Mysteriet med den ensamma bruna dvärgstjärnan Gliese 229 B löst

 

Bild https://www.caltech.edu Illustrationen visar det bruna stjärnparet Gliese 229 Ba och Gliese 229 Bb. Gliese 229 B, som upptäcktes 1995 var den första bekräftade bruna dvärgen någonsin, men fram tills nu har astronomer trott att de observerat ett enda objekt och inte två. Nya observationer från Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope i Chile avslöjar nu att klotet är två bruna dvärgar som kretsar tätt runt varandra var 12:e dag (vilket indikeras av de orange och blå banlinjerna), med en separation som bara är 16 gånger större än avståndet mellan jorden och månen. Det bruna dvärgparet kretsar runt en kall M-dvärgstjärna vart 250:e år. Upphovsman: K. Miller, R. Hurt (Caltech/IPAC)

Hundratals artiklar har skrivits om den först upptäckta bruna dvärgen, Gliese 229 B, sedan den upptäcktes av Caltech-forskare vid institutets Palomarobservatorium 1995. Men ett mysterium har kvarstått om detta klot. Det är för litet för den massa som den visat sig innehålla. Bruna dvärgar är lättare än stjärnor men tyngre än gasjättar som Jupiter. Astronomer hade uppmätt massan hos Gliese 229 B till ungefär 70 gånger mer än Jupiters och då borde ett objekt med den massan lysa starkare än vad teleskopen observerade.

Nu har ett internationellt team av astronomer under Caltechs ledning äntligen löst mysteriet: Den bruna dvärgen är i själva verket ett par tätt sammansvetsade bruna dvärgar, som har  ungefär 38 och 34 gånger mer massa än Jupiter och som tar ett varv runt varandra på 12:e dagar. De observerade ljusstyrkenivåerna för paret matchar vad som förväntas för två små svagt lysande bruna dvärgar med denna massa.

– Upptäckten att Gliese 229 B är dubbelstjärna löser inte bara den spänning som  observerats mellan dess massa och ljusstyrka fördjupar också avsevärt vår förståelse av bruna dvärgar som är av storleken mellan stjärnor och jätteplaneter, beskriver Mawet, som är senior forskare vid JPL, som drivs av Caltech för NASA.

En brun dvärgstjärna är en misslyckad stjärnbildning. Ovan Bruna dvärg ansågs först som en enda brun dvärg. Men det har även misstänkts att den hade sällskap med en röd dvärgstjärna. Först nu har vi sanningen då den visade sig vara två bruna dvärgstjärnor i nära sammanhang med varandra. Idag kallas inte denna som man trodde ensamma bruna dvärg Gliese 229 B utan Gliese 229 Ba och dess kamrat Gliese 229 Bb. 

Fullmånen påverkar djungelns djurliv

 

Bild på en pakas. Dessa är mindre aktiva när det är fullmåne. Bilden tagen av en naturkamera. Foto: TEAM - Nätverket för bedömning och övervakning av tropisk ekologi

En ny studie med automatiska viltkameror på tre kontinenter gav ny kunskap om hur månens faser påverkar beteendet hos tropiska skogsdäggdjur. Hälften av de studerade arterna ändrade sin aktivitetsnivå och tidpunkter för aktivitet eller både ock vid fullmåne.

I studien medverkade ett internationellt forskarlag vilka analyserat 2,1 miljoner bilder från viltkameror från 17 skyddade skogar på tre kontinenter. Bilderna av de vilda djuren samlades in av Tropical Ecology Assessment and Monitoring Network.

Totalt registrerades 86 nattaktiva däggdjursarter. Tolv arter visade starkt undvikande av månsken under natten (till aktivitet), medan endast 3 arter uppvisade en stark attraktion till månsken (till ökad aktivitet).

– Det var de här 86 arterna som reagerade mest, beskriver professor Richard Bischof, professor vid Norges miljö- och biovetenskapliga universitet (NMBU).

Antingen genom att ändra sina nattliga vanor, ändra deras allmänna aktivitetsnivå eller både ock.

Totalt registrerades 86 däggdjursarter. Tolv arter visade starkt undvikande av månsken under natten, medan endast 3 arter uppvisade en stark attraktion till månsken.. 

Resultaten tyder på att även på några av de mörkaste platserna på jorden – marken i tropiska skogar - kan månens faser påverka djurens beteende. Denna påverkan kan bli ännu mer uttalad i förstörda och fragmenterade skogar.

– Föreställ dig att du leker kurragömma i ett mörkt rum och sedan tänder någon ett ljus, Ljuset, även om det är svagt kan göra det lättare för dig att hitta rätt i rummet. Men om det är du som gömmer dig blir du plötsligt mycket lättare att hitta, beskriver, Bischof.

På samma sätt förändrar extra ljus förutsättningarna för rovdjur och deras bytesdjur som lever i tropiska skogar. Men här handlar det om att ätas eller äta beroende på djurart.

En spiralformad grand design - galax upptäckt.

 

Bilden ovan från NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble föreställer spiralgalaxen NGC 5248 som finns 42 miljoner ljusår från jorden i stjärnbilden björnvaktaren. NGC 5248 innehåller visuellt intressanta himlakroppar.

NGC 5248 är en av de så kallade "grand design"-spiralerna vilket innebär att den har framträdande spiralarmar som sträcker sig från områden nära centrum ut från skivan. Den har också en svag stavstruktur i centrum mellan de inre ändarna av spiralarmarna vilket dock inte framträder så bra i synligt ljus i bilden ovan från Hubbleteleskopet. Egenskaper som dessa, som bryter rotationssymmetrin i en galax, har ett enormt inflytande på hur materia rör sig i denna och  dess utveckling genom tiden. Det matar gas från galaxens yttre till dess inre stjärnbildningsområden och även till dess  svarta hål där det kan bli en aktiv galaxkärna.

Dessa gasflöden har format NGC 5248. Här finns många ljusstarka  stjärnbildnings- områden av intensiv stjärnbildning utspridda i centrum där en population av unga stjärnor dominerar. Galaxen har två mycket aktiva, ringformade stjärnbildnings- områden sitt centrum fyllda med unga stjärnhopar. Dessa "kärnringar" är anmärkningsvärda vanligtvis tenderar en kärnring att blockera gas från att komma längre in i galaxens kärna.

Att NGC 5248 har en andra ring inuti den första visar hur kraftfullt dess flöden av materia och energi är. Eftersom galaxen ligger relativt nära oss blir dess mycket synliga stjärnbildnings- områden i galaxen ett mål för både professionella astronomer och amatörastronomer att studera.

NASA:s Europa Clipper är nu på väg mot månen Europa för att undersöka om dess hav innehåller liv

 

Bild wikipedia som visar en ritning på Europa Clipper

Europeiska Europa Clipper-team har med sin sond med samma namn påbörjat den första resan till en havsvärld bortom jorden", beskriver NASA-administratören Bill Nelson. "NASA är världsledande när det gäller utforskning och upptäckter i rymden och Europa Clipper-uppdraget är inget undantag.

Genom att utforska det okända kommer Europa Clipper att hjälpa oss att bättre förstå om det finns potential för liv, inte bara i vårt solsystem, utan även bland de miljarder månar och planeter som finns bortom solen. Huvudmålet med uppdraget är att avgöra om det finns förutsättningar för liv i Europas hav (i dess isiga vatten under den isiga ytan). Europa är ungefär lika stor som vår egen måne och den fjärde i storlek av Jupiters månar. Men dess inre är annorlunda än vår månes. Information från NASA:s Galileo-uppdrag på 1990-talet visade starka bevis på att det under Europas is finns ett enormt saltvattens hav med mer vatten än alla jordens hav tillsammans.

Forskare har också funnit bevis för att Europa kan hysa organiska föreningar och energikällor under dess yta."Vi är extatiska över att skicka Europa Clipper på väg för att utforska en potentiellt livaktig havsvärld, tack vare våra kollegor vilket gjorts möjligt genom våra partners som har arbetat hårt för att ta oss till denna dag.

Europa Clipper kommer utan tvekan att leverera häpnadsväckande vetenskap. Även om det alltid är bitterljuvt att skicka iväg något som vi har kämpat med i åratal för att möjliggöra denna långa resa så vet vi att detta anmärkningsvärda team och denna rymdfarkost kommer att utöka vår kunskap om vårt solsystem och inspirera framtida utforskning, "beskriver Laurie Leshin, chef för NASA:s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien.

Detta projekt om det lyckas är ett av de intressantaste projekten hittills i rymdforskningen. Minst lika spännande som Mars projektet. Men som vanligt är jag tveksam till att man finner liv under isen. 

Den ljusstarka kometen C/2023 A3 Tsuchinshan-ATLAS

 

Bild https://science.nasa.gov  på svansen på kometen C/2023 A3 Tsuchinshan-ATLAS som sträcker sig över vyn från Solar and Heliospheric Observatory (SOHO) den 10 oktober 2024. ESA/NASA 

ESA (European Space Agency) och NASA Solar and Heliospheric Observatory (SOHO) har tagit bilder av den näst ljusaste komet som någonsin passerat genom dess synfält under rymdsondens nästan 29-åriga karriär.

Den ljusa kometen är C/2023 A3 Tsuchinshan-ATLAS, som har fått mycket uppmärksamhet från astronomer den senaste tiden. Kometen visade en lång, dammig svans på himlen strax före gryningen under slutet av september och början av oktober. (McNaughts komet, som sågs 2007, innehar rekordet som den ljusaste kometen SOHO har sett på.)

Mellan den 7 och 11 oktober flög kometen igenom teleskopets inblick från SOHO:s LASCO-instrument (Large Angle and Spectrometric Coronagraph Experiment), som använder en skiva för att blockera solens starka ljus så att det blir lättare att se detaljer och objekt nära solen. Bilden ovan togs av SOHO den 10 oktober 2024 och visar kometen och dess ljusa svans från det övre vänstra hörnet till det högra på bilden. Merkurius visas som en ljus prick till vänster i bild.

Efter att ha passerat genom SOHO:s synfält visade kometen en kvällsshow för intresserade runt om i världen strax efter solnedgången med start lördagen den 12 oktober. Varje dag under hela oktober ses (sågs)  kometen gradvis  stiga högre och högre upp på den västra himlen när den rör sig allt längre bort från solen. Under tiden den gör det kommer den att bli ljussvagare över tid. Örnögda himmelsskådare kanske kan upptäcka den med blotta ögat i några dagar, men efter det kommer observatörer troligen att behöva kikare eller teleskop för att se den.

Även om du inte kan eller kunde se den här kometen själv kan du hjälpa SOHO att söka efter andra kometer. Forskare och allmänheten har upptäckt mer än 5 000 kometer i SOHO-bilder och du kan hjälpa till att hitta ännu fler genom att besöka och deltaga i Sungrazer-projektet.

En inblick i vintergatan med GAIA och maskininlärning

 

Bild https://www.esa. Gaia kartlägger Vintergatans stjärnor.

En grupp forskare under ledning från Leibniz Institute for Astrophysics Potsdam (AIP) och Institute of Cosmos Sciences vid University of Barcelona (ICCUB) har använt nya maskininlärningstekniker för att bearbeta data från 217 miljoner stjärnor som observerats under Gaia-uppdraget på ett extremt effektivt sätt vilket öppnar upp spännande möjligheter att kartlägga egenskaper som interstellär extinktion och metallicitet i Vintergatan och till att förstå stjärnpopulationer och strukturen i vår galax.

 Detta är den tredje omgången av den europeiska rymdorganisationen ESA:s rymduppdrag med Gaia där astronomer fått tillgång till förbättrade mätningar för 1,8 miljarder stjärnor vilket ger en enorm mängd data för forskning om Vintergatan. Att analysera en så stor datamängd på ett effektivt sätt innebar utmaningar.

I den nu publicerade studien utforskade forskarna användningen av maskininlärning för att uppskatta viktiga stjärnegenskaper med hjälp av Gaias spektrofotometriska data. Modellen tränades på högkvalitativa data från 8 miljoner stjärnor och uppnådde tillförlitliga förutsägelser med små osäkerheter.

– Den underliggande tekniken, som kallas extreme gradient-boosted trees, gör det möjligt att uppskatta exakta egenskaper hos stjärnor såsom temperatur, kemisk sammansättning och interstellär stoftförmörkelse med oöverträffad effektivitet.

Den utvecklade maskininlärningsmodellen, SHBoost, slutför sina uppgifter, inklusive modellträning och prediktion, inom fyra timmar på en enda GPU – en process som tidigare krävde två veckor och 3000 högpresterande processorer, beskriver Arman Khalatyan från AIP som var huvudförfattare till studien.

De publicerade sina resultat i Astronomy and Astrophysics.

Framtiden får visa vad för resultat man ytterligare kan få fram med denna slags Maskininlärningsmodell så kallade AI (artificiell intelligence) i framtiden.

Hubbleteleskopet ger oss en ny inblick i Jupiters röda fläck

 

Bild wikipedia. Närbild på den Stora röda fläcken på Jupiter från 8 000 kilometers avstånd den 11 juli 2017.

Astronomer har observerat Jupiters stora röda fläck (GRS- the Great Red Spot) i minst 150 år. Men det kommer alltid nya överraskningar ex när NASA:s rymdteleskop Hubble nyligen tog en närmare titt på den.

Hubbles nya observationer av den röda stormen i storlek så den lätt skulle rymma hela jordklotet samlades in under 90 dagar mellan december 2023 och mars 2024. Det avslöjades då att GRS inte är så stabil som den ser ut. De senaste uppgifterna visar att GRS vickar som en skål med gelatin. De kombinerade Hubble-bilderna gjorde det möjligt för astronomer att sammanställa en timelapse-film av GRS:s snirkliga beteende.

"Även om vi visste att dess rörelse varierar något i longitud förväntade vi oss inte att se storleken oscillera så mycket. Så vitt vi vet har detta inte identifierats tidigare, beskriver Amy Simon vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, huvudförfattare till rapporten som publicerats under namnet A Detailed Study  of Jupiter's Great Red Spot over a 90-day Oscillation Cycle" i Tidskriften Planetary Science.

"Det här är första gången vi har haft en korrekt bildsekvens av GRS. Med Hubbles höga upplösning kan vi säga att GRS definitivt oscillerar in och ut samtidigt som den rör sig i skilda hastigheter. Det var väldigt oväntat och i dagsläget finns inga hydrodynamiska förklaringar.

Hubbleteleskopet övervakar Jupiter och de andra planeterna i det yttre solsystemet årligen genom programmet Outer Planet Atmospheres Legacy (OPAL) som leds av Simon,  aktuella observationer gjordes däremot från ett program som är dedikerat för GRS. Att förstå mekanismerna bakom de största stormarna i solsystemet sätter teorin om orkaner på jorden i ett bredare kosmiskt sammanhang som kan tillämpas för att bättre förstå meteorologin på planeter runt andra stjärnor.

Simons team använde Hubble för att zooma in på GRS för en detaljerad titt på dess storlek, form och eventuella subtila färgförändringar. "När vi såg närmare såg vi att mycket förändras från dag till dag", beskriver Simon. Detta inkluderar observationer med ultraviolett ljus som visar att den distinkta kärnan i stormen blir ljusast när GRS är som störst i sin svängningscykel. Detta indikerar mindre upplösning av vindar i den övre atmosfären.

"När stormen accelererar och bromsar in, trycker GRS mot de blåsiga jetströmmarna norr och söder om den", beskriver medutredaren Mike Wong vid University of California i Berkeley. "Det liknar en smörgås där brödskivorna tvingas bukta ut när det blir för mycket fyllning i mitten." Wong jämförde detta med Neptunus, där mörka fläckar kan driva  omkring oreglerat på latituder utan starka jetströmmar som håller dem på plats. Jupiters stora röda fläck finns på en sydlig latitud och ses mellan jetströmmarna av jordbundna teleskop.

Teamet har fortsatt att sett att GRS krymper sedan OPAL-programmet startade för 10 år sedan. De förutspår att den kommer att fortsätta krympa innan den blir  stabil blir mindre och får en långsträckt form. – Just nu överfyller den sin latitud i förhållande till vindfältet. När vinden minskar innanför det bandet kommer vindar att få hålet att stanna av i rörelse, beskriver Simon. Teamet förutspår att GRS troligen kommer att stabiliseras i storlek, men nu observerade Hubble det bara under en svängningscykel så inget är säkert.

Forskarna hoppas att andra högupplösta bilder från Hubble i framtiden ska kunna identifiera andra parametrar på Jupiter som indikerar den bakomliggande orsaken till svängningen. Resultaten av studien presenteras på 56:e årsmötet för American Astronomical Society Division for Planetary Sciences, i Boise, Idaho.

Något som jag tycker vore intressant är om det går att spåra den röda fläcken bakåt i tiden för att veta hur och när den uppkom. Kanske den uppkom i någon form redan vid bildandet av Jupiter.