Bild wikipedia Bilden visar västra hemisfären med
Mare Orientale som har en diameter på ca 1 000 km, i centrum. Till vänster syns
"månens baksida" (sidan som alltid är vänd från oss) och till höger "månens framsida" (sidan
som alltid är vänd mot oss). Beskrivning: NASA/SDO och Equipa
Científica AIA)
Månens yta består huvudsakligen av bergarter: vit
höglandsanortosit (Höglands anortosit syftar på en bergart som huvudsakligen
består av plagioklas (en typ av fältspat), och som utgör en stor del av månens
ljusa högland) och mörk låglandsbasalt (Mörk låglandsbasalt" är ett begrepp inom geologi som syftar på en
mörk vulkanisk bergart, basalt, som bildats i låglänta områden).
Även om båda bergarterna är vanliga på dagsidan, (den sida som alltid är vänd mot jorden) saknar den sida
som alltid är vänd från jorden det mörka låglandet fältspat. Forskare fann att
stenar på dagsidan är rika på klor (Cl), till skillnad från sten på nattsidan.
Material i jordskorpan på nattsidan där Cl-anrikning saknas bildades troligen
av magma som bevarar rester av den ursprungliga månmagmagman för 4,5 miljarder
år sedan.
Månen tros ha
blivit till i ett gigantiskt nedslag mellan vår jord och en annan planet av
Mars storlek, Theia, för cirka 4,5 miljarder år sedan. Energin förknippad med detta nedslag förväntas ha lett till ett hav av magma som täckte både jorden och den unga månen. Avkylning av denna magma förväntas ha resulterat
i en nästan homogen fast måne, täckt med samma ytskorpa överallt.
Men så är inte alltid fallet. Hemisfären (dagsidan) som
alltid är vänd mot oss, har ett helt annat utseende än nattsidan som domineras
av ett ljust, höglandsdominerade landskap, med praktiskt taget inga så kallade
"hav" vilka ses som mörka fält.
De mörka "haven" (maria på latin) på månens
dagsida består av utbredda basaltiska magmor, som till största delen kommer från vulkanism för cirka 3,5 miljarder år sedan på dagsidan medan mycket få utbrott skedde
på nattsidan. Detta markerar en distinkt utvecklingshistoria för dessa två
halvklot. Varför och hur gick det till? Hemligheten som formade månen till två
världar kan mycket väl vara begravd i små mängder halogener (t.ex. fluor och
klor), som hittats i månprover.
Förekomster av halogen i månens mineraler ger en unik
inblick i månens utveckling. Forskare vid Geodynamics Research Center, Ehime
University, i samarbete med kollegor vid Universität Münster (Tyskland) och
Vrije Universiteit Amsterdam (Nederländerna), genomförde experiment med högt
tryck och höga temperaturer och lyckades få fram unika nya data om hur klor
(Cl) fördelar sig mellan månmineraler och samexisterande magma. De kopplade
modeller av utvecklingen av månens inre till uppmätta halogenhalter i prover av
månskorpan och fann att de flesta prover från månens dagsida visar sig vara
onormalt rika på Cl. Däremot visar material från jordskorpan från månens
baksida inte denna Cl-anrikning. Forskarna lägger fram bevis för att koppla
denna anrikning till inkorporeringen av gasformiga Cl-föreningar av sten nära
månen.
Detta fynd indikerar att förekomsten av utbredd
kloridånga (med Cl sannolikt närvarande som metallklorider) möjligen var
begränsad till månens dagsida, vilket tyder på att metallkloridångan verkar vara
knuten till månens dikotomi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar