Bild https://www.stsci.edu/
några av Uranus månar
De fyra månarna i denna studie var Uranus månar
Ariel, Umbriel, Titania och Oberon vilka tidvis är låsta till Uranus och då alltid har samma sida mot eller från planeten (likt vår måne har konstant). Den sida av månen som är vänd mot Uranus färdriktning kallas det ledande halvklotet, medan den andra sidan (nattsidan)
kallas det efterföljande halvklotet. Tanken med studien var i utgångsläget att
laddade partiklar som fångats längs magnetfältslinjerna i första hand träffade
varje månes bakre sida vilket skulle göra det halvklotet mörkare.
"Uranus är annorlunda så det har alltid varit
osäkert hur mycket magnetfältet faktiskt interagerar med sina satelliter",
förklarar forskaren Richard Cartwright vid Johns Hopkins University's Applied
Physics Laboratory. "Till att börja med lutar Uranus 98 grader i
förhållande till ekliptikan.”
Det innebär att Uranus är dramatiskt tippad i
förhållande till de andra planeternas omloppsplan i solsystemet. Den färdas mycket långsamt runt solen
på sidan sp den fullbordar sin 84 år långa omloppsbana. En magnetosfär är ett område som omger en himlakropp där
partiklar med en elektrisk laddning påverkas av det astronomiska objektets
magnetfält.
I synnerhet förutspådde teamet att baserat på
interaktioner med Uranus magnetosfär, skulle (dagsidan som det kallas för vår måne) dessa tidvattenlåsta
månar, som alltid är vända i samma riktning som de kretsar runt planeten, vara
ljusare än de "släpande" sidorna (nattsidan),
som alltid är vänd bort. Detta skulle bero på att strålningen förmörkas av
laddade partiklar som elektroner som är fångade i Uranus magnetosfär.
Istället fann man med hjälp av Hubbleteleskopet inga
bevis för mörkning på månarnas bakre sidor och tydliga bevis för mörkning av de
främre sidorna av de yttre månarna. Detta överraskade teamet och tyder på att
Uranus magnetosfär kanske inte interagerar så mycket med sina stora månar
vilket motsäger befintliga data som samlats in över kortvågiga infraröda
våglängder.
Baserat på dessa fynd misstänker Cartwright och hans
team att Uranus magnetosfär kan vara ganska lugn eller att den kan vara mer
komplicerad än man tidigare ansett. Kanske sker interaktion mellan Uranus
månar och magnetosfären, men av någon anledning orsakar det inte asymmetri i de
främre och bakre halvkloten som forskarna misstänkt.
Svaret finns ännu inte utan kommer att kräva ytterligare undersökning av
Uranus, dess magnetosfär och dess månar. Framtida kompletterande data från
NASA:s James Webb Space Telescope kommer att bidra till att ge en mer
omfattande förståelse av Uranus satellitsystem och dess interaktioner med
Uranus magnetosfär.
