Brytning av metaller och bränsle på asteroider blir tillgång till Marskolonier.

 

Bild https://scitechdaily.com 253 Mathilde, en kolhaltig asteroid (en asteroid av alla de i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter) som kan användas  att bryta material ur för raketbränsle. Källa: NASA

På en framtida Marskoloni  behövs inte bara mat och syre utan även metall och energi. Strukturellt stål för habitat, aluminium för utrustning, järn för verktyg och många av komponenterna kommer att slitas ner över tid, gå sönder och behöva bytas ut. Att skeppa allt detta från jorden är ingen seriös långsiktig strategi.

En raketuppskjutning kostar tiotals miljoner pund per ton last, och resan till Mars tar mellan sex och nio månader beroende på var de två planeterna befinner sig i sina banor. 

I ny studie av forskare vid EPFL (École polytechnique fédérale de Lausanne i Schweiz)  har nu beskrivs den svåra matematiken att bryta metall från asteroider och leverera metallerna direkt till Mars. Solsystemet innehåller miljontals asteroider och de metallrika kända som M-typ asteroider, är i princip gigantiska klumpar av järn, nickel och andra värdefulla material därute i rymden. Frågan är om vi kan nå dem, utvinna det vi behöver och få det till Mars tillräckligt effektivt för att det ska vara värt det.

Svaret visar sig vara ett försiktigt eventuellt ja. Teamet körde ett datorprogram som testar tusentals olika kombinationer för att hitta det bästa möjliga svaret av flera leveranskedjor. De tog hänsyn till energin som krävdes för att resa mellan olika asteroider och Mars, massan av metaller som realistiskt kunde utvinnas och bränslet som behövdes för återresan.

Det är just den sista punkten där en smart lösning kommer in i bilden. Vissa asteroider rika på kol och vattenis. Bearbeta dessa material korrekt och du kan tillverka raketbränsle direkt i rymden vilket eliminerar behovet av att ta med returbränsle från jorden. Studien bygger in denna möjlighet direkt i beräkningarna av leveranskedjan. Resultaten identifierar specifika asteroider som ligger inom räckhåll för nuvarande rymdfarkostteknologi, där energikostnaden för att ta sig dit och tillbaka är tillräckligt låg för att göra uppdraget genomförbart. Teamet lärde sig snart att det viktigaste är att välja rätt mål. En dåligt vald asteroid kan förbruka mer bränsle än värdet på de metaller den levererar.

Det som gör denna studie betydelsefull är inte att den löser problemet eftersom vi fortfarande är långt ifrån den första asteroidbrytningsoperationen. Istället visar den att problemet är 100 % lösbart. En försörjningskedja som levererar metaller från rymden till Mars drivna av drivmedel tillverkat på själva asteroiderna. Kolonin på Mars kommer att behöva byggare. Det kommer också att krävas någon som ordnar leveranserna, och denna studie visar att det är möjligt.

Studien : "Asteroid mining to sustain a Mars-koloni: A Logistics Point of View" av Serena Suriano, Shamil Biktimirov, Dmitry Pritykin och Anton Ivanov, 20 april 2026 finns att läsa i arXiv.

Tjugo år gammal snö på Antarktis visar att vi utsatts av isotopen FE-60 för flera miljoner år sedan

 

Bild https://www.hzdr.de  Solsystemets bana ( i dag) genom det lokala interstellära molnet. Molnets profil är bevarad som ett interstellärt fingeravtryck i Antarktis is. Källa: B. Schröder/HZDR/ NASA/Goddard/Adler/U.Chicago/Wesleyan

Isotop Fe-600 bildas i insidan av massiva stjärnor och kastas ut i rymden när de exploderar som supernova. Geologiska arkiv visar att vårt solsystem träffats två gånger av Fe-60 från supernovor för miljontals år sedan. I senare tid har det dock inte förekommit några närliggande stjärnexplosioner – och därmed ingen direkt tillgång på  Fe-60. När forskare för tjugo är sedan upptäckte  Fe-60 i snö på den antarktiska ytan undrade de om dess ursprung.

"Vår teori var att det lokala interstellära molnet vi befinner oss i innehåller  Fe-60 och kan lagra det över långa tidsperioder. När solsystemet rör sig genom molnet kan jorden ansamla detta. Men vi kunde inte bevisa detta då," förklarar Dr. Dominik Koll från Institute of Ion Beam Physics and Materials Research vid The Helmholtz-Zentrum Dresden-Rossendorf  (HZDR).

Under senaste år analyserade teamet under ledning av Koll och professor Anton Wallner ytterligare prover, inklusive upp till 30 000 år gamla djuphavssediment. Fe-60 hittades också i dessa sediment. De nya antarktiska isproverna är 40 000 till 80 000 år gamla. Deras analys gör det nu tydlig det lokala interstellära molnet är den troliga källan. "Detta betyder att molnen runt solsystemet är kopplade till en spernovaexplosion. För första gången ger detta oss möjlighet att undersöka ursprunget till dessa moln," beskriver Koll.

Vårt solsystem gick in i det lokala interstellära molnet för flera tiotusentals år sedan och kommer att lämna det igen om några tusen år. För närvarande är vi beläget nära dess kant.

För sin studie analyserade forskarna en iskärna från perioden kring den misstänkta inträdet i molnet. Alfred Wegener-institutets Helmholtz Centre for Polar and Marine Research (AWI) tillhandahöll ett prov från det europeiska isborrningsprojektet EPICA. Att jämföra Fe-60-innehållet med tidigare djuphavs- och snöprover visade att mellan 40 000 och 80 000 år sedan nådde mindre Fe-60 jorden än idag. "Detta tyder på att vi tidigare befann oss i ett läge i universum med lägre Fe-60-innehåll eller att molnet självt uppvisar starka densitetsvariationer," förklarar Koll.

Fe-60-signalen förändras alltså under bara några tiotusentals år vilket är snabbt på kosmisk tidsskala. Med denna insikt kunde forskarna utesluta alternativa förklaringar till källan till Fe-60-inflödet, såsom den gradvisa avtagandet av miljon år gamla stjärnexplosioner.

För mätningarna transporterade teamet omkring 300 kilo is från AWI i Bremerhaven till Dresden, där det kemiskt bearbetades en långdragen process som slutligen bara lämnade kvar några hundra milligram damm. Steg för steg isolerade de Fe-60 och var mycket försiktiga i att undvika förluster i varje steg.

Vid DREsden Accelerator Mass Spectrometry (DREAMS) laboratoriet vid HZDR kontrollerade de provet efter kemisk förberedelse med två andra radioisotoper: beryllium-10 och Al-26. De förväntade koncentrationerna av dessa isotoper i isen är välkända. Varje förlust av Fe-60 skulle också ha åtföljts av en minskning av dessa isotopers mängd. Teamet kunde dock utesluta detta.

För den slutliga mätningen använde teamet Heavy Ion Accelerator Facility (HIAF) vid Australian National University. Den enda anläggningen i världen som kan upptäcka så små mängder Fe-60. Med hjälp av elektriska och magnetiska filter separerade de oönskade atomer efter deras massa tills endast ett fåtal Fe-60 återstod av initialt 10 biljoner atomer.

"Det är som att leta efter en nål i 50 000 fotbollsarenor fyllda till taket med hö. HIAF hittar nålen på en timme," förklarar Annabel Rolofs från universitetet i Bonn.

"Genom många års samarbete med internationella kollegor har vi utvecklat en extremt känslig metod som nu gör det möjligt för oss att upptäcka tydliga tecken på kosmiska explosioner som inträffade för miljontals år sedan i geologiska arkiv idag," sammanfattar Wallner.

Teamet planerar redan ytterligare mätningar. Målet är att analysera en ännu äldre iskärna som dateras till innan solsystemet gick in i det lokala interstellära molnet. AWI är en nyckelpartner i projektet Beyond EPICA – Oldest Ice, som syftar till att återvinna iskärnor av denna ålder.

Studien är gjord av D. Koll, A. Rolofs, F. Adolphi, S. Fichter, M. Hoerhold, J. Lachner, S. Pavetich, G. Rugel, S. Tims, F. Wilhelms, S. Zwickel, A. Wallner. Publicerad som  Local Interstellar Cloud Structure Imprinted in Antarctic Ice by Supernova 60Fe, i Physical Review Letters, 

Rekordlångt radiostrålningsutbrott från solen.

 

Bild https://science.nasa.gov  Ett rekordstort radioutbrott från solen i augusti 2025 visade sig ha sitt ursprung i en funktion i solens atmosfär som kallas en helmet streamer (el koronaband förlängda spetsliknande strukturer i solens korona). Denna bild tagen under den totala solförmörkelsen den 21 augusti 2017 visar den klassiska V-formade helmet streamers. Miloslav Druckmüller, Peter Aniol, Shadia Habbal/NASA Goddard, Joy Ng

När NASA-forskare först observerade en särskild radioutbrotthändelse t från solen i augusti 2025 var det inget ovanligt med detta. Men  radioutbrottet bliv rekordlångt.

Vanligtvis varar solradioutbrott några timmar eller några dagar. Men den här var annorlunda. När det var över hade radioutbrottet varat i 19 dagar  långt över forskarnas förväntningar och det tidigare rekordet som låg på fem dagar. Denna typ av radioutbrott, kallade typ IV-utbrott, uppstår från elektronreservoarer som fångats av solens magnetfält. Även om radiovågorna i sig är ofarliga kan samma magnetiska miljöer också producera solaktivitet som skickar farliga partiklar mot jorden vilka kan påverka satelliter och rymdfarkoster.

För att analysera händelsen kombinerade forskarna data från NASAs STEREO (Solar Terrestrial Relations Observatory),  Parker SolarProbe och Wind-uppdrag samt ESA (Europeiska rymdorganisationen) och NASAs Solar Orbiter. Varje observatorium observerade radioutbrottet under några dagar under dess 19 dagar, medan solens rotation förde utbrottet i synfältet för de olika ovan nämnda teleskopen som var utspridda över det inre solsystemet. Forskarna utvecklade en ny teknik med data från STEREO och kunde då  lokalisera källan till radioutbrottet till en stor magnetisk formation i solens atmosfär som kallas en helmet streamer. Forskarna tror att tre explosiva utbrott, så kallade koronamassutkastningar i samma region kan ha drivit den långvariga händelsen.

Resultatet av studien publicerades i tidskriften AstrophysicalJournal Letters och här visas hur forskare lättare i framtiden kan  identifiera radioutbrott och förbättra rymdväderprognoser.

Svarta hål kolliderar och ger ifrån sig en ton som av en vibrerande gitarrsträng

 

Bild https://www.simonsfoundation.org  När två svarta hål kolliderar och smälter samman ges gravitationsvågor. Dessa vågor kan detekteras av känsliga instrument på jorden vilket gör det möjligt för forskare att bestämma massan och rotationen hos det svarta hålet som nu bildas. Den klaraste signalen för sammanslagning av svarta hål hittills, namnet på händelsen är är GW250114 och spelas in av LIGO i januari 2025 ger nya insikter om dessa mystiska objekt. Maggie Chiang för Simons Foundation.

När svarta hål slås samman ger kollisionen ett nytt, större svart hål som avger en ton som en vibrerande gitarrsträng (eller klockklang) medan det stabiliserar sig i sin slutgiltiga  form. Men istället för ljudvågor ger det nya nu större svarta hålet av gravitationsvågor: krusningar i rumtiden något som först förutspåddes av Albert Einstein.

Det nya svarta hålet vibrerar vid en specifik uppsättning frekvenser beroende på dess massa och rotation något som sedan hjälper forskare att lära sig mer om objektet som bildades i kollisionen.

Dessa vibrationer kan ses som fingeravtrycket från ett svart hål. Att upptäcka dem är centralt för att testa Einsteins allmänna relativitetsteori i universums mest extrema gravitationsmiljöer.

Nu har forskare från University of Cambridge utvecklat en metod för att identifiera och katalogisera dessa lägen med större noggrannhet än tidigare. I tidskriften Physical Review Letters beskriver hur de sållade igenom datorsimuleringar av sammanslagningar av svarta hål och identifierade inte bara den grundläggande tonen som det svarta hålet gav utan också övertonerna de svagare harmoniska tonerna som försvinner snabbare.

"Även om det högsta läget rutinmässigt observeras i gravitationsvågsdata, är många tystare lägen mycket svårare att upptäcka, och det har pågått debatt om vilka lägen som finns och när de uppträder," sade Richard Dyer från Cambridges Institute of Astronomy, studiens försteförfattare. "Vår metod ger ett systematiskt, datadrivet sätt att lösa denna osäkerhet, och våra resultat fungerar som referens för både teoretiska studier och verkliga observationer."

Forskarna baserade sin metod på bayesiansk analys, en statistisk teknik som systematiskt väger bevis för att avgöra den mest sannolika förklaringen till en given datamängd.

Förutom de grundläggande tonerna och övertonerna fann forskarna också ovanliga 'icke-linjära lägen i data vibrationer som uppstår när två eller flera av grundfrekvenserna interagerar med varandra. Dessa är analoga med de komplexa toner en elgitarr kan producera när den spelas med kraftig distorsion. Att upptäcka dessa lägen kräver högkvalitativ data och noggrann analys för att skilja dem från brus.

"Ringdown spectroscopy är en av de mest direkta undersökningarna av svarta hål vi har," beskriver huvidförfattaren till studdien Richard Dyer from Cambridge’s Institute of Astronomyr. "Men att extrahera all information som denna är svårt. Vi ville ha ett principfast, datadrivet sätt att göra det."

Dyer och hans medförfattare Dr Christopher Moore tillämpade sin metod på en offentligt tillgänglig katalog av mycket exakta simuleringar som modellerar gravitationsvågor till den teoretiska gräns där de kan mätas rent. De registrerade vilka lägen som kunde detekteras och när över ett brett spektrum av simulerade kollisioner med svarta hål med olika massförhållanden och rotationskonfigurationer.

Forskarna säger att deras resultat kommer att vara användbara för att tolka data från aktuella gravitationsvågsdetektorer som LIGO och Virgo, samt för nästa generations detektorer. Att veta vilka frekvenser man ska söka efter i en given kollision kan göra det möjligt för forskare att utföra ännu mer precisa tester av allmän relativitetsteori till exempel att kontrollera att egenskaperna hos det slutliga svarta hålet är förenliga med vad Einsteins ekvationer förutsäger.

Spårning av ursprunget till gasmolnet i Vintergatans centrum.

 

Bild https://www.mpe.mpg.de som visar den dynamiska miljön runt det supermassiva svarta hålet i Vintergatans centrum där  gasmolnet G2t tillsammans med tidigare kända moln G1 och G2 finns och vars liknande banor antyder ett gemensamt ursprung från dubbelstjärnsystem IRS16SW.© ESO/D. Ribeiro för MPE GC-laget

Under de senaste tjugo åren har astronomer upptäckt flera kompakta gasmoln nära Sgr A* (det svarta hålet i centrum av Vintergatan) med hjälp av infraröda observationer. Dessa gasmoln är viktiga ledtrådar för att förstå hur gas så småningom kan nå det svarta hålet. Men deras exakta ursprung och de fysiska processer som formar dem är osäkra.

År 2012 identifierade astronomer för första gången ett kompakt joniserat gasmoln vilket fick beteckningen G2. Det har en massa på några jordar och avger ljus från väte och helium, vilket är vanligt från dammig gas. G2 följer en förlängd bana runt Sgr A* och visar en svag efterföljande struktur av gas kallat G2t. Återbesök av tidigare observationer visade strax efter att ett liknande objekt som ex G1 rör sig längs en jämförbar bana.

G1, G2 och G2t föreslogs vara täta klumpar av gas inom en gemensam gasström. Måttliga densitetsfluktuationer kan leda till ett klumpigt utseende då molnets ljusstyrka ökar med kvadraten på dess densitet. Nyligen upptäckte forskare att gas från G2:s svans har kondenserats till en tredje kompakt klump som rör sig längs en liknande bana som man kunde  kalla G3, förutom att detta namn redan men det var upptaget av ett annat objekt och den nu upptäckta gasmolnet fick namnet G2t. Tillsammans bildar dessa objekt en sammanhängande struktur  G1–2–3-streamern som spårar material som flödar genom Vintergatans centrum.

Beräkningar visar att infallet av en sådan klump, ungefär av en jordmassa vart decennium, kan ge tillräckligt med material för att upprätthålla Sgr A*:s nuvarande aktivitet. Att förstå hur dessa klumpar bildas är därför avgörande för att förklara hur det svarta hålet drivs.

Förslag är och har varit stjärnvindar från massiva stjärnor explosiva händelser som novor eller tidvattenstripping av Sgr A*. För att testa dessa idéer använde ett internationellt team lett från Max-Planck-Gesellschaft (MPE)  adaptivoptikassisterade spektrograferna  SINFONI och ERIS, som möjliggör skarp infraröd spektroskopi. Med fokus på väte-Brackett-γ-emissionslinjen rekonstruerade de de tre molnens banor utifrån deras positioner och hastigheter.

Analysen visade att G1, G2 och G2t färdas på banor med nästan identisk orientering och form. Chansen att tre orelaterade objekt delar sådana specifika banparametrar är försvinnande liten. Detta indikerar ett gemensamt ursprung för alla tre klumparna. Genom att spåra gasströmmens rörelser bakåt i rymden och med radiell hastighet identifierade forskarna en möjlig källa. Den massiva binärstjärnan IRS 16SW, belägen i den liggande medurs skiva av unga stjärnor som kretsar kring Sgr A*. De små skillnaderna mellan G-molnets banor kan förklaras av dubbelstjärnans egen banrörelse.

Hydrodynamiska simuleringar stöder ytterligare denna slutsats. De visar att gasklumpar kan bildas där stjärnvindarna från binära stjärnor kolliderar med det omgivande mediet vilket skapar en chockvåg mellan de två stjärnorna. Där samlas gas och komprimeras för att så småningom lossna som individuella klumpar som rör sig inåt likt det som observeras i G1–2–3-strömmen.

Fyndet tyder på att stjärnvindar från massiva stjärnor i galaxens centrum kontinuerligt kan förse det svarta hålet med material. Resultatet kopplar samman stjärnutveckling, gasdynamik och svarta hål till en enhetlig bild  som visar hur stjärnbildning och tillväxt av svarta hål kan vara kopplade i galaxer.

En stilla galax i tidens gryning som förvånar astronomer

 

Bild https://www.ucdavis.edu/ Avsaknaden av färgkontrast i bilden av galaxen XMM-VID1-2075 (vänstra panelen) visar på en brist på rotationsrörelse jämfört med de andra två galaxerna (mitten och höger).

Astronomer som använde James Webb Space Telescope har gjort en överraskande upptäckt om en galax långt därute i tidens begynnelse. Den roterar inte!

"Den visar inga tecken på rotation vilket är överraskande och mycket intressant," beskriver Ben Forrest, a research scientist in the Department of Physics and Astronomy at the University of California.

Enligt nuvarande teorier, när de första galaxerna bildades, satte rörelsemängdsmoment från inflödande gas och gravitationens påverkan dem i rotation.

Under många miljarder år smälte vissa galaxer, särskilt de inom galaxhopar, samman med varandra flera gånger och deras kombinerade rotationer ökade denna eller utjämnande dessa rotationer. Det är därför vissa galaxer som ligger närmast jorden (och därmed också är relativt nya) kan visar liten total rotation men mycket slumpmässiga rörelser av dess stjärnor.

Denna process borde ta enormt lång tid så det är förvånande att galax XMM-VID1-2075 uppnådde detta tillstånd redan då universum var mindre än 2 miljarder år gammalt.

Forrest och dennes kollegor i MAGAZ3NE (Massive Ancient Galaxies at z>3 NEar-Infrared) hade tidigare observerat denna galax med W.M. Keck-observatoriet i Hawaiʻi.

"Tidigare observationer MAGAZ3NE hade bekräftat att detta var en av de mest massiva galaxerna i det tidiga universum, med redan flera gånger så många stjärnor som vår Vintergata och det visade sig även att här inte längre bildades nya stjärnor, vilket gjorde den till ett attraktivt mål för uppföljande observationer," beskriver Forrest.

Teamet använde James Webb Space Telescope för att titta närmare på XMM-VID1-2075 och två andra galaxer av liknande ålder. De kunde mäta den relativa rörelsen av material inuti dem.

"Den här typen av arbete har gjorts mycket med närliggande galaxer eftersom de är närmare och större och därför kan man göra sådana studier från marken, men det är mycket svårt att göra med galaxer med hög rödförskjutning (galaxer som finns mycket långt bort) eftersom de ser mycket mindre ut på himlen," beskriver Forrest. 

Av de tre galaxer de undersökte roterar en tydligt, en rör sig oregelbundet och en har ingen rotation alls förutom då då slumpmässiga rörelser, beskriver Forrest. "Det stämmer överens med några av de mest massiva galaxerna i det lokala universum, men det var lite överraskande att hitta det så tidigt."  Hur blev denna galax en "långsam rotator" på mindre än 2 miljarder år? En möjlighet är att det inte är resultatet av flera sammanslagningar av galaxer utan en enda kollision mellan två likartade galaxer som roterade i motsatta riktningar (och rotationerna tog ut varandra). Den idén stöds av teamets observationer.

"För just den här galaxen ser vi ett stort överskott av ljus vid sidan. Och det tyder på något annat objekt som har kommit in och interagerar med systemet och potentiellt förändrar dess dynamik," beskriver Forrest.

Astronomerna letar nu efter andra liknande objekt i det tidiga universum. Genom att jämföra sina observationer med datasimuleringar kan de testa teorier om galaxbildning.

"Det finns vissa simuleringar som förutspår att det kommer att finnas ett mycket litet antal av  icke-roterande galaxer mycket tidigt i universum. Men att de är sällsynta. 

Ben Forrest är forskare vid institutionen för fysik och astronomi vid University of California, Davis, och huvudförfattare till en artikel om ämnet ovan som publicerades den 4 maj 2026 i Nature Astronomy. 

Ytterligare medförfattare till artikeln är: Brian C. Lemaux, UC Davis och Gemini Observatory, Hawaiʻi; Adam Muzzin och Adit H. Edward, York University, Toronto; Danilo Marchesini, Richard Pan och Nehir Ozden, Tufts University; Jacqueline Antwi-Danso, University of Toronto; Wenjun Chang, UC Riverside; M. C. Cooper och Stephanie M. Urbano Stawinski, UC Irvine; Percy Gomez, W. M. Keck Observatory, Kamuela, Hawaiʻi; Lucas Kimmig och Rhea-Silvia Remus, Ludwig-Maximilians-Universitätät München, Tyskland; Ian McConachie, University of Wisconsin-Madison; Allison Noble, Arizona State University; och Gillian Wilson och M. E. Wisz, UC Merced.

Arbetet stöddes av bidrag från NASA, Space Telescope Science Institute och National Science Foundation.

Ett udda exoplanetpar

 

Bild https://news.mit.edu Det udda planetparet av en mini-Neptunus och en het Jupiter bildades troligen i sen kallare delen av den protoplanetära skivan runt sin sol i dess första tid vari de bildades. Bild: Jose-Luis Olivares, MIT (Massachusetts Institute of Technology)

Det är på andra sidan Vintergatan cirka 190 ljusår från jorden från vår synvinkel sett som det kretsar ett par udda planeter runt en sol . En  het Jupiter tillsammans med en mini-Neptunus. En sällsynt och osannolik kombination som har förbryllat astronomer sedan systemets upptäcktes 2020.

Nu har MIT-forskare fått en skymt av atmosfären hos denna mini-Neptunus som kretsar inom den Jupiter-stora följeslagares bana och upptäckt ledtrådar som förklarar ursprunget till detta ovanliga planetsystem.

Deras mätningar visar att den mindre planeten har en "kraftig" atmosfär  rik på vattenånga, koldioxid, svaveldioxid och troligen metan. En så tung atmosfär skulle inte ha bildats om  planeten bildats på sin nuvarande plats så nära sin sol.

Forskarna  pekar på en alternativ ursprungshistoria. Både mini-Neptunus och den heta Jupiter kan ha bildats mycket längre bort, i den kallare delen av den protoplanära skivan. Där kunde planeterna långsamt bygga upp atmosfärer av is och andra flyktiga ämnen. Med tiden drogs planeterna sannolikt in mot stjärnan i en gradvis process som höll dem nära varandra med atmosfärerna intakta.

Teamets resultat är de första som visar att mini-Neptunus kan bildas bortom en stjärnas "frostlinje." Gränsen som avser det minsta avståndet från en stjärna där temperaturen är så låg att vatten omedelbart kondenserar till is.

"Det här är första gången vi observerar atmosfären på en planet som befinner sig inom en het Jupiters bana," beskriver Saugata Barat a postdoc in MIT’s Kavli Institute for Astrophysics and Space Research. Upptäckten 2020 av TOI-1130 och dess udda planetpar inspirerade Huang Torres Postdoctoral fellow at MIT (now on the faculty at University of South Queensland) och Andrew Vanderburg, a visiting assistant professor at MIT, and co-authors from multiple other institutions including the Harvard and Smithsonian Center for Astrophysics, the University of South Queensland, the University of Texas at Austin, and Lund University och deras kollegor att se närmare på planeterna och specifikt deras atmosfärer, med James Webb teleskopet. 

Som namnet antyder är mini-Neptunus planeter som är mindre massiva än Neptunus. De anses vara gasdvärgar som till största delen består av gas med en inre stenig kärna. Mini-Neptunus är den mest förekommande planeten i Vintergatan, även om det, Men det finns inte någon sådan värld i vårt eget solsystem. Astronomer har observerat många planeter som kretsar kring en mängd olika stjärnor i olika planetsystem. 

Studien är publicerad i Astrophysical Journal Letters. Här rapporterar forskarna nya mätningar av mini-Neptunus atmosfär gjorda med hjälp av NASAs James Webb Space Telescope (JWST).