Astronomer har nyligen upptäckt stora moln bestående av molekylärt väte platser där stjärnor uppstår. Dessa moln kan
existera i tiotals miljoner år fastän enskilda molekyler ständigt förstörs och de därefter sätts ihop igen. Den nya forskningen ger en övergripande bild av
hur stjärnor kommer till.
För att producera stjärnor behövs mycket stora moln
av molekylär vätgas. De här molnen fungerar som reservoarer till stjärnbildning
men genomgår även katastrofala kollapser. När detta sker blir dussintals
eller till och med hundratals stjärnor som varit dolda i molnet synliga. Utvecklingen i dessa moln kan berätta om ett galaxens stjärnbildningshistoria.
Nya observationer visar att när nya stjärnor dyker
upp i ett gigantiskt molekylrikt moln bildas bubblor upp runt stjärnan som innehåller mindre väte än i omgivningen. Med den minskade densiteten av molekyler som omger nya
stjärnor i dessa bubblor drabbas de återstående molekylerna i bubblorna av bombardemang från utifrån joniserad strålning vilket bryter sönder det lilla molekylära vätet till ett joniserat tillstånd. Men
det finns observationer som visat att dessa jättemoln dock håller otroligt länge. Forskare
frågar sig varför nybildade stjärnor sliter sönder molnen.
Ett team av forskare från Steward Observatory /
University of Arizon använde sofistikerade datorsimuleringar för att svara
på frågan. De simulerade en del av en galax och undersökte beteendet hos
molekylära moln då stjärnor bildades. De fann att deras datasimuleringar
överensstämde med observationerna av att nya stjärnor lätt kan riva sönder
ett molekylärt moln (och då bildas bubblor vars innehåll är av mindre densitet än omgivningens) . Men de hittade också en balanserande faktor. Stora
molekylära moln suger ständigt till sig det omgivande väte som råkar komma i dess väg i en galax. Denna ackumuleringsåtgärd fyller då på molnets lager av väte.
Forskarna fann att enskilda molekylära moln kan existera
i upp 100 miljoner år. Men varje enskild vätemolekyl kommer bara att finnas upp
till fyra miljoner år inom molnet. Men för varje molekyl som avdunstar kommer
en ny in i molnet så molnet förblir i balans. Så länge ett moln kan fortsätta
samla in nytt väte för att ersätta det förlorade kommer det att existera.
Resultatet visar därför hur stora molekylära moln
kan existera under lång tid. Detta fastän enskilda molekyler försvinner.
Det
vore intressant att förstå varför och hur balansen i ett vätemoln kan bestå och
varför det blir så? Även frågan om det egentligen finns en gräns för hur länge det kan existera om det kan fyllas på med väte utan gräns i tid?
Bild vikipedia, Inom ett par miljoner år kommer ljus
från starka stjärnor ha kokat bort detta molekylmoln av gas och stoft. Molnet
har knoppats av från Carinanebulosan. Nyligen bildade stjärnor är synliga i
närheten. Bilden spänner över ungefär två ljusår.