Förnuftiga handlingar utan mål

David Hume ansåg att förnuftet inte kan uppställa något mål att följa. Jag ska här fundera utefter detta utan att resonera om hur Hume tänkte i detta.

Förnuft är handlingar som inte skadar något eller någon i onödan. Tankar som leder till goda handlingar för någon eller något inklusive en själv.

Men det betyder inte att detta är handlingar som leder till ett speciellt mål. Det kan vara så om det finns en planering bakom. Men det kan vara även starkt tvingade handlingar för att skydda mot en akut händelse som just inträffar. Då finns inget planerat mål utan instinktiv känsla för hur en handling ska utföras till skydd.

Sedan beror förnuft på själsförmögenheter. Hur en person ser som det bästa handlingsalternativet, vilket skiljer från person till person.

Det beror på arv och miljö. Men även förförståelse av något och hur man når ett förnuftigt resultat eller ska agera vid en akut händelse man känner igen.

Men förnuftiga handlingar kan även vara handlingar utförs rutinmässigt. De kan även var tankar som aldrig realiseras hur förnuftiga de än är för att nå ett framtida mål som verkar osäkert.

Vad var eller är en friherre?

Jo, det är en titel som var steget under greve och en adelstitel som först uppkom i Tyskland. Det finns 406 friherrliga ätter i Sverige. Här tituleras mannen inte friherre utan baron medan hustrun tituleras friherrinna i första hand, inte baronessa.

Adeln har sedan de uppkom varit skattebefriade. I dag är det inte så är kanske bäst att tillägga.

Men tidigare var det så. De sågs som ett frälse stånd. Titeln kom ofta från någon som fört befäl under ett krig där kungen uppmärksammat denne. Men det kunde även komma till genom att någon lyckats bli förtrolig med kungen och var dennes vän och stöd mot meningsskiljaktiga.

Klassamhället har i mycket sitt ursprung ur adelskalendern. Adeln bestod ofta av personer som inte arbetade utan hade underställda som skötte gods och hushåll. Ibland hade man en egen armé och många gånger ett stort inflytande på kung och fosterland. Man styrde i egna distrikt hade egna lagar och gjorde lite hur man ville.

Minnena från denna tid är i första hand slotten. Ju större slott desto mäktigare ägare.

Även i dag sitter många adelssläkter på höga poster i samhället. Regeringen har en hel del av dessa. Även artister har i många fall efternamn från adelsätter.

Man har genom kontakter genom generationer i många fall lyckats hålla sig kvar bland berömdheter.

Adelssläkterna är mycket mindre än släktena med sonnamn men dessa är ändå betydligt mindre representerade på höga poster i samhället. Varför?

Självfallet för att kontakter är nyckeln till intressanta arbeten och framgång. Sonnamnspersonerna kommer oftast från bonde och arbetarklassen och här är kontakterna i första hand inom de egna leden och inte i maktpositioner i samhälle, militärmakt etc.

Har alla människor en inre styrka?

Många människor är starka i sin tro på sina egna möjligheter. Men minst lika många är det inte.

Vad beror denna skillnad på? Är den viktig för människan som social varelse?

Jag påstår det. Om alla vore lika självsäkra, hade upparbetade kontakter, likasinnade familjer genom generationer skulle alla våga och lyckas med att starta företag eller projekt och kunna leva på detta, men då påstår jag att civilisationen skulle krascha.

Varför? Är det inte detta man försöker uppfostra barn till i dag att våga ta för sig och satsa på sig själva?

Jo. Men om alla skulle lyckas, vilket är omöjligt, skulle vi inte ha ex hushållsnära tjänster. Bara arbetsgivare som önskade anställa människor till detta som ingen vill arbeta med som anställd. Alla skulle vilja vara sin egen arbetsgivare.

Samma sak med alla andra arbeten ingen önskade vara underställd. Vi hade genom historien aldrig haft en arbetarstam om vi inte tvingat människor med våld och svält, sorterat ut dem som mindre värda eller byggt klassamhället. För att kunna detta måste många programmeras som mindre värda.

NU fick vi det och med detta en civilisation av konsumtionslag. Därför påstår jag att de som inget självförtroende har behövs lika mycket som motsatsen.. Det är hårt och oempatiskt att påstå detta men människan som social varelse har behov av både ledare och underställda som är underkuvade för att samhället ska fungera.

Svaret på frågan i rubriken blir därmed ett nej.

Var Big Bang meningslöst?

Vem frågar sig inte varifrån denne kommit, var denne fanns innan denne föddes eller vad som händer efter döden?

Den eviga filosofiska frågan är och har alltid varit, vad är en människa?

Det har aldrig kunnat ges ett konkret svar på detta utan bara teorier eller religiösa trossatser. Ateister och materialister har sitt eget svar. Människan jämförs av dessa med vilket föremål som helst och dess uppkomst var Big Bang och sedan gick allt av sig självt. Innan livet, fanns ingen tanke eller människa och efter livet blir det samma sak igen.

En som de ser självklarhet men som andra ser som skrämmande då det innebär att livet är en slump och totalt meningslöst för allt.

Men har verkligen allt skapats med eller utan Big Bang av total meningslöshet? Då skulle Big Bang, om nu denna teori är rätt, även den vara meningslös.

Jag tvivlar.

Skandinavismen innebar att bli stolt som nordbo.

För inte så länge sedan ansågs Atlantis ha funnits i Skandinavien. För inte så länge sedan ansågs människans kultur ha uppstått från skandinaver.

Tiden var början av 1600-talet och stjärnan i denna syn kom från Olof Rudbeck d.ä.

Det var under Sveriges stormaktstid och allt gott sågs ha kommit från vårt skandinaviska folkarv som gick tillbaks ända till Adam och Eva.

Sverige sågs som civilisationens vagga. Säkert låg detta synsätt, och kanske finns det till en viss del ännu kvar, i den svenska folksjälen, att vi är bättre än andra och har ett bättre samhälle än andra.

Kanske det var detta synsätt, präglat sedan generationer som fick svenska folket att önska mer än andra folk och folkhemstanken därmed föddes. Vi var ju folkhemmet på jorden i vårt undermedvetna nedärvt sedan Rudbecks tids propaganda.

Det höll tills vi fick egoismens människor i maktposition år 2006. I dag ses de ha gått för långt då opinionsmätningarna visar att folk inte vill tvinga sjuka ut i arbetslöshetsersättning eller socialbidragsberoende utan anser det bättre de är sjukskrivna vid sjukdom.

Att sedan inte svenska folket reagerat lika för att arbetslösa ska ha en rimlig trygghet i det helvete som de upplever i sitt utanförskap är en annan historia. Här har regeringen lyckats med sin propaganda att arbetslösa är arbetsslöa och ska tvingas ut på en arbetsmarknad de lyckats få svenska folket att tro finns.

Men tron på Sverige som en välfärdsstat för alla har för alltid kraschat. Kunde vi få en politik som Alliansen att få mandat så kan det ske igen, människan lär sig aldrig utan tänker generation för generation bara på de sina och sina egna fördelar på bekostnad av andras.

Mitt tips är att Alliansens agenda kommer att finnas kvar ytterligare en mandat period sedan försvinner eländet men återkommer i nyskapande form till glädje för nästa generation egoister om någon generation eller två.

Hjälp till självhjälp.

Kan det vara något att tro på? Ja visst för starka personligheter som är uppväxta i familjer med kontakter och ekonomisk trygghet kan uttrycket säkert låta bra.

Bra karl reder sig själv ses här (liksom kvinna naturligtvis) som självklart, inga bidrag här inte, skatteplanering, javisst, men bidrag nej.

Här får man hjälp av kontakter till höga eller åtminstone med någon befattning i samhället. Ingen arbetslöshet här inte. Då är det inte konstigt att man ser arbetslösa som parasiter likt vår kära regering gör. Har man alltid levt bland människor som haft arbete ser man detta som självklart med ett arbete. Det finns arbete för alla som vill arbeta ansåg man bara någon generation tillbaks. Idag anser enbart de som lever i trygga konstellationer av vänner och anhöriga detta.

Men ändå tillräckligt många för att vansinnesmantrat jobblinjen fick mandat att göra sin odyssé över vårt folk.

Hur det gick ser vi nu. Inte har vi mindre arbetslöshet än före 2006. De flesta långtidsarbetslösa då är fortfarande detta. Enda skillnaden är att de har fått en betydligt sämre ekonomi. Kanske mantrat jobblinjen skulle bytas ut mot vad det egentligen innebär. Håna och plåga de som inte har kontakter som kan hjälpa dem till ett nytt arbete eller något alls.

Historien upprepar sig genom karismatiska ledare inom Alliansen.

Att se ner på de som ses som tärande och onödiga i samhället har många gånger slutat med försök till utrotning av desamma. Vi har sett judeförföljelserna under 30-40 talets Europa.

Dessa började med att den tidens tyska regering misstänkliggjorde judarna som parasiter som utnyttjade det tyska samhället.

Kommunismen var densamma, här sågs kapitalisterna som utsugare och målet var att utrota dessa.

I dag ses i vårt land arbetslösa, sjuka och pensionärer som tärande och behandlas därmed som mindre värda genom att de ska sorteras skattemässigt. Den som inte har lyckats mygla sig, haft kontakter eller tur till ett arbete med lön ses som ickedugande och ska bestraffas med en annan skatteskala, mindre möjlighet till försörjning på sina bidrag mm.

Bidrag ska nu ses som ett fult skambelagt begrepp. Alliansens politik är skrämmande genom sitt människoförakt. Få ser detta, utan ser bara till sina egna fördelar genom jobbskatteavdraget.

Men politiken kan bli en början till en hård politik av samma slag eller liknande som en gång fick näring i Europa under 1930-talet. Hur detta slutade med en karismatisk ledare vet vi idag. En karismatisk ledare som lyckas få människor att dela sin människosyn är farligt om denna syn innebär en sortering av människor.

De ledande personligheterna (två män, Borg och Reinfeldt) inom Alliansen är karismatiska och det är genom detta de lyckats få svenska folket att stötta en politik som sorterar svenskar i tärande som ska behandlas därefter ekonomiskt och närande som ska ha fördelar.