Sten från månen som togs med tillbaka till jorden under NASA: s
Apollo-program mellan 1969 till 1972 har gett mängder av information om månens
historia (obs apolloprogramet var även igång 1968 men första månlandningen var sommaren 1969). Men även gett oss en gåta att lösa. Analysen av stenarna visade nämligen
att vissa stenar verkade ha bildats i närvaron av ett starkt magnetfält ett lika starkt som jordens i dag (i dag har månen inget magnetfält). Men gåtan var hur en kropp i månens storlek kunde
ha genererat och under en tid haft ett så starkt magnetfält då månen bevisligen
inte har detta numera.
Nu föreslår en forskargrupp under ledning av en geoscientist vid Brown University (namnet okänt) en ny förklaring till månens magnetiska förflutna.
Studien publicerades nyligen i Nature Astronomy. I studien beskrivs att stora
bergformationer en gång sjönk ner genom månens mantel och dessa kan vara
anledningen till den konvektion som genererade ett starkt magnetfält. Processen
kan ha gett periodvis starka magnetfält under de första
miljarder åren i månens historia, säger forskarna.
"Allt som vi anser oss veta om hur magnetfält
genereras av planetariska kärnor säger oss att en kropp av månens storlek inte
ska kunna generera ett fält som är lika starkt som jordens", säger Evans, biträdande professor i jord-, miljö- och planetvetenskap vid
Brown och medförfattare till studien tillsammans med Sonia Tikoo från Stanford
University. "Men istället för att tänka sig hur ett starkt magnetfält drivs
kontinuerligt under miljarder år kanske det finns ett sätt att få ett
högintensivt fält intermittent (periodiskt återkommande över en begränsad tid).
Den nya
teorin visar hur detta kan ha skett och den stämmer överens med vad vi vet om månen.
Idag saknar månen till skillnad mot jorden ett magnetfält och modeller av dess
kärna tyder på att månen förmodligen är för liten för att konstruera ett och därmed
saknas den konvektiva kraften för att någonsin ha producerat ett kontinuerligt (stadigvarande)
starkt magnetfält.
För att en kärna ska ha ett stark konvektiv rörelse måste
den avleda mycket värme. Månens kärna måste då vara hetare än dess yta något
som är viktigt för ett stadigvarande magnetfält vilket här inte är möjligt. När det
gäller den tidiga månen, säger Evans, var manteln som omger kärnan inte mycket
svalare än själva kärnan. Eftersom kärnans värme inte hade någonstans att ta
vägen, fanns det inte mycket rörelse i kärnan.
Men denna nya studie visar hur sjunkande stenar
kunde ha gett intermittent konvektiv tillfälliga rörelser som skapat t tillfälliga magnetfält.
Historien om dessa genom manteln sjunkande stenar börjar enligt denna teori några miljoner år efter månens bildande.
Mycket tidigt i sin historia tros månens yta varit täckt av smält sten. När det
stora magmahavet började svalna och stelna flöt mineraler som olivin och
pyroxen så kallat tätare än den flytande magman till botten, medan mindre täta
mineraler som anorthosite flytande och bildade skorpan (månens yta). Den
återstående magman var rik på titan samt värmeproducerande element som
torium, uran och kalium vilket gjorde att ytan tog tid på sig för att stelna.
När titanlagret slutligen kristalliserades precis under skorpan var denna
tätare än de tidigare stelnande mineralerna. Med tiden sjönk titanformationerna
genom den mindre täta mantelstenen vilket benämns som gravitationell omvälvning.
I studien modellerade Evans och Tikoo dynamiken av hur dessa titanformationer skulle sjunkit genom den mindre täta magman liksom den effekt detta kan ha
fått när dessa titanblock så småningom nådde månens kärna. Analysen, som baserades utifrån månens nuvarande sammansättning och den uppskattade mantelviskositeten visade att formationerna sannolikt skulle sjunkit ner i sakta mak under en tidsrymd av ungefär
en miljard år.
När var och en av dessa titanbitar så småningom
nådde botten, skulle de ha gett en kraftig stöt för månens kärndynamo (en effekt
beroende av händelsen). Efter att ha legat strax under månens skorpa skulle
titanformationerna ha varit relativt svala i temperatur - mycket svalare än
kärnans uppskattade temperatur på någonstans mellan 1400 och 2100C när de stötte ner. När de
svala titanblocken kom i kontakt med den heta kärnan efter att ha sjunkit,
skulle temperaturskillnaden ha drivit på en ökad kärnkonvektion - tillräckligt
för att driva fram ett magnetfält vid månens yta så starkt eller till och med
starkare än jordens både dåvarande och nuvarande. En tillfällig effekt
som avklingade över tid och som i dag resulterat i spåren av magnetism i en del sten men
ingen magnetism i månen som helhet.
"Man kan tänka sig det lite som en droppe
vatten som träffar en het stekpanna", säger Evans. – Man har något riktigt
kallt som berör kärnan, och plötsligt kan mycket värme spottas ut.
Händelsen i form av rörelsen
i kärnan ökade vilket gav dessa periodvis starka magnetfält. Magnetiska fält
som gav en magnetism i vissa stenmineral och några av dessa stenar kom för
första gången till Jorden med Apollofarkosternas astronauters steninsamling och förundrade forskarna.
Bild vikipedia som visar de större månslätterna
eller som de namngivits haven på månen. För länge sedan ansåg man att dessa
slätter sedda från jorden var hav.