Ett starkt tidigare okänt slag av ljussken därute

 

Astronomer har upptäckt vad man tolkar som en ny klass av stjärnobjekt.

Objektet som upptäckts finns cirka 15000 ljusår från jorden och antas vara en magnetar. En magnetar är en neutronstjärna med ett onormalt starkt magnetfält med ett cirka 1000 gånger starkare magnetfält än en ordinär neutronstjärna

  Ovan objekt var en gång stor stjärna men är i dag en boll  inte är större än en medelstor stad och sprakar från ett magnetfält mer än en kvadriljon gånger starkare än jordens.

Små, snurrande bollar (magnetarer) kan avge ultraljusa strålar av elektromagnetisk strålning när de snurrar, inklusive radiovågor som pulserar i stadig rytm som vanligtvis upprepas med några sekunders eller minuters mellanrum. Dessa radiovågpulser avtar och slutar  vanligtvis helt efter några månader eller år eftersom magnetarens rotation saktar ner till en punkt som kallas "dödslinjen" - en teoretisk tröskel bortom vilken stjärnans magnetfält blir för svagt för att generera mer högenergistrålning och radiovågstrålning.

Men astronomer har nu upptäckt en ny klass av stjärnobjekt som verkar trotsa ”dödslinjen” på ett oförklarat vis. Forskare upptäckte den märkligt ihållande magnetaren - kallad GPM J1839−10 - i september 2022 med hjälp av Murchison Widefield Array (en radioteleskopuppsättning i Australien). Observationer visade att objektet pulserade med korta radiovågor var 22: e minut och lyste intensivt i cirka fem minuter åt gången innan ljuset åter dämpades.

Redan detta var en extraordinär iakttagelse. Detta då de flesta radioemitterande magnetarer pulserar med endast några sekunders eller minuters mellanrum. Detta gjorde att detta objekts 22-minuters cykel till den magnetar som har den längsta cykel som någonsin upptäckts. Den ultralånga cykeln  (22 minuter) visade också att magnetaren snurrade extremt långsamt. För att lära sig mer om detta objekt jämförde forskarna observationerna med ytterligare ett halvt dussin insamlad data från andra radioteleskop runt om i världen, samt undersökte arkivdata tillbaka till 1988. Till teamets förvåning såg de samma objekt visas i den äldsta datauppsättningen, pulserande med nästan exakt samma 22-minutersintervall. 

Dessa speciella egenskaper - objektets långsamma rotation, dess ultralånga pulsperiod och den extrema livslängden av dess radioemission trotsar alla modeller som vi känner till då det gäller objekt som dessa, beskrev forskarna.

Det är enligt ovan möjligt att objektet inte är en magnetar. Det kan vara en vit dvärgstjärna - en annan typ av stjärnrest - som är mycket större än en magnetar och som roterar långsammare. 

 Men teamet tillade att objektets radiostrålningutsläpp är kortare än den ljusaste vita dvärg som någonsin upptäckts.

Objektet utmanar vår förståelse av neutronstjärnor och magnetarer, som är några av de mest exotiska och extrema objekten i universum, beskriver Hurley-Walker.

Kan detta objekt vara en mellanform av vit dvärg och magnetar?

Bild från https://www.livescience.com/  Som visar den troliga Magnetaren som upptäcktes av radioteleskopet Murchison Widefield Array i Australien tillsammans med ett halvt dussin andra anläggningar runt om i världen som hjälpte till med för att bekräfta upptäckten och studera det mystiska objektet. (Bildkredit: ICRAR)

2007 sprängde Kometen 17/P Holmes ut material av en mängd ingen kunde förklara då.

 

Holmes komet eller som den även kallas 17P/Holmes är en periodiskt återkommande komet i solsystemet med en omloppsbana runt solen på 7,35 år. Senast passage i vår närhet var 19 februari 2021.

Men 2007 var det annorlunda. Då hade denna komet ett i storlek så stort utbrott att ett liknande förr aldrig setts från någon annan komet, säger Markku Nissinen till Space.com, finsk amatörastronom som observerade utbrottet 2007 och har studerat Komet 17P/Holmes sedan dess. – 17P/Holmes är en komet i Jupiterfamiljen och sådana finns det hundratals av men ingen har setts ha haft ett utbrott som denna."

Jupiterfamiljens kometer kretsar kring solen i elliptiska banor med de längsta punkterna mellan Mars och Jupiters banor och närmaste punkt nära solen. De slutför vanligtvis en bana på cirka 20 år och lyser upp varje gång då de värms upp när de närmar sig solen. På grund av dessa frekventa besök i det centrala solsystemet blir Jupiterfamiljens kometer gradvis svagare och svagare när den ofta påhälsade varma miljön i solens närhet utarmar de flyktiga materialen som är anledningen till dess kometsvansar.

Men 17P/Holmes följer inte detta mönster, vilket, säger Nissinen, antyder att kometen kan ha en annan kemisk sammansättning än de andra av Jupiter-familjens kometer som vi känner till.

- Det är möjligt att den här kometen bildades på en annan plats i solnebulosan, säger Nissinen.

Maria Gritsevitj, planetforskare vid Helsingfors universitet i Finland, medförfattare till flera studier om kometen 17P/Holmes har tillsammans med Nissinen sagt att kometen märkligt nog inte producerar dessa utbrott vid varje besök i centrum av solsystemet.

Utbrotten sker när de sker då kometen passerar en kort bit från solen, så de verkar vara relaterade till värme, men de är inte periodiska" sa Gritsevich. De är ganska slumpmässiga. Hon tillägger "Skräp från det mest spektakulära kometutbrottet (2007) någonsin är synligt från jorden den här månaden och som mest efter 22 aug och då hoppas astronomer att observationer kan kasta lite ljus över den förbryllande händelsen som lyste upp himlen 2007.

2007 var inte första gången denna komet som har en diameter av 2,1 mil hade ett utbrott. Ett liknande utbrott skedde 1892 året då kometen för första gången upptäcktes.

Skräp från utbrottet 2007 skapade en koma av gas, damm och is bredare än solen och detta skräp som ännu finns kvar kretsar fortfarande i centrum av solsystemet och korsar regelbundet jordens bana. Det kan bli synligt under slutet av augusti i amatörteleskop och ett team av forskare från Finland uppmuntrar skywatchers att leta efter det eftersom observationer kan hjälpa till att förklara vad som är så unikt med 17P / Holmes. Det hoppas även att tid kan ges för observation av James Webb Space Telescope vilket kunde avslöja mysterierna hos 17P/Holmes genom mätningar av absorptionsspektrat av kometens damm vilket skulle kunna avslöja dess kemiska sammansättning i detalj.

Den kemiska sammansättningen av dammet bör kunna lösa gåtan med utsläppet. Troligen har tid, material och värme med de oregelbundna utsläppen att göra (min anm.).

Bild vikipedia på Kometen 17/P Holmes.