Venus är betydligt mer geologiskt aktiv än vi ansåg.

 

Bild https://ethz.ch/en  Det finns enorma riftdalar (långsträckta dalgångar) på Venus som enligt en ny studie  visas vara  geologiskt aktiv. (Bild: NASA/JPL/USGS)

Venus är en ogästvänlig planet med temperaturer på flera hundra grader Celsius och här finns inga hav som de på jorden. Planetforskare trodde länge att Venus var geologiskt vilande. Dock visar nyare forskning att Venus är geologiskt aktiv och hyser aktiva vulkaner.

Riftdalar, som indikerar tektonisk aktivitet, kan vara enorma och likna de på jorden, såsom African Rift Valley.  (Bild från https://www.dreamstime.com/)  På Venus kan de sträcka sig över upp till 10 000 kilometer. 

Tidpunkten för dessa sprickors bildande på Mars är osäker. Geovetare tror att de härstammar från mer än 100 miljoner år sedan och är rester från detta förflutna. ETH-forskare (Eidgenössische Technische Hochschule Zürich) under ledning av Taras Gerya, Professor of Geodynamics at the Department of Earth and Planetary Sciences har använt en ny datormodell för att visa att vissa riftdalar på Venus kan ha bildats relativt nyligen. 

Forskarna tog också upp den långvariga frågan om Venus är geologiskt aktiv.  Huvudförfattaren till studien (se nedan) Xi Yang conducted the research as part of his Master’s studies under Gerya’s supervision genomförde forskningen som en del av sina magisterstudier under Geryas handledning. Baserat på datorsimuleringar och observationsdata drar forskarna slutsatsen att Venus fortfarande är en aktiv planet med ett mer dynamiskt inre än man tidigare trott. "Resultaten hjälper oss att bättre bedöma den tektoniska aktiviteten på Venus," beskriver Gerya.

Resultaten av forskarnas modell kan hjälpa till att identifiera aktiva regioner värda detaljerad undersökning i framtiden. Dessutom förbättrar studien vår förståelse för hur stenplaneter bildas. Viktigt är också att forskarna nu siktar på att hitta ledtrådar som kan förbättra upptäckten av steniga exoplaneter.

Medverkande i studien med namnet Recent active rifting on Venus revealed by wide rift flank uplifts var Yang X, Gerya T, Gülcher A: och kan läsas här i  Nature Geoscience 2026. 

Varför är då vår tvillingplanet så ogästvänlig, het och orolig. Min tanke, på grund av att den ligger betydligt närmre solen än jorden och därför utvecklades annorlunda. Hade den haft ungefär samma bana som jorden runt solen  utan att dessa planeter stört varandra för mycket genom gravitation skulle vi haft två planeter att leva på.

Månen Europas hav blir svårare att nå än vi hoppades

 

Bild wikipedia på  Europa Jupiters i storleksordning  fjärde största måne vilken är täckt av is. Under istäcket finns troligen ett  flytande hav bestående av  vatten. Då Jupiter har ett starkt magnetfält och vulkanisk aktivitet kan detta ge värme till havet och då finns möjligheten att primitiva livsformer finns i  havet.

Det under ishöljet dolda havet gör månen Europa till en av de mest lockande platserna i solsystemet  att studera då det finns möjligt liv i havet. Ny forskning under ledning av  Lujendra Ojha  (an associate professor in the Department of Earth and Planetary Sciences at the Rutgers School of Arts and Sciences) tyder dock på att en av de mest lovande genvägarna till Europas hav kan vara mycket mer komplicerat än man tidigare trott.

"Det finns ett isskal  och det spekuleras om vattnet kan komma upp från djupet under isen och ta sig hela vägen upp utan att frysa på vägen," beskriver Ojha.

Om så kan ske har viktiga konsekvenser för framtida utforskning av Europa. Om grunda fickor av flytande vatten finns närmare månens yta behöver de inte nödvändigtvis innehålla vatten från Europas djupa hav. Istället kan de ha bildats lokalt från is som smält inuti isen.

Den skillnaden spelar stor roll. Forskare är intresserade av Europa eftersom flytande vattens kemi och energi  är viktiga ingredienser i jakten på livsmiljöer bortom jorden. En grund reservoar skulle vara lättare att nå än djuphavet. Men om reservoaren inte är kopplad till havet kanske den inte avslöjar vad som händer och sker i Europas mest fascinerande miljö, dess hav.

Arbetet med denna fråga sker samtidigt som två stora rymdfarkostuppdrag är på väg till Jupitersystemet. NASAs Europa Clipper-uppdrag  som sköts upp i oktober 2024 och är planerat att anlända till Jupiter i april 2030, där den kommer att kretsa runt planeten och göra 49 överflygningar på Europa. Europeiska rymdorganisationens Jupiter Icy Moons Explorer-uppdrag, känt som JUICE, sköts upp i april 2023 och är planerad att anlända till Jupiter i juli 2031. 

Tillsammans förväntas dessa farkoster ge forskarna en mycket mer detaljerad bild av Europas is och ytans sammansättning och eventuellt underjordiskt vatten. Europa Clippers radarinstrument kan hjälpa forskare att avgöra om grunda reservoarer finns i isen och hur de är strukturerade (obs detta är inte det troliga havet utan just vattensamlingar i isen ).

Under Europas extremt kalla yta kan ett globalt hav finnas eftersom Jupiters kraftfulla gravitation ständigt pressar och sträcker ut månen, vilket genererar intern värme som fångas in av den överliggande isen och här kan ge reservoarer av vatten här och där närmare ytan.

Men då ska man enligt mig förstå att dessa fickor av vatten inte kan ge information om eventuellt liv i havet nedanför isen utan enbart är smältvatten i fickor i ishöljet.

Studien fokuserar på gångar, smala sprickor eller sprickor som teoretiskt skulle kunna tillåta vatten från havet att stiga uppåt genom isen. Idén liknar något hur smält sten kan röra sig genom sprickor på jorden innan den ger näring åt vulkanisk aktivitet. På isiga världar kallas processen kryovulkanism, eller vulkanism som involverar is och vatten snarare än smält berg.

Ojha påtalar att jämförelsen bara är användbar till en viss gräns.

"Is och flytande vatten är fundamentalt annorlunda än lava och de vulkaner vi har här på jorden," beskriver han. En saknad pusselbit är  hur turbulens fungerar på denna måne. Tidigare modeller behandlade ofta vatten som steg genom Europas is som om det rörde sig på ett relativt ordnat sätt. Men Rutgers-ledda simuleringar antyder att vattnet sannolikt skulle röra sig snabbt och turbulent genom sprickorna blandas mot de kalla väggarna i sprickan och snabbt förlora värme till den omgivande isen.

"Det här vattnet som eventuellt stiger kommer att bli turbulent," beskriver Ojha. "Det kommer att skvalpa åt alla håll i en virvlande rörelse. Och när det händer kommer det flytande vattnet att svalna mycket snabbt när det närmar sig ytan."

När vattnet svalnar kan det bli överkylt vilket innebär att det förblir flytande även efter att ha sjunkit under sin normala minusgrad. Under dessa förhållanden kan små iskristaller bildas, byggas upp och täppa till vägen från uppstigande vatten.

Simuleringarna visar att smala sprickor kan frysa igen inom några timmar. Bredare sprickor kan leda mer vatten under idealiserade förhållanden, men turbulens gör dessa scenarier mycket mindre gynnsamma. Forskarna fann att för att leverera tillräckligt med vatten för att bilda några av Europas formationer som visar var de kan finnas skulle sprickorna behöva vara orealistiskt långa eller förekomma i stora antal.

Resultatet är en bild av Europa där grunt vatten i fickor om de finns kan ha ett annat ursprung än vad många forskare har hoppats på. Istället för att stiga direkt från havet kan vattnet bildas genom lokal uppvärmning och smältning inuti isen.

"Vårt arbete tyder på att Europas isytal kan vara en starkare barriär mellan havet och ytan än vad man tidigare antagit," beskriver Ojha. "Detta hjälper framtida uppdrag att tolka vad de hittar och bättre förstå var de ska leta efter tecken på liv."

Problemet enligt mig är att förstå vad för vatten man finner. Vattenfickor i isen kan vara just smält vatten inget annat kanske med vissa mineral men knappast mer. Hur det ska göras för att borra ner till det intressanta hav som finns under ytan är kanske en omöjlighet med dagens teknik då isens tjocklek beräknas vara 15-25 km. Att ta prov från  botten i havet är en än svårare uppgift då havets djup beräknas till mellan 60-150 km djup.

Studien är publicerad i Nature Astronomy Här beskriver använde Ojha med sina  kollegor datorsimuleringar för att testa om flytande vatten från Europas djupa hav kan stiga genom sprickor i isen och samlas i grunda reservoarer närmare ytan. Om sådana reservoarer finns kan det vara lättare i framtida uppdrag att upptäcka eller ta prov  på vattnet där än i havet långt nedanför. Men resultatet av dessa prov får tas med en nypa salt och inte ses som prov på själva havet.

Neptunus månar Larissa, Galatea och Proteus kan vara kvarlämningar.

 

Bild wikipedia på Proteus.  Bild tagen av Voyager 2 den 16 juni, 1989.

Neptunus verkar nästan enbart bestå av ett ytligt lager bestående av väte, helium och ammoniak. Djupare ner under molnen ca 8 000 kilometer från planetens synliga yta finns dess mantel bestående av is, ammoniak och metan. Neptunus har 14 bekräftade månar. Den största är Triton. Av månarna är sju inre månar (innebärande att de ligger innanför Tritons bana), Naiad, Hippocamp,Thalassa, Despina, Galatea, Larissa och Proteus. I detta inlägg koncentreras på Galatea, Proteus och Larissa.

På grund av att de är så små och dess placering har dessa satelliter varit svåra att studera från jorden. Men med hjälp av NASAs James Webb Space Telescope (JWST) har ett team  forskare vid Caltech observerat Neptunus ringar och tre av dess månar, Larissa, Galatea och Proteus och funnit att dessa månars sammansättning är unik bland det yttre solsystemets objekt.

Fyndet pekar på existensen av ett ursprungligt månsystem som förstörts när Triton, Neptunus största måne, troligen fångades in av planetens gravitation efter att denna måne bildats någon annanstans i solsystemet. Forskarna tror att rester från händelse  sedan samlades innanför Tritons bana och i dag är de månar som finns här.

"Om Neptunus en gång hade haft ett system av månar som såg ut ungefär som det vi ser finns vid Uranus idag, anses att det att dessa skulle ha blivit helt förstörda av processen när Triton fångades," beskriver den tidigare Caltech-doktoranden Ryleigh Davis (PhD '26), huvudförfattare till en artikel om teamets resultat som publiceras den 29 juli 2026 i Science Advances (se nedan). "Detta är spännande nya bevis på att något katastrofalt hände vid Neptunus som helt förstörde dess ursprungliga månar och vi får se de rester som lämnats kvar efter av den processen."

Neptunus är en märklig planet, eftersom det är den enda i solsystemet som saknar ett "typiskt" månsystem med stora, ordnade satelliter vilket innebär att dess evolutionära bana också kan vara unik. Faktum är att en annan nyligen genomförd studie i samma JWST-forskningsprogram, ledd av Caltech-postdoktorn Matthew Belyakov (PhD '26), ger oberoende bevis för existensen av det ursprungliga satellitsystemet vilket tyder på att Neptunus måne Nereid kan vara den enda intakta månen från den katastrofen.

"Om Triton som vi antar drogs in mot Neptunus och krossade dess stora månar, tror vi att bara ungefär 1 procent av det materialet stannade kvar i systemet," beskriver Davis. "Men det faktiska beteendet hos det materialet förändras över tid än i dag då Triton fortfarande är där och skakar om saker (månarna) än i dag. Så, framåt vore det intressant att förstå hur den processen faktiskt fortskrider. Därifrån är frågan: 'Kan vi lära oss något om hur stora de ursprungliga månarna har varit och tillhandahållit detta material?'" De månar som ses som rester:

Artikel  som beskriver studien har titeln "Neptune's Inner Moons and Rings Are Exposed Icy Body Interiors" och kan läsas här

 Förutom Belyakov, Brown och Davis var postdoktorala forskaren Zachariah Milby (PhD '26) och tidigare Caltech-doktoranden Ian Wong (PhD '18), nu vid Space Telescope Science Institute i Baltimore, Maryland medarbetare och medförfattare till artikeln. Finansiering  av arbetet kom från NASA genom ett bidrag till Space Telescope Science Institute vilket drivs av Association of Universities for Research in Astronomy.

Teorin ovan kan vara rimlig enligt mitt förmenande men inte bevisad om den nu kan bevisas.

Hur utvecklades de mystiska röda fläckarna i universums början över tid?

 

Bild Forskare har föreslagit en utveckling som de små röda prickar  funna i tidens begynnelse kan ha följt när universum åldrades, baserat på en analys av spiralgalaxen WISEA J123635.56+621424.2, (Saguaro). De föreslår att små röda prickar kan vara en tillfällig fas av mycket aktiva supermassiva svarta hål.

Bild: https://science.nasa.gov  NASA, ESA, CSA, STScI, Pierluigi Rinaldi (Steward Observatory); Bildbehandling: Alyssa Pagan (STScI)

Sedan deras upptäckt av NASAs James Webb Space Telescope 2022 har små röda prickar (LRD) varit intressanta bland astronomer. Att förstå naturen hos dessa extremt avlägsna, kompakta röda källor har varit en vetenskaplig uppgift sedan dess.

En populär teori är att de små röda prickarna är supermassiva svarta hål kända som aktiva galaxkärnor även om de uppvisar egenskaper som skiljer sig från närliggande i vår  tid aktiva galaxkärnor. Även om de verkar vara rikliga vid hög rödförskjutning innebärande existerande i universum första tid minskar de snabbt i antal vid lägre rödförskjutningar (över tiden). Ju högre rödförskjutning, desto större sträcka har ljuset färdats över universum i tiden. Denna förbryllande förändring i antal väcker frågan: Vad hände med små röda prickar när universum åldrades?

Ett forskarteam under ledning från Pierluigi Rinaldi vid University of Arizonas Steward Observatory, numera vid Space Telescope Science Institute (STScI) i Baltimore, har byggt vidare på sin tidigare forskning i en ny studie publicerad den 29 juli 2026 i The Astrophysical Journal  och föreslagit en bana som LRD:er kan följt när universum åldras.

 Även om de kan se ut som en unik galaxpopulation kan dessa prickar påverkas av observationstekniken  vissa egenskaper syns helt enkelt inte vid högre rödförskjutningar med dagens teknik. Forskarnas slutsatser baseras på deras analys av den lägre rödförskjutna spiralgalaxen WISEA J123635.56+621424.2,  kallad även "Saguaro". En särskilt fascinerande egenskap hos denna rödskiftande galax ungefär 3,3 miljarder år efter Big Bang, är dess lilla rödpunktsliknande centrum som påminner om den rubinröda frukten hos ökenkaktusen Saguaro som finns i Sonoraöknen i sydvästra USA. 

Bild https://se.dreamstime.com/ på Saguarokaktusen och dess blomma som finns i Sonoraöknen,

"Allt som skapades i det tidiga universum måste utvecklas till något över tid. Vi har haft liten aning om vad LRD (little red dot) blir men den nya studien visar  hur vi kan hitta deras utveckling," beskriver medförfattaren George Rieke vid University of Arizona. Tidigare studier av NASAs pensionerade Spitzer-rymdteleskop gav den första ledtråden om den dammdämpade, kompakta galaxpopulationen i det mindre rödförskjutna universum (längre fram i tiden)  som Saguaro tillhör, vilket banade väg för NASAs Hubble- och James Webb-rymdteleskops högupplösta analyser.

"Saguaro är viktig eftersom det är en prototypisk liten röd prick och är en av de få vi har hittat vid lägre rödförskjutning (hur en red spot förändrats över tid). Den kan användas för att studera vägen för dessa prickar genom kosmisk tid," beskriver Fabio Pacucci vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics i Cambridge, Massachusetts, medförfattare till studien.

Bland de tusentals källor Rinaldi tittade på i flera undersökningar var Saguaro ett exempel på rätt plats för undersökning med Webbteleskopet som kunde ta ett foto som visade perfekt inramning över galaxens kärna för att kunna ta spektroskopiska data  och vid rätt tid vid lägre rödförskjutning (närmare oss i tid). För att få en så bred bild av spiralgalaxen som möjligt över det elektromagnetiska spektrumet använde teamet Hubbles ultravioletta och Webbs infraröda avbildnings- respektive spektroskopiska arkivdata.

"Eftersom Saguaro är närmare oss i tid och är en ursprunglig red spot kan vi se den mycket vackra och ljusa värdgalaxen i hög upplösning och detaljrikedom med Webb och Hubble," beskriver Zihao Wu vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics och medförfattare till studien. "Webbs observationer kan hjälpa oss att förstå hur galaxen och dess lilla rödpunktsliknande kärna har utvecklats. "Med tanke på Saguaro-fallstudien tror teamet att LRD:er kanske inte är en unik galaxpopulation, utan istället en tillfällig fas av mycket aktiva supermassiva svarta hål.

Även om Saguaro inte är representativ för alla LRD:er föreslår teamet att detta är en senare fas av dessa kompakta röda källor. För att få mer säkerhet i analysen  krävs vidare studier av Saguaro och sökning efter fler liknande LRD galaxer med lägre rödförskjutning innebärande i riktning mot vår tid. Teamet avser också att gå igenom Webbs rikliga arkivdata för att räkna små röda prickar för att studera hur deras miljöer kan påverkats och förändras över tid. Dessa olika metoder av teleskop är alla inriktade på att hjälpa till att avslöja utvecklingen av små röda prickar.

Det har gjorts en del teorier om dessa från början som jag anser ursprungliga svarta hål och dess utveckling över tid till galaxer. Början av dessa röda punkter är intressantast anser jag och min tanke är att de bildades eller kom med från ett annat universums avslocknande vid BigBang.

Ett ensamt svart hål ses sluka en stjärna som kom i dess väg

 

Bild https://science.nasa.gov  Konstnärs koncept som skildrar en tidvattenstörningshändelse som inträffar då en stjärna passerar farligt nära ett supermassivt svart hål. Delar från den splittrande stjärnan värms upp när de virvlar runt det svarta hålet och skapar ett sken som astronomer kan se långt tillbaka i tid och rum i kosmos då det svarta hålet skjuter ut en stråle i rymden när det sker. NRAO/AUI/NSF/NASA

NASAs Neil Gehrels Swift Observatory fångade ett "ensamt" svart hål som lyste upp när det slukade en stjärna i utkanten av en avlägsen galax. Dessa fenomen av ensamma svarta hål är ovanliga och inget hade någonsin tidigare setts så långt utanför galaxens kärna och detta slukar en stjärna då vi ser det.

Nästan (Troligen alla enligt mig. Annars är det inte en galax.) varje galax i universum är förankrad av ett supermassivt svart hål som sitter precis i mitten. Ungefär en gång vart 100 000:e år kommer en stjärna att driva för nära detta osynliga svarta hål och utlösa en tidvattenstörning.

Även om fenomenet är ganska sällsynt i en galax genomsöker forskare miljontals galaxer efter dem. Varje år upptäcks vanligtvis omkring 30 tidvattenstörningar någonstans i universum.

Före 2024 hade dessa endast setts i galaxkärnor. Det beror delvis på att astronomerna främst letade efter dem där; Det är ju trots allt där alla kända supermassiva svarta hål ansågs finnas tills dess och man kan inte få en tidvattenstörning utan ett svart hål (gravitationskraften från lättare svarta hål som rester av en supernova är inte tillräckligt stark för tidvatteneffekt).

Sedan såg forskarna de tydliga tecknen på att en stjärna höll på att slitas sönder 2 600 ljusår från centrum i sin galax. Det inspirerade fler astronomer att titta bortom galaxkärnor efter liknande händelser och nu har ett team identifierat en som ligger mer än 30 000 ljusår från galaxens centrum.

Forskarna har skisserat två möjligheter till varför stora svarta hål finns på platser som denna. Tre eller fler galaxer kan en gång sammanslagits och gravitationen mellan deras centrala supermassiva svarta hål kan ha slungat ut ett av dessa svarta hål till galaxens kant.

Alternativt kan en dvärggalax just nu sammanslås med en annan galax och dess svarta hål sammanfogas. När dvärgens stjärnor föll in i den större galaxen kan en ha passerat för nära dvärgens supermassiva svarta hål och då fgett tidvattenseffekten.

"Ytterligare upptäckter kan avslöja ursprunget till detta till synes 'ensamma' svarta hål," beskriver Stein. "Den centrala vetenskapliga frågan vi vill besvara är: Hur vanliga är vandrande svarta hål?"

Min tanke är att ensamma svarta hål efter galaxsammanslagning där hålen inte sammanslås och blir ett enda utan trycks bort finns lite varstans och upptäcks först när ett större objekt råkar komma i dess väg och slukas av detta.

En artikel som beskriver studien som Stein var ledare för publicerades nyligen i The Astrophysical Journal Letters. 

Stjärnbildningstakten minskar kontinuerligt i Andromedagalaxen

 

Bild wikipedia på Andromedagalaxen vilken är mycket lik vår egen galax Vintergatan.

I en ny studie med insamlad data från NASAs Hubble-rymdteleskop visas att stjärnbildningen i den närliggande Andromedagalaxen har minskat de senaste 500 miljoner åren och ökat än mer de senaste 40 miljoner åren. Andromeda är en spiralgalax jämförbar i storlek med vår Vintergata och ses som en tvillinggalax till Vintergatan. En gång i framtiden kommer dessa galaxer att slås samman till en enda. Andromedagalaxen kan ses utan teleskop från områden med mörk himmel.  Den finns cirka 2,5 miljoner ljusår från jorden.

Tidigare forskning visade att Andromedagalaxen upplevde en dramatisk stjärnbildningsexplosion för cirka 2 miljarder år sedan troligen på grund av en tidigare interaktion eller sammanslagning med en annan galax. Sedan dess har stjärnbildningen stadigt minskat.

Astronomer mäter hastigheten för stjärnbildning i termer av mängden gas och damm som omvandlas till stjärnor per år. Forskarna beräknade att Andromeda för 500 miljoner år sedan bildade stjärnor med en hastighet av ungefär en solmassa per år. Men bildningshastigheten sjönk till ungefär hälften för 40 miljoner år sedan och denna minskning har fortsatt.

Teamet undersökte också om denna nedgång var konsekvent över hela galaxen eller koncentrerad till vissa områden. De fann att mycket av den senaste stjärnbildningen har skett i en stjärnbildningsring som ligger cirka 32 000 ljusår från galaxens centrum. Som ett resultat drivs mycket av den minskning de mäter av minskad aktivitet inom just detta område.

Istället för att vara resultatet av reducerat material som nya stjärnor kan bildas ur är nedgången mer sannolikt en naturlig avtrappning från dess tidigare mer aktiva tillstånd.

"Det är precis som efter att ha sprungit ett maraton, ibland måste man ta en liten paus," beskriver Tobin Wainer, huvudförfattare till studien (se nedan) och arbetande på University of Washington vilken gjorde det möjligt för teamet att studera stjärnbildningens historia i Andromeda nära dvärggalaxen M32. 

De fann att detta område visade tecken på mer minskad stjärnbildning jämfört med andra regioner. Tidpunkten för denna minskning, som studien visar började för ungefär 60 miljoner år sedan kan hjälpa till att begränsa när M32-galaxen interagerade med Andromedas skiva.

"Vi kan inte uttryckligen säga att vi ser en minskning av stjärnbildning på grund av M32. Men det sker precis där och det är definitivt den mest sannolikt misstänkte," beskriver Wainer.

Min tanke blir att stjärnbildning sker i cykler. Så länge det finns mycket damm och gas i en galax är takten snabb när detta minskar efter hand som stjärnbildning sker  minskar stjärnbildningen tills ett moln av gas och stoff kommer i galaxens väg igen och processen ökar igen..

Resultaten av studien publicerades nyligen i The Astrophysical Journal. 

Söker vi utomjordiska signaler på fel radiofrekvenser?

 

Bild https://www.ras.ac.uk/ ALMAs DV-59-antenn i förgrunden med flera andra antenner i bakgrunden. Credit ALMA / Alex Pérez / CC BY 4. Licenstyp Attribution (CC BY 4.0)

De flesta radiofrekvensundersökningar av SETI (Search for Extraterrestrial Intelligence) har fokuserat på frekvenser mellan 1,42 och 1,66 GHz. Detta område kallas ' water hole ' eftersom det ligger mellan de naturliga radiofrekvenser som sänds ut av väte och hydroxyl (kombination av väte och syre), två molekyler vars kombination bildar vatten (två väteatomer plus en syreatom) .

Forskare har länge ansett att denna relativt tysta del av radiospektrumet skulle vara en logisk plats för kommunikation eftersom en teknologiskt avancerad civilisation borde känna igen betydelsen av väte och hydroxyl och sannolikt sända och lyssna på dessa frekvenser.

Med hjälp av arkiverade observationer från Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA-teleskopet) i Chile genomförde astronom Louisa Mason, doktorand vid University of Manchester den första SETI-undersökningen någonsin med teleskopet. Istället för att göra nya observationer analyserade hon befintlig data som ursprungligen samlats in för andra astronomiska ändamål.

Hon letade efter smalbandsignaler som kunde indikera närvaron av teknik snarare än naturliga astrofysiska processer. "Millimeter- och submillimeterradiobanden är nästan helt outforskade av SETI, så det handlar egentligen om att öppna ett nytt område av parameterutrymme att söka i."

Mason sökte i två små frekvensfönster i ALMAs Band 3-observationer men fann inga kandidat-teknosignaturer (utomjordiska signaler). Även om undersökningen endast undersökte fyra arkiverade ALMA-observationer, beskriver Mason att arbetet visar att högfrekventa radioteleskop kan spela en viktig roll i framtida SETI-program. "Även en mycket liten observation kan innehålla ett enormt antal av stjärnor som vi kanske aldrig hade tänkt studera. Genom att kombinera högfrekventa observationer med galaktiska simuleringar kan vi bättre förstå exakt vad vi har sökt efter och var vi bör leta härnäst."

Mason betonar att frånvaron av någon upptäckt signal inte betyder att intelligent liv inte existerar utan att ingen kandidatsignal hittades inom de små frekvensområden som undersöktes i denna studie. Istället hoppas hon att arbetet ska uppmuntra framtida SETI-undersökningar att söka bredare över radiospektrumet och bättre utnyttja befintliga astronomiska observationer.

Min tanke är att eventuella avancerade intelligenser därute kanske använder andra kanaler för kommunikation är radiofrekvenser. Ex kvantkommunikation kommunikation med fotoner istället för radiofrekvenser. 

Arbetet utfördes i samarbete med professor Michael Garrett, Dr Andrew Siemion och Dr Kelvin Wandia.

Studien antyder att högre radiofrekvenser kan erbjuda en ny viktig väg i sökandet efter möjliga teknologiska signaler från andra civilisationer. Forskningen presenterades nyligen vid Royal AstronomicalSocietys National Astronomy Meeting i Birmingham.