Google

Translate blog

fredag 9 maj 2008

Husserl skapare av den svåra fenomenologin


Fenomenologin är en forskningsmetod som en del anser som den enda riktiga medan andra förkastar den helt. En sak är dock nästan alla överens om och det är att den är svår att använda som det är tänkt.
Allt kan vi inte ta upp här. Reduktionen är det som i första hand utmärker metoden. Den är nästan metoden i sig. Det innebär att vi successivt ska ompröva vår uppfattning och vårt omdöme om det vi upplever.

Men fenomenologins reduktion är inte slut med detta utan därefter ska vi göra en eidetisk reduktion vilket innebär att ompröva fenomenet utifrån hänsyn till dess väsen. Det görs genom att man abstraherar och varierar olika slag av egenskaper mot varandra för att den vägen få fram en minsta gemensam nämnare för de egenskaper som tillsammans bildar det väsen man skådar.

Därefter kommer slutligen sista reduktionen den transcendentala. Då riktar man uppmärksamheten inåt, mot det jag, eller något annat utåt som jag har gjort mig en föreställning om man ser då fenomenet som ett väsen. Man tänker då att man tänker och föreställer sig något i detta fall ett fenomens väsen. Jaget är därmed den sista instansen i denna medvetandeprocess. Denna mänskliga faktor, får man då anta, spelar en stor roll för hur fenomen uppfattas och medvetandegörs.

Fenomenologi är svårt och ännu svårare att använda som forskningsmetod. Man måste lära sig att skåda sig själv inifrån i forskningsprocessen och det är inte enbart svårt utan för många en omöjlig hållning. Fenomenologi innebär därför mycket utbildning i förfarandet och mycket arbete för att den ska vara meningsfull att använda. Många har försökt och misslyckats. Några har säkert tyckt sig lyckas och övertygat andra om detta. Men tveksamheten är stor anser jag om fenomenologi som metod som kan användas som teorin förutsätter. I teorin låter det bra i verkligheten, ja själv är jag tveksam.

Nu lite lättare ting att fundera över. Enligt artikeln http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=765788
påstås det att det aldrig tidigare försvunnit så många djurarter som i vår tid. Själv ser jag det som konstigt då jag trodde att dinosauriernas tid var den tiden. Men man vet ju inte säkert hur många arter som då fanns och dog ut. Men jag har kanske fel.

Kan det bli samma sak om många arter försvinner i vår tid. Andra arter ökar istället arter som i dag är små får utökat utrymme? Vad kan det då bli för arter? I artikeln talas det om en minskning av gamar och rovdjur i sig kan det innebära att det bör bli utökning av arter som kaniner råttor mfl mindre djur som älskas av rovdjur. Ja jag vet att gamar är asätare men alla rovdjur eller fåglar är inte detta och de flesta rovdjur minskar i antal. Kanske det blir så att djurantalet ökar men artantalet minskar i framtiden.

Inga kommentarer: