vi kan säkert aldrig förstå sanningen i och av tid och rum om nu detta finns.
Det finns inget centrum av universum.


Bild från wikimedia på universum (okänd riktning) med dess stjärnor.