Järn och Titan finns i atmosfären på exoplanet KELT-9b

KELT-9 är en stjärna som ligger 650 ljusår från jorden i konstellationen Svanen. 

KELT-9 har en yttemperatur på över 10 000C grader vilket är  nästan dubbelt så varmt som det är på vår sols yta. Denna stjärna (KELT-9) har en  mycket stor gasplanet i bana runt sig.

KELT-9b vilken är 30 gånger närmare sin sol (KELT-9) än jordens avstånd från solen. På grund av denna närhet cirklar KELT-9b runt  KELT-9 på 36 timmar och värms upp till en temperatur på över 4000C. Det är inte så varmt som vår sol här är men varmare än många stjärnor därute.

För närvarande förstår vi inte hur en atmosfär ser ut och hur den kan utvecklas under sådana förhållanden. Men KELT-9b har en atmosfär.

Detta upptäcktes av ett internationellt team amerikanska astronomer förra året. Nu har även upptäckten bekräftats av ett internationellt team ledda av forskare från Universitetet i Genève (UNIGE) som forskat tillsammans med fysiska teoretiker från universitetet i Bern (UNIBE), Schweiz, förekomsten av järn- och titanångor i atmosfären på KELT-9b är därmed bekräftad. 

Men frågan om hur en atmosfär kan finnas på en het planet som denna är en olöst gåta än så länge.

Bild En illustration av  Kelt 9 med sin planet KELT 9b

Omega Centauri. En 10 miljoner solars stort område där liv troligen inte kan existera i planetsystemen där.

Omega Centauri (NGC 5139) är ett globalt kluster  /stjärnhop) i stjärnbilden Kentauren i Vintergatan upptäckt 1677 Edmond Halley.

Omega Centauri  är beläget på ett avstånd av 15.800 ljusår från oss och har en diameter på  150 ljusår. Här beräknas finnas cirka 10 miljoner stjärnor med en total massa motsvarande 4 miljoner solmassor. Troligen är clustret resterna efter en dvärggalax.

Omega Centauri är den tätaste samlingen av stjärnor som kallas klotformiga stjärnhopar man vet om. Men fast det finns miljoner stjärnor och mängder av planeter (troligen) finns här troligen inga planeter där liv kan existera. Detta resultat visar en nyligen framlagd studie om clustret.

Forskarna på jakt efter potentiellt beboeliga exoplaneter i Omega Centauri fann att närheten mellan stjärnor här skulle göra det svårt för planeter att behålla flytande vatten.

 De färgglada stjärnorna i Omega Centauri varav många är röda dvärgar ligger för nära varandra för att beboeliga planeter ska existera.

Då de flesta planeter i Omega Centauri är röda dvärgar vilket är relativt små svala stjärnor måste  planeter för att kunna ha livsformer  ligga närma sin sol. Stjärnorna ligger dock enbart ca 0,6 ljusår från varandra och tätheten och rörelserna gör att stjärnor kommer nära varandra ca en gång vart miljonte år och då utplånas alla former av ev försök till liv och rinnande vatten på planeter i dess närhet.

Jordens sol däremot finns 4.22 ljusår från sin närmsta granne, den röda dvärgen Proxima Centauri. Här händer inget liknande och livet frodas på Jorden.

Det är mycket som ska stämma för att liv ska uppstå på en planet i tid och rum.

Bild Omega Centauri

SIMP J01365663 + 0933473 en planet med ett magnetfält man knappt kan föreställa sig.

SIMP J01365663 + 0933473 är klassificerad som en brun dvärg (en misslyckad stjärnbildning). Men nya rön har gjort att flera forskare numera vill omtolka den till en planet. En gasplanet lik Jupiter men ändå inte. Det är ett gränsfall för klassificering och kan kanske tolkas som antingen eller utan säkerhet på vad som är rätt enligt de normer vi tolkar olikheter med.

20 ljusår bort i stjärnbilden Fiskarnas konstellation finns objektet.

Det är ett objekt med förvånad egenskap. Här existerar norrsken av ett slag man inte som människa bosatt på Jorden kan föreställa sig i styrka.

Här finns ett magnetfält av en styrka som känns omöjlig om nu inte mätningar visat att den verkligen existerar. Det starkaste magnetfältet i vårt solsystem finns på Jupiter vilket har ett magnetfält ca 20 000 gånger starkare än Jordens. Men SIMP J01365663 + 0933473 har ett magnetfält fyra miljoner gånger starkare än Jordens. Otroligt men sant.

Temperaturen på planetens yta (eller bruna dvärgen, vilket det är diskuteras bland de lärde) ligger på ca 825C. Storleken på objektet är 1,2 gånger större i radie än Jupiters så det är ungefär likartat. Stort för att vara en planet men mycket litet för att vara en stjärna dock tillräckligt för att vara en brun dvärg. 

Det är vad man vet i dag som det mest intressanta därifrån om den har någon måne vet man inte men omöjligt är det inte.

Jag anser att den likväl bör klassificeras som en brun dvärg med ett starkt magnetfält istället för att omtolkas till en planet. Tycker att ett starkt magnetfält av denna kaliber inte hör hemma på det som klassificeras som planeter.

För att se en illustration av ovanstående objekt gå in på medföljande länk ovan. Själv fann jag ingen fri bild att publicera utan publicerar ovan istället storleksförhållande mellan Jorden, en brun dvärg och några solar.

Io den vulkanintensivaste månen i vårt solsystem.

Jupiters storleksmässigt tredje måne Io är den mest vulkanaktiva kroppen i vårt solsystem.

Plymer av svavel stiger upp från en del av de aktiva vulkanerna. Ytan på själva Io är full av lavaflöden och lavasjöar där sten flyter omkring.

Cirka 150 aktiva vulkaner har registrerats på månen av vilka några kastar lava upp till 400 km ut i rymden. Vulkaner finns på hela Io:s yta.

Yttemperaturen där fast yta finns är ca -130C  vilket resulterar i bildandet av svaveldioxidsnöfält.

Men i själva vulkanerna kan temperaturen nå upp till mätta 1 649 C.

Io ses ofta som en himlakropp av eld och is. Det inre av Io består av järnsulfid eller svavelväte med en järnkärna i centrum och ett brunt silikat i det yttre skiktet. Detta ger planeten ett oregelbundet orange, gult, svart, rött och vitt utseende.

På grund av den vulkaniska aktiviteten innehåller Io:s atmosfär mestadels svaveldioxid.

Minimånarna runt Jorden ska undersökas

Minimånar kallas de. Asteroiderna vilka fångas in av Jordens dragningskraft och under en begränsad tid kretsar runt Jorden innan de försvinner från oss igen eller sönderdelas om de faller in i Jordens atmosfär och bränns upp.

De har tills nu varit svåra att upptäcka då de enbart ofta bara är några meter i diameter.

Snabbt kommer de in i Jordens närhet och här stannar de enbart oftast en kort tid för att lika snabbt försvinna bort. Deras ursprung är oftast från asteroidbältet mellan Mars o Jupiter.

Nu har ett nytt teleskop tillkommit Large Synoptic Survey Telescope (LSST).   Detta teleskop i Chile  kommer lättare än tidigare teleskop att upptäcka de små minimånarna (asteroiderna).  Det kommer då att bli lättare att verifiera deras existens och spåra dess vägar runt Jorden.

För närvarande förstår vi inte helt vad asteroider är gjorda av," säger doktor Mikael Granvik, medförfattare till en ny rapport. Granvik är ansluten till både Luleå tekniska universitet i Sverige och Helsingfors universitet i Finland.

Granvik säger följande "När vi börjar hitta mini-moons i högre grad kommer de att vara perfekta mål för satellittuppdrag. Vi kan starta korta och därför billigare uppdrag, använda dem som testbäddar för större rymduppdrag och ge en möjlighet till den framväxande asteroidutvinningen för industrin att testa sin teknik. "

"Vi vet inte om små asteroider är monolitiska stenblock eller bräckliga sandhögar eller något däremellan", säger Granvik. "Mini-moons som spenderar betydande tid i omlopp runt jorden tillåter oss att studera densiteten hos dessa kroppar och de krafter som verkar inom dem, och därmed kan vi lösa dessas mysterium."

Säkert finns nya möjligheter när vi nu kan använda och kanske förstå dessa minimånar och kanske även förutsäga om några av dessa kan bli till fara för Jorden (min anm).

Bild av Nasa på Asteroid 2008 TC3 en ca 2 meter stor sten.

WASP-121b är en het gasplanet därute med betydligt större hetta än sin liknande gasplanet Jupiter.

WASP-121b är en gasplanet med ungefär samma storlek som Jupiter. Den finns runt solen Wasp-121 i stjärnbilden Akterskeppet på södra stjärnhimlen ca 850 ljusår från oss.

Men medan Jupiter i sin dagsidas atmosfär har ca -150C och nattsidan -85C är temperaturen på Wasp 121b ca +2000C på dagsidan och ca +1000C på nattsidan.

Men likväl har nya studier av denna heta planet visat att där finns vatten.

Noga beskrivet inte rinnande vatten men ingressen till att bilda vatten väte och syreatomer. Men  enbart lösa atomer för vattens bildande.

Detta påtalar huvudförfattaren till en ny studie. Vivien Parmentier astrofysiker vid Aix Marseille universitet i Frankrike

Bilden visar en illustration av Wasp-121 och dess gasplanet Wasp-121b

Påfyllning av materia för stjärnbildning från Magellanska molnen i Vintergatan

Ett par dvärggalaxer kretsar nära Vintergatan och kommer en gång att dras in helt i Vintergatan. Det handlar om det stora och lilla Magellanska molnen. Dvärggalaxerna vilka var mitt uppe i en sammanslagning när de föll in i vår galax. En sammanslagning vilken ännu inte är total men varifrån i dag gas faller in i Vintergatan från molnen. Gas vilken är av tillräcklig omfattning för att bilda nya stjärnor när den infaller i Vintergatan.

Det stora Magellanska molnet och lilla Magellanska molnet bilden ovan är ett par av de dvärggalaxer som höll på att slås samman när de föll i Vintergatan. Magellanska Molnens gas förväntas fylla hälften av den gas som förbrukas av vår galax som bildar det nya stjärnor.

Ett annat exempel är NGC 4490 och NGC 4485 belägna i stjärnbilden Jakthundarna  23 miljoner ljusår från oss. NGC 4490 integrerar med sitt mindre sällskap den mindre galaxen NGC 4485 (en dvärggalax)   varifrån gas dras in i den större galaxen och genom denna integration sker ny stjärnbildning.

Detta är ett liknande skeende som i de Magellanska molnen kontra Vintergatan.

 Ju mindre densitet i ett gasmoln desto lättare för en större galax ska sluka den. Då ex de Magellanska molnen började närma sig Vintergatan var det lätt för denna stora galax att dra till sig gas från molnen och desto närmare molnen kom och  kommer desto mer försvinner in i Vintergatan. En dag är molnen en del av Vintergatan i sin helhet. Obs som de flesta vet är de Magellanska molnen bestående av lilla och stora Magellanska molnet båda dvärggalaxer än så länge.

 Bild längst upp; NGC 4485 and NGC 4490