Ross 508 b är en intressant exoplanet

 

Det var en mycket liten rörelse hos en liten ljussvag stjärna som avslöjade närvaron av en exoplanet, här. En exoplanet som kretsar på ett avstånd från sin sol i en zon mycket nära den så kallade livszonen runt  stjärnan. Livszonen skiljer sig åt beroende på vilken klass (storlek) av stjärna det handlar om.

Solen här (stjärnan Ross 508) är en ljussvag röd dvärgstjärna som finns 36,5 ljusår bort från oss (den kan ej ses utan teleskop) Exoplaneten Ross 508b har 4 gånger större massa än Jorden (mindre planeter är svåra att upptäcka med dagens teknik).  Det är en stenplanet troligast finns här inget liv.

Upptäckten är den första i en ny undersökning med hjälp av National Astronomical Observatory of Japans (NAOJ) Subaru Telescope på Hawaii. Upptäckten visar effektiviteten hos de tekniker som används för att lokalisera planeter runt svagt lysande stjärnor

Huvudtekniken för att hitta exoplaneter är som tidigare nämnts under andra inlägg transitmetoden. Detta är vad NASAs exoplanetjaktteleskop TESS (planeter som upptäckts med detta teleskop har alltid en beteckning som börjar med ett T före namnet) använder och Kepler (planeter som upptäckts med detta teleskop har alltid en beteckning som börjar med ett K före hela beteckningen) använder. De stirrar på stjärnor och letar efter regelbundna ljusminskning i punktform av dess ljus, orsakad av att ett objekt regelbundet kretsar mellan oss och stjärnan.

Djupet av denna ljusminskningsstorlek kan användas för att beräkna objektets massa; ju större punkt som mörknar desto  större planet - desto lättare är planeten att upptäcka och beräkna massan av.

Knappt 3900 exoplaneter har hittats med denna metod. Metoden är dock inte tillförlitlig om man söker efter planeter i storlek som Jorden eller mindre (de upptäcks inte). Upptäckten av Ross 508 b beskrivs i en artikel i  arXiv. Upptäckten skedde under ledning av astronom Hiroki Harakawa. Ross 508 b är cirka 4 gånger mindre än sin sols massa och kretsar kring Ross 508 med ett varv fullbordat på 10,75: e dag. Året är därmed lika långt på exoplaneten.

Detta är mycket närmare än jordens bana är till vår sol. Solen Ross 508 är mycket mindre och lyser betydligt svagare än solen. På det avståndet är denna sols strålning som träffar Ross 508 b endast 1,4 gånger högre än den solstrålning som träffar jorden från vår sol. Detta placerar exoplaneten mycket nära den yttre inre kanten av stjärnans beboeliga zon. 

Teleskopet TESS, har troligen data som ska möjliggöra att se om här finns en atmosfär (får se vad analysen visar).

Solen Ross 508 har 18 procent av vår sols massa, en av de minsta och  svagast lysande stjärnorna med en exoplanet som upptäckts med radiell hastighet (metoden beskriven ovan). Detta tyder på att framtida radiella uppdaterade metoder i infraröda våglängder nu har potential att avslöja en stor mängd av exoplaneter som kretsar kring svagt lysande stjärnor och avslöja eventuella planeter där.

Det blir spännande att följa nya upptäckter. Något som vi hoppas på är en tillförlitlig metod att upptäcka planeter av Jordens storlek och mindre något som ännu inte finns (min anm.).

Bild från åxhere.com. En undran över vad som finns därute. 

Ett konstigt radiosken upptäckt vid kvasaren 3C 273

 

3C 273 är en kvasar i stjärnbilden Jungfrun som klassificerats som en blazar.

Blazarer är en typ av kvasar av en mycket kompakt, ytterst ljusstark och snabbt variabel galaxkärna. Det som utmärker en blazar är att någon av de jetstrålar denna släpper ut är riktad mer eller mindre rakt mot jorden. Energin kommer från en ackretionsskiva omkring ett supermassivt objekt i centrum av galaxen där den finns (bör som jag ser det innebära en ackretionsskiva  runt ett svart hål (min anm)), Blazarer är bland de mest våldsamma fenomenen i universum och viktiga studieobjekt inom högenergiastrofysiken. 

Blazarer finns i så kallade aktiva galaxcentra, även kallade aktiva galaxkärnor (AGN, Active Galactic Nuclei). Med hjälp av Atacama Large Millimeter/submillimeter Array i Chile (ALMA-teleskopet) vilket riktades in av forskarna   på kvasaren 3C 273. Denna finns 2,4 miljarder ljusår från jorden och är den närmaste kvasaren till Vintergatan och även den första kvasar som någonsin identifierats. Men då kvasarens ljus bländar oss i teleskopet är det svårt att observera själva galaxen där den finns  särskilt vid de radiovåglängder som används av ALMA-teleskopet.

Forskargruppen under ledning av Shinya Komugi vid Kogakuin University i Japan, använde därför ny teknik som de kallar "självkalibrering". Metoden går ut på att minska bländningen från kvasaren genom att använda 3C 273 själv för att korrigera för de fluktuationer i jordens atmosfär som kan påverka ALMA:s detektering av submillimeterradiovågor.

Metoden resulterade i ökad kontrast. ALMA observerade 3C 273 vid frekvenserna 93, 233, och 343 GHz, och självkalibreringstekniken möjliggjorde dynamiska bildområden på 85 000, 39 000 respektive 2 500 – de högsta dynamiska omfång Alma någonsin har uppnått.

Tekniken avslöjade aldrig tidigare sedda detaljer om galaxen där 3C 273: s finns inklusive vad som beskrivs som en "okänd struktur". Innebärande att Komugis team såg ett svagt band av radiostrålning över hela galaxen som sträckte sig ut tiotusentals ljusår. Denna radioemission kommer från tiotals miljarder till hundratals miljarder av solmassor av vätgas som har joniserats av ultraviolett och röntgenstrålning från kvasaren.

Astronomer misstänker även att det finns ett samband mellan strålningseffekten från aktiva supermassiva svarta hål och undertryckandet av stjärnbildning i dessa galaxer. Strålningen som strömmar ut ur ackretionsskivan fungerar som negativ återkoppling vilken värmer upp molekylär vätgas vilken då inte  kan bilda nya stjärnor.

Det verkar dock finnas gott om kall molekylär vätgas kvar i 3C 273:s värdgalax, så ännu pågår stjärnbildning. Så antingen är sambandet mellan återkoppling från kvasarer och upphörandet av stjärnbildning inte så säker som forskare trodde eller så undersöker man  3C 273 och dess galax en kort tid innan effekterna av återkopplingen blir uppenbara och stjärnbildningen upphör.

Ännu är inte fenomenet helt förstått något som man vid framtida analys hoppas göra (min anm.) ).

Bild på omtalade kvasaren 3C273 som finns i riktning mot Jungfruns stjärnbild. Bild Vikipedia.

En radiostrålningskälla upptäckt i galax NGC 2082.

 

Vid radiokontinuumobservationer av spiralgalax NGC 2082 har australiensiska astronomer upptäckt en svårförklarad ljus och kompakt radiokälla. Källan har fått beteckningen J054149.24–641813.7. Ursprunget och källan är okänd och ytterligare analyser görs. Fyndet rapporterades i en artikel publicerad den 23 maj på arXiv pre-print repository. Bland de starkaste källorna av en sådan emission är pulsarer, vissa nebulosor, kvasarer och radiogalaxer.

I detta fall var det ett team av astronomer under ledning av Joel Balzan från Western Sydney University i Australien som upptäckte radiokällan. Det skedde då de observerade NGC 2082 med Australian Square Kilometer Array Pathfinder (ASKAP), Australia Telescope Compact Array (ATCA) och Parkes radioteleskop. De upptäckte då en stark punktradiokälla av 20 bågsekunder från galaxens centrum. NGC 2082 i sig är en spiralgalax av G-typ i riktning mot stjärnbilden Svärdfisken  belägen cirka 60 miljoner ljusår från jorden och med en diameter på cirka 33000 ljusår.

– Vi söker radiokontinuumobservationer av NGC 2082 med ASKAP-, ATCA- och Parkesteleskop från 888 MHz till 9 000 MHz. Cirka 20 bågsekunder från mitten av NGC 2082 upptäckte vi en ljus och kompakt radiokälla, J054149.24–641813.7, av okänt ursprung", beskriver forskarna det.

Studien visade att radioluminositeten hos J054149.24–641813.7 vid 888 MHz är på en nivå av 129 EW/Hz och att den har ett platt radiospektralindex (cirka 0,02). Enligt astronomerna är det inte troligt utifrån dessa värden att  J054149.24–641813.7 är en supernovarest (SNR) eller en pulsar utan istället kan vara av termiskt ursprung.

Forskarna noterade att den kompakta karaktären hos J054149.24–641813.7 och dess läge i utkanten av NGC 2082 påminner  en del om de snabba radioutbrott (FRB fast radio burst) som man funnit tidigare. Resultaten tyder dock på att J054149.24–641813.7 förmodligen inte är tillräckligt ljus för att vara en ihållande radiokälla med en inbäddad FRB-stamfader. 

Astronomerna drog därför slutsatsen att det mest sannolika är att J054149.24–641813.7 är en extragalaktisk bakgrundskälla, såsom ett kvasi-stellärobjekt (QSO, kvasar), radiogalax eller aktiv galaktisk kärna (AGN). De tillade att det platta spektralindexet tillsammans med en något svag polarisation vid 5500 och 9000 MHz stöder denna hypotes. Det finns dock för närvarande inga högupplösta absorptionsdata för neutralt atomväte (HI) för NGC 2082, vilket skulle bekräfta detta antagande.

"Vi finner att sannolikheten att hitta en sådan källa bakom NGC 2082 är P = 1,2 procent och drar slutsatsen att det mest troliga ursprunget för J054149.24–641813.7 är en bakgrundskvasar eller radiogalax", påtalar författarna till artikeln. 

Framtida observationer kan kanske svara säkert på frågan vad dess ursprung är.

Bild på NGC 2082 (varifrån radiosignalen upptäckts komma från) tagen med Rymdteleskopet Hubble. Bild från vikipedia.

En mystisk kraft trycker mot vintergatan

 

Paul M. Sutter är astrofysiker vid SUNY Stony Brook och Flatiron Institute, värd för "Ask a Spaceman" och "Space Radio" och författare till "How to Die in Space." Sutter är författare till den artikel varifrån jag tagit idén till detta inlägg. Se i slutet där mer finns att tillägga.

Det låter som förutsättningen för en dålig sci-fi-film: Men det finns någon mystisk enhet (kraft) bortom gränsen av vår galax som driver omsluter och trycker mot oss (runt vintergatan) med stor kraft. Vi vet inte exakt vad det är och vi vet inte hur länge det har pågått. Något som kallas: dipole repeller. 

Men det är en konkret kraft. Dock inget att oroa sig för – endast en normal konsekvens av processen för strukturbildning något som pågått i universum under 13,8 miljarder år. En Kraft i tomrummet mellan galaxerna.

För en pedagogisk längre förklaring och en bra förklaring något jag kortfattat inte kan göra om fenomenet läs istället   Paul M. Sutter  beskrivning den är mycket bra och lättförståelig. Om du har svårt för engelska översätt med webbläsarens översättfunktion. I dag är översättningar mycket bättre än de var för bara några år sedan. https://www.space.com/dipole-repeller-mystery-beyond-galaxy

Bild pixabay.com

En ny typ av neutronstjärna upptäckt

 

Ett internationellt team under ledning av Dr Manisha Caleb, tidigare verksam vid University of Manchester  nu vid University of Sydney har upptäckt en ovanlig radiosignal som avges från en neutronstjärna som roterar extremt långsamt och fullbordar en rotation var 76: e sekund.

Stjärnan är unik  och finns på en så kallad"neutronstjärnkyrkogård", en plats där inga pulsarer förväntas. Upptäckten gjordes av MeerTRAP-teamet med hjälp av radioteleskopet MeerKAT i Sydafrika och upptäckten har publicerats i Nature Astronomy.

Stjärnan upptäcktes ursprungligen genom en pulsavgivelse därifrån. Därefter  var det möjligt att bekräfta att flera pulser kom därifrån genom en serie bilder tagna i ett tidsspann av åtta sekunder av himlarymden för att bekräfta objektets position.

Neutronstjärnor är i sig extremt täta rester från supernovaexplosioner något som stora stjärnor genomgår då bränslet är slut (dock ej stjärnor av solens storlek vilka först sväller upp till en röd jätte för att därefter krympa ihop till en vit dvärg).  I dag känner man till  cirka 3000 i Vintergatan. 

Den nya upptäckten är dock olik allt som hittills upptäckts. Teamet tror att det kan tillhöra den enligt teorin klassen av ultralånga periodmagnetarer - stjärnor med extremt starka magnetfält. Forskningsledare Dr Manisha Caleb,: "Otroligt nog upptäckte vi bara radioutsläpp från denna källa under 0,5 procent av dess rotationsperiod.

Om inte radiostrålen korsat jordens riktning kanske vi inte hade upptäckt den. Namnet på neutronstjärnan är PSR J0901-4046 och från denna kommer (troligen)  minst sju olika pulstyper  varav några inträffar med jämna mellanrum. Pulsarer är periodmagnetarer och här sker snabba radiostrålningsutbrott - korta blixtar av radiostrålutsläpp som upptäckts på slumpmässiga platser över skyn.

– Denna här är första upptäckten av en ny klass av neutronstjärnor. Hur eller om det relaterar till andra klasser är ännu inte utforskat. Det finns sannolikt många fler där ute. säger Dr Caleb.

En spännande och nydanande upptäckt som kan ge mer kunskap om vår förståelse av universum och verkligheten (min anm.)Önskar dessa forskare lycka i sin forskning.

Bild vikipedia.

Nya rön om varför Mars torkade ut.

 

Mars anses en gång ha haft vatten. Minnen av floder, vattendrag och sjöar är synliga idag över hela planeten som uttorkade fåror och urgröpningar. Enligt beräkningar torkade  vattendragen ut för ungefär tre miljarder år sedan. Varför det skedde är ännu en gåta.

-         Det finns olika teorier om vad som skedde men vi är inte säkra på varför klimatet förändrades så dramatiskt", säger geofysikern Edwin Kite vid University of Chicago. "Vi vill förstå, särskilt för att det är den enda planet som vi säkert vet har förändrats från beboelig till obeboelig."

Kate är huvudförfattare till en ny studie där man sett på fårorna på Mars för att se vad de kan avslöja om planetens historia.

Tidigare antog många forskare att förlusten av koldioxid från atmosfären vilken antogs hålla Mars varm nog för flytande vatten vara orsaken till problemet. De nya resultaten som publicerades den 25 maj i Science Advances tyder på att förändringen orsakats av förlust av någon annan viktig komponent. En komponent som höll planeten tillräckligt varm för att vatten skulle kunna finnas i flodsystem och sjöar.

Men vi vet fortfarande inte vad det var.1972 blev forskare förvånade över att se bilder från NASAs Mariner 9-uppdrag när denna kretsade i omloppsbana över Mars. Bilderna avslöjade ett landskap prickat med (som tolkats (min anm.)) avrinningsområden - bevis på att planeten en gång hade gott om flytande vatten men som idag är torrlagda som i en den torraste öken på Jorden i dag.

Då Mars inte har några tektoniska plattor som flyttar och döljer stenar över tid (kontinentaldrift) finns de uttorkade flodfårorna fortfarande kvar som tecken från en annan tid.

 

Detta gjorde det möjligt för Kite och hans medarbetare, inklusive University of Chicago doktorand Boyen  samt forskare från Smithsonian Institution, Institute of Planetary Sciences, California Institute of Technology, Jet Propulsion Laboratory och Aeolis Research, att analysera kartor baserade av tusentals bilder tagna från omloppsbana över Mars av satelliter. Baserat på vilka vägar som överlappar någon av dem, och hur utsatta de är för vädret sammanställde teamet en tidslinje för hur flodens aktivitet förändrats i höjd och latitud under miljarder år.

Men när de jämförde de olika datasimuleringarna på vad som skett eller kan ha skett upptäckte de något överraskande. Att ändra mängden koldioxid i atmosfären förändrade inte resultatet. Det vill säga drivkraften för förändringen av vatten till torka verkar inte ha varit koldioxid.

"Koldioxid anses vara en växthusgas, så det var redan en ledande kandidat för att förklara uttorkningen av Mars", säger Kate, en expert på andra världars klimat. "Men dessa resultat indikerar att det inte är så enkelt."

Det finns dock flera alternativa förklaringar. De nya bevisen passar bra med scenariot, som föreslogs i en 2021-studie av Kite, där ett lager av tunna moln med iskristaller högt upp i Mars atmosfär fungerar som det genomskinliga glaset i ett växthus och fångar in och behåller värme. Andra forskare har föreslagit att om väte frigörs från planetens inre kan det interagera med det i atmosfären för att absorbera infraröd strålning och värma upp planeten. 

Men det är bara teorier inga bevis på någon av dessa teoriers verklighetsbakgrund på Mars finns (min anm.). Frågan är varför Mars i så fall blivit svalare.

"Vi vet inte vad den här faktorn är, men vi måste ha mycket av det där ute för att förklara resultaten", sa Kite.

Det finns ett antal sätt att försöka begränsa de potentiella faktorerna; Teamet föreslår flera potentiella tester från  NASAs rovers insamlande som då  kan avslöja eventuella ledtrådar.

 

Vetenskapsteamet som kommer att leda NASAs  Mars-rover för att söka efter ledtrådar om varför Mars torkat upp. De hoppas att dessa mätningar kommer att ge nya ledtrådar till pusslet.

På Jorden har många krafter gått samman för att hålla förhållandena anmärkningsvärt stabila i miljontals år. Men på andra planeter kanske inte detta skett. En av de många frågor som forskare ställer om andra planeter visar på hur lyckligt vi har det på Jorden då mycket kanske av slumpen gjort Jorden till ett hem för liv under lång tid.

"Det är verkligen fantastiskt att vi har det här pusslet bredvid, och ändå är vi fortfarande inte säkra på hur vi ska förklara det", sa Kite.

Kan det vara så att vi har misstolkat att Mars en gång hade mycket vatten? Kanske här aldrig varit det och flodfårorna visa något helt annat kanske fåror skapade av sandrörelser  i av årslånga eller mer forntida stormar eller vindar (min anm.).

Bild vikipedia på Mars bild tagen av Hubbleteleskopet.

En svagt skinande dvärggalax har upptäckts

 

Ett internationellt team av astronomer under ledning av William Cerny vid University of Chicago, Illinois har hittat en ny UFD (ultrasvagt lysande dvärggalax) som visar sig vara en satellit i Vintergatan. Upptäckten gjordes med hjälp av data från Dark Energy Camera (DECam) som en del av DELVE under en pågående observationskampanj med flera komponenter som syftade till att uppnå djup, sammanhängande täckning av den höga galaktiska latitud som ses på södra himlen.

Upptäckten av denna ultrasvagt lysande dvärggalax ingår som en del av DECam Local Volume Exploration (DELVE) -undersökningen. Dess beteckning blev Pegasus IV och den har en absolut magnitud på -4,25. Fyndet beskrivs i en artikel som publicerades den 22 mars i arXiv.org. De så kallade ultrasvaga dvärggalaxerna (UFD) är de minst lysande som har mycket mörk materia och är de minst kemiskt utvecklade galaxerna som vi känner till. Därför uppfattas de av astronomer som de bästa kandidat-fossilerna från universums tidigaste tid.

UFD Pegasus IV är ett kompakt, gammalt, ultrasvagt lysande stjärnsystem. Resultaten visar att denna UFD är minst 12,5 miljarder år gammal, dess ljusradie är cirka 133,7 ljusår och har en absolut (integrerad) V-bandstorlek på en nivå av -4,25. Systemets stjärnmassa beräknades till cirka 4 400 solmassor.

Enligt artikeln har Pegasus IV en hastighetsdispersion på 3,3 km/s, medan dess heliocentriska hastighet är -273,6 km/s. Som en del av studien härledde Cenrys team järnöverflöd för fem stjärnor i Pegasus IV, vilket gav en metallicitet på ungefär -2,67. Det betyder att den nyfunna galaxen är en av de mest metallfattiga ultrasvaga dvärgarna. Astronomerna tillade att Pegasus IV uppvisar en metallicitetsspridning som ytterligare bekräftar dess natur som en dvärggalax.

Dessutom lyckades forskarna begränsa avståndet till Pegasus IV med hjälp av ett metallicitets- absolut magnitudförhållande för två RR Lyrae-stjärnor som finns i detta system. De fann att Pegasus IV ligger på ett avstånd av cirka 293 000 ljusår från jorden.

Bild vikimedia på stjärnbilden Pegasus.