Sprider sig högenergipartiklar i jordens strålningsbälten slumpmässigt eller inte.

 

Bild wikipedia Jordens inre och yttre strålningsbälten (van Allenbältena).

Medförfattaren till en studie om fenomenet Dr Oliver Allanson vid University of Birmingham beskriver "I över 60 år har forskare tolkat observationer i strålningsbältet som bevis på att partiklar sprider sig genom rymden på ett slumpmässigt och diffust vis. Nya fynd utmanar dessa antaganden om hur strålningsbälten fungerar vilket tyder på att vi kanske måste ompröva hur vi tolkar och förutsäger farliga rymdmiljöer runt jorden och andra planeter därute.

"Strålningsbälten innehåller högenergirika partiklar som kan skada satelliter, störa kommunikationen och påverka rymduppdrag. Vår studie antyder stora konsekvenser för hur forskare tolkar rymdfarkostdata och bygger modeller för partikelacceleration och transporter. Dessa bör efter  decennier nu omtolkas."

När en rymdfarkost färdas genom strålningsbältena tar den prov på partiklar som rör sig runt Jorden  i något olika hastigheter. På grund av dessa hastighetsskillnader liknar välorganiserade partikelstrukturer mycket vad som skulle förväntas om partiklar slumpmässigt sprids av vågor.

Huvudförfattaren till studien (se nedan) Dr Adnane Osmane från Helsingfors universitet beskriver: "Våra resultat visar att vissa observationer också kan förklaras av en fundamentalt annorlunda process. Huvudbudskapet är inte att diffusion inte sker, utan att observationer ensamma inte alltid kan skilja mellan diffus och icke-diffus transport.

"Detta har viktiga konsekvenser för hur vi tolkar rymdfarkosters insamlade data och utvecklar modeller av farliga rymdmiljöer runt jorden och andra planeter. Om olika fysiska processer kan se likadana ut i observationerna måste vi vara försiktiga med hur vi drar slutsatser om den underliggande fysiken."

Högenergipartiklarna i jordens strålningsbälte kan verka sprida ut sig slumpmässigt även när de rör sig på ett förutsägbart sätt. Detta beror på att rymdfarkostobservationer naturligt suddar ut den finskaliga strukturen hos partikelpopulationen (genom ex själva farkostens rörelser eller betraktningsriktning), visas i en ny studie.

Genom att publicera sina resultat i Physical Review Research visar forskarteamet från International Space Science Institute (ISSI) under ledning av University of Birmingham och Tjeckiska vetenskapsakademin att partiklar som rör sig på ett 'förutsägbart' sätt kan skapa mönster som liknar slumpmässiga rörelser eller 'diffusion' när de observeras av en rymdfarkost.

Ja vid mätningar av fenomen som detta bör man alltid ta hänsyn tull vem som mäter och var det mäter och riktningen och rörelsen av mätutrustning i detta fall rörliga farkosters mätningar.

CismoCub ska lyssna från månens baksida.

 

Bild https://www.cam.ac.uk  Konstnärs intryck av Cosmo Cube. Källa: Surrey Space Technology Lts

Ett internationellt forskarteam under ledning från University of Cambridge kommer att använda månens mörka sida som en 'sköld' så allt radiobrus från jorden stoppas till  satelliten  CosmoCube  då dennas uppdrag blir att lyssna efter en svag a signaler från det allra tidiga universum.

Den radiosignal det lyssnas efter är  21-centimeterslinjen, en signal som sänds ut av väteatomer under perioden mellan efterglöden från Big Bang den kosmisk gryning då kärnfusion lyste upp de första stjärnorna. Ingen har direkt observerat denna era tidigare.

Att upptäcka signalen från mer än 13,5 miljarder år tillbaka är extremt svårt med jordbaserade teleskop, då jordens jonosfär blockerar rätt frekvenser, och störningar från FM-radio, satelliter och telekommunikation dränker den.

Månen utgör  en naturlig sköld. När CosmoCube kretsar runt månens bortre sida kommer den att vara skyddad från alltbrus från jorden under ungefär 40 minuter per tvåtimmarsbana. Under ett förväntat tvåårigt uppdrag kommer farkosten att samla in 1000 timmar data om en av universums sista outforskade perioder vilket hjälper oss att förstå hur universum gick från mörkt och nästan tomt till den komplexitet vi ser idag.

Uppdraget har fått finansiering från den brittiska rymdmyndigheten, och forskarna hoppas att CosmoCube kan skjutas upp inom de närmaste fem åren. Detaljer om projektet har publicerats i tidskriften Nature Astronomy under titeln  Eloy de lera Acedo et al. The CosmoCube lunar mission for probing the dark ages and cosmic dawn via 21-cm cosmology.  

Det blir störningsfritt sökande till stor del, från jordens radiobrus.

En upphittad meteorit från Mars ger ledtrådar till Mars förflutna

 

Bild https://www.eurekalert.org  Konstnärs skildring av jättelikt nedslag som inträffade på Mars för 4,5 miljarder år sedan. Nedslag  som dessa frigör bitar av nedlaget från planeten och kastar ut dem i rymden vilka kan hamna på jorden. Forskare vid Boston College har fastställt att en meteorit som upptäcktes i Algeriet 2019 härstammar från Mars och är 1,27 miljarder år gammal.

Stenar från Mars måste slås bort från planetens yta genom  någon form av nedslag vilket har begränsat antalet prover som forskare har tillgång till för studier. Men   cirka 400 meteoriter är hittade på jorden som är fragment från nedslag på Mars. Prover från den vanligaste gruppen av magmatiska marsbergarter kallade shergottymeteoriter som tidigare hittats har nästan alla varit under 600 miljoner år gamla. 

Mellan den tidpunkten och de näst äldsta karaktäriserade shergottymeteoriterna går tillbaka 2,4 miljarder år däremellan finns ett ungefär 1,8 miljarder år långt glapp i förståelsen av Mars geologi och historia, en period då forskarna inte haft några shergottymeteoriter för att berika information om geologisk aktivitet på Mars, beskriver rapportens medförfattare vid Boston College Professor of Earth and Environmental Sciences Ethan Baxter.

Teamet har nu studerat en marsmeteorit kallad Northwest Africa (NWA) 13441 som upptäcktes i Algeriet 2019. Baxters team vid BC fick ett litet prov av denna från en kollega vid Appalachian State University som rengjordes och krossades, samt en tunn bit  NWA 13441 monterad på en glasskiva.

Provet hade ännu inte karaktäriserats. I samarbete med kollegor från Scripps Institution of Oceanography och Storbritanniens The Open University satte Baxters team igång för att bekräfta det misstänkta marsianska ursprunget fastställa dess kristallisationsålder och analysera dess kemiska sammansättning jämfört med andra marsmeteoriter.

Centralt i studien var analysen av neodym, ett naturligt förekommande men sällsynt grundämne som består av sju isotoper. Neodym-isotopsammansättningen i provet stämmer överens med värdet för det ursprungliga i solsystemet, till skillnad från alla andra shergottymeteoriters, rapporterade teamet. 

"Marsmeteoriter av denna typ är antingen yngre än 600 miljoner år gamla, eller ungefär 2,4 miljarder år gamla," beskriver medförfattaren Dylan M. Seal, doktorand i BC. "Vi daterade detta prov till att vara 1,273 miljarder år gammalt, vilket fyller ett ungefär 2 miljarder år långt gap där vi inte hade några shergottyprover för att ge information om magmatisk och vulkanisk aktivitet på Mars under den persioden." Mars bildades mycket snabbt, noterar Seal, mindre än cirka 5 miljoner år efter solsystemets tillkomst. På Mars finns inte plattektonik som på jorden vilket gör att dessa tidigt bildade sammansättningar är orörda.

Förutom dess ålder på 1,27 miljarder år var meteoritens kondritiska initialisotopsammansättning lika överraskande vilket ger viktiga nya gränser för de processer som skedde i  solsystemet tidigaste tid  då Mars bildades, rapporterade Baxter och Seal tillsammans med medförfattarna Melody Z. Chen  grundutbildningsforskare och tidigare postdoktoral forskare och nuvarande Lunar and Planetary Institute-forskaren Robert W. Nicklas.

Baxter beskriver att hans laboratorium vid Boston College fortsätter att studera det viktiga meteoritprovet tillsammans med grundutbildningsstudenter och externa samarbetspartners.

"Vårt mål är att analysera ytterligare isotopsystem som hjälper oss att bättre förstå hur detta unika prov relaterar till andra marsianska meteoriter på Mars tidigaste tid," beskriver Baxter.

Studien kan läsas i Geochimica et Cosmochimica Acta med titeln Implications for martian mantle reservoirs from petrogenesis of the 1.27 Ga olivine-phyric shergottite Northwest Africa 13441

Fortfarande finns mycket kvar att lära och förstå av vad Mars är i dag och dess historia för att inte tala om vad Mars kanske kan betyda för mänskligheten en i framtiden.

Antineutrinos strålar ut från avstängt kärnkraftverk

 

Bild wikipedia Antineutrino är en antimateria-version av neutrinon. Antineutrinon har samma massa som neutrinon men motsatt laddning. Neutrinor är elektromagnetiskt neutrala. De har ingen elektrisk laddning eller magnetiskt moment men de har en annan typ av laddning i form av leptonnummer. Leptonerna för en antineutrino är alltså motsatta de från en neutrino.

Fast kärnreaktorer stängs av fortsätter  radioaktiva, långlivade fissionsprodukter att sönderfalla i månader eller till och med år och producerar ett svagt flöde av en specifik typ av partiklar som kallas antineutriner. (Anti)neutriner är de lättaste och mest svårfångade kända partiklarna i universum, vilket gör att de kan fly ohindrat från både reaktorn och den omgivande reaktorskärmen.

Forskare inom Double Chooz-samarbetet har nu för första gången mätt detta kvarvarande antineutrinoutsläpp. Studien, som nyligen publicerades i Physical Review Letters, var under ledning av Anthony Onillon och Thierry Lassere från Max-Planck-Institut für Kernphysik (MPIK) i Heidelberg, Tyskland. Studien visar att antineutrinodetektorer kan undersöka kärnreaktorer även under avstängningsperioder, vilket öppnar nya perspektiv för reaktorövervakning, kärnsäkerhet och skyddsåtgärder. Studien  publicerades den 4 augusti 2026 i Physical Review Letters

Mätningen utfördes vid kärnkraftverket Chooz i norra Frankrike. Double Chooz-detektorn är placerad under jord på ett avstånd av cirka 400 meter från de två reaktorkärnorna. Detektorn innehåller mer än 30 kubikmeter flytande scintillator, ett material som avger små ljusblixtar när en antineutrino interagerar inuti detektorn.

"Antineutriner interagerar extremt sällan med materia. Men när de interagerar inom Double-Chooz-detektorn produceras en karakteristisk dubbelljussignal som kan särskiljas från bakgrundshändelser", förklarar Thierry Lasserre från den oberoende forskargruppen OMINA även denna vid MPIK. Detta gör det möjligt för forskare att identifiera reaktorns antineutriner.

I samarbetet analyserades 17,2 dagars data som samlats in medan båda reaktorenheterna var helt avstängda. Under denna period observerade detektorn omkring 100 antineutrinokandidathändelser som härstammade från kvarvarande radioaktivitet i reaktorkärnorna och i närliggande kylbassänger för förbrukat bränsle.

Den uppmätta signalen stämmer anmärkningsvärt väl överens med detaljerade simuleringar av det kvarvarande kärnbränslelagret och sönderfallet av långlivade fissionsprodukter. Detta utgör den första direkta experimentella valideringen av prognoser för antineutrinoutsläpp från avstängda reaktorer och använt bränsle.

"Hittills har reaktorantineutrinoexperiment främst fokuserat på reaktorer i drift där antineutrinoflödet är mycket större. Att upptäcka den lilla kvarvarande signalen efter avstängning krävde exceptionellt låga bakgrunder och noggranna analystekniker utvecklade i Double Chooz-samarbetet under många år", tillägger Dr Onillon.

Nyligen presenterades de första resultaten från JUNO-TAO, (Jiangmen Underground Neutrino Observatory) på Neutrino 2026 här visades att denna nya riktning redan utforskas i andra experiment. Genom att analysera reaktoravstängningsdata syftar TAO till att isolera den svaga antineutrinosignalen från använt kärnbränsle. Double Chooz-resultatet ger nu den första publicerade referenspunkten för att förstå denna kvarvarande glöd från avstängda reaktorer och använda bränslepooler.

Resultatet visar att antineutrinodetektorer i framtiden kan ge information inte bara under reaktordrift utan även under underhållsperioder och efter avstängning. Sådana mätningar kan bli relevanta för oberoende verifiering av reaktorstatus och förbrukningsbränsleinventarier.

Double Chooz designades ursprungligen för att studera neutrino-oscillationer och spelade en nyckelroll i mätningen av neutrinoblandningsvinkeln θ13, en grundläggande parameter som beskriver hur neutriner transformeras mellan och av olika typer när de rör sig. Denna mätning öppnar vägen för framtida studier av materia-antimateria-asymmetrier i neutrinosektorn. Med detta nya arbete har experimentet uppnått ytterligare en förstaplats i att observera det svaga neutrinoskenet som finns kvar efter att en reaktor stängts av.

Ett nytt fenomen upptäckt tolkat som en svart hål stjärna

 

Bild: iStock; Jose-Luis Olivares Jose-Luis Olivares, MIT (Massachusetts Institute of Technology) Stjärnan (till vänster) kan ses och tolkas som en tät gasboll som drivs av kärnfusion i sitt centrum. Svarta hål (centrum) växer vanligtvis genom att konsumera materia via en pannkaksliknande ackretionsskiva. Svarta hål-stjärnor (till höger) representerar en ny sorts objekt spirande svarta hål insvepta i tät gas så att de effektivt strålar ut på ett stjärnliknande vis.

"Vår bild av detta objekt utvecklades mycket snabbt," beskriver huvudförfattaren Rohan Naidu, NASA Hubble Fellow och Pappalardo Fellow vid MIT:s Kavli Institute for Astrophysics and Space Research (MKItill  en artikel som publicerats nyligen i tidskriften Nature. 

Studiens medförfattare är MIT:s Kavli Institute for Astrophysics and Space Research MKI:s direktör Robert Simcoe, Bruno B. Rossi-professor i experimentell fysik; och Wendy Sun '26, tillsammans med samarbetspartners från flera andra institutioner.

James Webb Space Telescope (JWST) upptäckte den ljusröda pricken i  universum  några hundra miljoner år efter Big Bang. Rohan Naidu, NASA Hubble Fellow och Pappalardo Fellow vid MIT:s Kavli Institute for Astrophysics and Space Research (MKI) beskriver. "Vi tror att det finns ett centralt svart hål som är 100 000 gånger massivare än vår sol. Runt detta svarta hål  finns ett mycket utsträckt gashölje som ser ut som en stjärna och som är  lika stort som vårt solsystem."

Om den klarröda pricken verkligen är en stjärna i svart hål, skulle det hjälpa till att lösa identiteten på andra mystiska "små röda prickar" som har dykt upp i nästan varje djuprymdbild JWST hittills tagit.

"Dessa små röda prickar verkar finnas överallt i det tidiga universum men försvinner i princip till nutid," beskriver Naidu. "Vad exakt dessa objekt är har varit ett av de mest omdebatterade ämnena sedan teleskopet upptäckte dem."

Upptäckten gjorde Naidu och hans kollegor då de letade efter de mest avlägsna och tidigaste galaxerna, som en del av en undersökning som de kallade "Mirage eller Miracle" (MoM). Teamet använde JWST för att undersöka när universum då det var några hundra miljoner år gammalt. Deras mål var att leta efter galaxer som bildades under tidens början.

När de gick igenom JWST:s bilder efter intressanta källor att rikta in sig på med sin undersökning, lade de märke till en detalj som stack ut från mängden: en prick som var mycket röd och mycket ljus. Men det fanns andra signaturer i ljuset som inte riktigt stämde överens med vad fysiker förväntade sig av damm. Teamet observerade ett märkligt mönster: prickens ljus var extremt starkt, förutom under vissa våglängder där ljuset helt försvann.

Denna spektrala avvikelse kallas ett "Balmerbrott"  en signatur som traditionellt förknippas med tät gas som suger upp fotoner i atmosfärerna från stjärnor som är några hundra miljoner år gamla. Vega, en av de ljusaste stjärnorna på natthimlen, visar exakt detta mönster. 

"Den brytning vi observerade i detta objekt är den djupaste brytning vi någonsin observerat i något objekt, vilket utesluter 'vanliga' stjärnor som källa," beskriver Naidu.

Dessutom innehöll rödpunktens ljus nästan inga metaller eller några andra grundämnen än väte och helium. För att lista ut vad källan till den röda pricken kunde vara, körde teamet datasimuleringar av olika scenarier för att se vilken kombination av astrofysiska egenskaper som kunde ge rödpunktens distinkta färg.

”Frågan var skulle det gå att göra något så rött med bara väte, utan något damm?" beskriver Simcoe. "Till vår förvåning visar det sig att man kan, om man har en extremt tät väteskärm, så tät att den mer liknar ytan på en enorm stjärna än en tunn interstellär nebulosa."

Deras simuleringar pekade på att den röda pricken möjligen var någon kraftfull inhöljd energikälla omgiven av en extremt tät vätekokong. Om så vore fallet skulle det förklara det ljusblockerande Balmer-brottet och bristen på annat än väte och helium som astronomerna observerade. Men det skulle  inte förklara objektets extrema ljusstyrka.

Svarta hål producerar dock rutinmässigt energi på de skalor som teamet observerade. Naidu och hans kollegor inkluderade ett aktivt, ackreterande svart hål i sina simuleringar av den vätekokoronade stjärnan och varierade det svarta hålets massa, tillsammans med andra parametrar. De jämförde sedan den resulterande ljusstyrkan hos den simulerade "svarta hålstjärnan" med den ljusstyrka som JWST observerade från den röda pricken.

Från dessa simuleringar fann de den närmaste matchningen och drog slutsatsen att det mest sannolika scenariot för att förklara den röda pricken är en svart hål-stjärna. Specifikt innehåller objektet sannolikt ett centralt svart hål som är ungefär 100 000 gånger så massivt som vår sol. Denna kraftfulla kärna omges av en tät, stjärnliknande vätekokong som är ungefär lika stor som solsystemet.

Teamet har döpt objektet till MoM-BH*-1, efter undersökningen som upptäckte det, samt kallat det "black hole star – one", vilket antyder att objektet är det första av troligen fler. Forskarna misstänker att svarta hål-stjärnor kan förklara många av de andra små röda prickarna som syns i JWST-bilder.

Min tolkning är att det troligast likväl ska ses som enbart ett svart hål som slukar materia.

Unikt fynd Tre stora svarta hål i samma galax

 

Bild https://www.mpg.de  En AI-genererad visualisering av en avlägsen galax som förutom damm, gas och unga stjärnor innehåller tre massiva, aktiva svarta hål (de svarta sfärerna på bild är ej skalenliga)  med ljusa ackretionskivor. Andra avlägsna galaxer visas i bakgrunden få stjärnor ses i förgrunden. © MPE (genererad med AI) 

Ett internationellt team av astronomer under ledning från Max Planck-institutet för Institute for Extraterrestrial Physics (MPE) har identifierat tre aktivt växande supermassiva svarta hål i galaxen J0148-4214 som finns 12,5 ljusår bort. Det här är svarta hål i vilka materia faller från en ackretionsskiva som omger dem. På detta avstånd blir själva rymdens expansion tydlig. Galaxen verkar därför röra sig bort från oss vilket får ljuset som tas emot från galaxen att förskjutas mot längre våglängder, vilket resulterar i en så kallad rödförskjutning på z=5,02. Med hjälp av den rödförskjutningen beräknade forskarna galaxens enorma avstånd till 12,5 miljarder år. Vi ser därför galaxen som den såg ut bara cirka 1,2 miljarder år efter Big Bang.

”Detta är det första beviset på tre aktiva svarta hål i en galax i det avlägsna universum”, beskriver Hannah Übler, forskningsgruppsledare vid MPE och huvudförfattare till studien om upptäckten. Två av dem ligger i galaxens centrum och finns endast 620 ljusår från varandra i projektionen. Ett tredje svart hål finns i galaxens yttre del på ett avstånd av cirka 5500 ljusår från centrum. ”Det tyder på att processer i det tidiga universum var effektiva på att sammanföra massiva svarta hål vilket banade väg för massiva svarta hålssammanslagningar något vi förväntar oss att upptäcka med framtida gravitationsvågsobservatorier”, beskriver Übler. Teorier om galaxers evolution baserade på observationer antyder att galaxer tidigt i universums historia kom mycket nära varandra och slogs samman. I processen slogs då även de svarta hålen i galaxers  centrum samman och gav upphov till svarta hål med växande massor i den sammanslagna galaxens centrum. 

Forskarna identifierade de svarta hålen genom deras spektrala fingeravtryck: signaturerna av väteatomer som rör sig med hög hastighet i de svarta hålens gravitationsområde. I den centrala regionen uppvisar spektrumet en komplex struktur som bäst förklaras av två svarta hål i nära anslutning till varandra. För att separera de två centrala källorna använde teamet spektroastrometri, en teknik som exakt mäter rumsliga förändringar i linjeemission över galaxen. Detta gjorde det möjligt att bestämma de svarta hålens positioner, även om de inte kan spatialt upplösas som separata punktkällor.

Ett tredje svart hål upptäcktes i den yttre regionen. Analysen  visar deras massor på var och en till cirka 80 miljoner, 0,6 miljoner och 2 miljoner solmassor. Det massivaste svarta hålet växer i en lägre takt än det närliggande svarta hålet med en massa på 0,6 miljoner solmassa, vilket aktivt växer och till och med överstiger den maximala ackretionshastighet som förutsägs av grundläggande teorier om svarta håls möjliga tillväxt (Eddingtongränsen). 

Det centrala svarta hålparet förväntas smälta samman inom de närmaste hundra miljoner åren. "Forskningsresultatet är oerhört spännande," tillägger Roberto Maiolino, professor vid University of Cambridge och medförfattare till studien. "Det föreslår att sammansmältning av svarta hål kan vara en ytterligare snabb väg för svarta håls och galaxers snabba tillväxt i det tidiga universum."

Det tredje svarta hålet, som ligger utanför kärnan kan vara rester av en tidigare sammanslagning och som förskjutits från centrum av en gravitationsrekyl eller  att det migrerar inåt.

Unikt men troligen är det tre galaxers sammanslagning som gett denna effekt av tre svarta hål och än troligare finns det galaxer där fyra eller fler stora svarta hål finns efter än fler sammanslagningar av galaxer i tidens gryning.

Då det flödar en vätska på Pluto

 

Bild https://www.swri.or Plutos norra Sputnik Planitia-glaciär (på den  vänstra sidan av Plutos hjärtformation) visas här i en färgmosaik  av New Horizons-bilder. Riktningen mot norr visas på bilden. Bilden visar området som är ca 700 x 350 kilometer. Den röda rutan har lagts till för att visa större delen av området som innehåller mörka drag som tillskrivs fuktigheten i glaciären bestående av flytande kväve från en "basilikasmältningsprocess" under glaciären. Studien beskrivs i de publicerad artikeln av Dr. Alan Stern. (2026)

Studien (se nedan) under ledning från Southwest Research Institute (SwRI) visar bevis på att flytande kväve stiger upp till Plutos yta genom sprickor i den norra kanten av Sputnik Planitia en del av den massiva hjärtformade glaciären på Plutos yta. Studien baseras på data från NASAs rymdfarkost New Horizon vid dess förbiflygning 2015 och leds av SwRI:s biträdande vice president Dr. Alan Stern, huvudansvarig forskare för New Horizons-uppdraget. 

"Pluto slutar aldrig att överraska oss," påtalar Stern, förutom att antyda att vätskor nyligen har funnits på Plutos yta, antyder det också en ny typ av tidsvariabelegenskap på Pluto."

Sputnik Planitia är en enorm, frusen kväveglaciär på Pluto, större än Texas och Oklahoma tillsammans. År 2015 och 2016 visade New Horizons-bilder av de nordligaste delarna av denna region  geologiska konvektionsceller på Sputnik Planitia, åtskilda av tunna, mörka linjära och mer diffusa, mörka formationer. Nya analyser visar att dessa mörka, linjära och diffusa drag  ibland verkar bli tillfälligt blöta av vätska och då troligen  i form av flytande kväve.

Plutos atmosfäriska och termiska förhållanden gör däremot flytande kväveregn fysiskt omöjligt. Trots detta har ytmönstren på norra Sputnik Planitia mörkats på sätt som liknar glaciala formationer på jorden som fuktats av regnvatten eller av att vätskor under ytan har trängt upp.

Det SwRI-ledda teamet av Plutoforskare jämförde New Horizons-bilderna med NASA Landsat 9-bilder av platser på jorden, inklusive Grönlands inlandsis. Där har mörka, smala formationer i ytan identifierats i områden där flytande vatten förekommer på isen och snön. Bilderna från Sputnik Planitia från New Horizons ser mycket likartade ut vilket tyder på att underjordiska vätskor, specifikt kväve, stiger uppåt och blöter Plutos kväveis.

"Ytan på Sputnik Planitia är ganska ung, troligen mindre än en miljon år baserat på datamodellering av ytomvälvning och därför måste dessa drag vi nu undersöker ha bildats den senaste miljonen år," beskriver SwRI:s huvudforskare Dr. Kelsi Singer som även är en av studiens medförfattare. "Pluto har många unika slag av terräng som inte finns någon annanstans i solsystemet och detta område av Sputnik Planitia är ett av dem. Dess yta ger en annan uppsättning förhållanden jämfört med vad vi är vana vid på jorden och att utforska denna gör att vi bättre kan förstå hur material beter sig i miljöer som är svåra att undersöka på jorden."

Datormodeller under ledning av Dr. Orkan Umurhan, seniorforskare vid SETI-institutet, visar att is av kväve vid foten av Plutos flera kilometer djupa Sputnikglaciär kan smälta och bli flytande kväve. Dessutom visade dessa datormodeller att denna vätska kan transporteras uppåt till ytan genom små kanaler, liknande lava- eller gejserrör, drivna av flytkraft eller tryck underifrån. Forskarna fann att när det smälta kvävet når ytan kan det förbli flytande tillräckligt länge för att flöda nedåt på sluttningarna på Sputniks kväveglaciär, fukta den isiga ytan och skapa de observerade mörka dragen.

En studie med namnet  "Evidence for Possible N2 Basal Flow beneath Pluto’s Northern Sputnik Planitia" har publicerats i The Planetary Science Journal. https://iopscience.iop.org/article/10.3847/PSJ/ae7e85

Om man tänker på vätska på planeter utanför Jorden behöver det inte innebära sjöar och hav bestående av vatten utan av helt andra slag av vätska ex metan och etan.