Astronomer har nyligen gjort den första tydliga upptäckten av en dammig skiva som omger en exoplanet. Fröet till bildningen av en ny måne. Resultaten publicerades den 20 juli i AstrophysicalJournal Letters.
Skivor av gas och damm som blir över från
stjärnbildning kan skapa skivor av gas och damm runt en nybildad stjärna som i
sin tur är material för planetbildning. Planeter bildas genom att dammet i
ringen (skivan) sammanslås och gravitation drar större bitar till än större
bitar och andra strukturer.
Astronomer hade tidigare hittat en skiva runt PDS 70, en ung stjärna nästan 400 ljusår bort i stjärnbilden Centaurus, Centaur. 2020
bekräftades här även närvaron av två planeter. Där den ena i storlek som
Jupiter och den andra i storlek som Saturnus. Dessa beteckas som PDS 70b och
PDS 70b c. Planeterna finns i ett hålrum mellan två dammringar en nära
stjärnan, den andra längre ut från denna. Observationerna visade även en mindre dammskiva runt PDS 70c men de kunde
inte skilja dess storlek från den ljusare skivan i närheten (skivan runt stjärnan PDS 70).
Nu presenterar däremot ett team lett av Myriam
Benisty (University of Chile och University of Grenoble, Frankrike) högupplöst
data från Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) som tydligt visar
att PDS 70c har en egen skiva separat från den större, omfattande dammskivan runt
stjärnan.
Upptäckten är
unik då man nu för första gången bevisat en skiva runt en planet det blir " till läroboksexempel på
planet- och månbildning", enligt Sebsatiaan Haffert (University of Arizona), som dock
själv inte var involverad i studien. En sådan upptäckt bekräftar astronomers
teorier om hur månar och planeter bildas.
Både runt PDS 70b och c samlas fortfarande gas och
damm in om än långsamt. Men enbart PDS 70c har en egen dammskiva. Denna planet,
som beräknas vara av storlek som Jupiter men med flera gånger mer massa ligger
34 gånger längre från sin sol än jorden gör från vår sol. Avståndet kan
jämföras med Neptunus omloppsbana från Jorden.
Även om skivan skiljer sig från stjärnskivans yttre i datan, kunde ALMA-teleskopet inte separera dem från varandra helt tydligt i
strukturstorlek så Benistys team är fortfarande oklara med hur långt den
sträcker sig eller hur massiv den är. Som störst skulle PDS 70cs skiva kunna vara
1,2 a.u./ 1 a.u. är avståndet jorden-solen) i diameter innehållande ungefär 3
månmassor (ca 3 % jordens massa) av material. PDS 70 c:s skivmaterial kan konstruera
månar på olika sätt.
Små dammpartiklar kan fastna samman i skivan vilket
skapar förhållanden precis rätt för dessa partiklar att hålla ihop och bilda stenar som ökar i storlek efterhand som mer samlas samman genom krockar o gravitation till kanske slutresultatet en måne.
Det är ett sätt att bilda en måne vi tror kan
fungera (fler finns). " Vi vet ännu så lite om satellitbildning",
säger Jason Wang (California Institute of Technology), som självständigt har
studerat PDS 70-systemet. Han tillägger att även om denna upptäckt inte löser
alla månbildande mysterier, "är det verkligen en språngbräda för att
förstå när och hur effektivt satelliter bildas runt planeter."
Den andra planeten, PDS 70b, visar tecken på svagt
damm nära sin omloppsbana men inget som omger planeten kan ses som en ring. PDS
70b har inte en skiva likt PDS 70c visar upp.
Spännande
upptäckt som vi kanske i framtiden kan lära mer av (min anm.) I sammanhanget kan nämnas att enligt en teori har vår måne bildats efter en kollision mellan Jorden och en annan större planet med namnet Theia.
ALMA-teleskopets bild av en disk runt exoplanet PDS
70c. Bild vikipedia.
