Varför Jupiter har fler stora månar än Saturnus

 

Bild Wikipedia Saturnus har mer än 270 bekräftade månar. Titan är den största. Jupiter har över 95 kända månar och bland dessa de fyra stora galileiska månarna (Io, Europa, Ganymedes, Callisto, månarna Gelilei upptäckte).

De två största planeterna i vårt solsystem, Jupiter och Saturnus, har också flest månar. För närvarande är Jupiters rapporterade månantal över 100 st (troligen är inte alla ännu upptäckta) och tillsammans med sina många ringar har Saturnus mer än 280 rapporterade månar. Alla dessa månar är dock inte lika. Jupiters månfamilj består av fyra stora medlemmar, inklusive den största månen i solsystemet, Ganymedes, medan Saturnus månfamilj domineras av en stor måne, Titan, solsystemets näst största.

Båda planeterna är gasjättar därför har orsakerna till skillnaderna av månar och dessas storlek länge förbryllat astronomer. Teorier om satellitbildning har föreslagit vissa lösningar men nyare studier av stjärnors magnetfält har antytt behovet av att ompröva dessa teorier. Det pågår också en långvarig debatt kring magnetisk ackretion (tillväxt) och satellitbildning. Specifikt frågan om en inre hålighet kan bildas i Jupiters cirkumplanetära skiva (en skiva av gas och stoft som omger en exoplanet och är den plats där månar bildas), ansamlingen av material som kretsar kring en planet och från vilket månar kan bildas.

En fysiskt konsekvent modell som kan förklara flera system, som satellitsystemen runt Jupiter och Saturnus, kan vara tillämplig även på exoplaneter. Detta motiverade ett samarbetsinriktat forskarteam från institutioner i Japan och Kina, inklusive Kyoto University att utveckla en sådan modell.

"Att testa teorin om planetbildning är svårt eftersom vi bara har vårt eget solsystem som referens. Men det finns flera satellitsystem nära oss vars detaljerade egenskaper vi kan observera," säger huvudförfattaren Yuri I. Fujii.

För att förstå Jupiters och Saturnus termiska utveckling och hur deras magnetfält har varierat över tid, utförde teamet numeriska simuleringar av de inre strukturerna hos unga gasjättar. Teamet modellerade också numeriskt de skivorna på båda planeterna och utförde N-kroppssimuleringar för att följa satellitbildning och omloppsmigration med PC-klustret vid Center for Computational Astrophysics, National Astronomical Observatory of Japan.

Resultaten visade att skillnaden mellan de stora satellitsystemen runt Jupiter och Saturnus kan förklaras av deras olika skivstrukturer, som härrör från styrkan i deras magnetfält. Specifikt orsakade Jupiters starka magnetfält bildandet av en magnetosfärisk hålighet i skivan runt den unga gasjätten som troligen fångade in månarna Io, Europa och Ganymedes. I kontrast var den unga Saturnus magnetfält för svagt för att bilda en hålighet så de migrerande månarna kunde inte bli kvar i skivan (de större månarna eller asteroiderna).

En publikation över arbetet har gjorts av  Yuri I. Fujii, Masahiro Ogihara, Yasunori Hori (2026). Different architecture of Jupiter and Saturn satellite systems from magnetospheric cavity formation. Nature Astronomy.

Studien utgör en grund för framtida observationer av exomånar och  skivor runt gasjättar. Teamets modell förutspår att gasjättar i storlek med Jupiter eller större skulle utveckla kompakta system med flera månar, medan en eller två månar skulle bildas runt gasplaneter i Saturnus storlek. Nu är teamet intresserade av att utvidga sin teori till andra månar och potentiella exomånsystem.

Ett röntgenteleskop som kan se ett objekt på 3,5 mm i diameter en kilometer bort.

 

Bild https://en.nagoya-u.ac.jp  Röntgenstrålar färdas här längs en 900 meter lång korridor innan de når denna experimentstation där de reflekteras från teleskopets spegel och fångas upp av detektorn. Vakuumrör omger spegeln för att förhindra att luft stör röntgenmätningarna. Källa: Fujii et al., 2026

Forskare i Japan har utvecklat ett högupplöst röntgenteleskop som är tillräckligt känsligt för att urskilja ett objekt som är bara 3,5 mm brett på en kilometers avstånd, genom att ha kombinerat precisionsspegeltillverkning med rymdastronomi. För att testa dess prestanda byggde de ett utvärderingssystem  som kunde simulera stjärnljus på jorden för att mäta teleskopets skärpa innan det sköts upp med den amerikansk-japanska FOXSI-sondraken. Resultaten av detta publicerade i  Publications of the Astronomical Society of the Pacific, och utgör en milstolpe för japansk röntgenastronomi och banar väg för högupplösta röntgenobservationer på framtida mindre satelliter.

Enorma mängder röntgenstrålar frigörs av solutbrott, exploderande stjärnor och materia runt svarta hål. Dessa röntgenstrålar innehåller ledtrådar om några av de högst heta och mest våldsamma processerna i universum. Men jordens atmosfär absorberar dem innan de når marken därav behövs mätningar utanför jorden.  Instrument för mätning måste sändas ut i rymden med ballonger, sonderingsraketer eller satelliter.

Att tillverka ett högupplöst röntgenteleskop har varit en utmaning inom japansk röntgenastronomi. Två tekniska hinder stod i vägen, teleskopets spegel. Röntgenstrålar reflekteras inte från vanliga spegelytor. De kan bara reflekteras i extremt små vinklar och spegelytan måste formas med nanometernivåprecision. För det andra var är det sammansättningen. Även en perfekt tillverkad spegel kan förlora sin precision under monteringen i ett teleskop.

"Spegeln är som en mycket exakt tratt för röntgenstrålar. Om någon del av tratten är ens lite ur led missar röntgenstrålarna sitt mål och bilden blir suddig," beskriver Ikuyuki Mitsuishi, seniorförfattare och projektledare från Forskarskolan för naturvetenskap vid Nagoya universitet. "Spegeln måste också klara de intensiva vibrationerna vid en sondraketuppskjutning samtidigt som den behåller sin optiska precision."

SPring-8 är en av världens mest kraftfulla röntgenforskningsanläggningar, belägen i Hyogo prefektur, Japan. Dess partikelaccelerator producerar mycket starka röntgenstrålar kända som synkrotronstrålning till vetenskaplig forskning. Forskare dutvecklade extremt precisa spegeltillverkningstekniker för att fokusera röntgenstrålar. Samma tekniker användes av forskarteamet för att bygga en högupplöst rymdteleskopspegel.

Forskarna använde en precisionselektroformningsteknik från SPring-8 för att producera en nickelspegel, 60 mm i diameter och 200 mm hög. Till skillnad från speglar byggda av flera delar var denna spegel gjuten i ett enda sömlöst skal, så det fanns inga leder eller skarvar som kunde avleda röntgenstrålarna bort från fokuspunkten och inget kunde röra sig ur plats. Uppskjuten i rymden med FOXSI-4 (och snart FOXSI-5)

FOXSI är ett samarbetsprojekt med sondraketer sondraketer som  tar instrument ut i rymden. De är utformade för att ta röntgenbilder av solens korona och flare. Programmet lanserades första gången 2012 och dess femte flygning är planerad till 2026.

Teleskopet var ett av sju röntgenteleskop ombord på FOXSI-4, som sköts upp från Alaska den 17 april 2024 och framgångsrikt observerade ett pågående solutbrott. Dr. Mitsuishi och hans studenter var närvarande vid lanseringen. För forskarteamet var detta ett historiskt ögonblick. Då det var första gången ett japanskt högupplöst röntgenteleskop utvecklat inhemskt flög som en del av en internationell sondraketmission.

Färgmysteriet kring Jupiters trojanska asteroider

 

Bild wikipedia (engelska) Jupiters trojaner (asteroiderna som följer framför eller bakom Jupiter i dess bana) syns i denna grafik Bilden visar asteroidbältet mellan Mars och Jupiter samt Hilda-asteroiderna, en grupp av mer än 5 000 mörka asteroider i yttre delen av asteroidbältet (se här).

Observationer med Subaru-teleskopet och dess första generations vidvinkelkamera Suprime-Cam, har avslöjat nya rön om sambandet mellan färg och storlek på Jupiters trojaner. Även om en bimodal (färg storlek  fördelas) har etablerats väl för de större trojanerna. Studien visar att mindre trojaner uppvisar markant annorlunda beteende. Denna upptäckt ger en viktig ledtråd för att förstå ursprunget och utvecklingen av dessa gåtfulla objekt. Tidigare forskning har visat att stora trojaner kan klassificeras i två typer baserat på deras reflektansegenskaper: den röda "D-typen" och den mindre röda "P-typen/C-typen." Färgen på en asteroid tros spegla dess sammansättning och dess bildningsavstånd från solen eftersom temperaturgradienter i det tidiga solsystemet påverkade vilka typer av material som kunde kondensera.

Jupitertrojan-populationen innehåller två typer av asteroider som kan ha bildats i olika regioner, men som idag samexisterar i samma omloppsregion. Den exakta orsaken till detta är oklar. Men det har föreslagits att storskalig migration av jätteplaneterna i det tidiga solsystemet transporterade avlägsna små kroppar in i Jupiters omloppsregion.

För att bättre förstå ursprunget till dessa två asteroidpopulationer fokuserade ett forskarteam från University of Occupational and Environmental Health, Japans nationella astronomiska observatorium och Kobe University på små Jupiter-trojanska asteroider.

Asteroider har även upplevt flera kollisioner under sin historia. Många små asteroider tros därför vara fragment av större objekt. Även om ytorna på stora asteroider har förändrats under långa perioder av exponering för rymdmiljön är mindre fragment mer benägna att behålla information om insidan av de objekt de en gång var en del av. I detta avseende ger studier av små asteroiders färger värdefulla ledtrådar om den ursprungliga sammansättning av det objekt det en gång var en del av.

Asteroiders färger kan mätas med spektroskopi eller flerfärgsfotometri. Små Jupiter-trojaner är för svaga för effektiv spektroskopisk observation, även med stora teleskop. För att övervinna denna begränsning genomförde teamet flerfärgsfotometri med Suprime-Cam, Subaru-teleskopets första generations vidvinkelkamera.

Suprime-Cam var planerad att tas ur bruk när Hyper Suprime-Cam (HSC) kom i drift. HSC är en kamera av andra generationen som erbjuder ett synfält som är ungefär sju gånger större än Suprime-Cam, vilket dramatiskt förbättrar mätresultat. Men på grund av sin större storlek krävs det betydligt längre tid att byta filter.

Asteroider roterar och intensiteten av deras reflekterade ljus förändras med rotationen. Därför är det önskvärt att utföra fotometriska mätningar med flera filter på så kort tid som möjligt när man mäter deras färger.

"Suprime-Cam var oumbärlig för denna studie, som krävde snabba flerfärgade observationer över ett stort område av himlen," beskriver Fumi Yoshida (University of Occupational and Environmental Health/Chiba Institute of Technology), som ledde forskningen.

Observationerna genomfördes i maj 2017 under Suprime-Cams "sista natt i drift" på Subaru-teleskopet. Den natten samlades många personer som varit involverade i instrumentutvecklingen och driften vid Subaru-teleskopet och det fjärrstyrda observationsrummet i Mitaka för att bevittna Suprime-Cams sista framträdande.

"Jag är djupt tacksam för att vår forskning genomfördes vid ett så speciellt tillfälle. Mitt arbete med små kroppar i solsystemet började år 2000 med testobservationer från Suprime-Cam. Under de följande 17 åren fortsatte jag att använda detta instrument för att studera storleken och rumsliga fördelningen av små solsystemkroppar," reflekterar Yoshida.

Forskarteamet observerade området cirka 60 grader framför Jupiter och upptäckte 120 Jupiter Trojan-asteroider. Deras analys av färg- och storleksrelationer för kilometer stora objekt visade två huvudsakliga resultat:

Ingen tydlig färgbimodalitet bland små asteroider Tillskillnad från större Jupiter-trojaner, som visar en tydlig uppdelning i "röda" och "mindre röda" grupper, medan små trojaner uppvisar mindre trojaner en kontinuerlig färgfördelning. Överlag är mindre röda föremål mer förekommande.

Tidigare studier visade att storleksfördelningarna skiljer sig mellan röda och mindre röda grupper bland stora Jupiter-trojaner. Man fann dock praktiskt taget ingen skillnad i storleksfördelning mellan röda och mindre röda asteroider.  Dessa resultat utmanar den konventionella hypotesen att röda asteroider fragmenteras till mindre röda objekt vilket istället antyder att båda populationerna genomgår liknande kollisionsprocesser. Studiens resultat publicerades i The Astronomical Journal den 20 mars 2026 (Yoshida et al., "Color and Size Distributions of Small Jupiter Trojans.") 

Hur kunde denna jätteplanet bli till runt en brun dvärgstjärna?

 

Bild https://carnegiescience.edu  en konstnärlig föreställning av gasjätteplanet TOI-5205 b ( ca 380 ljusår bort) som kretsar kring en röd dvärgstjärna . Bild med tillstånd av Katherine Cain, Carnegie Science.

TOI 5205 b är en planet i Jupiter-storlek som kretsar runt en stjärna som själv är ungefär fyra gånger större än Jupiter och har ungefär 40 procent av sin sols massa. När den passerar framför sin sol den röda dvärgstjärnan TOI-5205 ett fenomen som astronomer kallar en "transit" blockerar planeten ungefär sex procent stjärnans ljus. Genom att observera denna passage med teleskopinstrument så kallade spektrografer och delar upp ljuset i dess beståndsdelar i färger kan astronomer tyda planetens atmosfärs sammansättning och lära sig mer om dess historia och relation till sin sol. Planeter kommer till i den roterande skivan av gas och damm som omger en stjärna i dennas första tid. Även om det är allmänt accepterat att jätteplaneter bildas i dessa skivor bestående av damm och gas runt en ung stjärna väcker existensen av massiva planeter som TOI-5205b  frågor om denna process.

För att få mer kunskap om detta leder Kanodia, Cañas och Jessica Libby-Roberts vid University of Tampa det största exoplanetprogrammet för JWST Cycle 2, Red Dwarfs and the Seven Giants, som designades för att studera osannolika världar som TOI-5205 b – ibland kallade GEMS (för jättestora exoplaneter runt M-dvärgstjärnor).Deras observationer av tre transiter av TOI5205-b avslöjade något som astronomerna inte lätt kunde förklara. De blev förvånade över att se att planetens atmosfär har en lägre koncentration av tunga grundämnen  i förhållande till väte än en gasjätteplanet i vårt eget solsystem  Jupiter. TOI5205-b har till och med en lägre metallhalt än sin egen sol. Detta gör att den sticker ut bland alla jätteplaneter som har studerats hittills.

Dessutom, även om det var mindre chockerande, avslöjade transiterna metan (CH₄) och vätesulfid (H₂S) i TOI-5205-b:s atmosfär.

För att sätta sina fynd i kontext använde teammedlemmarna Simon Müller och Ravit Helled vid Zürichs universitet sofistikerade modeller av planetariska interiörer för att förutsäga att hela TOI5205-b:s sammansättning är ungefär 100 gånger mer metallrik än dess atmosfär, mätt med hjälp av transiterna (passagenerna av planeten framför sin sol)

"Vi observerade mycket lägre metallhalt än vad våra modeller förutspådde för planetens bulksammansättning vilket beräknades utifrån mätningar av planetens massa och radie. Detta tyder på att dess tunga element migrerade inåt under bildandet och att dess inre och atmosfär  inte blandats," förklarade Kanodia. "Sammanfattningsvis tyder dessa resultat på en mycket kolhaltig, syrefattig atmosfär."

Forskningen är en del av GEMS Survey, ett program dedikerat till att studera transiterande jätteplaneter runt M-dvärgstjärnor för att förstå deras bildning, struktur och atmosfärer. Forskargruppen inkluderar även Carnegie-astronomerna Peter Gao, Johanna Teske och Nicole Wallack, samt den nyligen avgångna Carnegie-postdoktorala forskaren Anjali Piette, som nu istället är fakultetsmedlem vid University of Birmingham. Andra medförfattare var Jacob Lustig-Yaeger, Erin May och Kevin Stevenson från Applied Physics Laboratory vid Johns Hopkins University; Shang-Min Tsai från Academia Sinica Institute of Astronomy and Astrophysics; Dana Louie från Catholic University; Giannina Guzmán Caloca från University of Maryland; Kevin Hardegree-Ullman från Caltech; Knicole Colón från NASA Goddard Space Flight Center; Ian Czekala of University of St. Andrews; Megan Delamer och Suvrath Mahadevan från Penn State University; Andrea Lin och Te Han från University of California Irvine; Joe Ninan från Tata Institute of Fundamental Research; och Guðmundur Stefánsson från Amsterdams universitet.

Publicerade nyligen i The Astronomical Journal, representerar dessa fynd det gemensamma arbetet av ett internationellt team av astronomer lett av NASA Goddard Space Flight Centers Caleb Cañas och inklusive Carnegie Sciences Shubham Kanodia.,

Historiska rymdväder

 

Bild https://www.oist.jp Före den nuvarande Artemis II-expeditionen var Apollo 17 sista gången människor besökte månen. Flera elektromagnetiska strålningsutbrott  inträffade samma år som Apollo 16 och 17 vilka landade på månen 1972. Om dessa hade sammanfallit skulle astronauterna ha utsatts för dödlig strålning utan skydd. © NASA (Public domain)

På jorden framstår extrem solaktivitet ofta som vackra ofarliga norrsken. Men när man tar  sig bortom säkerheten i vårt magnetfält möter man hela tyngden av en temperamentsfull stjärna som plötsligt kan explodera med utbrott och koronamassutkastningar.

Dessa utbrott utlöser ibland så kallade elektromagnetiska strålningsutbrott  där högenergipartiklar slungas mot jorden med upp till 90 % av ljusets hastighet. År 1972 inträffade en rad sådana mellan Apollo 16 och 17:s månuppdrag om dessa hade sammanfallit med någon av expeditionerna skulle astronauterna ha varit hjälplöst utsatta för dödlig protonpartikelstrålning. När vi återvänder till månen blir förståelsen och skydd mot  dessa sporadiska händelser allt mer angelägen.

Nu har forskare från Okinawa Institute of Science and Technology (OIST) visat en ny metod för att upptäcka historiska SPE:er, där de använder medeltida register för att finna ultraprecisa kol-14-mätningar av begravda asuranoträd i norra Japan. Med denna kombinerade metod har fysikerna identifierat och daterat en händelse till en period mellan vintern 1200 och våren 1201 e.Kr. Under medeltiden var solaktiviteten  extremt hög. Deras resultat publicerades nyligen i Proceedings of the Japan Academy, Serie B.

Professor Hiroko Miyahara från Solar-TerrestrialEnvironment and Climate Unit beskriver "Tidigare studier av historiska händelser har fokuserat på sällsynta, extremt kraftfullt slag. Vår artikel ger en grund för att upptäcka subextrema händelser som inträffat oftare och är omkring 10–30 % av storleken på de mest extrema fallen men som ändå är farliga. Subextrema skeenden är svårare att upptäcka men vår metod gör det nu möjligt för oss att effektivt identifiera dem och bättre förstå under vilka förhållanden de är mer sannolika att inträffa."

De flesta högenergiprotoner från dessa utkast avleds av jordens magnetfält. Men nära polerna, där de geomagnetiska fältlinjerna är öppna mot rymden eller under särskilt starka händelser kan vissa partiklar tränga igenom och kollidera med atmosfären. Detta bildar kol-14-föreningar som cirkulerar globalt genom atmosfären och införlivas i organiskt material. Genom att mäta kol-14-innehållet i bevarat organiskt material såsom begravda träd kan forskare identifiera fluktuationer i solaktiviteten under de senaste 10 000 åren. Med ultraprecisa mätningar  som forskarna  utvecklat under en tioårig process  kan mindre fluktuationer som är omöjliga att upptäcka med konventionella metoder nu upptäckas vilket möjliggör detektion av subextrema händelser av detta slag.

Men eftersom den ultraprecisa metoden är tidskrävande, behövde teamet först veta när och var de skulle leta efter bevis på tidigare solväderhändelser. I den nya studien kom den första ledtråden från Meigetsuki, dagboken från den inflytelserika japanske hovmannen och poeten Fujiwara no Teika (1162–1241), som bevittnade "röda ljus på norra himlen över Kyoto" i februari 1204 e.Kr.

Hubbleteleskopet visar bild på Lejonets stjärnbild

 

Stjärnbilden, Lejonet. Du kan hitta denna stjärnbild på vårhimlen i Stellarium. Stellarium är ett gratis planetarium datorer med öppen källkod. Det visar en realistisk himmel i 3D, precis som den himmel du ser med blotta ögat, kikare eller ett teleskop. Alla bör kunna använda detta på sin dator. (Bilden är från Stellarium. Hubblebilden kan ses från länken längst ner i inlägget.

Lejonets karakteristiska framåtriktade skära eller "omvända frågetecken", är lätt att upptäcka när den stiger på himlen i sydost efter solnedgången. Om du har svårt att upptäcka skäran, leta efter den ljusstarka Sirius och Procyon i Canis major och Canis minor. Fullborda en triangel genom att dra två linjer österut, som möts vid den ljusa stjärnan Regulus, "punkten" i det bakvända frågetecknet. Efter dem följer en trio ljusstarka stjärnor som bildar en likbent triangel. Den ljusaste stjärnan i den formationen heter Denebola. Genom att koppla samman dessa två mönster bildas stjärnbilden Lejonet där den framåtvända skäran är lejonets huvud och man, och den bakre triangeln dess bakparti. Kan du se Lejonet? Det kan hjälpa att föreställa sig Leo stolt sittande upp och stirra rakt fram, som en himmelsk sfinx. För att hjälpa till att hitta dessa objekt kan du använda onlineverktyg som Stellarium på Webben.

Om du tittar djupare in i Lejonets stjärnbild med ett litet teleskop eller kikare hittar du en  dubbelstjärna. Titta i Lejonets skära efter dess näst ljusaste stjärna, Algieba, även kallad Gamma Leonis. Denna stjärna delas upp i två ljusgula stjärnor även i en liten förstoring. Du kan göra denna "split" med kikare, men det visa än bättre med ett teleskop. Jämför färgen och intensiteten hos dessa två stjärnor märker du några skillnader? Det finns andra flerstjärnsystem i Lejonet. Tillbringa några minuter med att skanna med ditt valda instrument och se vad du upptäcker. 

En av de mest kända sevärdheterna i Lejonet är "Lejonets trilling": tre galaxer som verkar ligga nära varandra. De är genom gravitation bundna till varandra och finns ungefär 30 miljoner ljusår bort från oss. Du behöver ett teleskop för att upptäcka dem och då ett okular med stort synfält för att se alla tre galaxer samtidigt. Titta nedanför stjärnan Chertan för att hitta galaxerna M65, M66 och NGC 3628. Jämför och kontrastera utseendet på varje galax även om de alla är spiralgalaxer är varje galax lutad i olika vinklar mot vår synvinkel. Artikeln varifrån detta inlägg är taget var ursprungligen publicerat av Dave Prosper: april 2021 Senast uppdaterad av Kat Troche. Här finns senaste artikeln från NSA och Hubblebilden april 2026 NASA.

Här finns vattnet på månen

 

Bild https://www.colorado.edu  Kratrar nära månens sydpol som kunde ses av NASAs Lunar Reconnaissance Orbiter (LRO) tyder på att Haworth-kratern där ex kan vara en särskilt bra plats att leta efter is i. (Källa: NASA)

Hayne, Aharonson och medförfattare Norbert Schörghofer  till en studie i ämnet ville komma på en förklaring på Lunars upptäckt och för att göra det spolade de tillbaka månens historia i en datasimulering. Aharaonson var den som ledde arbetet som gästforskare vid CU Boulder 2025. Teamet använde temperaturdata från LRO:s Diviner-instrument och tillsammans med en serie datorsimuleringar för att uppskatta utvecklingen av kratrar på månens yta.  Hayne noterade att månen inte alltid varit i den riktning vi som den är idag. Istället har dess lutning i förhållande till jorden förändrats över tid. Som ett resultat har kratrar som ligger i skugga idag troligast inte alltid varit i skugga.

Med hjälp av datasimuleringarna tog forskarna fram en lista över månens kylfällor områden som  längst legat i mörker över tid.

Teamet upptäckte då något intressant: Månens äldsta och mörkaste kratrar är också där LAMP upptäckt  de största tecknen på is.

Teamets resultat kan nu ge astronauter ledtrådar om vart de ska leta efter vatten.  Haworth-kratern  som ligger nära sydpolen har till exempel sannolikt legat i skugga i mer än 3 miljarder år. Den är en toppkandidat för att ha lagrat mycket is, beskriver Hayne.

Hayne påtalar att forskarna behöver samla in mer detaljerade observationer av kratrar på månen som kan hysa is. Han utvecklar nu ett nytt instrument för just detta kallat Lunar Compact Infrared Imaging System (L-CIRiS), som NASA planerar att placera nära månens sydpol i slutet av 2027

"I slutändan kommer frågan om källan till månens vatten endast att lösas genom provanalys," beskriver han. "Vi måste åka till månen för att analysera proverna eller hitta sätt att ta dem tillbaka till jorden."

Forskarna, inklusive Paul Hayne, planetforskare vid Laboratory for Atmospheric and Space Physics (LASP) vid University of Colorado Boulder, publicerade sina resultat den 7 april i tidskriften Nature Astronomy