Gåtan om de mystiska isringarna i Sibiriens istäcke kan vara löst.

Bajkalsjön är världens största och djupaste sötvattensjö, enligt Gizmodo. Det är hem för många sorter av fisk som inte finns någon annanstans i världen, och även en population av sötvattensälar finns här.

Isringarna i Bajkalsjön  i Sibirien har förbryllat forskare i årtionden.
Nu har forskare kommit till resultatet att de orsakas av varma, cirkulära virvelströmmar av vatten under isen. Forskare  anser att detta sker på grund av vindmönster, floder som rinner ut i sjön och formen på sjöns kust och botten.


Virvlarnas starka strömmar smälter isen vid kanten men är inte tillräckligt starka för att för att ge effekt av snösmältning i centrum av de bildade hålformationerna.

"Resultaten av våra fältundersökningar visar att det finns varma virvlar som cirkulerar i medurs riktning under istäcket", säger Alexei Kouraev, hydrolog vid universitetet i Toulouse, i ett uttalande från  NASA. I virvelns mitt smälter isen inte – även om vattnet är varmt – eftersom strömmarna är svaga", säger han. "Men på virvelgränsen är strömmarna starkare och varmare och vattnet leder då till snabb avsmältning."De flesta  ringarna uppstår i mars och april och har diametrar på ca 4-6 km. De ses inte från marken utan kan bara ses från satelliter. Dess varaktighet är i en del fall endast några dagar andra någon månad. 


Forskning av detta slag av geologiska fenomen likväl som väderfenomen mm är viktigt att göra på jorden där detta inte fullt ut förstås. Resultaten ger även kunskap om hur vi då ska tolka resultat vi ser eller mysterier vi upplever i formationer eller mönster på främmande planeter eller månar däruppe.


Bild ovan från vikipedia på is i sjön.

Brittiska UFO-filer släppta till allmänheten

Ufo-rapporter från 1950-2009 offentliggörs nu av försvarsministeriet i Storbritannien. Troligen då det anses att eventuella rapporter som kan varit på hemliga projekt inom försvaret nu är förlegade. 


Nyare rapporter efter 2009 släpps inte. Säkerligen för att de kan innehålla bilder på försvarshemliga objekt av flygkaraktär. Drönare av militärs slag exempelvis.

Säkert finns i de släppta rapporterna inget av topphemligt försvarsmaterial. Men säkert finns i rapporterna även det som inte kunnat förklaras fullt ut. 


Himlafenomen av slaget klotblixtar, reflexer från kameralinser och väderfenomen.

För min del anser jag att det inte finns något som bevisar det omöjliga (enligt mig) besök från främmande utomjordiska varelser.



Bild från  som visar en fantasivy av Ufo möte. En vacker bild anser jag.

Protostjärnan G358-MM1 ses bildas just nu

Solen är en av miljarder stjärnor i den galax där vi ingår, Vintergatan. Solen är ganska liten jämfört med många andra stjärnor.  Det finns många som är minst åtta gånger mer massiva än solen.  Dessa stjärnor påverkar strukturen formen och det kemiska innehållet i en galax. 


När de har uttömt sitt vätgasbränsle sker bland de större en explosiv händelse som kallas en supernova. Denna explosion är ibland så stark att den utlöser bildandet av nya stjärnor av det material från den döda stjärnan som nu finns i supernovans omgivning.

Men det finns ett mysterium vi inte kan förklara ännu.  Astronomer vet inte hur de ursprungliga massiva stjärnorna bildats. En teori är att en roterande skiva av gas och damm dras samman (bör vara genom gravitation och rörelse min anm.) och ur detta uppstår kärnreaktioner vilket resulterar i att en stjärna föds. Något som tar lång tid och mycket rörelse.


 Det är därför astronomer är uppspelta över en nyligen gjord observation av fenomenet som verkar bekräfta teorin.  Utifrån denna kommer astronomer att utveckla och testa teorier för att förklara hur dessa kompakta stjärnor får sin massa mer i detalj genom olika utsagor och prövningar av data, datasimuleringar och matematik.

Uppspeltheten beror på att de upptäckt en protostjärna. En protostjärna är ett förstadium i en stjärnas utveckling när moln av väte, helium och rymdstoft genom gravitation och rörelser dras ihop. En sådan har nyligen upptäckts 22000 ljusår bort och getts namnet G358-MM1.


Efter den första upptäckten av  anhopningsexplosionen ( G358-MM1) under 2016 enades astronomer från hela världen 2017 om att samordna sina ansträngningar för att observera mer. Fler observationer krävs och detta kräver en gemensam global insats av astronomer och teleskop över hela världen. Ur detta bildades projektet Maser Monitoring Organisation (M2O). 


För mer info om detta projekt följ denna länk direkt från deras hemsida M20.


Bild ovan från vikipedia på en protostjärna tagit av Spitzerteleskopet i  infrarött ljus. Vilken är okänt.

Hur universum troligen fick sina stjärnor.

En gång för länge sedan lyste ingen stjärna i universum. Det var i början av allt, efter BigBang explosionen från ingenstans i ingenting. Tid och rum hade nu kommit till.


I början av vårt kosmos var det nästan samma genomsnittliga densitet överallt. Inget var existerande som ett objekt. Det var en stor förändring när de första stjärnorna kom till.


I ny forskning har ett team av astronomer identifierat några av de äldsta galaxerna som någonsin setts. Dessa galaxers stjärnor bildades när universum var 680 miljoner år gammalt enligt forskarna vilka även funnit bevis för att dessa galaxer överöste sin omgivning med extrem ultraviolett strålning.


Denna överösning bildade gigantiska bubblor av vätgas. Denna blev strömförande och joniserad och gav därmed astronomer den första direkta bilden av en stor omvälvande epok av vårt universum. Ännu tidigare under universums ålder under de första hundra tusen år efter Big Bang var vårt universum varmt och tätt och bestod av plasma innehållande fria elektroner och kärnor.


Men allt kaos slutade när universum blev ca 380 000 år gammalt. Det var då plasman av elektroner, neutroner, och protoner genom att temperaturen i universum gick ner och var tillräckligt låg  för elektronerna att kombinera sig med kärnor av protoner och elektroner och bilda atomer till den första vätgasen och heliumet. De första grundämnena gaserna bildades.
  

Denna händelse resulterade i frisläppandet av en enorm mängd strålning som vi fortfarande känner av, den kosmiska mikrovågstrålningen. I miljontals år skedde sedan inte mer. 


Inte mer än att universum expanderade vidare, kyldes av och gaserna fick högre densitet och formades till bubblor lite här och lite där och densiteten ökade än mer.

Detta förtätande av gasen  innebar att gravitationskraften ökade och drog gasen allt tätare samman och så vidare. Det resulterade i de första metallfattiga stjärnorna vilka efterhand som de åldrades blev novor och supernovor vilka bildade skilda slag av grundämnen och materia grundämnena till de slags stjärnor vi sedan känner igen som vår sol och planeter mm.


För att läsa än mer om detta och lite om fortsättningen. Se här  .


Genom eoner växte de första stjärnorna till i bubblorna nämnda ovan  och  blev fler och fler och bildade galaxerna i det tysta, mörka, neutrala expanderande universumet där vi senare blev en del.

Bild från på en blick ut i universum.

Då två neutronstjärnor kraschade 2017 skakade universum

Svarta hål kan ses som döda" stjärnor. De uppstår då en större stjärna har kollapsat under sin egen tyngd och gravitationen har blivit så stark att elektromagnetisk strålning (bl.a. ljus) inte kan ta sig ut från dess yta. Allmän relativitetsteori (liksom de flesta modeller om gravitation) säger inte bara att svarta hål  finns utan förutsäger även att de kommer att ta form i naturen närhelst tillräckligt stor mängd materia packas i en viss region genom ett skeende som kallas gravitationskollaps.


En neutronstjärna är ett av flera möjliga slut för en stjärna. När en stjärna i slutet av sin existens stöter bort de yttre lagren inträffar en gravitationskollaps och stjärnans kvarvarande inre delar imploderar. En stjärna som i storlek motsvarar 1,4 - 3 solmassor övergår i en supernova återstoden blir då en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner och övrigt material vilket är resterna från supernovan. 

En vanlig neutronstjärna är endast ca 20 km i diameter, men har en massa som 1,4 - 3 solmassor. Det innebär att denna har en densitet som är ca 1 miljard ton per kubikcentimeter. Gravitationsfältet vid stjärnans yta är därmed tvåhundra miljarder gånger starkare än på jorden vilket resulterar i en neddragningshastighet på ungefär 100 000 km/s, ungefär 1/3 av ljusets hastighet. Ett fallande föremål här skulle då ha hasigheten 6,5 miljoner km/h redan efter en meters fall.


Neutronstjärnor har fått sitt namn utifrån att gravitationen är så stark att atomerna i stjärnans inre kollapsar vilket gör att protonerna och elektronerna smälter samman och bildar neutroner.


2017 upptäcktes att två neutronstjärnor slogs ihop långt bort i rymden vilket skapade en kraftfull skakning i universum i form av gravitationsvågor. Inspelningen av dessa gravitationsvågor, anser nu ett par fysiker, att de har hittat bevis från. I allmänna relativitetsteorin är svarta hål enkla objekt, oändligt komprimerade singulariteter eller punkter av materia omgivna av händelsehorisonter (ytan av ett svart hål) genom vilka inget ljus, ingen energi eller materia kan fly från. Hittills har data från svarta hål visat denna modell.


Men på 1970-talet beskrev Stephen Hawking en serie studier som tyder på att gränserna för svarta hål inte är riktigt så enkel. Istället suddas händelsehorisonterna  ut tack vare en rad effekter kopplade till kvantmekanik som gör att "Hawkingstrålning" kan fly. 



Under åren sedan dess har ett antal alternativa svarta hål modeller beskrivits där dessa släta, perfekta händelsehorisonter ersätts med tunnare mindre täta membran (händelsehorisonter). På senare tid har fysiker förutspått att dessa mebran skulle vara särskilt intensiva runt nybildade svarta hål och tillräckligt betydande för att ge gravitationsvågor som kan upptäckas som gravitationsekon. Nu har efterdyningarna av ovanstående neutronstjärnors kollision hittats av två fysiker. De hävdar att det svarta hål som bildades när neutronstjärnorna kraschade gav detta eko i form av en gravitationsvåg som lyckades ta sig ut från händelsehorisonten.

 Något kunde (min anm.) därmed lämna det svarta hålet vilket tidigare ansetts som omöjligt enligt mest gällande teori.

Frågan jag ställer mig är något helt annat. Då vi anser oss veta att alla galaxers centrum har ett stort svart hål undrar jag hur detta har bildats. Vad kollapsade för att bilda dessa i varje centrum av galaxerna? Det finns inget svar på detta (vad jag vet).


Bild på en fantasi från men skakningen kanske kan ses som denna bild.

Rumtiden virvlar runt en slocknad stjärna däruppe.

Hur tid och rum virvlar runt en död stjärna (neutronstjärna) har bekräftat ännu en förutsägelse av Einsteins relativitetsteori enligt en ny studie. 



Det är ett fenomen som kallas Lense-Thirring effekt. 

Det anger att rumtiden virvlar runt en massiv roterande kropp (likt Merkurius gör runt solen se ovan länk om relativitetsteorin). 


Experiment har upptäckt Lense-Thirring effekt  i gravitationsfältet från den roterande jorden. Men effekten är utomordentligt liten och har därför varit svår att mäta. Objekt med större massor och mer kraftfulla gravitationsfält såsom neutronstjärnor erbjuder bättre möjligheter att undersöka detta fenomen.


Forskare fokuserade på PSR J1141-6545, en ung pulsar ca 1,27 gånger solens massa. Pulsaren finns 10.000 till 25.000 ljusår från jorden i stjärnbilden Flugan nära de södra korset.


En pulsar är en snabbroterande neutronstjärna som avger radiovågor längs de magnetiska polerna. (Neutronstjärnor är slutprodukten av stjärnor som dog i som supernovor i ett skeende  kraftfullt nog att krossa protoner tillsammans med elektroner för att bilda neutroner.)


Runt PSR J1141-6545 cirklar en vit dvärg med en massa ungefär som solens. Vita dvärgar är det som blev kvar av utbrända stjärnor efter stjärnor i medelstorlek som uttömt sitt bränsle och kastat från sig sitt yttre lager. Vår sol kommer att sluta som en vit dvärg en dag, liksom mer än 90 % av alla stjärnor i vår galax.


Pulsaren kretsar runt den vita dvärgen i en stram snabb bana mindre än 5 timmar lång och rusar genom rymden i en hastighet av 1 miljon km/h enligt, studiens huvudförfattare Vivek Venkatraman Krishnan, astrofysiker vid Max Planck Institute for Radio Astronomy i Bonn, Tyskland. Han säger även att "System som PSR J1141-6545 där pulsaren är yngre än den vita dvärgen är ganska sällsynta,". 


En svår (enligt mig) tanke enligt mig,  rum-tiden och relativitetsteorin är jag inte helt hemma inom.

Bild från  som visar hur vi förundras över verkligheten

Nära krasch mellan två satelliter.

Det hela började med en rad signaler från LeoLabs. Ett företag som använder radar för att spåra satelliter och skräp i rymden. Signalerna visade att risken för att två gamla satelliter riskerade att kollidera var stor. Risken var en på hundra för en frontalkrock den 30 januari i år. 


På LeoLabs uppskattades att satelliterna dock troligast skulle passera inom 15-30 meter från varandra. Någon möjlighet att innan mötet få kontakt med någon av satelliterna för kursändring eller förstöring fanns inte. Det var bara att avvakta och se vad som skulle ske.


Efter LeoLabs varning började andra organisationer ex, Aerospace Corporation att ge liknande förutsägelser. Däremot var beräkningar från andra teleskop mindre allvarliga i sina data för risken av kollision. Varken det amerikanska flygvapnet eller NASA utfärdade någon varning.


De satelliter det handlade om var  Infrared Astronomical Satellite (IRAS). 

Ett stort rymdteleskop som väger runt ett ton vilket sändes upp 1983. Det avslutade framgångsrikt sitt uppdrag senare samma år och har sedan dess åkt runt däruppe i sin ensamhet. 


Den andra satelliten har en något mer spännande historia.   Det är en tidigare hemlig satellit vilken sköts upp 1967. GGSE-4 var en del av ett mycket större projekt för att leta efter  radarsignaler från Sovjetunionen. Denna satellit innehöll också ett experiment för att utforska sätt att stabilisera satelliter med hjälp av gravitationen. Den väger 83kg. Det är mycket mindre än IRAS  men har en mycket ovanlig och olycklig form. Den har en 18m utskjutande arm med en vikt på slutet vilket gör den till ett mycket större mål. 


Nästan 24 timmar senare visade data från LeoLabs risken för kollision  kunde nedgraderas  till en på 1000  och reviderade det förutspådda passerandet mellan satelliterna till 13-87m. Även om det fortfarande var närmare än risken skulle vara borta var det en avgjort mindre risk. 


Men mindre än 15 timmar efter det larmade LeoLabs ännu en gång att sannolikheten för kollision ökat igen till en på hundra och senare till en på 20. Detta  efter att formen på GGSE-4 blivit känd. 


Den goda nyheten nu är att de två satelliterna verkar ha missat varandra. Men med alla satelliter däruppe och annan skrot är alltid risken stor för en kollision.

En intressant referens är följande.  NASA flyttar ofta den internationella rymdstationen ISS när risken för kollision är bara en på 100000. 


Förra året flyttade Europeiska rymdorganisationen en av sina satelliter när sannolikheten för kollision med en SpaceX-satellit uppskattades till en på 50 000. Den gången ökade dock risken till en av 1000 när det amerikanska flygvapnet som upprätthåller kanske den mest omfattande katalogen av satelliter gav mer detaljerad information.


Bild från https://pixabay.com/sv/photos/satellit-sojuz-rymdskepp-67718/ på en satellit däruppe (obs har inget med ovan) den ryska Sojuz.