Alla önskar vi förändra något. I vårt liv, på vår eventuella arbetsplats eller kanske politiskt.
Förändringar i samhälle och liv var tidigare mycket långsamma processer. Visst, vid krig kunde mycket förändras, nya ledare kom till makten. Men så mycket mer förändrades inte.
Människor levde under någon kung som hade sina furstar m.m. som i sin tur hade sina daglönare. Någon nationalstat som vi ser det fanns. Det var först under 1800-talet man började se sig som innevånare i en stats gemenskap.
Bondesamhället förändrades mycket långsamt. Man lärde sig att försörja sig av sina föräldrar, och som far gjorde, gjorde även barnen när de tog över.
I dag förändras saker kontinuerligt därför talas det om livslångt lärande. Äldre som inte ses som så förändringsbenägna utesluts från arbetsmarknaden om de blir arbetslösa.
Yngre får inte arbete på grund av rationaliseringar. Allt har ett syfte, besparingar. Men besparingar drabbar oftast enskilda personer som inte längre får ett arbete och inte kan försörja sig själva. Därefter kommer staten in som nu under Alliansen och ser lösningen på detta förändrings- och besparingsivrande som att minskning av bidrag och skattelättnader för de som ännu inte sparats in av rationalitetsmöjligheter.
Samhället av i dag är kaos, trygghetsmässigt finns inga fasta värden och ingen förstår eller kan förklara vad som sker. Vår regering vet inte heller något utan döljer sig bakom begreppet jobblinjen vilket de enbart förklarar som att det ska löna sig att ha ett arbete.
God dag yxskaft skulle vara ett lika bra mantra då det inget säger och ger inga lösningar för de som inget arbete har.
Förändra eller låt bli. Förr lät man bli så mycket man kunde. I dag gör man tvärtom. Hoppa av förändringshysterin. När kommer proteströrelsen då folket reser sig globalt som nationellt mot denna agenda av vansinne? Den kommer, men när?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar