Skenet från stavgalaxen NGC 4731

 

Spiralgalax (stavgalax)NGC 4731 ingår i en stor galaxhop kallad Virgosuperhopen. Från vikipedia ”En utplattad skiva med en diameter på cirka 100–200 miljoner ljusår som går genom Ursa Major-hopen i stjärnbilden Stora björn(stora karlavagnen) och med de ingående galaxhoparna och galaxerna starkt koncentrerade kring Virgohopen i stjärnbilden Jungfrun. Galaxhoparnas medelavstånd till centrum är cirka 70 miljoner ljusår. Den lokala galaxhop där även Vintergatan ingår ligger på ungefär detta avstånd i ena kanten av superhopen.

Den totala massan av superhopen är i storleksordningen 1015 gånger solens massa och den innehåller ungefär 100 galaxhopar med totalt cirka 10 000 galaxer”  

Bilden är tagen av NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble och visar spiralgalax NGC 4731. Galaxen  finns i stjärnbilden Jungfrun 43 miljoner ljusår från jorden. Till ovan detaljerade bild användes data som samlats in från sex olika filter. Överflödet av färger illustrerar galaxens böljande gasmoln, mörka stoftband, ljusrosa stjärnbildningsområden och den långa, glödande stavformen med släpande armar.

Den synliga stavstrukturen är ett resultat av att stjärnornas och gasens banor i galaxen är i linje med varandra och bildar ett tätt område som enskilda stjärnor rör sig in och ut ur över tid. Detta är samma process som upprätthåller andra galaxers spiralarmar, men däremot något annorlunda för stavar: spiralgalaxer verkar bilda stavform i centrum när de åldras vilket hjälper till att förklara det stora antalet stavgalaxer vi ser idag, Bortom staven sträcker sig NGC 4731:s spiralarmar långt bortom gränserna för denna närbelägna Hubble-vy. Astronomer tror att galaxens långsträckta armar (istället för spiralformation)  är resultatet av gravitationens växelverkan med andra närliggande galaxer i Virgohopen.

Bilden är tagen av rymdteleskopet Hubble och avslöjar detaljer i stavarna i spiralgalaxen NGC 4731.

ESA/Hubble och NASA, D. Thilker ESA/Hubble och NASA, D. Thilker

Stjärnbildningseffekt vid kollisioner mellan dvärggalaxer

 

Påverkan av närliggande galaxer, inklusive kollisioner och tidvatteninteraktioner har studerats ingående. Det har konstaterats att sammanslagningar mellan massiva galaxer kan förändra galaxers morfologi, förbättra stjärnbildnings hastighet och mängd och utlösa supernovor.

På grund av dvärggalaxernas svaga gravitationspotential påverkas deras stjärnbildning och densitet lättare av kollisioner och stjärnors negativa påverkan. Begränsningar av möjliga  observationer har dock resulterat i mindre forskning om sammansmältande dvärggalaxer.

Med hjälp av data från Next Generation Virgo ClusterSurvey-projektet analyserade ZHANG Lanyue från Yunnan-observatorierna vid den kinesiska vetenskapsakademin och hennes medarbetare tidvattensvansarna vid dvärggalaxen VCC322 som kom till genom en sammanslagning med en annan galax. Forskarna bestämde metalliciteten och stjärnåldern hos tidvattensvansarna baserat på färg och en  stjärnpopulationsmodell.

Baserat på spektraldata som passar in i stjärnpopulationsinformation och stjärnbildningshastighet fann forskarna att VCC322 nyligen hade upplevt stjärnbildning i  låg mängd. Genom att jämföra VCC322 med andra stjärnbildande dvärggalaxer i Virgohopen och med sammanslagning av dvärggalaxer i termer av neutral vätemassa och stjärnbildningshastighet, identifierades  en hämning av  stjärnbildning i dessa galaxer.

Dessutom, genom att jämföra emissionslinjeflödesförhållandena erhållna från spektraldata, föreslog forskarna att chocker som genereras av fusioner/interaktioner fanns i VCC322, vilket resulterat i uppvärmning av  gasen och därmed hämmat stjärnbildning.

Studien är publicerad i The Astrophysical Journal.

Bild Wikimedia, galaxpar, känt av astronomer som II ZW 96, som finns ungefär 500 miljoner ljusår från jorden och  i stjärnbilden Delfinen. De två galaxerna håller på att smälta samman och har därför en kaotisk, störd form i bilden. Kan ses som illustration till inlägget ovan. Bild tagen av NASA/ESA/CSA James Webb Space Telescope.

En mystisk molekyl verkar finnas i Uranus och Neptunus inre.

 

Uranus och Neptunus magnetfält är inte lika lätta att förstå som Jupiters, Saturnus eller Jordens. I jordens inre producerar cirkulationen av den elektroniskt ledande flytande järn-nickellegeringen magnetism. Djupt inne i Jupiter och Saturnus verkar väte pressas in i ett metalliskt tillstånd och ge upphov till magnetfält på ungefär samma vis.

Däremot antas Uranus och Neptunus magnetfält härröra från cirkulationen av joniskt ledande medier, där de ingående jonerna själva är laddningsbärare snarare än bara en stödstruktur som möjliggör flöde av elektroner. Om planetforskare visste exakt vilka joner och i vilka proportioner som är inblandade skulle de kanske kunna lista ut varför isjättarnas magnetosfärer är så udda: feljusterade med planeternas rotationsriktning och förskjutna från deras fysiska centrum.

Skoltech-professorn Artem R. Oganov är medförfattare till en artikel om fenomenet. Han beskriver hur jonisk och elektronisk ledningsförmåga skiljer sig åt och var den nyligen förutspådda jonen passar in i detta: "Vätet som omger Jupiters steniga kärna vid dessa förhållanden är en flytande metall: Den kan flöda, på samma sätt som smält järn i jordens inre flyter och dess elektriska ledningsförmåga beror på de fria elektronerna och väteatomer som pressas samman. I  Uranus beskriver Oganov att vätejonerna själva – det vill säga protoner – är de fria laddningsbärarna. Inte nödvändigtvis som fristående H+-joner, men kanske i form av hydronium H3O+, ammonium NH4+ och en rad andra joner. Studien lägger till ytterligare en möjlighet, H4O2+-jonen, som extremt intressant  här.

Skoltech-forskare och deras kinesiska kollegor har fastställt de förhållanden som möjliggör existensen av en mycket märklig jon. Den kallas aquodiium och kan förstås som en vanlig neutral vattenmolekyl innehållande  två extra protoner vilket resulterar i en dubbel positiv nettoladdning. Forskarlaget föreslår att jonen kan vara stabil i det inre av isjättarna Uranus och Neptunus och att den i så fall måste spela en roll i den mekanism som ger upphov till dessa planeters magnetfält. 

Teamet använde avancerade beräkningsverktyg i studien för att förutsäga vad som händer med fluorvätesyra och vatten under extrema förhållanden. Resultatet: Givet ett tryck på cirka 1,5 miljoner atmosfärer och en temperatur runt 3 000 grader Celsius dyker välseparerad aquodiium H4O2+-joner upp i datasimuleringen.

Forskarna tror att deras nyupptäckta jon borde spela en viktig roll för beteendet och egenskaperna hos vattenbaserade medier, särskilt de som är under tryck och innehåller syra. Detta motsvarar ungefär förhållandena på Uranus och Neptunus, där ett oerhört djupt liggande flytande vattenhav producerar extremt högt tryck och en viss mängd syra kan också förväntas där. Om så är fallet kommer aquodiiumjoner att bildas och genom att dess joner finns i havets cirkulation kommer de att bidra till dessa planeters magnetfält och andra egenskaper på ett sätt som skiljer sig från andra joners. Kanske kan aquodiium till och med bilda ännu okända mineraler under dessa extrema förhållanden. Aquodiium h kan konceptualiseras som en vanlig neutral vattenmolekyl med ytterligare två protoner fastsatta på den,

Studien publicerades i Physical Review B. 

Bild vikipedia. Uranus, bild tagen av Voyager 2.

De kanske avlägsnaste galaxerna

 

Ett internationellt team av astronomer tillkännagav i dagarna upptäckten av de två tidigaste och mest avlägsna galaxerna som någonsin setts, daterade till bara 300 miljoner år efter Big Bang. Dessa resultat fann man med hjälp av NASA:s James Webb Space Telescope (JWST) och markerar en viktig milstolpe i studiet av det unga universum.

Upptäckterna gjordes av JWST Advanced Deep Extragalactic Survey (JADES) teamet. Daniel Eisenstein verksam vid Centrum för astrofysik | Harvard & Smithsonian (CfA) är en av ledarna för JADES och huvudforskare för det observationsprogram som avslöjade dessa galaxer. Ben Johnson och Phillip Cargile, båda forskare vid CfA, och Zihao Wu, doktorand vid Harvard vid CfA, spelade också viktiga roller av upptäckten.

På grund av universums expansion sträcker sig ljuset från avlägsna galaxer till längre våglängder under sin färd mot oss. Denna effekt är så extrem för dessa två galaxer att deras ultravioletta ljus förskjuts till infraröda våglängder något enbart JWST kan se. Eftersom ljuset tar tid att färdas kan man se mer avlägsna galaxer som de såg ut för mycket länge sedan.

De två stora galaxerna kallas JADES-GS-z14-0 och JADES-GS-z14-1. Den förstnämnda är den avlägsnaste av de två. Förutom att vara den nya distansrekordhållaren är JADES-GS-z14-0 anmärkningsvärd i sin storlek och ljusstarkhet. "Galaxens storlek visar tydligt att det mesta av ljuset kommer från ett stort antal unga stjärnor", beskriver Eisenstein, professor vid Harvard och ordförande för astronomiinstitutionen, "snarare än material som faller ner i ett supermassivt svart hål i galaxens centrum---."

Bild NASA, ESA, CSA, STScI, Brant Robertson (UC Santa Cruz), Ben Johnson (CfA), Sandro Tacchella (Cambridge), Phill Cargile (CfA)

Måne blev månar runt asteroiden Dinkinesh

 

Dinkinesh är en asteroid i asteroidbältet som ligger mellan Mars och Jupiter ”som tills nu med en bekräftad måne”. När NASA:s rymdfarkost Lucy flög förbi sitt första officiella mål asteroiden Dinkinesh ("Dinky") i november 2023 upptäcktes att asteroiden inte var ensam. En satellitasteroid (måne) hittades som döptes till "Selam", sågs kretsade kring Dinky. När Lucy skickade data tillbaka till jorden som nu ytterliga analyserats upptäckte forskarna något överraskande: Selam var inte ensam måne utan en dubbelmåne. Det var två månar som var på väg att sammanslås.

Lucy-teamet som inkluderade Jessica Sunshine, professor i astronomi och geologi vid University of Maryland, beskrev det oväntade fyndet i en artikel som publicerades i tidskriften Nature den 29 maj 2024. Forskarna noterade att det ovanliga systemet utmanar befintliga teorier om hur asteroider och andra himlakroppar bildats över tid och ger  insikt i både Dinkys och Selams inre struktur, dynamik och evolutionära historia.

"Det finns mycket mer komplexitet i dessa små kroppar än vi ursprungligen trodde", beskriver Sunshine en av författarna till artikeln. – Med de ytterligare observationer som rymdsonden gjorde kunde vi bättre analysera egenskaper som Dinkys rotationshastighet och Selams omloppsbana. Vi har också en bättre förståelse för vilka material de kan bestå av vilket tar oss ett steg närmare att lära oss hur stenplaneter skapas.

Artikeln "The Discovery of a Contact-Binary Satellite of the Asteroid (152830) Dinkinesh by the Lucy Mission" publicerades i Nature den 29 maj 2024.

Bild https://cmns.umd.edu/   Panelerna a, b och c visar stereografiska bildpar av asteroiden Dinkinesh som togs av NASA:s rymdfarkost Lucys L'LORRI-instrument under minuterna runt den närmaste inflygningen den 1 november 2023. De gula och rosa prickarna indikerar tråget respektive åsen. Dessa bilder har bearbetats för att förbättra kontrasten. Panel d visar en sidovy av Dinkinesh och dess måne Selam tagna några minuter efter att sonden var som närmast. Upphovsman: NASA/SwRI/Johns Hopkins APL/NOIRLab.

Stjärnan 40 Eridani A visar upp en spökplanet

 

Även  de forskare som gjorde den ursprungliga, upptäckten av exoplaneten HD 26965 b antog att den fanns där runt sin sol HD 26965I (49 Eridane) som finns i ett trippelstjärnsystem i riktning mot norra delen av stjärnbilden Eridanus. – HD 26965 b jämfördes med den  fiktiva Vulcan i Star Trek 

Men det varnades dock för att det kunde visa sig vara stjärnskakningar som man misstog för en planet. De rapporterade om bevis för en "superjord" – större än jorden, mindre än Neptunus som kretsade i en 42 dagar lång omloppsbana runt en solliknande stjärna cirka 16 ljusår bort. Men en ny analys där man använt radialhastighetsmätningar med hög precision något som  inte var tillgängligt 2018 då planeten först upptäcktes bekräftar att försiktigheten i uttalandet om den möjliga planetens existens var befogad.

De dåliga nyheterna för Star Trek-fans kommer från ett instrument som kallas NEID, ett nytt tillskott till komplexet av teleskop vid Kitt Peak National Observatory. 

NEID, liksom ytterligare radialhastighetsinstrument, förlitar sig på "Doppler"-effekten: förskjutningar i ljusspektrumet hos en stjärna som avslöjar dess vinglande rörelser. I det här fallet avslöjade en analys av den förmodade planetsignalen vid olika våglängder av ljus, som sänds ut från olika nivåer av stjärnans yttre skal eller fotosfär, signifikanta skillnader mellan individuella våglängdsmätningar – deras dopplerförskjutningar – och den totala signalen när de alla kombinerades. Det betyder med all sannolikhet att planetsignalen egentligen är flimret från något på stjärnans yta som sammanfaller med en 42-dagars rotation – kanske upprörning av varmare och kallare lager under stjärnans yta, så kallad konvektion i kombination med egenskaper på stjälva stjärnytan som solfläckar och "plages", ljusa, aktiva områden. Båda kan ändra en stjärnas radialhastighetssignaler.

Även om den nya upptäckten, åtminstone för tillfället, berövar stjärnan 40 Eridani A dess planet Vulcan är nyheterna inte bara dåliga. Demonstrationen av sådana finjusterade radialhastighetsmätningar ger löfte om att göra mer trovärdiga observationer mellan verkliga planeter och skakningar och skrammel på avlägsna stjärnors ytor.

Ett forskarlag lett av astronomen Abigail Burrows vid Dartmouth College, och tidigare vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory, publicerade en artikel som beskriver det nya resultatet, "The death of Vulcan: NEID reveal the planet candidate orbiting HD 26965 is stellar activity," i The Astronomical Journal i maj 2024 (Obs: HD 26965 är en alternativ beteckning för stjärnan, 40 Eridani A.)

Bild https://science.nasa.gov/ Illustartörs koncept av den tidigare föreslagna möjligt existerande planet, HD 26965 b – ofta jämförd med den fiktiva "Vulcan" i Star Trek-universumet. Upphovsman: JPL-Caltech

Rossbyvågor på solen

 

Bild vikipedia. Rossbyvågor i jetströmmen över jorden.

En Rossbyvåg eller planetarisk våg är en storskalig våg mellan två nästan parallella skikt som ligger nästan vinkelräta mot en rotationsaxel. Rossbyvågor uppträder i jordens atmosfär och i haven där de bildas genom Corioliseffektens variationer på olika latituder. 

Deras längd kan uppgå till omkring 5–10 000 kilometer. Rossbyvågor i atmosfären beskrevs och förklarades första gången 1939 av meterolog  Carl-Gustaf Rossby.

Även om solen är den bäst och mest undersökta stjärnan har många frågor om dess fysik ännu inte klarlagts. Ex de rytmiska fluktuationerna i solaktiviteten. Den mest kända av dessa är att solen i genomsnitt når ett strålningsmaximum vart elfte år (den så kallade solfläckscykeln). Denna aktivitetscykel uppstår eftersom solens magnetfält förändras i periodcykler och då vänder polariteten. Detta är i sig inte ovanligt för en stjärna – om det inte vore för det faktum att solens är anmärkningsvärt stabil.

Solfläckscykeln överlagras av andra, mindre uppenbara fluktuationer av aktivitet som sträcker sig från några hundra dagar till flera hundra år var och en uppkallad efter sin upptäckare. Även om det redan har gjorts försök att förklara dessa cykler genom ex  matematiska beräkningar finns det fortfarande ingen heltäckande fysikalisk modell som förstår fenomenet helt.  Under några år har Dr. Frank Stefani från HZDR:s Institute of Fluid Dynamics varit en förespråkare för "planethypotesen" eftersom det är tydligt att planeternas gravitation utövar en tidvatteneffekt på solen, liknande den månen gör på jorden. Denna effekt på solen är starkast vart 11,07:e år: när de tre planeterna Venus, jorden och Jupiter ligger i linje med solen i en särskilt markant linje, jämförbar med  vårfloden på jorden vid nymåne eller fullmåne. Detta sammanfaller på ett iögonfallande sätt med solfläckscykeln.

Solens magnetfält bildas av komplexa rörelser av det elektriskt ledande plasmat inuti solen. Detta kan jämföras med en stor dynamo som genererar en cirka 11-årig aktivitetscykel där planeternas inflytande ingriper i dynamons funktion vilket upprepade gånger ger den en liten knuff och därmed är anledningen till den ovanligt stabila 11,07-årsrytmen på solen, förklarar Stefani.

För flera år sedan upptäckte han och hans kollegor starka bevis av en regelbunden process av detta slag i tillgänglig observationsdata. De kunde också korrelera olika solcykler med planeternas rörelser med hjälp av matematiska metoder. Till en början kunde dock sambandet inte förklaras helt fysiskt. 

"Nu har vi hittat den bakomliggande fysikaliska mekanismen. Vi vet hur mycket energi som krävs för att synkronisera dynamon och vi vet att denna energi kan överföras till solen av så kallade Rossbyvågor. Det fina är att vi nu inte bara kan förklara solfläckscykeln och längre solcykler utan också de kortare Rieger-cyklerna som vi inte ens hade tänkt på tidigare", beskriver Stefani. 

Rossbyvågor är på solen virvelformade strömmar som liknar de storskaliga vågrörelserna i jordens atmosfär som styr hög- och lågtryckssystem. Forskarna räknade ut att tidvattenkrafterna under vårfloden på två av de tre planeterna Venus, Jorden och Jupiter hade exakt rätt egenskaper för att aktivera Rossbyvågorna – en insikt med många konsekvenser: först och främst uppnår dessa Rossbyvågor då tillräckligt höga hastigheter för att ge soldynamon den nödvändiga drivkraften; För det andra inträffar detta var 118:e, 193:e och 299:e dag i enlighet med Riegercyklerna som har observerats på solen. Och för det tredje kan alla ytterligare solcykler beräknas på denna grund.

Alla cykler förklaras av en enda modell