Google

Translate blog

fredag 20 november 2026

I den unga stjärnan Beta Pictoris dammskiva finns tre stora gasplaneter

 


Bilden tagen med Hubbleteleskopet. (wikipedia)  Beta Pictoris finns 63 ljusår bort i stjärnbilden målaren.

Runt den 23 miljoner år gamla stjärnan Beta Pictoris (Beta Pic)  finns en dammskiva där tre stora gasplaneter rör sig. Upptäckten gjordes redan 2008 genom direktavbildning är Beta Pic b den mest massiva av dessa gasplaneter vilken är 11 gånger så stor som Jupiter. Beta Pic b kretsar runt Beta Pic på en bred bana där ett varv tar cirka 23 år.

Astronomer från Max Planck-institutet för astronomi (MPIA) i Heidelberg, Tyskland, Observatoire de la Côte d'Azur (OCA), Nice, Frankrike med flera  observerade Beta Pic b med syftet att undersöka planetens ursprung och potentiella atmosfäriska variationer med hjälp av det nyligen uppgraderade GRAVITY+-instrumentet. 

 Instrumenet är monterat på Very Large Telescope Interferometer (VLTI) och drivs av European Southern Observatory (ESO) vid Paranal-platsen i Chile. MPIA:s doktorand Antonia von Stauffenberg är huvudförfattare till studien som publicerades som brev i tidskriften Astronomy & Astrophysics. "GRAVITY+-interferometriska instrumentet är mycket stabilt vilket gör det unikt och kapabelt att högupplöst avbilda exoplaneter", beskriverr medförfattaren och MPIA-forskaren Jonas Sauter. GRAVITY+ är en uppgradering av det ursprungliga GRAVITY-instrumentet, nu utrustad med förbättrad adaptiv optik.

Teamet tillämpade en metod som föreslogs för några år sedan för att identifiera en planets tillblivelseplats inuti den planetbildande skiva som finns runt nya stjärnor. Genom att mäta den relativa kvoten mellan två olika versioner av kol (C) som är låst inne i kolmonoxidgas (CO) i Beta Pic b:s atmosfär, bör det vara möjligt att dra slutsatser om när planeten bildades och om det var utanför eller inuti ett område i skivan där kolmonoxid fanns som is.

Med tanke på bestrålningen från Beta Pic som värmer skivan från dess centrum, skulle detta direkt översättas till avståndet från stjärnan där planeten bildades. Den radie där temperaturen är tillräckligt låg för att omvandla gas till is kallas vanligen snowline.

Den tekniska termen för de olika formerna av ett grundämne, såsom kol, är isotop. Isotoper uppvisar samma antal positivt laddade protoner i atomkärnan, men skiljer sig åt i antalet neutrala neutroner, som ex i de två kolisotoperna 12C och 13C. Som en följd har de något olika massor men uppvisar liknande kemiska egenskaper. I rymden hittas kol ofta i samband med syre och bildas till 12CO och 13CO-molekyler.

Men vid ett avstånd på cirka 10 au (astronomisk enhet = medelavståndet mellan solen och jorden; 1 au = 149,6 miljoner km) från Beta Pic cirklar Beta Pic b för närvarande mellan stjärnan och snowline, där CO borde ha finnas främst som gas. Om resultatet var korrekt skulle detta fynd indikera att Beta Pic b kan ha migrerat genom skivan.

Antonia von Stauffenberg säger: "Förmågan att noggrant begränsa både isotopologer och potentiell rotationsvariabilitet med markbaserade observationer av en planet som Beta Pictoris b visar den exceptionella datakvalitet som uppnåtts med det uppdaterade GRAVITY+-instrumentet."

I det föreslagna förslaget att hitta en gasjättes tillblivelseplats ser man den nya, mer precisa 12CO/13CO:s abundanskvoten att den ger mer  tydlig bevis på att det förskjuter Beta Pic b till det varmare, inre området av den plats planeten bildats i skivan, vilket stämmer överens med planetens nuvarande position. Dessutom stämmer förhållandet i stort sett överens med värden som ofta finns i solsystemet och det interstellära mediet (ISM), som genomsyrar rummet mellan stjärnorna i Vintergatan.

Resultaten baseras på data som erhållits som en del av GRAVTY+ Guarantee Time Programme (GTO) 114.27JS (PI: Laura Kreidberg). GRAVITY+-konsortiet inkluderar följande institut: MPE, INSU/CNRS, Universitetet i Köln, MPIA, CENTRA, University of Southampton samt de associerade partnerna KU Leuven, University College Dublin och Universidad Autónoma de México, i nära samarbete med ESO och med stöd av Max Planck-stiftelsen.

Forskarna som deltog i studien är förtecknande här. 

torsdag 19 november 2026

Månens urgamla magnetfält söks i järnspån

 




Bild wikipedia Chang'e 6-landaren (med ascendern på toppen) på månens bortre sida. Fotot togs från Jinchan, en minirover utrustad med kameror som släpptes från landaren.

Forskare som analyserar månjorden som togs tillbaka  till jorden under  Kinas Chang'e-6-uppdrag har hittat en speciell form av järn som ger ledtrådar till hur månens urgamla magnetfält såg ut.

Forskare vid High Magnetic Field Laboratory vid Hefei-instituten för fysikvetenskap, Kinesiska vetenskapsakademin, upptäckte en form av järn som kallas γ-Fe i månproverna. Det är första gången denna form av järn har hittats i naturligt månmaterial.

Järn finns i olika former. Den som forskarna hittade finns vanligtvis bara vid höga temperaturer. När det kyls ner ändras den normalt till en annan form, känd som α-Fe. Ändå klarade sig  γ-Fe-partiklarna i små glasfragment som bildats vid nedslag på månen.

Forskarna tror att svaret till detta kan ligga i hur månnedslag (av asteroider, kometer eller meteoriter) smälter och sedan kyler ner material. Snabb kylning, små mängder andra grundämnen och det omgivande glas som då bildas kan ha hjälpt till att bevara den ovanliga järnstrukturen.

Det finns en anledning att uppmärksamma dessa små partiklar. Detta utifrån att månen inte längre har ett globalt magnetfält. Men spår av uråldrig magnetism kan däremot finnas kvar i månens regolit. (månjord) Teamet fann att vissa γ-Fe-nanopartiklar kunde upprätthålla ett stabilt magnetiskt tillstånd även när de exponerades för ett yttre magnetfält.

Detta gör γ-Fe till att ha en potentiellt magnetisk information i månmaterial av hur månens magnetism en gång såg ut. Framtida fortsatt forskning ger svaret.

onsdag 18 november 2026

Solstormen 2024 fick elektroner att öka sin hastighet till nära ljusets i jordens magnetfält

 


Bild wikipedia Jordens inre och yttre strålningsbälten. Jordens magnetfält fångar energirika laddade partiklar i form av protoner och elektroner, i två munkformade bälten som kallas Van Allen-strålningsbälten. 

Dessa partiklar kan potentiellt skada hårdvara och elektronik i rymdfarkoster som flyger genom bältena. Vid den inre kanten av det andra Van Allen-bältet, ungefär 3 jordradier från jordens centrum, verkar elektroner med extremt hög energi slå på en osynlig, ogenomtränglig vägg.

2014 upptäcktes för första gången källan till denna tidigare inte förstådda barriär. Ett fenomen känt som "plasmasfäriskt brus": lågfrekventa radiovågor i jordens magnetosfär som hörs som statiskt brus när de spelas upp genom en högtalare. 

Under normala förhållanden är detta område av rummet fritt från extremt snabbrörliga elektroner. Men rymdvädret kan vara lika osäkert som det vi upplever på jorden.

I maj 2024 släppte hög solaktivitet lös en geomagnetisk "superstorm" på jorden. På natthimlen i Hokkaido i Japan och på platser så långt söderut som Hyogo Prefektur i Japan sågs norrsken.

Under och efter denna superstorm samlade den japanska sonden Arase  som drivs av JAXA,  in data från den ogenomträngliga barriären. Sonden registrerade ett stort flöde av högenergirika elektroner som rörde sig i nära ljusets hastighet. Vissa elektroner hade energier över tre megaelektronvolt  tillräckligt höga för att passera igenom vissa satellitskydd. Den så kallade ogenomträngliga barriären verkade ha brutits.

Forskarna letade efter möjliga förklaringar till detta. Den första ledtråden kom från analysen av elektronfasrumstäthet (PSD), en storhet som beskriver hur elektroner fördelas utifrån deras energi och rörelse. Med hjälp av mätningar insamlade under flera Arase-banor undersökte forskarna hur PSD varierade med avståndet till jorden samtidigt som de tog hänsyn till förändringar i elektronernas rörelser.

De fann att en tydlig lokal topp i PSD utvecklades nära den vanliga barriärgränsen och blev starkare över tid. En sådan växande topp visar att elektroner fick energi lokalt, snarare än genom rörelse  in mot jorden från det yttre strålningsbältet. "När elektronrörelserna  omvandlas till ljud låter det som  fågelsång," beskriver Miyoshi professor at the Institute for Space-Earth Environmental Research (ISEE) vid Nagoya universitet och huvudförfattare till  studien (se nedan) 

 "Vanligtvis återhämtar sig plasmasfären på ungefär två dagar," beskriver Miyoshi. "Under superstormen i maj 2024 tog det dock ungefär 4,3 till 4,7 dagar för plasmatätheten att återhämta sig till mer än hälften av sin forna nivå före solstormen i det observerade området."

Denna ovanligt långsamma återhämtning gjorde att lågdensitetsplasmaförhållandena bestod i flera dagar vilket potentiellt gav gynnsamma förhållanden för chorus-wave-aktivitet och fortsatt acceleration av energirika elektroner inne i den tidigare ogenomträngliga barriären.. Det som låter som fågelsång. (kan avlyssnas på länken "Fågelsång ovan). 

Miyoshi beskriver studiens resultat  i tidskriften Geophysical Research Letters där det visas att även områden i rymden  nära jorden  tidigare ansågs relativt skyddade från extremt energirika elektroner likväl kan ha betydande strålningsförstärkningar under svåra rymdvädershändelser.

tisdag 17 november 2026

NASAs Perseverance Mars-rover har nu kört längre sträcka på Mars än någon annan Marsbil.

 


Bild wikipedia Perseverance instrument.

NASAs Perseverance Mars-rover har kört längre än något annat fordon någonsin gjort på en annan värld. Den 11 oktober 2026 nådde roverns mätare 45,22 kilometer vilket överträffade rekordet på 45,16 kilometer som sattes av NASAs Opportunity-rover, somkörde på Mars från 2004 till 2018. Perseverance nådde målet på den 2 006:e marsdagen av sitt uppdrag och täckte på fem och ett halvt år en sträcka som tog Opportunity nästan 15 år att uppnå.

Här Kan man se en animerad omloppskartvy  som visar rutten som NASAs Perseverance Mars-rover har tagit från landningen 2021 till den 11 oktober 2026. Dagen då den slog det tidigare rekordet för utomjordisk körning som tidigare hölls av NASA Opportunity-rover.  Källa: NASA/JPL-Caltech

måndag 16 november 2026

När universum blir dubbelt så gammalt som nu behövs varken mörk energi eller mörk materia

 


Bild wikipedia Universums sammansättning enligt en analys av insamlad data från WMAP Wilkinson Microwave Anisotropy Probe (WMAP) och Explorer 80  ett NASA-rymdteleskop som hade som uppgift att mäta den kosmiska bakgrundsstrålningen som har sitt ursprung i Big Bang.

En alternativ modell där universum är 26,7 miljarder år gammalt och varken behöver mörk materia eller mörk energi har visat sig möjlig i  flera stora kosmologitester, enligt en ny studie från University of Ottawa. Under 2025 och 2026 var Rajendra Gupta, adjungerad professor vid  uOttawas fysikinstitution, och postdoktoral forskare Dr. Nikolaos Samarasnorth_eastExtern länk testare av CCC+TL-modellen mot en rad viktiga astronomiska observationer.

CCC+TL står för "covariering coupling constants plus tired light" (covarying coupling constants plus tired light). Modellen föreslår att det som vanligtvis tillskrivs mörk materia och mörk energi istället kan komma från utvecklande fundamentala konstanter som styr hur krafter och partiklar interagerar.

Forskare har sökt efter mörk materia och mörk energi i årtionden, men inget av dem har direkt upptäckts. Den standardiserade kosmologiska modellen, känd som ΛCDM, ställs också inför frågor som väcks av observationer av förvånansvärt mogna galaxer i det tidiga universum.

"De flesta framväxande modeller förklarar bara en begränsad uppsättning observationer," beskriver professor Gupta. "En ny modell får inte stå i konflikt med pelarna inom kosmologi och astrofysik, och våra resultat möter den utmaningen, inklusive den ännu ej publicerade utmaningen Cosmic Microwave Background"

CCC+TL ändrar Einsteins och Friedmanns ekvationer, som beskriver gravitation och universums expansion. Det innebar att forskarna inte bara kunde modifiera standardmodellen och befintliga datorkoder. För varje test utvecklade de CCC+TL-kompatibla ekvationer och kod. Modellens resultat stämde överens med flera viktiga observationer. Dess prognoser för mängder väte, helium och andra lätta grundämnen som bildades kort efter Big Bang stämde överens med standardmodellens. Den höll också med Kosmiska kronometermätningar north_eastExtern länk, som använder galaxers åldrar för att uppskatta hur snabbt universum har expanderat över tid.

I en nyligen publicerad artikel publicerad i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society, en prestigefylld astronomitidskrift, tillämpade forskarna även modellen på alla 175 galaxer i SPARC-databas north_eastExtern länk och upptäckte att den kunde återskapa deras rotationskurvor utan mörk materia. En separat Studie av tidsdilatation i supernovaobservationer i north_eastExtern länk stöder också modellen, även om den artikeln fortfarande granskas.

Laget tittade på Kulklusternorth_eastExtern länk också. Där följer den extra gravitationseffekt som modellen förutspår snarare än mörk materia galaxerna, inte den heta, röntgenutsändande gasen. Forskarna kallar detta ett tidigt konceptbevis som behöver studeras vidare.

"Observationer som tillskrivs mörk materia och mörk energi härstammar sannolikt från kovarierande kopplingskonstanter," tillägger professor Gupta, vars Uppsats om ursprunget till mörk materia och mörk energinorth_eastExtern länk utforskar idén.Modellen kan också hjälpa till att förklara varför astronomer fortsätter att hitta stora, mogna galaxer så tidigt i kosmisk historia.

I standardmodellen var universum cirka 300 miljoner år gammalt under den kosmiska gryningen. Under CCC+TL skulle den ha varit ungefär 4,6 miljarder år gammal vid samma observerade rödförskjutning. Den extra tiden ger galaxer längre tid att växa och utvecklas. I forskarnas beräkningar visar sig tidiga galaxer vara ungefär tolv gånger större i storlek och massa än vad standardmodellen förutspår, enligt rapporteringen i Galaxer 13, 115 north_eastExtern länk.

"Omöjliga tidiga galaxer blir förutsägbara galaxer," förklarar professor Gupta. "Vi förutspår att galaxer existerar långt bortom de avstånd som James Webb Space Telescope har nått."

Den förutsägelsen kan snart prövas. The James Webb Space Telescopes GLIMPSE-program north_eastExtern länk planerar att söka efter galaxer vid rödförskjutningar som kan överstiga 50. I standardmodellen kanske det inte finns tillräckligt med tid för massiva galaxer att bildas så tidigt. CCC+TL har ingen sådan gräns.

Studien, med titeln "Ett Big Bang nukleosyntes-konsistenstest av CCC+TL-kosmologinnorth_eastExtern länk", publicerades i tidskriften Universum north_east.

Författarskap: Rajendra P. Gupta och Nikolaos Samaras 

söndag 15 november 2026

Nu är Voyager 1 en ljusdag bort.

 


Bild wikipedia på Voyager 1.

Voyager 1 är en obemannad rymdsond som skickades upp i rymden av Nasa den 5 september 1977. Dess främsta upptäckt var att Jupiters måne Io hade aktiva vulkaner. Förutom vetenskapliga instrument har Voyagersonderna (Voyager 2 finns även därute)  utrustats med varsin grammofonskiva: Voyager Golden Record. 

Skivorna innehåller bland annat ljud och bilder som skildrar livet och olika kulturer på Jorden. Voyager 1 liksom sin efterträdare Voyager 2 är båda nu i utkanten av vårt solsystem. Dock ej helt utanför solsystemet.

Voyager 1 en ljusdag bort. Något som innebär att den är lika långt bort som ljusets hastighet 300000 m/sek gör på en dag.

Det är möjligt att följa båda farkosternas  färd och avstånd från oss i realtid på denna länk. 

lördag 14 november 2026

I Betegeuses atmosfär sveper Siwarha förbi

 


Bild wikipedia Betelgeuses position på stjärnhimlen (den röda pilen). Betelgeuse är en klarröd mycket stor stjärna (vars troliga framtid är att bli en supernova) som ses i stjärnbilden Orions axel. Den har länge fascinerat både astronomer och amatörastronomer då den i slutet av 2019 och början av 2020 dramatiskt mattades av i sken till sitt svagaste sedan ett sekel tillbaks, den tid man haft uppsikt över stjärnan. Nu visar en ny studie med hjälp av USA:s National Science Foundations Karl G. Jansky Very Large Array (NSF VLA) och Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) att stjärnans utvidgade atmosfär till stor del har återhämtat sig från den händelsen och samma data visar övertygande att Betelgeuses atmosfär aktivt stördes av en närliggande stjärna.

Resultaten av studien under ledning av Dr. Lynn D. Matthews, huvudforskare och biträdande direktör vid MIT Haystack Observatory, tillsammans med kollegor från Center for Astrophysics | Harvard & Smithsonian, University of Manchester och European Southern Observatory baseras på observationer vid sju radiofrekvenser från 22 GHz till 485 GHz insamlade mellan 2021 och 2026. Eftersom radiovågor med olika frekvenser undersöker olika djup i en stjärnas atmosfär gjorde den kombinerade NSF VLA- och ALMA-data det möjligt för teamet att bygga en lager för lager-bild av Betelgeuses atmosfär från strax ovanför dess synliga yta ut till flera gånger stjärnans radie.

"Det var kombinationen av den datan från NSF VLA och ALMA som gav oss ett övertygande slutresultat." beskriver Matthews.

2019, månader före den stora dimmningen (när Betelgeuse sköt ut en miljard ton solmaterial och delvis blockerade vår sikt), hade det i en studie ledd av Matthews funnits att Betelgeuses atmosfär vid olika radiovåglängder var ovanligt kall, något som forskarna föreslog var att en chockvåg utlöst av konvektion djupt inne i stjärnan som hade stört gasen i dess yttre atmosfärlager. Något som lade grunden till det massiva dammiga utbrott som följde. De nya observationerna visar att ljusstyrkan från stjärnans atmosfär vid samma våglängder sedan dess har stigit tillbaka till de nivåer den hade innan dimmningen. Stjärnans gas mäter nu omkring 3200 grader Celcius (jämförbart med Betelgeuses egen yttemperatur 3400 Celcius ) ut till nära en radie på cirka 2,7 gånger stjärnans egen storlek.

Forskarteamet bekräftade också ett länge misstänkt "temperaturminimum" i Betelgeuses atmosfär  ett kallt lager inklämt mellan stjärnans synliga yta och kromosfären ovanför. Högfrekventa ALMA-mätningar, som nådde närmare stjärnans yta än någonsin tidigare visade att gastemperaturen sjönk till ungefär 1900 grader Celcius över 1 000 grader kallare än fotosfären själv. Det kalla lagret sammanfaller med den så kallade "MOLsfären", ett skal av molekylär gas som länge härletts från infraröda observationer men sällan undersökts så direkt i radiovåglängder.

Kanske det mest slående resultatet gäller Betelgeuses nyligen identifierade följeslagarstjärna, Siwarha, vars existens föreslogs 2024 för att förklara stjärnans mystiska 2100-dagars ljusstyrkedämpning och som sedan dess har bekräftats av direktavbildning och spektroskopiska studier. Eftersom Betelgeuse betyder "al-Jawzas hand" på arabiska, kallades följeslagarstjärnan Siwarha, vilket betyder "hennes armband."

Siwarha tros kretsa djupt inne i Betelgeuses utvidgade atmosfär, på ett avstånd som bara är ungefär dubbelt så stort som Betelgeuses radie. Matthews beskriver: "Denna följeslagare kretsar så nära stjärnan att den faktiskt passerar genom dess utvidgade atmosfär." Den lämnar troligen ett spår på sin väg när den svävar genom Betelgeuses  atmosfär”. Även om Siwarha själv sannolikt är alldeles för svaglysande för att upptäckas direkt i radiovåglängder, teamet beräknade att den skulle vara tiotals till hundratals gånger för svaglysande för att ses i deras observationer  verkar dess gravitationella och fysiska närvaro lämna märke i Betelgeuses atmosfär. Genom att mäta den subtila äggliknande formen ("ellipticitet") hos Betelgeuses radiovågutsändande atmosfär över tid fann forskarna att stjärnan blir märkbart mer avlång nära de tidpunkter då följeslagaren förväntas vara som störst separerad från Betelgeuse, och rundare när följeslagaren förväntas passera framför eller bakom stjärnan.

Studiens artikel heter "New Spatially Resolved Observations of Betelgeuse from the VLA and ALMA: Evidence for Atmospheric Perturbations from a Close Companion," och har publicerats i The Astronomical Journal.