Första analysen offentliggjord av astroiden 162173 Ryugu

 

År 2018 landade Hayabusa2 på den snurrande asteroiden Ryugu och samlade in partiklar från dess yta. Efter att ha tillbringat ett och ett halvt år i omloppsbana runt asteroiden återvände farkosten till jorden med en förseglad kapsel innehållande cirka fem gram dammpartiklar och sten. Forskare runt om i världen har väntat på kapselns innehåll för att undersöka detta. De är speciellt intresserade utifrån att dessa partiklar aldrig skulle ha nått jorden utan farkostens skydd. Skulle de färdats genom rymden och kommit in i Jordens atmosfär skulle de brunnit upp.

"Vanligtvis är allt vi kan studera av asteroider de bitar som är tillräckligt stora för att klara nedfärden till marken som meteoriter", säger UChicago geokemist Andrew M. Davis och medlem av teamet som analyserat provet.

– Vi har inte haft ett sådant här prov tidigare. Det är spektakulärt."

Efter en sexårig resa landade Hayabusa2 i slutet av 2020 i Australien. När forskare från den japanska rymdorganisationen JAXA hämtat farkost och kapsel och öppnat den förseglade kapseln fanns här en handfull material som Hayabusa2 lyckats skopa upp från Ryugs yta.

Forskare har nu börjat tillkännage de första resultaten av analysen av innehållet. Dessa tyder på är att Ryugu är en bit bestående av samma innehåll som samlades i vår sols närhet för fyra och en halv miljard år sedan innan bildandet av solen och solsystemet.

Tiden då allt som fanns var ett stort roterande gasmoln. Forskare tror att det mesta av denna gas drogs samman och blev början till vår sol (troligen riktigt då det drogs samman genom gravitation). Resterna av gasen efter att solen bildats expanderade till en skiva (ackreationskiva kallat) vilken kyldes efterhand och drogs samman till sten som fortfarande flyter runt solsystemet idag; det verkar som om Ryugu är en av dessa. Asteroiden har låg densitet. (Denna skiva är även utgångsmaterialet till planeterna och jorden allt med största sannolikhet med gravitationen som källa).

Forskare säger även att fragmenten som nu analyseras visar tecken på att ha stött på vatten någon gång. "Man måste föreställa sig ett aggregat av is och kolhaltigt damm som flyter i rymden som förvandlades till en stor lerboll när is smälte av kärnkraft från sönderfallet av radioaktiva element som fanns i asteroiden då den bildades", säger Dauphas. Dock är asteroiden relativt torr numera enligt analysen.

Bild på 162173 Ryugu från vikipedia.

Minst fem Mikrometeoriter har träffat James Webbteleskopet

 

En mikrometeorit är en mikrometeoroid som har klarat inträdet i jordens atmosfär och hamnat på marken. Mikrometeoriter särskiljs från meteoriter genom sin mindre storlek och sammansättning. IAU ( International Astronomical Union) definierar officiellt meteoriter som mellan 30 mikrometer till 1 meter där mikrometeoriter är de minsta.

Forskare och ingenjörer vid James Webb Space Telescope säger att sedan teleskopets  utplacering i rymden har teleskopet träffats minst fem gånger av mikrometeroider. Den ena var en som var större än vad modeller före lanseringen antog att teleskopet sannolikt skulle stöta på. Så detta var en händelse med mycket liten sannolikhet som nu likväl skett.

I ett NASA-blogginlägg sa en JWST-teammedlem att någon gång mellan 23 maj och 25 maj skedde sammanstötningen på ett av de primära spegelsegmenten av den större mikrometeroiden vilket gav en märkbar effekt på spegelsegmentets prestanda. Men efter inledande bedömningar fann teamet att teleskopet fortfarande presterar på en nivå som överstiger alla uppdragskrav trots en marginellt detekterbar effekt av smällen.

"Då Webbs speglar är utsatta i rymden förväntade vi oss att tillfälliga mikrometeoroiders påverkan  skulle över tid försämra teleskopets prestanda", säger Lee Feinberg, Webb optisk teleskopelementchef vid NASA Goddard. Men inte så snabbt som nu så slumpmässigt skett.

 "Sedan lanseringen har vi haft fyra mindre mätbara mikrometeoroidstrejker som överensstämde med förväntningarna men den här var större  än våra förutsägelser antog. Vi kommer att använda dessa data för att uppdatera vår analys av prestanda över tid och även utveckla operativa metoder för att säkerställa att vi maximerar Webbs bildprestanda i bästa möjliga utsträckning under många år framöver.

"Teamet säger att den senaste träffen inte kom från ett meteorregn utan anses för närvarande vara en slumphändelse. På Twitter sa Mark McCaughrean, Europeiska rymdorganisationens Senior Advisor for Science & Exploration inklusive några av JWST: s Science Working Groupmedlemmar att den exakta storleken på detta objekt är okänt. Det är svårt att få grepp om storleken utan att veta dess hastighet. Men för att vara tydliga talar vi i bästa fall om små bitar av damm inte sten."

Risken är uppenbar för skador om större sten träffar James Webbteleskopets speglar. Vi får hoppas detta större objekt som träffade var en maximal oturshändelse och inget som ska upprepas igen (min anm,).

Bild på en mikrometeroit hittad i snön på Antaktis.

FRB 190520 ytterligare en Fast Radio Burst (FRB) källa.

 

Astronomer har  hittat ett andra exempel på en mycket aktiv, upprepande Fast Radio Burst (FRB) en kompakt källa till svaga men ihållande radioutsläpp mellan starka FRB. Upptäckten ger forskarna frågor om vad dessa mystiska källor är och även om de kan ge oss bättre förståelse av universum.

 Forskarna använde National Science Foundations Karl G. Jansky Very Large Array (VLA) i New Mexico med flera teleskop för att studera objektet vilket upptäcktes första gången 2019.

Objektet har beteckningen FRB 190520 och  hittades med hjälp av Five-hundred-meter Aperture Spherical Radio Telescope (FAST) i Kina. 

Det var efter en explosion från objektet den 20 maj 2019 som man hittade det i data från detta teleskopet  i november samma år. Uppföljningsobservationer därefter med FAST visade att FRB 190520 till skillnad från många andra FRB avger frekventa, upprepande utbrott av radiovågor. Flera tidigare hittade FRB ger enstaka utbrott med lång tidsrymd eller har bara gett ett hittills (min anm). 

Genom observationer med hjälp av VLA 2020 fastställdes objektets läge och möjliggjorde  för observationer i synligt ljus med Subaru-teleskopet på Hawaii att upptäcka att objektet finns i utkanten av en dvärggalax nästan 3 miljarder ljusår från jorden. VLA-observationer visade även att objektet ständigt avger svaga radiovågor mellan radioskurar av starkt slag.

"Dessa egenskaper gör att den här liknar den allra första FRB vars position bestämdes - även den av VLA -  2016", säger Casey Law, från Caltech. Den upptäckten var ett stort genombrott och gav en första information om miljön och avståndet till en FRB. Men dess kombination av upprepande skurar och ihållande radioutsläpp mellan skurar, som kommer från en kompakt region, satte 2016-objektet, kallat FRB-121102 till ett unikium i jämförelse med andra FRB tills nu då en andra liknande upptäckts.

"Nu har vi två likartade FRB och det ger några viktiga frågor", sa Law  medlem av ett internationellt team av astronomer som rapporterat sina resultat i tidskriften Nature.

Skillnaderna mellan FRB 190520 och FRB 121102  mellan andra FRB stärker en möjlighet som tidigare föreslagits att det kan finnas två typer av FRB.

"Är de som upprepar annorlunda utsläpp  av annorlunda slag än de som inte gör det? Hur är det med den ihållande svaga radiostrålningen - är det vanligt?" undrar Kshitij Aggarwal, doktorand vid West Virginia University (WVU). Astronomerna föreslår att det antingen kan finnas två olika mekanismer som producerar FRB eller att objekten som producerar dem kan agera olika i olika stadier av deras utveckling.

Ledande teorier för FRB: s källor är att de är neutronstjärnor som finns kvar efter att en massiv stjärna exploderat som en supernova eller neutronstjärnor med ultrastarka magnetfält, kallade magnetarer.

Jag misstänker att teorin att dessa källor uppför sig olika är att de är i skilda stadier av sin utveckling (min anm.). Då bör de källor som avger radiostrålning vara i olika stadier beroende på om de hittills enbart gett en signal eller flera med långt tidsintervall vara gamla källor på väg att slockna helt. Medan de upptäckta som ger svag men ihållande radiostrålning med större utsläpp då och då vara relativt nya källor.

Bild vikipedia på Five-hundred-meter Aperture Spherical Telescope vilket var det som fanns fenomenet först. Detta radioteleskop finns i Kina.

Sekunderna efter BigBang

 

I en ny datasimulering tidbestämdes de första sekunderna efter Big Bang utifrån det forskare kallar det intergalaktiska mediet (gasen och stoftet som nu finns mellan galaxerna).

Det var ett forskarteam vid Institute of Astrophysics of the Canary Islands (IAC) som gjorde simuleringarna med hjälp av maskininlärning vilket innebär användning av en   algoritm (som i detta projekt kallades Hydro-BAM) där en dator programmeras till att känna igen mönster med hjälp av algoritmen. Beräkningsarbetet var 100000 timmar.

Forskarna kartlade skilda fenomen och inkluderade även mörk materiaeffekt, energirik gas, neutralt väte och materia därute som är väsentliga för att förstå strukturen av vårt universum enligt ett  uttalande av en av IAC-forskarna  den 20 maj i år (2022).

Den senaste publicerade studien i ämnet om forskningen skedde i mars i The Astrophysical Journal, och relaterar till en studie publicerad i samma tidskrift i november 2021.

Forskningen har möjliggjort att med hög precision reproducera de så kallade" Lyman Alpha Forest ",  tillade forskarna. Lyman Alpha Forest är ett särskilt mönster av linjer i ett spektrum (ljussignatur) från galaxer och liknas vid linjer som skapas när moln av vätgas  mellan galaxer absorberar galaktiskt ljus.

"Dessa" virtuella universum "fungerar som test för studier i kosmologi", tillade forskarna. "Simuleringarna är beräkningsmässigt mycket dyra och nuvarande datoranläggningar tillåter därmed av ekonomiska skäl bara utforskning av små kosmiska volymer."

Algoritmen Hydro-BAM är utformad för att inkludera sannolikheter, maskininlärning och kosmologi vilket ska resultera i att bättre förstå universums tidigaste  historia. "Algoritmen har möjliggjort det  att få mycket exakta förutsägelser på bara några tiotals sekunder", säger forskarna.

Kartläggning av absorptionslinjerna av galaktiskt spektra gjorde det möjligt för teamet att lära mer om var vätgasmoln finns. Plats och avstånd förändras utifrån att universum expanderar. Vätgasmoln ger även ledtrådar till vad som finns i det intergalaktiska mediet av gas och damm.

"Genombrottet kom när vi förstod att kopplingarna mellan de mängder av intergalaktisk gas, mörk materia och neutralt väte som vi försökte modellera (genom datasimulering (min anm,) är välorganiserat på ett hierarkiskt vis", säger Francesco Sinigaglia, doktorand vid universitetet i La Laguna i Spanien, IAC och universitetet i Padua i Italien, och huvudförfattare till forskningen.

Bild vikipedia på Carina nebulosan

Jupiters atmosfärs lager kan ge en inblick i Jupiters ursprung

 

2016 besökte NASA:s Juno planeten Jupiter. Då kunde den röda stormen (röda fläcken) ses tydligt. Utöver det fick man en glimt av den anmärkningsvärda storheten och färgrikedomen av den största planeten i vårt solsystem. Jupiters storslagenhet.  Det var då vi insåg att stormar av skilda storlek ven i dess atmosfär och att den röda var den största men inte den enda.

Juno kunde även mäta gravitationen på skilda områden av Jupiter vilket gav en första information om atmosfärens sammansättning något som inte varit möjligt tidigare då vi tidigare  endast kunnat se det översta skiktet av atmosfären på avstånd.

Ett internationellt team av astronomer under ledning av Yamila Miguel vid SRON/Leiden observatoriet upptäckte nu att Jupiters atmosfär (gashölje) inte är så homogent och välblandat som man tidigare antaget. Man förstod då att det fanns en högre halt av metall i atmosfärens lägre skikt. Skikt längre ner i Jupiter var metallrikare än de övre som enbart bestod av helium och väte.

Teamet analyserade den datainsamlingen som fanns och använde även datasimulering utifrån denna i skilda modeller av fördelning av metaller för att få mer teoretisk information om hur Jupiter bildats. Metallhalten i atmosfären visade sig inte vara homogent fördelad utan metallhalten var högre längre ner i atmosfären. Kanske inte helt ologiskt då gravitationen bör ha dragit tyngre innehåll i atmosfären in mot Jupiter (min anm.).

Upptäckten att den inre delen av atmosfären har mer tunga element än den yttre atmosfären innebär att överflödet av metall minskar utåt. "Tidigare trodde vi att Jupiter har en konvektion likt kokande vatten vilket borde gjort atmosfären väl blandad", säger Miguel. "Men resultatet visar annorlunda."

Det innebär att atmosfären består av skikt där metallhalten i atmosfären ökar ju längre ner i atmosfären vi kommer (min anm.). Medan halten av metall minskar ju högre upp i atmosfären vi mäter. Kanske inte så konstigt då gravitationen enligt mig borde dra ner den tyngre atmosfären in mot centrum och detta vara förklaringen.

Bild Vikipedia på Jupiter tagen 1979 av Voyager 1. Bilden är förbättrad för att framhäva detaljer.

Uppdrag; undersök svårförklarliga kupoler på månens yta

 

Två UCF (University of Central Florida) planetforskare, Kerri Donaldson Hanna och Adrienne Dove har fått möjligheten att leda ett uppdrag med en budget på  35 miljoner dollar. Uppdragets anledning kommer från bilder där en rymdfarkost över Gruithuisen Domes - en outforskad del av västra sidan av månen visar på svårförklarade kupolbildningar. Bilder som fått NASA-forskare att förundras enligt ett pressmeddelande från NASA.

Bilderna visar kupoler som verkar vara resultat av en sällsynt form av vulkanutbrott. Det mystiska med kupolerna är att sådana geologiska strukturer som även finns på Jorden här har sitt ursprung från havsrörelser och plattektonik.  Något som inte finns eller har funnits på månen.

Utan sådant ursprung förstår NASA-forskare inte hur strukturerna kom till. UCF:s  forskare (University of South Florida) kommer att undersöka fenomenet  genom NASAs Payloads and Research Investigations on the Surface of the Moon (PRISM) – ett program innebärande att en rymdfarkost  beräknad att sändas upp  2026 med en robotstyrd månbil innehållande instrument för syftet att studera kupolernas kemiska sammansättning och hur damm interagerar här. Genom detta kan man då försöka förstå hur de kom till.

Under en dag på månen - motsvarande 10 jorddagar - kommer Lunar Vulkan Imaging and Spectroscopy Explorer (Lunar-VISE) att undersöka toppen på en av kupolerna vilken antas bestå av klibbig magma somm stelnat och är rik på kiseldioxid, liknande granit. Mineral som kan bli en potentiell resurs vid framtida kolonisering.

Det finns potentiellt mycket att upptäcka på månen som inte bara hjälper oss att informera om behovet eller idéer om framtida robot- och mänsklig utforskning av månen utan också kan hjälpa oss att bättre förstå historien om vår egen planet såväl som andra planeter i solsystemet", säger Donaldson Hanna, huvudforskaren i den kommande studien.

Jag undrar (min anm.) om dessa kupoler kan vara spår av ett tidigare flytande tillstånd av månytan där ytan bubblat upp och stelnat i denna  form.

Bild vikipedia på Mons Gruithuisen Gamma och Mons Gruithuisen Delta.

Kometutbrottet från 2007 kan ses i sommar.

 

Nu kan dammspåret från det största kometutbrott som någonsin registrerats ses i sommar av amatörastronomer. Dess form numera liknar ett  stort timglas.

Kometen det handlar om är17P / Holmes vilken i oktober 2007 utsöndrade en enorm blixt bestående av gas och damm (se bild ovan) vilket fick kometen att lysa upp med en faktor på en miljon och en kort stund bli det största lysande objektet i solsystemet. Under den korta perioden hade dess koma, stoftmolnet som omgav kometkroppen, en större diameter än solen.

Först verkade det som om partiklarna som avgetts i detta rekordutbrott därefter skulle spridas ut i rymden, säger Maria Gritsevich, planetforskare vid Helsingfors universitet i Finland, till Live Science. I en ny modell av kometens stoftspår beskriven i en studie av Gritsevich och hennes kollegor visas däremot att dammspåret har bestått. De kvarvarande partiklarna är kvar och finns i en elliptisk bana mellan den ursprungliga utbrottspunkten och en punkt på motsatt sida av dammspårets bana runt solen synlig från södra halvklotet. Men nu i form som ett timglas.

I år 2022 finns partiklarna igen nära utbrottspunkten, vilket innebär att dammspåret nu kommer att vara synligt från norra halvklotet.

"Nu är teleskop så bra att alla relativt blygsamma system kommer att se det", säger studiens huvudförfattare Gritsevich till Live Science. Kometen 17P/Holmes kretsar mellan Mars och Jupiter. Med andra ord den kan ses i amatörteleskop av nyare modell.

17PHolmes upptäcktes  första gången av Edwin Holmes den 6 november 1892 då den hade  ett mindre utbrott  (i jämförelse ned det 2007 vilket var ett stort utbrott) upptäckten gjordes medan han observerade Andromedagalaxen.

"Andra kometer i liknande banor runt solen producerar inte den här typen av stora periodiska utbrott, så 17P/Holmes i sig är förmodligen speciell", skriver medförfattaren Markku Nissinen, astronom vid Ursa Astronomiska Föreningen, i ett mejl till Live Science.

Ingen vet exakt hur kometen producerar dessa utbrott. Men en teori är när is under ytan i kometkroppen övergår från ett oorganiserat amorft arrangemang till ett strukturerat kristallint arrangemang. Denna övergång kan då frigöra gas inifrån isen vilket skapar ett utåtriktat tryck på kometens yta. Resultatet blir då ett utbrott av is, gas och damm.

I den nya studien, publicerad i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society, modellerade forskarna dammspårets fysik för att förstå hur dess ursprungliga form ledde fram till den bana som observeras nu.

Bild från vikipedia på utbrottet 4 november 2007 från Kometen 17P/Holmes med dess blå jonsvans.