Uranus måne Ariel visar spår av ett mycket djupt hav i det förgångna

 

Bild wikipedia påAriel

"Ariel är en ganska unik isig måne", beskriver Alex Patthoff, en av studiens medförfattare, senior forskare vid Planetary Science Institute.

Ariel är Uranus ljusstarkaste och näst närmaste månen till planeten och har en diameter av 1159 km. Den har mycket gamla geologiska kännetecken som gamla kratrar, bredvid mycket unga kratrar liksom slät terräng som möjligen skapats av kryovulkanism (vulkanism där flyktiga ämnen som vatten, ammoniak eller metan, snarare än smält sten sprutar ut), beskriver studiens huvudförfattare Caleb Strom, nyligen utexaminerad från University of North Dakota.

Här finns sprickor, åsar och grabener (områden i jordskorpan som har sjunkit ner mellan två parallella förkastningssprickor, vilket skapat en dal eller en sänka). Växande bevis tyder på att det finns ett hav under ytan,

"Vi hittade bevis på att Uranus-systemet kan hysa två havsvärldar", beskriver medförfattaren till studien Tom Nordheim vid Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory och huvudforskare för NASA:s Solar System Workings-anslag som finansierade Miranda- och Ariel-studierna.

– Tyvärr har vi bara sett Ariels och och även månen Mirandas södra halvklot (Miranda är den måne som finns närmst Uranus). Men våra resultat kan ge oss förutsägelser om vad en framtida rymdfarkost kan se på månarnas oavbildade norra halvklot, till exempel var sprickor och åsar finns på månarna. I slutändan behöver vi bara gå tillbaka till Uranus-systemet och se själva."

Forskare är fortfarande inte säkra på exakt hur länge sedan detta djuphav på Ariel kan ha funnits. Studien ger dock ett viktigt bidrag till framtida forskning för att undersöka beteendet hos yttre solsystemets hav över tid på dess månar.

Studien är publicerad i Ikaros, och beskriver den möjliga utvecklingen av detta hav på Ariel som visade sig en gång kan ha varit över 170 kilometer djupt. För att sätta det i perspektiv är Stilla havet i genomsnitt 4 kilometer djupt.

Forskningen finansierades även av North Dakota Space Grant Consortium.