NASA’s Roman Mission kommer snart ge oss ny kunskap om universum.

 

Bild wikipedia Nancy Grace Roman Space Telescope, Teleskopet planeras skjutas upp under 2026-27.

Romans High-Latitude Wide-Area Survey är ett av uppdragets tre kärnobservationsprogram. Det kommer att täcka och undersöka mer än 5 000 kvadratgrader (ungefär 12 procent av himlen) på knappt ett och ett halvt år. Roman kommer att se  långt in i dammet i vår Vintergata (det är vad "höglatitud"-delen av undersökningsnamnet betyder) (teleskopet söker inom det ultraröda fältet) och se ut ur galaxen istället för genom den och få den klaraste vyn av det avlägsna kosmos.

"Denna undersökning kommer att bli en spektakulär karta över kosmos och första gången vi har Hubble-kvalitetsbilder över ett stort område av himlen," beskriver David Weinberg, professor i astronomi vid Ohio State University i Columbus, som spelade en stor roll i utformningen av undersökningen. "Även en enda pekning med Roman kräver en hel vägg med 4K-tv-apparater för att visa resultatet i full upplösning. Att visa hela höglatitudsundersökningen på en gång skulle kräva en halv miljon 4K-TV-apparater, tillräckligt för att täcka 200 fotbollsplaner."

Arbetet kommer att kombinera avbildningens och spektroskopins krafter för att avslöja mångfalt av galaxer utspridda över kosmisk tid. Astronomer kommer att använda resultatens data för att utforska osynlig mörk materia vilken endast kan upptäckas via dess gravitationseffekter på andra objekt, samt mörk energis natur vilken verkar påskynda universums expansion.

"Kosmisk acceleration är det största mysteriet inom kosmologin i dag och kanske i hela fysiken," beskriver Weinberg. "På något sätt då vi når skala på miljarder ljusår är det gravitationen som ökar expansionen snarare än saktar ner den. Det romerska framtida vidsträckta undersökningsmöjligheterna  kommer att ge viktiga nya ledtrådar för att hjälpa oss lösa detta mysterium eftersom den gör att vi kan mäta den kosmiska strukturens historia och den tidiga expansionshastigheten mycket mer exakt än vi kan idag."

För än mer vad som detta teleskop förväntas kunna ge oss för kunskap följ denna länk från NASA. 

USA kan uppnå energidominans i rymden

 

Bild https://inl.gov  en eventuellt framtida  rymdkärnreaktor

Sedan 1960-talet har rymdfarkoster som Voyager 1 och 2 samt Mars-roverna använt radioisotopkraftsystem enheter som använder sönderfallsvärme från plutonium för att generera pålitlig värme och elektricitet. Även om det för närvarande inte finns några fissionsbaserade kärnreaktorer i drift i rymden utfärdade NASA ett direktiv om fissionskraft och avser att placera en reaktor på månen med detta under räkenskapsåret 2030. För att uppnå detta mål föreslås i en rapport finansierad av Idaho National Laboratory, Weighing the Future: Strategic Options for U.S. Space Nuclear Leadership, flera möjliga vägar till framgång i detta.

"Det kanske låter som science fiction, men det är det inte," beskriver Sebastian Corbisiero, nationell teknisk chef för Department of Energy Space Reactor Initiative. "Det är realistiskt och kan avsevärt öka vad människor kan göra i rymden eftersom fissionsreaktorer ger en stegvis ökning av tillgänglig energi. Det vi behöver nu är en tydlig väg framåt." Även om mycket kan utnyttjas av framväxande avancerade terrestra reaktorer och rymdbundna fissionssystem, finns det några viktiga skillnader som utgör utmaningar som måste lösas i rymdmiljön. "De stora skillnaderna är massa, temperatur och komponentuthållighet," beskriver Corbisiero.

Allt som skickas ut i rymden måste transporteras dit med en raket, så reaktorn måste vara så lätt som möjligt samtidigt som den är robust och hållbar. Vikt blir därmed ett primärt fokus, beskriver Corbisiero.

Till exempel är kanske vatten inte är det bästa valet av kylvätska för rymdbaserade reaktorer eftersom vatten skulle kräva extremt tjocka, tunga metalltryckkärl för att hålla det.

De material som är lämpliga för extrema förhållanden inne i en jordbaserad kärnreaktor kanske inte är lämpliga för de mer intensiva förhållanden som en rymdreaktor måste utstå. För att maximera effektutbytet arbetar rymdreaktorer vid mycket högre temperaturer.

Dessutom stängs markbaserade reaktorer vanligtvis av var 18–24:e månad för utbyte och service av delar och påfyllning. Till skillnad från detta är rymdreaktorer planerade och designas för att hålla i 10 år utan underhåll. Detta kräver exceptionellt hållbara komponenter och elektronik för att klara rymdens hårda förhållanden under längre perioder och detta utvecklas och utvärderas av NASAs Fission Surface Power-satsning.

Experter inom kärnkraft arbetar med att utveckla och testa rätt reaktordesigner för att möta dessa krävande krav på ett rymdsystem. INL (Idaho national laboratory)  kommer att spela en avgörande roll i att underlätta strategier för kärnkraft och framdrivning i rymden. Som det ledande nationella laboratoriet som stödjer rymdreaktorinsatser samordnar INL och flera nationella laboratorier för att utveckla teknologier, kapaciteter och infrastruktur som krävs för att säkerställa upptagets framgång.

Med specialiserad personal och toppmoderna anläggningar som Transient Reactor Test Facility är INL utrustat för att genomföra kritiska tester av kärnreaktorbränslen och ta emot nya reaktorteknologier på plats. Detta positionerar INL som en knutpunkt för att utveckla rymdreaktorteknologier och tillhandahåller nödvändig teknisk expertis och resurser för att stödja ambitiösa projekt.

Ambitiösa strategier är avgörande för att uppnå USA:s mål för rymdkärnkraft, särskilt att få en reaktor på månen, beskriver Corbisiero. Att påskynda nationell forskning och utveckling av dessa teknologier, stödda av INL, kommer att säkerställa att USA behåller sitt ledarskap inom detta kritiska område.

"Vi står potentiellt på tröskeln till ett stort steg framåt när det gäller kärnkraft till rymdapplikationer," beskriver Corbisiero. "Att vara en del av en sådan här insats  är så spännande det kan bli. Det är något man en gång kan berätta för sina barnbarn."

Få planeter är eller blir lämpliga för liv

 

Bild En ung stjärna omgiven av en skiva av gas och damm. Nya planeter kan bildas från detta material. Om de har de kemiska förutsättningar som krävs för att liv sedan ska utvecklas på planeten beror på rätt syrehalt under kärnbildningen. (Bild: NASA-JPL)

För att liv ska kunna utvecklas på en planet krävs vissa kemiska grundämnen i tillräckliga mängder. Fosfor och kväve är avgörande. Fosfor är avgörande för bildandet av DNA och RNA, som lagrar och överför genetisk information, samt för cellernas energibalans. Kväve är en väsentlig komponent i proteiner som behövs för cellers bildning, struktur och funktion. Utan dessa två grundämnen kan inget liv utvecklas ur livlös materia.

En studie ledd av Craig Walton, postdoktor vid Centre for Origin and Prevalence of Life vid ETH Zürich och ETH-professorn Maria Schönbächler har nu visat att det måste finnas tillräckligt med fosfor och kväve när en planets kärna bildas. "Under bildandet av en planets kärna måste det också finnas exakt rätt mängd syre för att fosfor och kväve ska kunna stanna kvar på planetens yta," förklarar Walton, huvudförfattare till studien. 

Detta var fallet med jorden för cirka 4,6 miljarder år sedan. Det var en kemisk lyckoträff i universum. Denna upptäckt kan påverka hur forskare söker efter liv på andra håll i universum.  Att rätt mängd syre fanns när jordens kärna bildades innebar att det fanns tillräckligt med fosfor och kväve tillgängligt i manteln och skorpan.

Det innebär att jorden var mottagare av en kemisk lyckoträff i universum. Jorden finns i en guldlockzon med optimala kemiska förhållanden för livets utveckling.

När forskare söker efter liv i universum bör de därför leta efter solsystem som liknar vårt eget. Att fokusera enbart  på vatten räcker inte.  Walton CR, Rogers LK, Bonsor A, Spaargaren R, Shorttle O, Schönbächler M. En studie av deras arbete publicerades  i Nature Astronomy, 9 februari 2026, DOI: Extern länk med studien från Nature. finns här.

Mars vulkaner har en intressant historia

 

Bild wikipedia TEMIS IR-mosaik på dagtid av Pavonis Mons (en sköldvulkan på Mars). En stor solfjäderformad utvidgning av knöliga avsättningar (Pavonis Sulci) som tros vara lämningar av en tidigare nedisning sträckande sig mot nordväst från berget.

Ett internationellt forskarteam av bland annat forskare från Adam Mickiewicz University i Poznań, School of Earth, Environment and Sustainability (SEES) vid University of Iowa och Lancaster Environment Centre har undersökt ett långlivat vulkaniskt system söder om Pavonis Mons, en av Mars största vulkaner. Genom att kombinera en detaljerad kartläggning av ytan med data från vilka mineral som finns där rekonstruerade teamet områdets vulkaniska och magmatiska utveckling i en aldrig tidigare skådad detaljrikedom.

"Våra resultat visar att även under Mars senaste vulkanperiod förblev magmasystemen under ytan aktiva och komplexa," beskriver Bartosz Pieterek vid Adam Mickiewicz-universitetet. "Vulkanen hade inte bara ett utan den utvecklades över tid när förhållandena i under marken förändrades."

Studien visar att det vulkaniska systemet utvecklades genom flera utbrottsfaser, och övergick från tidig sprickmatad lavaplacering till senare punktkällaktivitet som gav konbildande ventiler ur vulkanismen. Även om dessa lavaflöden ser olika ut på ytan, kom de från samma underliggande magmasystem. Varje utbrottsfas bevarade en distinkt mineralsignatur vilket gjorde det möjligt för forskare att spåra hur magman förändrats över tid.

"Dessa minerals skillnader visar oss att magman själv utvecklades," förklarar Pieterek. "Detta speglar sannolikt förändringar i hur djupt ner i marken magman har sitt ursprung och hur länge den lagrades under ytan innan den fick ett utbrott till ytan."

Eftersom direkt provtagning från marsvulkaner för närvarande inte är möjlig ger studier som denna sällsynta insikter i Mars inre struktur och utveckling. Resultaten belyser hur kraftfulla omloppsobservationer kan vara för att avslöja den dolda komplexiteten hos vulkaniska system både på Mars och på andra planeter.

Källa: Pieterek, B., m.fl., 2026, Spektrala bevis för magmatisk differentiering inom ett marsianskt rörsystem,https://doi.org/10.1130/G53969.1 

Frågan är hur stor en planet kan bli.

 

Bild wikipedia  stjärnan HR 8799 (i centrum) med exoplaneten HR 8799e (höger), HR 8799d (lågt till höger), HR 8799c (uppe till höger), HR 8799b (uppe till vänster), foto Keck-observatoriet.

HR 8799  är ett relativt ungt stjärnsystem på omkring 30 miljoner år (vårt solsystem cirka 4,6 miljarder år gammalt). Eftersom planeter tenderar att svalna över tid är yngre solsystem ljusare och lättare att studera via spektroskopi.

JWST (James Webb teleskopet) har den högst upplösta spektrografen som finns tillgänglig i rymden vilken gör det möjligt för forskare att se på exoplaneters ljus utan kontaminering av molekyler från jordens atmosfär.

För första gången kunde astronomer här se fina drag från ett antal sällsynta molekyler i atmosfärerna hos de tre inre av Stjärnan HR 8799 gasjättestjärnor som tidigare varit omöjliga att upptäcka. Dessa planeter är ungefär 10 000 gånger ljussvagare än sin sol och JWST:s spektrograf var ursprungligen inte designad för så utmanande observationer.

 Jean-Baptiste Ruffio, forskare vid UC San Diego och  medförfattare till artikeln  ledde analysen men var tvungen att utveckla nya dataanalystekniker för att extrahera den svaga signalen och göra denna upptäckt möjlig. Jerry Xuan,  51 Pegasi b Fellow (ett prestigefyllt treårigt postdoktoralt forskningsanslag från Heising-Simons Foundation som stödjer tidiga karriärforskare inom planetär astronomi, exoplaneter och relaterade ämnen.)  vid UCLA, skapade detaljerade atmosfäriska modeller som kunde jämföras med JWST-spektra för att undersöka om svavel fanns där.

"Kvaliteten på JWST-data är verkligen revolutionerande och befintliga atmosfäriska modellnät var helt enkelt inte tillräckliga. För att fullt ut fånga vad datan berättade förfinade jag iterativt kemin och fysiken i modellerna," sade han. "Till slut upptäckte vi flera molekyler i dessa planeter – några för första gången, inklusive vätesulfid." 

Teamet fann mycket tydliga bevis på svavel på den tredje planeten i systemet, HR 8799 c, även om de tror att det sannolikt finns på alla tre inre planeter. De fann också att planeterna var mer berikade på tunga grundämnen, som kol och syre, än deras stjärna – ytterligare bevis på att de bildades som planeter.

"Det finns många modeller för planetbildning att ta hänsyn till. Jag tror att detta visar att äldre kärnakkretionsmodeller är föråldrade," beskriver UC San Diego-professorn i astronomi och astrofysik Quinn Konopacky, en annan av artikelns medförfattare. "Och av de nyare upptäckterna  gör att  vi ser på  gasjättar som kan bilda fasta kärnor väldigt långt från sin stjärna." 

Ruffio säger att HR 8799 är något unikt eftersom det hittills är det enda avbildade systemet med fyra massiva gasjättar, men det finns även andra  forskarteam under ledning från University of California San Diego som  använde spektraldata från James Webb Space Telescope (JWST) för att undersöka stjärnsystemet HR 8799, vilket ledde till ett överraskande svar på denna långvariga astronomiska fråga. Deras arbete publicerades i Nature Astronomy. 

En enorm troligen ”tom” lavatunnel finns under ytan av Mare Tranquillitatis på månen?

 

Bild wikipedia Buzz Aldrin hälsar USA:s flagga vid under Apollo 11s uppdrag 1969 i Mare Tranquillitatis.

Ett team av internationella forskare under ledning från universitetet i Trento, Italien, har publicerat en forskningsstudie om upptäckten av en lavatunnel under månens så kallade hav Mare Tranquillitatis där första månlandningen skedde 1969 där de första  människornas steg gjordes på månen Armstrongs och Aldins. För första gången har forskare visat att det finns en tunnel under ytan här. Troligen en tom lavatunnel.

"Dessa grottor (tunnlar)  har det funnits teorier om i över 50 år, men detta är första gången  som vi har bevisat deras existens," förklarar Lorenzo Bruzzone, professor vid universitetet i Trento.

Bruzzone beskriver hur upptäckten till slut kunde verifieras. : "År 2010, som en del av NASAs pågående LRO-uppdrag (Lunar Reconnaissance Orbiter samlade instrumentet ex Miniature Radio-Frequency (Mini-RF) in data som inkluderade en grop i Mare Tranquilitatis. År senare har vi analyserat dessa data på nytt med komplexa signalbehandlingstekniker som nyligen har utvecklats och har upptäckt radarreflektioner från området kring gropen som bäst förklaras av att här finns en underjordisk grottkanal.

Upptäckten ger det första direkta beviset på en lavatunnel under månens yta." "Tack vare analysen av datan kunde vi skapa en modell av en del av denna," fortsätter Leonardo Carrer, forskare vid universitetet i Trento. "Den mest sannolika förklaringen till våra observationer är att det är en tom lavatunnel."  Forskare, Wes Patterson från Johns Hopkins huvudansvarig forskare vid Applied Physics Laboratory, tillägger: "Denna forskning visar både hur radardata från månen kan användas på nya sätt för att besvara grundläggande frågor för vetenskap och utforskning och hur avgörande det är att fortsätta samla in och  fjärrmäta data om månen. Detta inkluderar det nuvarande LRO-uppdraget och, förhoppningsvis, framtida månuppdrag.   En artikeln om fyndet finns tillgänglig på följande länk från nature.com 

Halleys komet borde hetat något annat.

 

Bild wikipedia på den del av Bayeuxtapeten där man ser kometen.

Den brittiske astronomen och matematikern Edmond Halley var inte den första som förstod kometens cykel som nu bär hans namn. Detta visas av forskning utförd av bland andra professor Simon Portegies Zwart vid universitetet i Leiden. Det var munken Eilmer från Malmesbury som, redan på 1000-talet kopplade samman två observationer av kometen och därmed förstod dess återkommande cykel.

Händelserna beskrivs av 1100-talskrönikören William av Malmesbury, men fram till nu har detta gått obemärkt förbi bland forskare. Portegies Zwart och Lewis vid university of Leiden i Nederländerna hävdar nu att Eilmer bevittnade båda kometens framträdanden. Deras resultat har publicerats i boken `Dorestad Dorestad and Everything After. Ports, townscapes & travellers in Europe, 800-1100´. 

År 1066 observerades kometen i Kina i mer än två månader. Även om den var som ljusast den 22 april 1066, sågs Halleys komet inte i Bretagne och de brittiska öarna förrän den 24 april samma år. Kometen avbildas på Bayeuxtapeten som illustrerar händelserna år 1066. 

Halley upptäckte att den mycket ljusstarka periodiska kometen som senare fick hans namn, 1P/Halley, observerades 1531, 1607 och 1682, faktiskt var samma komet som återvände ungefär vart 76:e år.

Forskarna menar att Halleys komet borde fått ett annat namn, eftersom den redan observerats århundraden tidigare.

Men första gången kometen bevisligen observerades var någon gång mellan 468 och 466 f.Kr., vilket har dokumenterats av bland annat Aristoteles. Därefter 240 f.Kr., då den omnämns i den kinesiska skriften Shiji. Den förste som uppmärksammade att kometen var periodisk var Edmond Halley vilket skedde först 1705.

Jag anser att namnet Haleys komet är så etablerat att vi ska behålla det namnet. Det räcker med att benämna att kometen första gången nedtecknades 1066. Namnet Eilmes komet kunde den hetat om den namngetts redan 1066. Men att ändra nu förvirrar allmänheten och böcker måste skrivas om.