Vilka namn bör vara de äldsta i mänsklighetens historia

När man började namnge varandra var det säkert av typen namnet plus son. Därigenom gick namnet i repris i släkten, problem uppkom när för många inom samma omkrets hade samma namn.

Därför kom namnet att förändras till namnet plus platsen.

Detta har funnits fram i våra dagar. Nisse på Hult, Nisse i svängen, Nisse på nybygget, så kunde samma namn på olika personer åtskiljas personmässigt bara för några årtionden sedan. Visst var detta en gammal sedvänja som fanns innan man använde efternamn eller när för och efternamn var samma sak.

I många fall bodde personer  med samma namn på samma adress. Därav finns i gamla kartor, och bland äldre som fortfarande minns dem, namn på varje backe, kärr och skogsparti som kanske varit en tidigare ägares namn på platsen. De flesta glömda i dag men ofta mycket spännande namn.

Nå, vilka namn bör då ha varit de äldsta i mänskligheten?

Jag ser det som namn med antydning till djur när det gäller män och växter när det gäller kvinnor.

Att gå i en ravin är en metafor för livet

Vi har alla våra måsten och våra fördomar som begränsar oss på vår färd genom livet.

I fjärran finns våra mål och förhoppningar vilka vi försöker nå fram till för tillfredsställelse och förverkligande av det vi känner är vår möjlighet och plats i livet. Ljuset i tunneln.

Men på båda sidor sluts vi genom våra fördomar skapade av vår miljö och vårt arv, de förbjudande föräldrar vi hör rösten från inom oss. Du duger inte. Jantelagen. Så gör man inte.

Ravinen går samman på sidorna om oss dalen förminskas och görs svårforcerad. Ljuset framför oss blir mindre, kampen hårdnar, misstron kommer och kan få ljuset att helt försvinna. Du stannar och fångas mellan väggarna av ovanstående och får du ingen hjälp kan fällan slå igen.

Du ser dig som misslyckad och tar till dig de begränsningar dina föräldrar lärde dig en gång. Gör dig inte märkvärdig, låt bli att tränga dig före, lyd, respektera andra, lämna plats och livet går dig förbi. Du misslyckas.

Ravinen har stängt dig inne, den vidgades aldrig för din färd. Istället slöts den och blev stenigare och stenigare, du orkade inte krypa över alla hinder till förverkligande. Du blev aldrig det du var avsedd för och allt kollapsade.

Men du löd dina föräldrar, ditt ”överjag” som Freud uttryckte det, som vann över dig och din vilja. Så blev det och så blir det för många av oss.

Ljuset i mörkret skymtar i fjärran

Inte alltid men ibland hittas en lösning när det ser som mörkast ut för detta.

Det handlar om att söka ljuset och inte ge upp. Den som ger upp hittar det inte även om det finns mitt framför ögonen på personen. Detta då denne har bestämt sig för att ge upp.

Sedan finns de som söker en lösning på olösbara problem. De söker ljuset som inte finns.

Men fastän de egentligen förstår att det inte finns ger de inte upp då de bestämt sig för att aldrig ge upp. De såkallade eldsjälarna finns i denna grupp.

De som aldrig ger upp i en omöjlig situation mår betydligt bättre än de som egentligen kan lösa sin situation, då lösningen är framför näsan på dem, men som har bestämt sig för att ge upp, oberoende av vad som händer.

Allt handlar om personlighet. Förintelselängtan kontra överlevnadslängtan.

Hela livet är en kamp mellan dessa motsatser och mänskligheten är uppdelad i dessa två personligheter. Båda behövs för att verkligheten ska fungera för alla.

Vi måste uppleva vår motsats för att kunna jämföra oss med något. Hade vi inte kunnat detta hade allt varit meningslöst och verkligheten krackelerat om den ens uppstått.

Främlingens möjlighet och dilemma

Främlingen är lika okänd som ett nyfött barn. Den har alla möjligheter då ingen vet något om denne. Inga fördomar mot denne finns, inga värderingar om hur denne är utefter vad som är känt.

Denne kan skapa en ny tillvaro, ett nytt liv, nya vänner och en ny karriär.

Det låter självklart, men så enkel är inte verkligheten.

Människor ger inte främlingen den möjligheten. Istället får främlingen kämpa i motvind och kanske segregeras till arbetslöshet och utanförskap. Varför?

Anledningen är rädslan för främlingen, att denne ska störa jämvikten i närmiljön och de fördomar och uppfattningar som finns i denna.

Främlingen får utstå främlingshat av många, misstroende av än fler och får oftast inte en chans att komma in i någon samhörighet.

Människans inneboende rädsla för nya människor och kulturer skapar detta. Säkert ligger denna rädsla djupt inom människan och är spår från tider då en främling ofta innebar problem i form av krig, stölder och ond bråd död. Ja även att dessa tog kvinnor med sig och försvann.

Stamkrig var vanliga och resterna av dessa minnen finns säkert i generna och är upphovet till främlingsfientligheten som vi idag fortfarande upplever.

Liv i Arsenik bevisar ingenting om utomvärldsligt liv

För ett tag sedan visade Nasa på att en omöjlig plats för liv, en arseniksjö i USA, innehöll liv baserat på just arsenik.

En omöjlighet sades det, varför de sökte liv i en omöjlig miljö förtäljer inte historien.

Men detta bevisar enbart att vår Jord är full av organsikt liv och säkert på än fler platser än vi ännu anar. Bara människan är full av olika slags liv, på ytan och invärtes. Bakterier mm.

Hur många olika slags liv finns då inte inom alla andra levande varelser i vår värld och som vi ännu inte funnit. Hur mycket liv vi överhuvudtaget inte vet om här kan ingen veta, men säkert mer än vi anar.

Men detta visar inte att liv finns i universum. Jag påstår att vi skapats av Gud vilket var början till en evolution som pågår så länge vi har liv på jorden.

Men lika omöjligt som att detta skett utan en skapare, lika omöjligt är liv i universum. Vi är ensamma, bara det är en svindlande tanke. Däremot fantiserar vi om besök utifrån för att skingra ensamhetstanken, som är hemsk för icketroende på en skapare.

Men vi kommer att finna vatten och andra av livets byggstenar i överflöd i universum. Men sterilt sådant. Ska liv kunna uppstå i universum på någon planet är detta möjligt. Byggstenarna finns överallt, det behövs bara en skapare. Inte Gud, denne har skapat Jordens liv och skapar inte mer.

Men vi människor har denna möjlighet genom vår vetenskap. Kanske det är meningen att vi som ska ses som Guds avbild även en gång ska skapa vidare och då i Universum, först i vår närhet sedan längre ut.

Men då i ett, tror jag, framtida samhälle där Jesus kommit tillbaks först och sorterat bort ondskan från världen. Jag hoppas i alla fall så, i annat fall kan skapelserna bli allt annat än goda och livsdugliga.

Spegel spegel på väggen där vem vet bäst om inte jag.

Snövits elaka styvmor har väl alla hört talats om. Hon ville ha bekräftelse på att hon var vackrast i landet och den onda spegelbilden ansåg hon bekräfta detta.

När så spegelbilden visade Snövit som en projektion av styvmoderns misstänksamhet och svartsjuka beslöt hon att döda Snövit med ett förgiftat äpple.

På samma vis önskar människor i dag få bekräftat att de vet bäst i skilda sammanhang. Om de inte bekräftas som den som vet bäst i en diskussion blir de fientliga då de inte kan ta till sig argument som inte stämmer med vad de anser.

På det viset uppstår främlingshat och demonstrationer för och emot något. Där man inte diskuterar utan kastar glåpord till varandra.

Här uppstår bråk mellan barn eller vuxna om bagateller där båda parter anser sig ha rätt och vägrar ta till sig den andes argument. Detta kallas sandlådediskussion då det likt barn som kastar sand på varandra inte får annan lösning än en vinnare som stolt vänder sig bort från den gråtande eller nedtryckta kontrahenten.

Varför människan är så svår att göra till lags och så egoistisk i sina ord är säkert något som ligger i generna. Säkert har det med överlevnad att göra och är något som förr var viktigt för att få sina gener förökade. Vi har vilden och förtyckaren ännu inom oss och ser till att få utlopp för denna.

Solen har alltid setts som God och en Gud att vörda.

Tidigt lärde sig människan att solens värme fick växter att gro och människor att slippa frysa.

De lärde sig att det blev kallt på natten när solen inte var framme och att det blev svalare när moln skymde solen.

De lärde sig även att solen kunde plåga med en för stark värme, en ökning av   temperaturen över en viss nivå var plågsam för växter, djur och människor.

Det var därför inte konstigt att det som i bla Egypten uppstod en tro på en solgud (Ra) vilken de tillbad och offrade till så att inte temperaturen från solen blev för hög för skörd.

Om solguden blev arg vägrade denne att släppa ner regn och plågade jorden med sina strålar.

Solkulten i gångna tider är därför lätt att förstå då man var beroende av naturens växtkraft.

I dag tänker inte så många på hur beroende vi alla är av solen fortfarande.   

Inget kan ersätta dess livgivande men hur många dyrkar denna kraft i dag? Ja det är kanske inte vad vi ska göra, men att förstå den är något vi borde fundera på.

”Och Gud sade: ljus bli till. Ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret”.(första mosebok kapitel 1, vers 3-4).