Gröna blixtar kan ses mot solnedgången i havsranden i det ögonblick solen lämnar synfältet.

Kan du se dem eller har du sett dem? Jag har det inte. Men många har sett det.

De kan ses precis när solen går ner vid en horisont där inget skymmer. Havsutsikten är den bästa platsen för att se fenomenet.

Sök och kanske du kan se detta himlafenomen vilket är ett atmosfäriskt fenomen och inget onaturligt. Vackert ska det vara.

I stjärnbilden Lilla lejonet finns en blå galax en mycket unik sådan vilken kan ge en pusselbit för att förstå Big Bang.

Bilden visar denna galax i stjärnbilden Leo Minor (Lilla Lejonet).

Leo Minor eller på svenska Lilla Lejonet är en liten stjärnbild vilken kan ses från norra stjärnhimlen. Här kan en liten blå galax ses och det spännande med denna är att i ingen annan hittills upptäckt galax är nivån av tunga grundämnen så låg som här.

Galaxen ska ses som en dvärggalax med en diameter av 1000 ljusår och med det i dessa sammanhang låga antalet stjärnor av enbart några miljoner stycken.

Det intressanta är att här finns inga metaller till skillnad mot i vår Vintergata där tunga grundämnen är vanliga.

Då galaxens stjärnor är blå är de relativt nybildade då blå stjärnor anses vara detta. 

Men avståndet är 30 miljoner ljusår bort vilket inte ger en lösning utan blir enbart ytterligare ett mysterium. Det finns nämligen många galaxer vilka finns på mycket längre avstånd från oss och vilkas stjärnor är mycket gamla och en del av en ålder så de exploderat i supernovor.

Forskare förundras och försöker lösa den lilla blå galaxens gåta.

Många månar är mycket oregelbundna i sin form ex Mars två månar Deimos och Phobos.

Bilden visar Phobos till vänster och Deimos till höger ovan Mars yta.

Vår måne är rund och bör ha fötts ur ett mjukt troligen varmt material för att sedan stelna. I en krock med Jorden anses månen kommit till. Kanske då två flytande himlakroppar krockade vilka sedan blev Jorden och Månen. I annat fall hade knappast månen varit rund när den drog ihop sig och svalnade med hjälp av gravitationen.

Innanför Jordens bana finns Venus och Merkurius, Båda utan månar. Troligen då avståndet är för kort till solen och eventuella objekt vilka kommit nära dessa planeter fortsatt in mot solen eller om de varit mindre kraschat på dessa planeters ytor och utplånats i dessa planeter.

Jorden fick sin kanske genom en kollision när planetsystemet bildades och kropparna ännu var mjuka och heta. Avståndet till solen kanske även här var kort men tillräckligt för att behålla det som blev vår måne.

Utanför vår Jord har planeterna betydligt fler månar. Saturnus har exempelvis 62 stycken många runda men inte alla. Troligen är en del infångade stenbumlingar.

Mars vår närmsta planet utanför Jordens bana har två månar Phobos och Deimos båda mycket oregelbundna i formen.

Det är detta jag anser visar att oregelbundna månar är rester av kollisioner utanför planeterna vilka sedan infångats av dessas gravitation.

 Med andra ord anser jag att Mars månar och ett antal andra månar i solsystemet, de med oregelbunden form är månar vilka är yngre i sina banor än de runda regelbundna är.

Att sedan vissa av dessa oregelbundna månar kan ha varit och säkert har varit runda kroppar en gång är en annan sak. Men många har säkert efter en kollision hamnat runt den planet de idag finns.

En hop videor på olika objekt i rymden. Ex Merkurius yta. Mars och Saturnus mm.

http://earthsky.org/tag/videos

Om du följer denna länk ovan  kan du se på en mängd nya och äldre videor från rymden. Merkurius yta kan ses och mycket annat gammalt som nytt.

Alla i bra kvalité och av mindre längd.

Epimetheus och Janus två av Saturnus 62 månar.

Epimethus delar sin omloppsbana med en av de andra månarna runt Saturnus. Janus. På grund av dess närhet till varandra och att de har samma omloppsbana togs de länge för en och samma måne.

Både Janus och Epimetheus har många kratrar på sin yta. Båda har en oregelbunden form och har upplevt många krockar genom tiderna med rymdsten och kanske även krockat med andra månar eller med varandra.

Storleken på dem är för liten för att de den gången de var mindre hårda skulle formats av gravitationen till en rund form.

DE är två mycket oregelbundna månar Epimetheus är den som är mest oregelbunden i sin form men även Janus är detta fast i något mindre grad.

Bilden ovan visar Epimethus till vänster och Janus till höger.

Hydra, Plutos yttersta måne har rent och fruset vatten.

Hydra den yttersta av Plutos fem månar är istäckt. Charon är den andra månen vilken är isbelagd. Men till skillnad från Hydra är Charons is nedsmutsad av ett mörkt material.

Hydras is är däremot ren och reflekterar starkt ut i rymden. Kanske har avståndet till Pluto betydelse. Hydra finns nämligen längst bort från Pluto.

Något har förorenat Charon. Kan det ha varit damm vilket Plutos dragningskraft dragit till sig och en mängd av detta hamnat på Charon under något tillfälle?  Damm vilket virvlat förbi eller ej kommit i närheten av Hydra.

Det kan även vara vulkanutbrott på Charon under tidernas gång bakom nedsmutsningen av isen. Kanske Hydra inte har vulkaner utan att det är ett större nedslag av ett stenblock vilket gett detta damm.

Men varifrån kom då vattnet?

 Hur djupt är det kan det vara bara en tunn yta? Idag vet man inte. Men vad som i detta inlägg ska koncentreras på är kunskapen av att Hydras yta ät täckt av rent klart vatten. 

Vad som även kan uppmärksammas är att is och vatten som här kan finnas även på mycket oregelbundna månar. Formen är inte allt. 

Många tror säkert att en himlakropp ska vara rundformad för att inte vara bara ett klippblock och ha vatten eller istäckt yta. Men Hydra bevisar att så inte behövs.

Långt in i framtiden blir solen en expanderande röd jättestjärna. Mänskligheten kan likväl överleva på Eris.

Om flera miljarder år expanderar solen till en röd jättestjärna och har detta utseende under många miljoner år. Det kommer att innebära att Jorden uppslukas av värme och blir obeboelig. Allt kokar bort.

Men det går inte över en natt utan vi får mycket god tid på oss att reagera.

Och den beboeliga zonen runt solen kommer att finnas kvar men inte här. Ända ut till Pluto blir det problem. Pluto blir den nya Venus eller Merkurius och knappast beboelig.

Men utanför denna kommer zoner av beboeliga småplaneter att finnas under mycket lång tid. Kanske blir det mänsklighetens nya hem här ute i Kuiperbältet.

Här kommer att finnas småplaneter med vatten och temperatur som passar människan. En småplanet vilken kan bli människans nya hem är Eris.

Kanske ytterligare någon småplanet kan bli mänsklighetens nya hem därute men en bit utanför Eris bana blir det för kallt och den mystiska planet 9 om den nu finns är säkert alldeles för långt bort.

Eris verkar vara den bästa livschansen om människan fortfarande finns då om flera miljarder år för överlevnad i vårt solsystem under ytterligare flera hundra miljoner år.