När mörkret och kylan rått i två år på Jorden började människan och andra däggdjur efterhand att ta över Jorden

Det är 66 miljoner år sedan det hände. En asteroid slog ner och dödade den djurvärld av dinosaurier vilka funnits i miljoner år.

En svår tid uppstod efter detta då de kommande två årens atmosfär var full av aska efter händelsen då stora bränder rasat efter nedslaget. Elden dödade stora mängder av djur och växtlivet. Bränder  spreds över hela kontinenter. Mat blev en bristvara då inget kunde gro och djur dog ut av svält. Solen sågs inte då allt var skymt av askan och säkert var atmosfären så bemängd av denna att många kvävdes. Världens klimat blev kyligare.

Tre av fyra djurarter överlevde inte. Men vissa insekter och ex däggdjur överlevde och den djurvärld vi senare ser som vår värld började efterhand som luftens askmängd minskade att uppkomma då dess forna fiender dött ut.

 Det var mörkt i två år efter brändernas utslocknande. Aska i marken och atmosfären blev följden och växter kunde inte leva utan fick ligga som frö i jorden tills solens strålar kunde få fotosyntesen att ta fart igen.

En mardrömstid för livet blev det. Mardrömsåren kan i vår tid komma igen om en stor meteor slår ner igen. Kanske vi bättre kan släcka bränderna som då uppstår men askan kan säkert göra livet problemfyllt. Andra scenarier med mindre men ändå problemfylld aska i atmosfären har vi upplevt för bara några år sedan då en vulkan på Island förlamade flygtrafiken i Norden.

Detta kan hända igen. Vulkanutbrott av stora format vilket ger atmosfär i aska och kyla och får odlingar att kollapsa och luften svår och hälsofarlig att andas. 

Phoencid meteorregn sågs och namngavs 1956 men har inte setts sedan dess. Vart tog det vägen?

Meteorsvärmen sågs av den första japanska antarktisexpeditionen den 5 december 1956 i Indiska oceanen. Men svärmen har aldrig setts sedan dess till forskares överraskning.

Japanska forskare tror idag att gåtan är löst och har samband med kometen Blanpain upptäckt 1819. Den sågs sedan aldrig förrän ovanstående forskare upptäckte en liten kropp 2003 på samma bana som denna komet hade 1819.

Gas och stoff bestod den lilla kometen av egentligen borde den ses som en   asteroid och nu antas det att det är sönderdelning av denna som 1819 sågs som ovanstående komet innan dess större nedbrytning i småsten skedde.

Meteorsvärmen vilken sågs 1956 bör därför vara rester av den sönderfallande kometen Blanpain. För varje passage blir den därför allt mindre och svårare att upptäcka då dess sönderfall fortsatt och 1956 var det mest rester som sågs i det meteorregn vilket då sågs. 

Idag och sedan 1956 är resterna av småsten så litet att skuren inte längre existerar enbart en liten och krympande (kropp kanske) består. Något kallat meteorregn av 1956 års syn existerar inte. Ev kan enstaka småsten fortfarande komma från detta men knappast mer.

Detta bör vara förklaringen till det förlorade meteorregnet från ovan som aldrig mer sågs 1956 därute i Indiska oceanen.

Det är 100 miljoner år sedan Antarktis var isfri och en varm kontinent. Men under ytan.......

För 100 miljoner år sedan var en superkontinent den största landytan på Jorden om det fanns öar utanför denna kan diskuteras. Men efterhand med istider kontinentaldrivning och landhöjning flyttade bitarna på sig då de sprack upp. Idag ser Jordens kontinenter, öar med mera ut som pusselbitar.

En av dessa pusselbitar är sydpolen eller Antarktis vilken hamnade så långt söderut att den efterhand nedisades av brist på solvärme och arktisk vinter.

Under det tjocka istäcket i dag, på vissa platser upp till 2 mil tjockt  finns en kontinent vilken en gång var en lika varm plats som Afrika är idag.

Här fanns mycket djurliv och växtlighet, floder, berg och sjöar.

Idag ser vi inga spår av detta mer än en del bergstoppar vilka ligger vid kusterna. 

Flodmynningar kan skönjas som isfyllda glaciärer. Forskare har idag börjat misstänka att vissa av dessa ismassor vilka idag slussas fram mot havet snabbare än tidigare på grund av klimatuppvärmningen  flyter fram på fritt vatten i forna flodfåror långt under isen. Floder vilka ännu finns med isfritt vatten och vilka fanns redan för kanske 100 miljoner år sedan då isen ännu inte täckt kontinenten. 

Kanske finns fisk eller andra vattendjur sedan den gången fortfarande i liv därunder i det isfria vattnet långt in på kontinenten. Vem vet vad som döljs under istäcket?

Vi borde satsa mer på ett besök på Saturnus måne Titan

Titan med sina hav av metan, etan och spännande djup med dessa vätskor är högintressant då det gäller att söka liv. Här finns organiskt material och allt som skulle kunna få liv att blomstra. Troligen finns även stora mängder vatten här.

Inte liv i den form vi känner utan i andra former. NASA anser att vi snarast borde besöka denna måne för att få veta mer.

Varför vi ska gå över ån efter vatten och söka exoplaneter långt därute vilka vi troligen aldrig kan besöka och aldrig säkert veta om de innehåller liv när vi har spännande månar i vårt eget solsystem är en gåta.

Jag anser att vi först borde vi undersöka närmiljön innan vi söker på betydligt svårare platser. Det handlar om Titan men även månarna Europa och Enceladus till att börja med. Dessa månar är intressantare än planeten Mars då det gäller att söka liv som lever idag. 

Låt oss hoppas vi snart kan sända farkoster  för att en gång för alla få veta om liv kan finnas här. Mycket tyder på det.

Att förklara bildandet av svarta hål utanför vintergatan har blivit svårare. Kanske gravitationsvågorna är en hallucination av något helt annat

14 september 2015 upptäcktes för första gången att det gick att mäta gravitationsvågor. En upptäckt vilken gav eko över hela världen.

Nu måste man ta hänsyn till dessa och dess effekter när vi gör mätningar av andra slag och teorier.

En sak vilken blivit svårare är att teorisera om hur svarta hål uppstått.

Inte om det gäller i vår egen vintergata här är ingen förändring. Stjärnor kollapsar in i sig själv och det svarta hålet agerar enligt den vanliga teorin även fast vi tar hänsyn till gravitationsvågornas effekter.

Men utanför vår vintergata har vi även galaxer där svarta hål bildats. Men ska vi  ta hänsyn till gravitationsvågorna och göra mätningar efter den kunskapen vi har idag blir effekterna konstiga.

Antingen roterar det svarta hålet för långsamt och då är teorin av hur en stjärnas kollaps bildat detta inte korrekt där vilket den blir här.

Alternativ två är att det svarta hålet snurrar snabbt och tumlande (obalanserade) i en då förmodad miljö av ett stjärnkluster av täthet i förklaringssyfte för obalansen.

Båda alternativen lika otroliga. Av den anledningen måste en annan förklaring gälla för gravitationsvågornas förmodade påverkan eller en ren felräkning från vår sida på fenomenet vilket med all säkerhet enbart existerar i någon form av felkonstaterande.

Inget skulle kunna ge en anledning till att svarta hål i vår vintergata uppför sig annorlunda än i andra galaxer. Forskningen får fortsätta vi förstår troligen inte gravitationsvågorna fullt ut ännu. 

Vi har upptäckt effekter som verkar att inte finnas här men utanför vår galax kan de överraskande upptäckas. Hemska tanke det är kanske inga gravitationsvågor vi upptäckt där utan allt inom den upptäckten är en hallucination av något helt annat.

Alternativt är det här i vår Vintergata vi missuppfattat allt.

Svag radioaktivitet visas av världens känsligaste mörk- materiadetektor

Xenonit heter världens känsligaste detektor för att söka efter mörk materia.

Se medföljande bild på hur förhållandet mellan materia, mörk materia och mörk energi fördelas i universum enligt den forskning man idag ser som den riktigaste och troligaste.

Men ännu har ingen mörk materia bevisats, enbart med stor sannolikhet bekräftats finnas.

Därav namnet mörk då den är svårupptäckt med de instrument vi idag förfogar över tillverkade av vanlig materia.

Detektorn Xenonit finns i Italien där den försöker finna snabba radioaktiva blixtar vilka bör visa mörk materias sällsynta krockar med en xenonkärna i behållare där ren xenon flyter.

Varför just xenon är ett grundämne lämpligt för detta nämns inte i medföljande rapport men ädelgasen kan intresserade läsa mer om här. 

Torr eller våt. Vatten eller inte forskare oense om månens inre

Den 6:e augusti beskrev jag i bloggen om forskningsresultat vilka skulle visa att månen innehåller stora mängder bundet vatten.

Men nu har andra forskare istället publicerat en rapport som istället skulle visa att det är tvärtom. Månen är torr och vatten finns inte i dess inre eller yttre.

Det är genom att undersöka en av de få stenar vi har från  Apollofärderna  de kommit fram till detta. Stenen Rusty Rock (den rostiga stenen) Insamlad 1972 av besättningen på Apollo 16.

Rosten anses komma från den avdunstning vilken skedde vid bildandet av månen vilken anses ha inträffat under stor hetta.

Zinkisotoper ska  vara rester från denna händelse och är ursprunget till rosten enligt denna nya forskning.

Läs mer om detta här. Ibland undrar man vad man ska tro på då forskningsresultat ger helt olika resultat. Kanske vi i detta fall ska säga att vi inte vet men med skilda metodval kan båda påståendena bevisas vara sanna.