Borde medellivslängden minska för att samhället och kulturen av idag skulle fungera bättre.

Ungdomssamhället och överbefolkning  gör att det kanske är dumt att öka åldern på mänskligheten  utan istället ge ett värdigt slut på den äldre generation som idag ses som en belastning och i många fall inte räknas. Kanske tidigare medellivslängd på ca 35 år var vad mänskligheten klarar av för att lika möjligheter inom ex arbetsliv ska fungera.

Vi ser ju hela tiden hur äldre ratas på arbetsmarknaden. Politiker blir yngre och yngre fast befolkningen innehåller fler o fler äldre.

Musik och underhållning riktar sig till yngre och artisterna som slår igenom är mycket unga.

Modet riktar sig till yngre och äldre spökar ut sig i kläder som kroppsligen och utseendemässigt egentligen enbart passar yngre.

Föräldrar försöker likna sina barn och tar upp deras vanor i språk och intressen. Yngre uppfostrar äldre istället som förr att äldre erfarna av livet uppfostrar sina barn. Lyssna på de yngre har blivit en livshållning i Norden. samtidigt som äldre inte längre är erfarna av livet utan enbart av att försöka hålla sig unga och därmed inte har någon livserfarenhet att förmedla till nästa generation.

Visst kan man tänka att äldre måste anpassa sig efter den digitala förändringen. Men livserfarenhet innebär inte detta utan mänskliga relationer i första hand. Hur man upprätthåller dessa och får dem att fungera.

Ovan gäller inte hela världen utan i första hand norra halvklotet. Förr var ungdomar förvirrade och sökte en plats i tillvaron. Idag är äldre detta och söker sin ungdom och en plats att accepteras på.

Kanske åldersfixeringen beror på att vi fått mycket längre medellivslängd än tidigare generationer där detta aldrig behövde tänkas över då människor dog tidigt i sjukdomar, krig och genom att de helt enkelt var uppslitna av hårt arbete från barndomen.

Ungdomskulturen kan säkert göra att framtidens rymdfarare även blir yngre och yngre. Kanske bilden ovan blir en vanlig bild på framtidens rymdfarare åldersmässigt.

Bilden är från NASA. Idag har ingen person under 20 år levt en enda dag utan att NASA haft en rymdfarkost eller rymdbil på eller vid Mars.

Inte tycker vi som var tonåringar under 1960-talet att månlandningarna  som startade 1969 var annat än en naturlig utveckling av människans rymdäventyr. Spännande var det men inte ansåg vi som den äldre generationen då att det var en otrolig händelse vilken kostat för mycket och inte var användbar för människan.

Tidigare generationer och många äldre då ansåg att människan skulle hålla sig på Jorden.

Idag tänker få på månfärderna och min generation vilken såg fram mot nya rymdäventyr med människans landning på främmande platser fick tji. Vi är äldre idag och troligen för gamla för att uppleva den dag människan landar på Mars.

Utforskningen av månen tog fart i slutet av 1960-talet vid årtiondets slut hade människan landat där.

För 20 år sedan började utforskningen med rymdfarkoster av Mars. Ingen person under 20 år har upplevt en dag utan att NASA haft någon farkost eller rymdbil där.

Men människan själv har ännu inte placerat sin fot där och ingen vet säkert när det ska ske. Men sedan månprogrammet har på 40 år heller ingen människa satt sin fot på månen vilket ingen skulle trott sommaren 1969 då Armstrong satte sin fot där. Då troddes att månen snart skulle koloniseras med rymdstationer men inget mer hände.