Kolrikt vatten funnet i Sutter's Mill;s meteoritfragment

 

Vatten anses numera vanligt i solsystemet och troligen i universum som helhet. Vatten har upptäckts i form av is på månen, i Saturnus ringar och i kometer. Flytande vatten har bekräftats på Mars och under ytan av Saturnus måne Enceladus och spår av vattenånga kan detekteras även i Venus atmosfär.

Vatten spelade en viktig roll i den tidiga utvecklingen vid bildandet av solsystemet. Planetforskare söker och har länge sökt efter bevis på flytande vatten i utomjordiskt material som exempelvis meteoriter. De flesta meteoriter härrör från asteroider som bildades i solsystemets tidiga historia.

Dr. Akira Tsuchiyama, gästprofessor vid Ritsumeikan University, säger, "Forskare förväntar sig att det vatten som en gång bildades vid asteroidens bildande finns upplöst i  dem ännu idag. Forskare har hittat sådana flytande vatteninkluderingar inuti saltkristaller i en klass av meteoriter som kallas chondriter, som är den stora majoriteten av alla meteoriter.

 Forskarna har nu  använt avancerade mikroskoptekniker för att undersöka Sutter's Mill. Sutter's Mill är en kolhaltig chondrite som kom in i jordens atmosfär och bröts upp kl 07:51 Stillahavstid den 22 april 2012, i fragment och tog mark på en plats där guldbrytningsfeber skett en gång därav namnet på platsen.

Meteoritfragmentet innehåller en kalcitkristall som innehåller en vatten i nanoskala med minst 15 % koldioxid. Detta konstaterande bekräftar att kalcitkristaller i forntida kolhaltiga chondriter kan innehålla inte bara flytande vatten utan också koldioxid.

Förekomsten av flytande vatteninkluderingar i Sutter's Mill meteorit har gett intressanta teorier om meteoritens överordnade asteroid (varifrån den en gång var en del av) och solsystemets tidiga historia. Inneslutningen av vatten och koldioxid inträffade troligen på grund av att den överordnade asteroiden bildades av bitar där fruset vatten och koldioxid redan fanns. Detta  innebär troligen att asteroiden har bildats i den del av solsystemet som är tillräckligt kall för att vatten och koldioxid ska frysa, och dessa förhållanden skulle placera formationsplatsen långt utanför jordens omloppsbana sannolikt även bortom Jupiters omloppsbana.

Asteroiden måste då ha transporterats till de inre regionerna i solsystemet där fragmentet senare skulle kollidera med planeten Jorden (efter att asteroiden krockat med ett annat objekt och fragment uppstod i form av det vi kallar meteoriter som chondriter). 

Detta antagande är förenligt med de senaste teorierna om solsystemets tyder på att asteroider som är rika på små, flyktiga molekyler som vatten och koldioxid bildas utanför Jupiters omloppsbana innan de transporterats till områden närmare solen. Den mest sannolika orsaken till asteroiders transport till det inre solsystemet skulle vara gravitationseffekterna från planeten Jupiter.

Jag anser att asteroiden varifrån fragmenten kom en gång kolliderade med en annan asteroid då dessa påverkades av gravitationen från Jupiter. Troligen kan asteroiden ha ingått eller asteroiderna ha ingått bland Jupiter trojaner. Men det finns asteroider även i närområdet utanför Jupiter. Dock tror jag inte de kom från Kuiperbältet asteroidbältet utanför Neptunus bana eller asteroidbältet mellan Mars och Jupiter (min anm.).   

Bild på fragment av denna meteorit, från vikipedia.

Däruppe ovan oss finns en bubbla bestående av titan där explosioner sker.

 

När kärnkraftskällan till en massiv stjärna sinar sväller stjärnan upp till en röd jätte för att därefter dras ihop igen och bilda antingen en tät stjärnkärna som kallas neutronstjärna eller mindre ofta ett svart hål. När en neutronstjärna skapas s kollapsar  stjärnan inåt och den imploderar (dras samman). Den blir mycket mindre och tätare. Ovan händelseförlopp kommer en gång att ske med vår sol efter att den först svällt upp och slukat jorden vom röd jättestjärna.

Större stjärnor mer än 10 gånger större än vår sol exploderar istället som en supernova. Värmen från denna katastrofala händelse ger upphov till en chockvåg som kan ses liknas som  en ljudbom från ett överljudsflygplan - som rusar utåt genom resterna av stjärnan och producerar nya element genom nukleära reaktioner. Men i många datormodeller av denna process visas att mycket energi snabbt förloras och chockvågens resa utåt stannar av vilket förhindrar supernovaexplosionen utvidgning. Väl är det annars skulle vi kanske ha slukats i en chockvåg i det förflutna.

Detta antagande är baserat på Chandrateleskopets observationer av resterna av supernovan Cassiopeia A som finns 11000 ljusår från jorden i stjärnbilden Cassiopeia. Denna supernovarest är en av de yngsta kända supernovaresterna då denna supernova skedde för enbart  cirka 350 år sedan (sett från vår synvinkel i verkligheten 350 ljusår sedan). I åratal har forskare försökt förstå hur massiva stjärnor - de med massor över cirka 10 gånger solens massa exploderar när bränslet tar slut (kärnreaktionen fusionen). Cassiopeia A är ett ovärderligt studieobjekt.

"Forskare tror att det mesta av titanet som används i vårt dagliga liv - som i elektronik eller smycken - producerats vid stjärnors  explosion som supernova", säger Toshiki Sato vid Rikkyo University i Japan, som ledde studien som publicerats i tidskriften Nature.

 De senaste tredimensionella datorsimuleringarna tyder på att neutriner vilket är mycket lågmassesubatomära partiklar uppkomna vid skapandet av neutronstjärnor spelar en avgörande roll för att driva bubblor av titan som rusar iväg vid supernovaexplosioner. Dessa bubblor fortsätter att driva chockvågen framåt efter  supernovaexplosioner.

Med den nya studien av Cas A upptäckte teamet kraftfulla bevis för en sådan neutrinodriven explosion. I Chandra-datan fann de fingerformade strukturer av explosionen som pekar bort från explosionsplatsen som innehåller titan, krom och  järnrester. De förhållanden som krävs för att skapa dessa element vid kärnreaktioner såsom temperatur och densitet, matchar bubblor i simuleringar som driver explosionerna.  Vart 60:e år förvandlas ungefär hälften av denna titanisotop till scandium och sedan kalcium och så vidare.

"Vi har aldrig sett denna signatur av titanbubblor i supernovarester tidigare. Det är tack vare Chandra vi lyckats", säger medförfattaren Keiichi Maeda vid Kyoto University i Japan. "Vårt resultat är ett viktigt steg för att lösa problemet med hur dessa stjärnor exploderar som supernovor."

"När supernovan Cassiopeia A inträffade producerades titanfragment djupt inne i den massiva stjärnan. Fragmenten trängde in i ytan på den massiva stjärnan och bildade kanten av supernovaresterna Cas A," säger medförfattaren Shigehiro Nagataki från RIKEN Cluster for Pioneering Research i Japan.

Dessa resultat stöder starkt idén om en neutrinodriven explosion för att förklara åtminstone vissa supernovor.

Bild ovan är en kompositbild på Cassiopeia A i infrarött (rött), synlig (gult) och röntgenljus (grönt och blått) Bild från vikipedia.

Ett mycket litet svart hål finns i vår närhet.

 

Forskare har nyligen upptäckt ett av de minsta svarta hålen som någonsin upptäckts i närheten av jorden.

De har gett det beteckningen "Enhörningen", delvis för att det är unikt men även efter att det finns i stjärnbilden enhörningen.

"När vi tittade på tidigare insamlad  data dök det här svarta hålet upp ", säger huvudförfattaren till rapporten Tharindu Jayasinghe, doktorand i astronomi vid Ohio State University och ohio state president fellow i en artikel publicerad i tidskriften Monthly Notices of the Royal Astronomical Society den 21 april.

Enhörningen är ungefär tre gånger solens massa vilket är  litet för ett svart hål. Mycket få svarta hål har hittats i universum. Det här svarta hålet finns 1500 ljusår från jorden i Vintergatans galax.

Det svarta hålet verkar vara följeslagare till en röd jättestjärna vilket innebär att de två är sammankopplade av gravitation. Forskare kan inte se det svarta hålet då alla svarta hål är mörka inte bara visuellt utan även för de verktyg astronomer använder för att mäta ljusvåglängder och andra våglängder. Inte att förväxlas med det svarta hål som finns i Vintergatans centrum.

 

Den röda stjärnan följeslagaren till det svarta hålet  har väldokumenterats av bland annat teleskopsystemet KELT och Ohio State; ASAS, föregångaren till ASAS-SN och TESS. 

 

När Jayasinghe och övriga forskare analyserade data från ovanstående upptäckte de att något de inte kunde se som verkade kretsa runt den röda jättestjärnan vilket fick ljuset från stjärnan att förändras i intensitet och form under dess bana. Den dragningseffekten, kallad tidvattensförvrängning gav astronomer en signal om att något påverkade stjärnan. Ett alternativ var ett litet svart hål mindre än fem gånger solens massa enligt beräkningar (senare beräkningar visade på tre gånger se ovan) . Svarta hål av denna mindre storlek är det först nu astronomer anser möjliga. Teorin är att detta svarta hål kan vara en neutronstjärnas slutstadie.

Att hitta och studera svarta hål och neutronstjärnor i vår galax är avgörande för forskare som studerar rymden eftersom det visar hur stjärnor bildas och dör. Vissa stjärnor som efter sitt levnadslopp blir neutronstjärnor slutar som svarta hål enligt teorin. Ovanstående kan vara en före detta stjärna. Läs mer om neutronstjärnor här. 

 

Bild från vikipedia som visar Stjärnbilden Enhörningen (Monoceros) som  kan ses med blotta ögat. Den stjärnbild där det omtalade svarta hålet ovan hittats.

Ny stjärnkarta på det yttre av Vintergatan

 

Astronomer har använt data från NASA- och ESA-teleskop (Europeiska rymdorganisationen) för arbetet och har nu släppt en ny himmelskarta över den yttersta delen av vår galax. Känt som den galaktiska glorian. Området ligger utanför de virvlande spiralarmarna som bildar Vintergatans igenkännliga centrala skiva och är ett område med färre stjärnor. Vårt solsystem finns i ytterkanten av en spiralarm. . Glorian kan verka som mer eller mindre tom på stjärnor. Men teoretiskt anses den innehålla en massiv reservoar av mörk materia. Det slag av mystisk osynlig substans som tros utgöra huvuddelen av all massa i universum.

Datan för den nya kartan kommer från ESA: s Gaia-uppdraget och NASA: s Near Earth Object Wide Field Infrared Survey Explorer (NEOWIS).  ”NEOWISE” var i arbete från 2009 till 2013 under namnet WISE. Studien använder sig av data som samlats in sammantaget mellan 2009 och 2018. 

Följ denna  länk där en kort film visar kartans registrering. https://www.nasa.gov/feature/jpl/astronomers-release-new-all-sky-map-of-milky-way-s-outer-reaches

Bild från vikipedia en illustration av vintergatan.

YSES 2b är en mycket, mycket, stor gasplanet

 

Ett team av astronomer ledda av holländska forskare har lyckats ta en bild av  en jätteplanet som kretsar på ett stort avstånd från oss runt en solliknande stjärna. Frågan de ställer sig är hur denna planet blev så massiv och varför finns den just där den är vid sin sol. De slutsatser de dragit publicerades nyligen i tidskriften Astronomy & Astrophysics. Planeten har fått beteckningen YSES 2b och finns 360 ljusår från jorden i riktning mot den södra konstellationen av stjärnbilden Flugan.

YSES 2b upptäcktes med Young suns Exoplanet Survey (YSES). Därav namnet YSES på planeten. Att jämföra med  solsystem där exoplaneter upptäckts. De har har beteckning som börjar med ex  ett K, K för upptäckt av Keplerteleskopet eller T. T för Tessteleskopet.

YSES 2b  är en mycket stor gasplanet sex gånger tyngre än Jupiter vilket ger den status som den största hittills upptäckta gasplaneten i vårt solsystem. YSES 2b kretsar 110 gånger mer avlägset från sin stjärna (sol) än jorden gör från solen (eller 20 gånger avståndet mellan solen och Jupiter).

Stjärnan (solen)  där planeten finns är bara 14 miljoner år gammal och liknar vår sol i dess barndom Det stora avståndet från planeten till stjärnan är svårförklarligt. Då detta inte verkar passa in på någon av de två mest kända modellerna för bildandet av stora gasformiga planeter.

Om planeten hade vuxit i sin nuvarande position långt från stjärnan med hjälp av kärnacceleration skulle den vara för tung eftersom det inte borde finnas tillräckligt med material för att göra en enorm planet på detta stora avstånd från en stjärna.

Om planeten skapades av så kallad gravitationsinstabilitet i planetskivan verkar den vara för lätt.

En tredje möjlighet är att planeten bildades nära stjärnan genom kärnacceleration och sedan migrerade utåt. En sådan migration skulle dock kräva gravitationspåverkan från någon annan planet. I så fall en planet som forskarna ännu inte har hittat.

 

Astronomerna kommer att fortsätta att undersöka omgivningen vid denna ovanliga planet och dess sol inom en snar framtid och hoppas lära sig mer om detta solsystem. De kommer även att fortsätta att söka efter andra gasformiga planeter runt unga solliknande stjärnor för att se om de hittar liknande system.

Nuvarande teleskop är dock inte tillräckligt effektiva för att utföra direkt avbildning av planeter runt solliknande stjärnor. Forskare Alexander Bohn (Leiden University): "Genom att undersöka fler Jupiter-liknande exoplaneter inom en snar framtid kommer vi att lära oss mer om gasjättarnas formationsprocesser runt solliknande stjärnor."

Nu väntar man på nya förbättrade teleskop. Kanske det snart lanserade James Webb teleskopet kan vara till hjälp (min anm). I slutet av detta år ska det sändas upp. Den tredje förklaringen ovan av hur planeten kom till är den jag tror på.

Bild från Wikipedia på James Webbteleskopet som kan vara lösningen på bättre förståelse av system som ovan.

Betelgeuses ”kanske” producerar axions (om de finns)

 

Betelgeuse är en stjärna som ses som en klarröd prick i stjärnbilden Orion. Den finns 520 ljusår från jorden och skapade rubriker förra året då den började visa Dimningtendens (ljuset skiftade i styrka), vilket fick vissa forskare att tro att den snart skulle explodera som en supernova.

Nu har forskare istället teoretiserat om att  Betelgeuse producerar de hypotetiska mörka materiapartiklar som kallas axioner. Ingen vet dock om axioner eller mörk materia finns i verkligheten. 

En ny sökning efter utsläpp av axioner gjorts utefter teorin om dessas egenskaper. Den heta Betelgeuse kan enligt teorin vara en perfekt plats att hitta axioner vid säger forskare. Dessa förmodade partiklar kan ha en miljon eller till och med en miljarddels massa av en elektron och är idealiska kandidater för att hitta mörk materia. Om de finns. Som mörk materia bör axioner inte interagera  med  ljuspartiklar. Men enligt vissa teorier finns det en liten sannolikhet att fotoner, eller ljuspartiklar, kan omvandlas fram och tillbaka till axioner i närvaro av ett starkt magnetfält, säger Mengjiao Xiao, fysiker vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) i Cambridge, till Live Science.

 

Den termonukleära kärnan i en stjärna är ett bra ställe att hitta kopiösa mängder fotoner och magnetism och Betelgeuse vilken har 20 gånger solens massa teoretiseras ha axionutsläpp ", sa Xiao.

Som äldre stjärna är Betelgeuse i ett stadium där det inte borde avges mycket röntgenstrålning, tillade han. Xiao och hans kollegor använde NASA: s rymdbaserade Nuclear Spectroscopic Telescope Array (NuSTAR) i sökandet efter en röntgensignatur  från Betelgeuse.

Men även om de inte såg något utöver vad som förväntades från vanliga astrofysiska processer utöver den lilla mängd röntgenstrålning som Betegeuse avger skulle det inte nödvändigtvis indikera att axioner är verkliga och avges här. Forskare skulle fortfarande behöva utesluta många icke mörkmateria förklaringar till strålning härifrån innan de vänder sig till ny fysik, säger , säger Joshua Foster, fysiker vid MIT som inte var involverad i arbetet men som har varit en del av försök att leta efter axioner som kommer från stjärnkluster nära vår galax centrum..

Men det är möjligt att axioner, om de en dag hittas, kan hjälpa astronomer att bättre förstå Betelgeuse, säger Xiao. Det är dimningseffekten vad som menas (min anm).

Jag (min anm.) anser som tidigare att axioner liksom mörk materia och mörk energi är enbart skapade för att vi inte förstår  fullt ut vad vanlig materia och energi är eller kan visa sig som. 

Bild från vikipedia som visar Betelgeuses position i Orion som det ser ut med blotta ögat.

Dubbelstjärnsystemet Kepler-38A-B kan innefatta en planet med liv

 

Kepler-38 är ett binärt stjärnsystem (tvåstjärnesystem) i stjärnbilden Lyra. Dessa stjärnor, som kallas Kepler-38A och Kepler-38B, har massor på 95 % respektive 25% solmassor. Den ljusare stjärnan (Kepler-38A ) är spektralklass G medan den sekundära har spektralklass M. 

 Forskare vid New York University Abu Dhabi och University of Washington har utvecklat ett matematiskt ramverk som visar att fem kända solsystem  Kepler-34, -35, -38, -64 och -413 - är möjliga kandidater i att stödja liv på närliggande planeter. Stjärnorna ligger mellan 2764 och 5933 ljusår från jorden, i stjärnbilderna Lyra och Svanen.

Solsystemen upptäcktes av NASA: s numera pensionerade Keplerteleskop. Dessa solsystem antas ha "beboeliga zoner", innebärande  en region runt stjärnan där flytande vatten kan finnas där ännu oupptäckta jordliknande planeter kan finnas(på grund av avståndet är det svårt att hitta stenplaneter betydligt lättare är det att finna stora gasplaneter min anm.).

De uppräknande solsystemen ovan har minst en stor gasplanet som Neptunus eller större, " Livet är utvecklas mest sannolikt på planeter som ligger inom den zon som kallas den beboeliga zonen precis som jorden finns i förhållande till solen.

Här undersöker vi om den troliga beboelig zon inom de ovan fem kända systemen med två eller flera stjärnor som har jätteplaneter omkring sig, säger Nikolaos Georgakarakos i ett pressmeddelande från New York University Abu Dhabi. "Vi visar för första gången att Kepler-34, -35, -64, -413 och särskilt Kepler-38 är lämpliga för jordliknande världar med hav."

 

Binära system är solsystem där två solar ligger i varandras närhet något som finns i mellan hälften och tre fjärdedelar av alla stjärnsystem. I dessa system har hittills endast jätteplaneter upptäckts. Forskarna misstänker dock att mindre jordliknande planeter och månar har undgått upptäckt. "Vi har vetat ett tag att binära stjärnsystem utan jätteplaneter har en potential att hysa beboeliga världar. Vad vi har visat är att i en stor del av dessa system kan ha jordliknande planeter och det även i närvaron av stora gasplaneter", konstaterade medförfattaren Ian Dobbs-Dixon i pressmeddelandet.

 

Deras ramverk innefattar stjärnornas klass, massa, luminositet och spektralfältfördelning. De ser även på jätteplaneternas gravitationseffekter och undersöker teoretiskt en hypotetisk jordliknande planets omloppsbana och strålnings inverkan från solarna. Utifrån detta bestämmer de om det finns en beboelig zon som är "tillräckligt lugn" för att hysa eventuellt livsuppehållande världar.

 

"Vår bästa kandidat för att vara värd för en värld som är potentiellt beboelig är det binära systemet Kepler-38 som finns cirka 3970 ljusår från jorden och är känt för att innehålla en neptunisk planet", noterade Georgakarakos.

Bild från vikipedia på dubbelstjärnsystem med en planet framför Kepler A. Den svarta pricken. Till höger se Kepler B.