Många människor är starka i sin tro på sina egna möjligheter. Men minst lika många är det inte.
Vad beror denna skillnad på? Är den viktig för människan som social varelse?
Jag påstår det. Om alla vore lika självsäkra, hade upparbetade kontakter, likasinnade familjer genom generationer skulle alla våga och lyckas med att starta företag eller projekt och kunna leva på detta, men då påstår jag att civilisationen skulle krascha.
Varför? Är det inte detta man försöker uppfostra barn till i dag att våga ta för sig och satsa på sig själva?
Jo. Men om alla skulle lyckas, vilket är omöjligt, skulle vi inte ha ex hushållsnära tjänster. Bara arbetsgivare som önskade anställa människor till detta som ingen vill arbeta med som anställd. Alla skulle vilja vara sin egen arbetsgivare.
Samma sak med alla andra arbeten ingen önskade vara underställd. Vi hade genom historien aldrig haft en arbetarstam om vi inte tvingat människor med våld och svält, sorterat ut dem som mindre värda eller byggt klassamhället. För att kunna detta måste många programmeras som mindre värda.
NU fick vi det och med detta en civilisation av konsumtionslag. Därför påstår jag att de som inget självförtroende har behövs lika mycket som motsatsen.. Det är hårt och oempatiskt att påstå detta men människan som social varelse har behov av både ledare och underställda som är underkuvade för att samhället ska fungera.
Svaret på frågan i rubriken blir därmed ett nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar