John Austin (1911-1960) , kollega till Ryle, och professor i moralfilosofi i Oxford med tankar om det han kallade performativa satser. Vad dessa innebär tar vi ett exempel på.
Det är en sats som beskriver vad vi gör och då i betydelsen en språklig handling.
Ett exempel som ofta tas fram när Austins tanke förklaras är följande. När jag säger att jag lovar att hjälpa dig då påstår jag absolut ingenting. Jag har inget sagt, varken någon sanning eller någon lögn. Det enda jag sagt är: Jag lovar. Jag har endast gett ett löfte om hjälp och förbundit mig att göra något.
För att det ska bli ett löfte är förutsättningen att det ges under vissa omständigheter.
Det måste ges till en person som är inom hörhåll. Det jag lovar måste vara något personen önskar att få gjort och självklart ska jag även ha möjlighet att göra det.
Om dessa villkor inte är uppfyllda har jag misslyckats med löftesgivandet. Men misslyckandet är något helt annat än att komma med ett falskt påstående.
Sedan tar Austin upp konstativa satser. Skillnaden mellan performativa och konstativa satser är följande. En performativ sats lyder exempelvis: Jag lovar att hjälpa dig.
En konstativ sats lyder: Jag kommer att hjälpa dig.
Detta kan se ut som ett sant eller falskt påstående. Men går även att ses som ett löfte.
Av den anledningen börjar Austin istället att tala om lokutionära handlingar respektive illokutionära handlingar. Lokutionära handlingar innebär yttranden som består av att yttra vissa ord eller satser som har en viss betydelse och referens.
Illokutionära däremot har en viss kraft bakom sig. Att lova något, slå vad om något etc. är sådana handlingar.
Ja det var lite att tänka på.
Nu något annat att tänka vidare inom.
Vad som är falskt eller riktigt kan alltid diskuteras. Människan är lättlurad och det den vill tro på tror den på vad än logiken visar. Det finns många myter som ses som sanna.
Många skapas fortfarande den dag som idag är.
http://www.nyteknik.se/nyheter/teknikprylar/prylar/article376420.ece
Här läser man ett exempel på en myt som många verkar tro på.
Det är en sats som beskriver vad vi gör och då i betydelsen en språklig handling.
Ett exempel som ofta tas fram när Austins tanke förklaras är följande. När jag säger att jag lovar att hjälpa dig då påstår jag absolut ingenting. Jag har inget sagt, varken någon sanning eller någon lögn. Det enda jag sagt är: Jag lovar. Jag har endast gett ett löfte om hjälp och förbundit mig att göra något.
För att det ska bli ett löfte är förutsättningen att det ges under vissa omständigheter.
Det måste ges till en person som är inom hörhåll. Det jag lovar måste vara något personen önskar att få gjort och självklart ska jag även ha möjlighet att göra det.
Om dessa villkor inte är uppfyllda har jag misslyckats med löftesgivandet. Men misslyckandet är något helt annat än att komma med ett falskt påstående.
Sedan tar Austin upp konstativa satser. Skillnaden mellan performativa och konstativa satser är följande. En performativ sats lyder exempelvis: Jag lovar att hjälpa dig.
En konstativ sats lyder: Jag kommer att hjälpa dig.
Detta kan se ut som ett sant eller falskt påstående. Men går även att ses som ett löfte.
Av den anledningen börjar Austin istället att tala om lokutionära handlingar respektive illokutionära handlingar. Lokutionära handlingar innebär yttranden som består av att yttra vissa ord eller satser som har en viss betydelse och referens.
Illokutionära däremot har en viss kraft bakom sig. Att lova något, slå vad om något etc. är sådana handlingar.
Ja det var lite att tänka på.
Nu något annat att tänka vidare inom.
Vad som är falskt eller riktigt kan alltid diskuteras. Människan är lättlurad och det den vill tro på tror den på vad än logiken visar. Det finns många myter som ses som sanna.
Många skapas fortfarande den dag som idag är.
http://www.nyteknik.se/nyheter/teknikprylar/prylar/article376420.ece
Här läser man ett exempel på en myt som många verkar tro på.
