NASA:s Nancy Grace Roman Space Telescopes solpaneler godkända

 

Bild wikipedia på Nancy Grace Roman Space Telescope

Nancy Grace Roman Space Telescope (Roman) är ett framtida rymdobservatorium som ska se i det infraröda fältet och som ska bli än starkare och se än längre än Webbteleskopet. Det beräknas att det ska sändas upp under 2026. Det ska studera exoplaneter, mörk energi och galaxer.

NASA:s Nancy Grace Roman Space Telescopes Solar Array Sun Shield har nu framgångsrikt klarat de senaste testerna på test-solpanelen vilket visar att monteringen är på rätt väg (tvillingpanelen ska monteras på observatoriet men fungerar testpanelen ska den som ska upp också fungera då de är likartade)) för att slutföras enligt schemat. Panelerna är utformade för att driva och skugga observatoriet från solen vilket möjliggör observationer under uppdraget och hjälper till att hålla instrumenten svala.

Det romerska teamet har utvecklat två uppsättningar solpaneler – ett som kommer att vara ombord på observatoriet och en annan som en teststruktur som används specifikt för preliminära bedömningar.

Ingenjörer vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, utvärderade testversionen i en termisk vakuumkammare som simulerar de varma och kalla temperaturerna och lågtrycksmiljön som panelen ska klara av i rymden. Eftersom panelen kommer att stuvas undan till uppskjutningen övade teamet på att placera ut den under rymdliknande förhållanden.

Nästa vår kommer flygversionen av Solar Array Sun Shield att installeras på den romerska rymdfarkosten. Sedan kommer hela rymdfarkosten att genomgå grundliga tester för att säkerställa att den håller under uppskjutningen och presterar som förväntat i rymden.

För att virtuellt besöka en interaktiv version av teleskopet, besök: https://roman.gsfc.nasa.gov/interactiv/

”Rymdskrotet” som föll i Östra Kapprovinsen i Sydafrika

 

Bild wikipedia som visar var Östra Kapprovinsen finns i Sydafrika.

Forskare vid Wits University och Nelson Mandela University övervakade meteoritnedslaget liksom media, online-rapporter från allmänheten kom om det som först ansågs vara "rymdskrot" som kommit in i jordens atmosfär mellan 8:30 och 9 på söndagsmorgonen den 25 augusti 2024. Ögonvittnen såg och några filmade den strimma av starkt ljus på himlen över St Francis Bay i Östra Kapprovinsen i Sydafrika som sågs.

En del spekulerade i att det kunde vara rymdskrot från en satellit som kommit in i atmosfären på en relativt låg bana och bröts upp. Kaptenen på en valskådningsbåt rapporterade att han sett föremål hamna i havet utanför Cape St Francis.

Men, beskrev professor Roger Gibson från Wits School of Geosciences, "Baserat på vetenskaplig bedömning stämmer händelsen med rymdskrot inte istället stämmer det överens med en stenig asteroid ungefär lika stor som en bil som kom in i jordens atmosfär i mycket hög hastighet. Friktionen med atmosfären skapade ett spektakulärt eldklot och fick objektet att brytas sönder under inflygningen."

Han tillade: "Vi har rapporter om att någon har hittat flera fragment av en meteorit nära Kirkwood i Östra Kapprovinsen, över 100 km från Cape St Francis. Detta kan tyda på ett stort nedslagsområde."

Wits University har ett av få internationellt ackrediterade arkiv för meteoriter i Sydafrika. Gibson och hans kollegor håller ett vakande öga på meteoritfynd och meteoritnedfall i landet. Det senaste meteorfallet utöver ovan  i Sydafrika skedde i Lichtenburg 1973.

"Meteoriter är sällsynta och har ett djupt vetenskapligt värde eftersom de ger oss en glimt av vårt solsystems uppbyggnad och tillblivelse så det är oerhört viktigt för oss att spåra och hitta möjliga meteoriter som kan ha fallit i vårt land", beskriver Gibson. "Hur de interagerar med jordens atmosfär vid inträdet är också viktigt att ha kontroll på eftersom de utgör ett potentiellt hot."

Endast 51 meteoriter har dokumenterats i Sydafrika, och endast 22 meteoritnedfall har registrerats. Precis som fossiler är meteoriter föremål av nationellt arv och försäljning och handel med meteoriter regleras i lag genom South African Heritage Resources Act.

Gibson och Wits-kollegorna professor Lew Ashwal och dr Leo Vonopartis, tillsammans med dr Carla Dodd från institutionen för geovetenskaper vid NMMU  är mycket intresserade av att lära sig mer om söndagens meteorit och bjuder in alla som har sett, hört eller hittat något som de kan misstänka är relaterat till meteorithändelsen att kontakta dem.

"En del människor hörde en ljudbang så långt bort som Plettenberg-bukten – över 200 km från Gqberha. Andra kände jordskakningar orsakade av ljudbangen eller såg meteoriten. Vi skulle vara mycket intresserade av att höra från eventuella vittnen till den här händelsen, beskriver Gibson.

 – Det här är ett perfekt tillfälle för människor att engagera sig i medborgarforskning. Vi vill veta vad folk såg eller hörde så att vi kan pussla ihop meteorens bana och även om någon tror sig ha hittat några meteoritfragment. Vi vill att människor ska spela in sina upplevelser och kontakta oss för att berätta sina historier.

För ett otränat öga kan meteoriter se ut som vanliga stenar. De bör dock ha ett jämnt, glasartat svart utseende – kallat fusionsskorpan – som bildas när meteoriten förbränns när den kommer in i atmosfären. Många är magnetiska. Insidan av meteoriten  ser ut som en vanlig sten.

Om man skulle hitta bitar av en meteorit bör man vara försiktig så att man inte förstör eller skadar dem.

"Innan du rör vid den, fotografera den på marken och ta flera fotografier av dess omgivning. Anteckna en GPS-nål för var du hittade den, slå in den i en bit aluminiumfolie och lägg den säkert i en påse med dragkedja och kontakta oss sedan för att hämta den. Allt detta ger viktig vetenskaplig information, beskriver Vonopartis.

Jag tror många av oss har hittat små hårda kolsvarta blanka och välpolerade stenar som barn utan att ha tänkt på att de kan ha kommit från rymden och är  en meteorit. Jag är en av dem.

Hur sannolikhet är det att livet har sitt ursprung på jorden?

 

Bild https://negativespace.co/couple-love/

 

Astrobiolog Manasvi Lingam vid Florida Tech  har uppställt modeller för förenklade representationer av verkligheten.  Modellerna har två huvuduppgifter innebärande att hjälpa forskare att göra förutsägelser och erbjuda  alternativa experiment till annars kostsamma eller opraktiska experiment. Så var fallet med Lingams nyligen publicerade analys om livets potentiella ursprung på jorden.

“A Bayesian Analysis of the Probability of the Origin of Life per Site Conducive to Abiogenesis” publicerad den 19 augusti i tidskriften Astrobiology där utöver Lingam Ruth Nichols, nyligen utexaminerad från Florida Tech och astrobiologen Amedeo Balbi från University of Rome visar hur de utarbetat  modellerer över förhållandet mellan hypoteser som förutsäger ett varierande antal potentiella platser för uppkomsten av liv från icke-liv på jorden och sannolikheten för livets uppkomst på platser bortom Jorden.

En Bayesiansk inferens är en analys där tidigare kunskap används för att uppskatta efterföljande sannolikhet. I modellerna fokuserade forskarna på möjligheten att livet på Jorden har sitt ursprung på själva jorden. Så eftersom det är fastställt att det finns liv på jorden, antar denna modell att livet fick sitt ursprung på jorden minst en gång. 

Lingam beskriver att detta är är en av de första gångerna han specifikt studerar livets uppkomst. Han har dock modellerat flera intilliggande frågor som utvecklingen av teknikbaserad intelligens.

Forskarna sammanställde potentiellt det som kan ses som livskraftiga platser där liv kan ses bli möjligt och liv kan uppstå. Platser som har identifierats i tidigare forskning var och en med olika nivåer av gynnsamhet för livets uppkomst. De inkluderade flera olika miljöer allt från undervattensvulkaner till såpbubblor och tjära till naturliga kärnreaktorer liknande den som bildades i Gabon för två miljarder år sedan. 

Två huvudfrågor formade deras modeller: 1. hur många platser på jorden kan liv ha uppstått? 2. Vad är sannolikheten för att liv faktiskt uppstår från en av dessa platser? Målet med studien var inte att direkt svara på frågorna utan att hitta det mest exakta sättet att tolka de data som modellerna visade.

Lingam förutspådde till en början att tillgången till av urable platser  (platser på en planet där liv kan uppkomma))  skulle skapa en högre sannolikhet för att liv skulle uppstå på jorden. Tänk att när du köper fler lotter kommer dina chanser att vinna att öka.

Istället blev resultatet det rakt motsatta i detta scenario. Lingam fann att när man jämförde det större antalet platser med det mindre antalet var sannolikheten för liv per plats nästan omvänt relaterad till antalet platser (ex vatten.

– Det är de två situationerna som finns här. En där det finns många platser, men det är mycket låg sannolikhet [för liv] per plats. Och den andra där det finns väldigt få platser, men det är en väldigt hög sannolikhet per plats.

Ja, det här resultatet var osannolikt beskriver han och är därför en viktig kunskap.

"Normalt sett är 'ju mer, desto bättre' inställningen för många saker i livet", beskriver Lingam. – Men mer är inte alltid bättre. Om det är färre, men det är rätt sorts färre, då kan det faktiskt vara bättre.

Med andra ord, i den modell där jorden hade färre urable sites totalt sett, drog forskarna slutsatsen att sannolikheten för att liv uppstod på en given plats ökade. De fastställde att en större chans att liv bildas kan vara mer sannolik när ureabla platser är sällsynta och rikligt med urabla platser kan minska sannolikheten för liv på en given plats.

Därifrån drog de slutsatsen att det mindre urvalet av platser, som avslöjade en högre sannolikhet för liv på en viss plats, sannolikt innehöll mer gynnsamma miljöer.

Resultatet tyder på att inom det bayesianska ramverket kan begränsningar av tillgången på lämpliga miljöer för livets uppkomst på jorden ge värdefulla insikter om sannolikheten för och frekvensen av liv på andra håll i universum.

Ett oväntat resultat som det är värt att fundera över och fortsätta forska vidare inom. Vår verklighetskunskap och förförståelse ska vi vara försiktiga med att ta som utgångskunskap så länge vi inte vet mer om verkligheten och kosmos.

Gåtan med The Wow! Signal troligen löst

 

Bild wikipedia

Wow-signalen var en stark radiosignal från rymden som varade i 72 sekunder. Den upptäcktes av Dr Jerry R. Ehman den 15 augusti 1977 när han arbetade på The Big Ear ett radioteleskop vid Ohio State University på uppdrag av SETI.

Signalen anlände i riktning från stjärnbilden Skytten.

Ny forskning visar nu att Wow! Signal har en helt naturlig förklaring.

Arecibo Wow! är en ny satsning baserad på en arkivstudie av data från det nu nedlagda radioteleskopet Arecibos data från 2017 till 2020. Observationerna från Arecibo liknar de från Big Ear men "är känsligare, har bättre tidsupplösning och inkluderar polarisationsmätningar", enligt forskarna.

"Våra senaste observationer, som gjordes mellan februari och maj 2020, har avslöjat liknande smalbandssignaler nära vätgaslinjen, även om de är mindre intensiva än den ursprungliga Wow! Signal", beskriver Méndez.

Arecibo upptäckte signaler som liknade Wow! signal men med vissa skillnader. De är mycket mindre intensiva och kommer från flera platser. Författarna säger att dessa signaler lätt kan förklaras av ett astrofysikaliskt fenomen och att den ursprungliga Wow! signal är detta också.

"Vår hypotes är att Wow! Signalen orsakades av plötslig ljusökning från stimulerad emission av vätelinjen på grund av en stark transient strålningskälla, såsom en magnetär, flare eller en mjuk gammarepeater (SGR)", beskriver forskarna. Dessa händelser är sällsynta och förlitar sig på exakta villkor och justeringar. De kan få moln av väte att lysa upp avsevärt i sekunder eller till och med minuter.

Forskarna säger att det som Big Ear upptäckte 1977 var en tillfällig ljusökning av ett av flera H1-moln (neutralt väte) i teleskopets siktlinje. Signalen från 1977 liknade den som upptäcktes vid Arecibo  i många avseenden. "Den enda skillnaden mellan de signaler som observerades i Arecibo och Wow! Signal är ljusstyrkan. Det är  likheten mellan dessa spektra som antyder en mekanism för ursprunget till den mystiska signalen", skriver författarna.

Studierapporten har titeln "Arecibo Wow! I: An Astrophysical Explanation for the Wow! Signal."  Huvudförfattare är Abel Méndez vid Planetary Habitability Laboratory vid University of Puerto Rico i Arecibo.

Rapporten är tillgänglig på preprintservern arXiv.

Dyngbaggen och Vintergatan

 

Bild wikipedia på en dyngbagge.

 Dyngbaggen är en insektsart som utvecklades för 130 miljoner år sedan och nu har gett inspiration till en ny forskningsstudie med syftet att förbättra navigationssystem för drönare, robotar och satelliter i omloppsbana.

Dyngbaggen är den första kända arten som använder Vintergatan på natten för att navigera med fokus på stjärnkonstellationen i denna som en referenspunkt för att rulla dyngbollar i en rak linje bort från sina konkurrenter.

Svenska forskare gjorde denna upptäckt 2013 och ett decennium senare modellerar australiensiska ingenjörer med samma teknik som dyngbaggen använder för att utveckla en AI-sensor som exakt kan mäta och orientera sig efter Vintergatan i svagt ljus.

Fjärranalysingenjören professor Javaan Chahl vid University of South Australia och hans forskargrupp har använt datorseende för att visa att den strimma av ljus som bildas från Vintergatan inte påverkas av rörelseoskärpa till skillnad från ljuset från enskilda stjärnor.

"Nattaktiva dyngbaggar rör sitt huvud och sin kropp mycket när de rullar gödselbollar över ett fält och behöver då en fast orienteringspunkt på natthimlen för att hjälpa dem att styra i en rak linje", beskriver professor Chahl. Deras små sammansatta ögon gör det svårt att urskilja enskilda stjärnor särskilt då de är i rörelse medan Vintergatan däremot är mer synlig.

I en serie experiment med en kamera monterad på taket på ett fordon fångade UniSA-forskarna bilder av Vintergatan medan fordonet var både stillastående och i rörelse. Med hjälp av information från dessa bilder har de nu utvecklat ett system för datorseende som på ett tillförlitligt sätt mäter utefter Vintergatans orientering vilket är det första steget mot att bygga ett navigationssystem som utgår från Vintergatans läge.

Huvudförfattaren till studien UniSA-doktoranden (University of South Australia) Yiting Tao beskriver att orienteringssensorn kan vara en reservmetod för att stabilisera satelliter och hjälpa drönare och robotar att navigera i svagt ljus även när det finns mycket oskärpa orsakad av rörelse och vibrationer.

– I nästa steg vill jag sätta algoritmen på en drönare och låta den styra ett flygplan under flygning under natten, beskriver Tao.

Solen däremot hjälper många insekter att navigera under dagen, bland annat getingar, trollsländor, honungsbin och ökenmyror. På natten är månen en referenspunkt för nattaktiva insekter men månen är inte alltid synlig vilket är anledningen till att dyngbaggar och vissa malar använder Vintergatan för att orientera sig.

Professor Chahl säger att insektssyn länge har inspirerat ingenjörer när det gäller navigationssystem.

"Insekter har löst navigationsproblem i miljontals år inklusive de som även de mest avancerade maskinerna kämpar med att lösa. Och de har gjort det i ett pyttelitet paket. Deras hjärnor består av endast tiotusentals nervceller jämfört med miljarder nervceller hos människan men det lyckas likväl av naturen att hitta lösningar.

Resultaten har publicerats i tidskriften Biomimetics.

En video som visar mer om forskningen finns här: Dyngbaggar guidade av Vintergatan (youtube.com)

Polstjärnan har upptäckts vara fläckig

 

Bild wikipedia (engelska) . Polaris-komponenter sedda av rymdteleskopet Hubble

Även om Polarstjärnan (Polaris) för blotta ögat ser ut som en enda stjärna är Polaris ett trippelstjärnsystem bestående av den primära stjärnan, en gul superjätte med beteckningen Polaris B i omloppsbana med en mindre följeslagare, Polaris Ab; Detta par befinner sig i sin tur  i en större omloppsbana runt Polaris A

Forskare har med hjälp av Georgia State Universitys Center for High Angular Resolution Astronomy (CHARA) Array identifierat nya detaljer om storleken och utseendet på polstjärnan.

Ett team av astronomer under ledning av Nancy Evans vid Centrum för astrofysik | Harvard & Smithsonian observerade Polaris med hjälp av den optiska interferometriska uppställningen CHARA bestående av sex teleskop vid Mount Wilson, Kalifornien. Målet med observationen var att kartlägga omloppsbanan för den näraliggande ljussvaga följeslagaren Ab som kretsar runt PolarisA  vart 30:e år.

"Den lilla separationen och den stora kontrasten i ljusstyrka mellan de två stjärnorna gör det extremt utmanande att upplösa dubbelstjärnesystemet  så stjärnorna syns när de är som närmast oss", beskriver Evans. Systemet ses annars som en enda stjärna.

CHARA Array kombinerar ljuset från sex teleskop som är utspridda över bergstoppen vid Mount Wilson-observatoriet. Genom att kombinera ljuset fungerade CHARA Array som ett 330-metersteleskop för att upptäcka den svaga följeslagaren när den passerade nära Polaris. Observationerna av Polaris registrerades detta med kameran MIRC-X vilken byggdes av astronomer vid University of Michigan och Exeter University i Storbritannien. MIRC-X-kameran har den anmärkningsvärda förmågan att fånga detaljer på stjärnors ytor.

Teamet lyckades spåra omloppsbanan för den närliggande följeslagaren och mätte förändringar i storlek och ljusstyrka  på cepheiden de som ingick i gruppen (stjärnor som varierar i ljusstyrka över tid kort eller lång tid) när den pulserade. Rörelsen i omloppsbana visade att Polaris större stjärna har en massa som är fem gånger större än vår sols. Bilderna av Polaris visade att den mindre stjärnan har en diameter som är 46 gånger så stor som vår sol. 

Den största överraskningen var att Polaris dök upp i närbilder. CHARA-observationerna gav den första glimten av hur ytan på en cepheidvariabel ser ut.

Chara-bilderna avslöjade stora ljusa och mörka fläckar på ytan av den större av stjärnorna Polaris som förändrades över tid", beskriver Gail Schaefer, chef för CHARA Array. Närvaron av fläckar och stjärnans rotation kan vara kopplad till en 120-dagars variation i uppmätt hastighet av rotationen.

"Vi planerar att fortsätta se på Polaris i framtiden", påtalar John Monnier, professor i astronomi vid University of Michigan. "Vi hoppas att bättre förstå mekanismen som genererar fläckarna på ytan av Polaris."

De nya observationerna av Polaris gjordes och registrerades som en del av open access-programmet vid CHARA Array, där astronomer från hela världen kan ansöka om tid genom National Optical-Infrared Astronomy Research Laboratory (NOIRLab).

Forskningsresultatet är publicerat i The Astrophysical Journal.

200 kända mars-meteoriter som träffat Jorden kommer från två vulkaniska områden Tharsis och Elysium

 

Forskare vid University of Alberta har tillsammans med forskarkollegor över hela världen  identifierat de specifika platser som de flesta av de cirka 200 marsmeteoriter som hamnat på Jorden kommit från. De har spårat meteoriterna till fem nedslagskratrar i två vulkaniska områden på Mars som kallas Tharsis och Elysium.

– Upptäckten förändrar i grunden nu hur vi studerar meteoriter från Mars, beskriver Chris Herd professor vid Naturvetenskapliga fakulteten och intendent vid University of Albertas meteoritsamling. "Idén var att ta en grupp meteoriter som alla sprängdes ut samtidigt och sedan göra riktade studier på dem för att avgöra var de befann sig innan de kastades ut."

Marsmeteoriter hittar sin väg till jorden när något träffar Mars yta så hårt att material "sprängs bort från ytan och accelereras tillräckligt snabbt för att lämna Mars gravitation och dessa tar kurs mot Jorden", beskriver Herd. Detta utkastade material skjuts ut i rymden, hamnar i en omloppsbana runt solen där vissa delar r så småningom hamnar på Jorden som meteoriter. Explosioner som lämnar efter sig en nedslagskrater på Mars yta. Detta har hänt 10 gånger under Mars senaste historia.

"Vi tror att vi har hittat källkratrarna för hälften av alla de 10 grupperna från de 10 nedslagen av meteoriter på och  från Mars", beskriver Herd.

Studien är nyligen publicerad i Science Advances.

Bild wikipedia på platsen där Elysium Plantia finns på Mars.