Sten far mellan månarna Didymos och Dimorphos

 

Bild Wikipedia.  Didymos (nere till vänster) och Dimorphos (uppe till höger) fotograferade av rymdsonden DART.

Dimorphos (S/2003 (65803 1) är en asteroidmåne som kretsar runt asteroiden 65803 Didymos. De finns i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

Cirka 15 % av asteroiderna nära jorden har små månar som kretsar kring dem vilket gör binära asteroidsystem vanliga i vårt kosmiska närområde.

Ett team av astronomer under ledning från University of Maryland har upptäckt att dessa binära asteroidsystem är mycket mer dynamiska än man trodde. Systemet utbyter aktivt sten och damm i mjuka, slowmotion-kollisioner som formar och har format systemet under miljontals år.

Efter att ha analyserat bilder tagna av NASAs Double Asteroid Redirection Test (DART)-rymdfarkosten 2022, strax före dess avsiktliga kollision med asteroidmånen Dimorphos, identifierade teamet ljusa, solfjäderformade streck över månens yta. Det var det första direkt visuella beviset på att material naturligt färdas från en asteroid till en annan. 

"Först trodde vi att något var fel på kameran och sedan trodde vi att det kunde ha varit fel på vår bildbehandling," beskriver artikelns huvudförfattare Jessica Sunshine, professor with joint appointments in the Department of Astronomy and Department of Geological, Environmental, and Planetary Sciences at UMD (University of Maryland).  "Men efter att vi rensat upp insåg vi att de mönster vi såg var mycket förenliga med låghastighetsstötar, som att kasta 'kosmiska snöbollar.' Vi hade det första direkta beviset för nyligen skedda  materialtransport i ett binärt asteroidsystem."

Teamets resultat gav också den första visuella bekräftelsen av Yarkovsky-O'Keefe-Radzievskii-Paddak (YORP)-effekten, där solljus får små asteroider att snurra snabbare tills material flyger av deras ytor och ibland skapar månar. Sunshine noterade att detta sannolikt var fallet med Didymos och dess mindre måne Dimorphos, vilket bevisas av spåren av 'kosmiska snöbollar' som lämnats på Dimorphos yta.

Att hitta dessa spår krävde månader av detektivarbete. De solfjäderformade strecken var osynliga på DART-farkostens ursprungliga bilder, men UMD:s astronomiforskare Tony Farnham och den tidigare postdoktor forskaren Juan Rizos hjälpte till att utveckla sofistikerade tekniker för att ta bort stenskuggor och blixteffekter från bilderna, vilket avslöjade de överraskande streck som 'kosmiska snöbollar' lämnade efter sig.

"Vi såg till slut dessa strålar som slingrade sig runt Dimorphos, något ingen någonsin sett förut," beskriver  Farnham. "Vi kunde inte tro det först eftersom det var subtilt och unikt." 

  Forskarnas resultat, publicerades i The Planetary Science Journal den 6 mars 2026 och här beskrivs betydande konsekvenser för förståelsen av asteroider som potentiellt kan hota jorden. The Planetary Science Journal. 

Gränsen för var en planet kan ses möjlig för att ha livsformer runt en stjärna bör utvidgas

 

Bild https://www.afhu.org  Traditionella och utvidgade livsvänliga zoner runt en stjärna. Den traditionella beboeliga zonen visas av den diagonala orange randen. Avståndet från värdstjärnan (horisontella axel, i astronomiska enheter) ökar med ljusstyrkan, som ökar med stjärnans massa och stjärntypen (M, K, G, etc.) som visas på den vertikala axeln. Ellipserna representerar förlängningarna av den livsvänliga zon som presenteras i forskningen. | Källa: Amri Wande

Astronomer har länge sökt efter liv inom en smal sfär runt en stjärna, den "beboeliga zonen", där en planet varken borde vara för varm eller för kall för flytande vatten. Enligt en studie av forskare vid Hebreiska universitetet i Jerusalem (HU) kan flytande vatten dock existera långt bortom den klassiska ytterkanten, dolt under is som subglaciala eller intraglaciala sjöar. Detta innebär att antalet världar värda att efter vatten och potentiellt livsvänliga förhållanden kan vara mycket större än vad den traditionella kartan antyder.

Den nya studien, publicerad i Astrophysical Journal (se nedan) visar att astronomer i åratal har förlitat sig på tumregeln för beboelig zon (den så kallade guldlockzonen) när de söker efter liv bortom jorden, planeter där flytande vatten kan finnas på planetens yta. I vårt eget solsystem ligger den zonen ungefär mellan jordens och Mars banor. Men många av de planeter som nu upptäcks passar inte in i denna ram Då de kretsar runt stjärnor som skiljer sig mycket från vår sol och då har en beboelig zon på ett avstånd närmare  den inre kanten av den beboeliga zonen eller mycket längre ut.

Astrofysiker professor Amri Wandel från Hebreiska universitetet undersökte vad som händer när forskare ifrågasätter de antaganden som ligger bakom den traditionella guldlockzonen.

Fokus ligger på tidvattenlåsta exoplaneter – världar som alltid vänder samma sida mot sin stjärna. Dessa planeter upplever permanent dagsljus på ena sidan och permanent natt på den andra vilket är en konfiguration som ofta anses liv och vatten på dessa planeter.

Wandels analys antyder däremot något annat.

Med hjälp av en analytisk klimatmodell som spårar yttemperaturen på sådana planeter visar studien att världar som kretsar kring M- och K-dvärgstjärnor kan upprätthålla flytande vatten på nattsidan, även när de kretsar betydligt närmare sin stjärna än vad klassiska modeller för beboeliga zoner tillåter. Värme som transporteras från dagsidan kan hålla delar av nattsidan över nollpunkten vilket utökar utbudet av miljöer där vatten kan finnas kvar.

Denna utökade definition av den beboeliga zonen kan hjälpa till att förklara nyligen genomförda observationer av James Webb Space Telescope, som upptäckte vattenånga och andra flyktiga gaser i atmosfärerna hos de närliggande superjordarna som kretsar kring M-dvärgstjärnor planeter som  ansågs ligga utanför det säkra avståndet för ytvatten.

Studien tittar också åt motsatt håll, bortom den yttre kanten av den beboeliga zonen. Även på kalla planeter långt från sina stjärnor kan flytande vatten existera under tjocka lager av is i form av intraglaciala sjöar eller subglacial smältning, vilket ytterligare vidgar den beboeliga zonen och ökar antalet världar som kan stödja vattenbaserade miljöer med stor marginal.

Genom att ompröva antagandena bakom den beboeliga zonen och omräkna dess gränser, omformar denna forskning var astronomer kan leta efter förhållanden som är lämpliga för liv och föreslår att potentiella livsmiljöer kan finnas på planeter där det tidigare uteslutits.

Forskningsartikeln med titeln "Exoplaneter bortom den konservativa beboeliga zonen. I. Beboelighet" finns tillgänglig i The Astrophysical Journal och kan nås här. 

Stjärnors snurrande magnetfält och dess följd.

 

Bild https://pixnio.com/ vår stjärna solen.

Forskare vid Nagoya University i Japan har genomfört den mest detaljerade simuleringen av stjärnors inre och motbevisat en teori som forskare trott på i 45 år: att stjärnors magnetfält  byter rotationsmönster när de åldras. Man har ansett att rotationen vid polerna sker snabbare än vid ekvatorn hos äldre stjärnor. Forskare har nu funnit att denna förändring eventuellt inte sker. Stjärnor upprätthåller sin rotation som sker snabbt vid ekvatorn och långsamt vid polerna under hela sin livstid.

Forskarna använde Fugaku, Japans mest kraftfulla superdator tilla att simulera insidan av stjärnor med extremt hög upplösning. De delade in varje simulerad stjärna i 5,4 miljarder rutnätspunkter.

Eftersom tidigare simuleringar genomfördes med låg upplösning försvann magnetfält artificiellt och deras roll i stjärnrotationsmönster ansågs obetydlig. I denna nya studie med högupplöst simulering förblev magnetfälten starka och visade inget rotationsskifte.

Simuleringarna visade också att stjärnors magnetfält försvagas kontinuerligt under hela deras livstid utan någon återhämtning i hög ålder genom att polernas magnetfält roterade plötsligt i högre hastighet än magnetfältet vid ekvatorn. Tidigare studier förutspådde att magnetfälten skulle förstärkas igen när rotationsmönstret bytte riktning. Astronomer har förutspått genom teoretiska simuleringar antisolrotation i långsamt roterande stjärnor i simuleringar men  upptäckte det aldrig i observationer. Observationstekniker hade betydande begränsningar och frågan förblev obesvarad.

Forskaren och medförfattaren Yoshiki Hatta till studien (nedan) fbeskriver hur de nya simuleringarna löste detta problem. "Simuleringen kan återskapa solens observerade rotationsmönster nästan perfekt. När vi applicerar den på långsammare roterande stjärnor stämmer den också överens med astronomiska observationer och visar ingen antisolrotation."

Denna korrigerade förståelse av stjärnors inre kan hjälpa forskare att lösa stjärnmysterier som solens elvaåriga solfläckscykel och förutsäga hur magnetisk aktivitet påverkar planeters möjligheter att hysa livsformer under miljarder år. Det skulle också kunna förbättra stjärnutvecklingsmodeller och hjälpa astronomer att tolka observationer av avlägsna stjärnor.

Superdatorn FUGAKU som användes är installerad vid RIKEN, en nationell forsknings- och utvecklingsmyndighet, i Kobe, Japan. Den har varit i delad användning sedan mars 2021 och har uppnått världsledande prestanda inom flera internationella benchmarktester.

Resultaten av studien publicerades i Nature astronomy. 

Är detta anledningen till bristen på utomjordiska signaler?

 

Bild https://www.seti.org  En planets utsändning av radiosignal från en civilisation kan börja som en skarp ton (vänster, vit kortvågsignal) men signalen kan spridas ut av stjärnans omgivande plasmavindar till en långvågig radiosignal som blir en svagare signal (höger, grön). Studien tyder på att vi kan missa signaler genom att oftast leta efter den kortvågiga vita (ovan) tonen istället för den långvågiga gröna (ovan) (källa: Vishal Gajjar).

I en ny studie av forskare vid SETI-institutet antyds att stjärnväder i "rymden" kan göra radiosignaler svårare att upptäcka från utomjordisk intelligens och dess skepp eller planet. Stjärnaktivitet (soleruptioner) och plasmaturbulens nära en  planet där radiosändningar pågår kan bredda en annars ultrakortvågig signal och sprida dess kraft över fler frekvenser och då göra den svårare att upptäcka i traditionella smalbandssökningar.

I årtionden har många SETI-experiment fokuserat på att identifiera frekvenstoppar innebärande signaler som sannolikt inte produceras av naturliga astrofysiska processer. Men den nya forskningen lyfter fram en förbisedd komplikation att även om en utomjordisk sändare producerar en perfekt kortvågig signal, kanske den inte förblir kortvågig  när den lämnar sitt solsystem.

I de flesta teknosignatursökningar tar forskare hänsyn till förvrängningar som uppstår när radiovågor färdas över interstellärt rymd. Denna studie fokuserar på vad som kan hända närmare källan. Plasmatäthetsfluktuationer i stjärnvindar, liksom tillfälliga utbrott som koronamassutkastningar, kan förvränga radiovågor vilket effektivt "smetar ut" signalens frekvens och minskar den kortvågiga som sökpipelines är beroende av.

"SETI-sökningar är ofta optimerade för extremt kortvågiga signaler. Om en signal breddas i sin sols omgivning kan den sjunka under våra detektionsgränser, även om den finns där vilket potentiellt kan vara en förklaring till den radiotystnad vi sett i teknosignatursökningar," beskriver Dr. Vishal Gajjar, astronom vid SETI-institutet och huvudförfattare till artikeln (se nedan).

För att kvantifiera möjligheten att upptäcka signaler undersökte teamet något vi kan mäta direkt i vårt eget solsystem radiotransmissioner från våra egna rymdfarkoster däruppe.  Med empiriska mätningar från solsystemsonder kalibrerade de hur turbulent plasma breddar smalbandssignaler och extrapolerade sedan dessa mätningar till en mängd olika stjärnmiljöer.

Resultatet blev en praktisk ram för att uppskatta hur mycket breddning som kan ske från olika typer av stjärnor och observationsfrekvenser  särskilt under de under rymdvädersförhållanden som förväntas runt aktiva stjärnor. Arbetet pekar på en stark betydelse av detta då man söker efter signaler. M-dvärgstjärnor (röda stjärnor svalare än vår sol men oroliga utkast vanliga) som utgör cirka 75 % av stjärnorna i Vintergatan, har störst sannolikhet att kortvågsignaler bredas ut innan de lämnar systemet. 

"Genom att kvantifiera hur stjärnaktivitet kan omforma kortvågssignaler kan vi utforma sökningar som bättre matchar det som faktiskt anländer till jorden inte bara det som kan sändas," beskriver Grayce C. Brown, medförfattare till studien och forskningsassistent vid SETI-institutet.

Projektet exemplifierar den typ av högrisk, högpåverkande forskning som stöds genom SETI-institutets STRIDE-program (Support Technology, Research, Innovation, Development, and Education), vilket gör det möjligt för SETI-institutets forskare att utforska nya frågor och utveckla nya verktyg och ny teknik  att testa. STRIDE finansieras av Franklin Antonio (en filantropisk donation på 200 miljoner dollar från dödsboet efter Franklin Antonio, en visionär anhängare och katalysator för SETI Institutets arbete i mer än 12  år.) skapad för att påskynda banbrytande vetenskaps- och utbildningsinsatser vid SETI-institutet. En forskningsrapport kan läsas här om arbetet från iopscience.iop.org

Mikrober utvinner metall från meteoriter på ISS

 

Bild Wikipedia ISS-besättningsmedlem som förvarar prover (obs har inget med inlägget nedan)

Mikroorganismer som bakterier och svampar kan utvinna viktiga mineraler från bergarter och kan erbjuda ett hållbart alternativ till att transportera  behov av resurser från jorden.

Forskare från Cornell och University of Edinburgh har samarbetat för att studera hur mikrober extraherar platinagruppselement från en meteorit i mikrogravitation, med ett experiment som genomfördes ombord på den internationella rymdstationen. De fann att "biomining"-svampar är särskilt skickliga på att utvinna  palladium, medan borttagning av svampen ledde till en negativ effekt på icke-biologisk lakning i mikrogravitation.

BioAsteroidprojektet, leddes av seniorförfattaren Charles Cockell, professor i astrobiologi vid University of Edinburgh och inkluderade även forskare vid University of Edinburgh De använde bakterien Sphingomonas desiccabilis och svampen Penicillium simplicissimum för att se vilka grundämnen som potentiellt kunde extraheras från L-kondrits asteroidmaterial. Men att förstå hur mikroberna interagerar med stenar i mikrogravitation var även det viktigt.

Teamets studie publicerades den 30 januari i npj Microgravity. Huvudförfattaren är Rosa Santomartino, biträdande professor i biologisk och miljöteknik vid College of Agriculture and Life Sciences; Alessandro Stirpe, forskningsassistent inom mikrobiologi, är medförfattare. 

Forskningen stöddes av United Kingdom Science and Technology Facilities Council, Leverhulme Trust, University of Edinburgh School of Physics and Astronomy samt Edinburgh-Rice Strategic Collaboration Awards.

Dolda strukturer från universums första tid

 

Bild https://hetdex.org En del av ovan linjeintensitetskartan skapades genom att kartlägga fördelningen och koncentrationen av exciterat väte (via Lymans alfavåglängd) i universum för tio miljarder år sedan. Stjärnorna markerar var HETDEX har hittat galaxer. Infällda fältet visar en simulation av strukturen som finns när den  zoomats in och bakgrundsbruset tas bort från data. Källa: Maja Lujan Niemeyer/Max Planck Institute for Astrophysics/HETDEX, Chris Byrohl/Stanford University/HETDEX.

Hobby-Eberly Telescope Dark Energy Experiment (HETDEX) har astronomer använt data från i projektet för att skapa den största och mest exakta 3D-kartan hittills över ljuset som sändes ut av exciterat väte i det tidiga universum, för 9 miljarder till 11 miljarder år sedan. Denna specifika form av ljus, kallad Lyman-alfa, avges i stora mängder när väteatomer utsätts för en stjärnas energiutkast. Lyman - alfa strålning ett utmärkt verktyg för att hitta ljusstarka galaxer i denna avlägsna tid, som upplevde en våg av stjärnbildning. Dock har platserna från svaglysande galaxer och gas som avger Lyman-alfa, förblivit till stor del okända.

"Att observera det tidiga universum ger oss en uppfattning om hur galaxer utvecklades till sin nuvarande form och vilken roll intergalaktisk gas spelade i denna process," beskriver Maja Lujan Niemeyer, HETDEX-forskare i en studie och nyutexaminerad från Max Planck-institutet för astrofysik som ledde utvecklingen av kartan. "Men eftersom de är långt borta är många föremål i denna tid svaga och svåra att observera."

Med en teknik som kallas Line Intensity Mapping drar den nya kartan in dessa objekt i bild vilket tillför form och nyanser i denna formativa era i vårt universum. Resultaten publicerades den 3 mars i The Astrophysical Journal. 

Krabbpulsaren och dess ränder.

 

De flesta pulsarradiostrålningsutkast är spektralt bredare och brusiga inte så rent bandade som i pulsaren i Krabbnebulosan. En NASA-bild av Krabbnebulosan som tagita av James Webb Space Telescope ses ovan. Foto med tillstånd av NASA. 

Krabbnebulsaren är en relativt ung neutronstjärna och centralstjärna i Krabbnebulosan, resterna av supernovan SN 1054 som observerades över hela Jorden år 1054. Krabbpulsaren upptäcktes år 1968 och var den första pulsar som associerades med resterna av en supernova. En pulsar är en extremt tät, snabbt roterande neutronstjärna – resterna efter en supernova – som skickar ut regelbundna pulser av strålning, främst radiovågor, från sina magnetiska poler. 

"Gravitation förändrar rumtidens form," beskriver Mikhail Medvedev, professor i fysik och astronomi vid KU(university of Kansas)  som kommer att presentera sina resultat vid American Physical Societys Global Physics Summit 2026 som äger rum 15–20 mars på Colorado Convention Center i Denver. "Ljus färdas inte i en rak linje i ett gravitationsfält eftersom själva rymden är böjd," beskriver han. "Det som skulle vara rakt i en platt rumtid blir böjt i närvaro av stark gravitation. I det avseendet fungerar gravitationen som en lins i krökt rumtid."

Gravitationslinsning har diskuterats ingående i samband med svarta hål. Här ser astronomer en "dragkamp" mellan plasma och gravitation som formar den observerade signalen.

"I bilder av svarta hål formar gravitationen ensam strukturen," beskriver Medvedev. "I Crab Pulsar verkar både gravitation och plasma tillsammans. Detta representerar den första verkliga tillämpningen av denna kombinerade effekt."

Relativt nära astronomiskt sett är pulsar en centrerad i Krabbnebulosan belägen i Perseus Arm i Vintergatan endast cirka 6 500 ljusår från jorden . Eftersom den är nära och lätt att observera ger studier av Krabbnebulosan och Krabbpulsaren astronomer insikt i nebulosor, supernovor och neutronstjärnor i allmänhet.

"Det finns ett anmärkningsvärt mönster i en pulsars spektrum," beskriver Medvedev. "Till skillnad från vanliga breda spektra – såsom solljus, som innehåller ett kontinuerligt färgspektrum – visar Krabbans högfrekventa pulsar diskreta spektrala band. Om det vore en regnbåge om man ser spektrat som en regnbåge är det som om bara specifika 'färger' dyker upp utan något däremellan."

De flesta pulsarutkast är spektralt bredare och brusiga, inte bandlika lika rent som Krabbpulsaren.

"Ränderna är helt tydliga med total mörker mellan dem," beskriver Medvedev. "Det finns ett ljust band, sedan inget, ett ljust band, ingenting. Ingen annan pulsar visar denna typ av ränder. Den unika egenskapen pulsaren intressant  och utmanande att förstå."

Medvedev har tagit med Einsteins gravitationsteori i mixen och funnit att den spelar en avgörande roll i Krabbpulsarens zebramönster.

"Den tidigare teoretiska modellen kunde återskapa ränder, men inte med den observerade kontrasten. Gravitationens inkludering ger den saknade pusselbiten," beskriver Medvedev. "Plasmat i pulsarens magnetosfär kan ses som en lins en ofokuserad lins. Gravitationen, däremot, fungerar som en fokuseringslins. Plasma tenderar att sprida ljusstrålar isär. Gravitationen drar dem inåt. När dessa två effekter läggs på varandra finns det specifika vägar där de kompenserar för varandra."

Medvedev beskriver att kombinationen av ett ofokuserad magnetosfärisk plasma och en fokuserande gravitation skapar interferensband i fas och ur fas med radiovågsintensitet som framträder som Crab Pulsars zebraränder.

"Genom symmetri finns det åtminstone två sådana vägar för ljuset," beskriver han. "När två nästan identiska banor för ljus till observatören bildar de en interferometer. Signalerna kombineras. Vid vissa frekvenser förstärker de varandra (i fas) och ger ljusa band. Vid andra tillfällen tar de ut (ur fas), vilket skapar mörker. Det är kärnan i interferensmönstret."

Medvedev sade att han är nöjd med att mekanismen bakom det observerade zebramönstret nu nästan är helt förklarad.

"Det verkar finnas lite ytterligare fysik som krävs för att förklara ränderna kvalitativt," beskriver Medvedev. "Kvantitativt kan det finnas förfiningar. Till exempel inkluderar den nuvarande behandlingen gravitation i en statisk, lägsta ordningens approximation. Pulsaren roterar, och inkludering av rotationseffekter kan introducera kvantitativa förändringar även om de inte är kvalitativa."

Medvedev beskriver att arbetet kan göra det möjligt för forskare att undersöka roterande gravitationsobjekt mer direkt. Dessutom kan den nya förståelsen leda till en ny förståelse för pulsarer i allmänhet. Det utgör också en unik testplats för pulsarteorin och simuleringarna. Modellen kan också vara ett känsligt verktyg för materiefördelningen runt neutronstjärnor och möjligen till och med undersöka deras inre genom dess gravitationseffekter.

En associerad artikel har nyligen publicerats i det peer-reviewade Journal of Plasma Physics.