Ett mastodontmoln är på väg att krocka med Vintergatan.

1963 upptäcktes ett moln utanför Vintergatan med material nog för att skapa 2 miljoner stjärnor.

Då antogs det bara att molnet fanns där och att dess bana var konstant utanför Vintergatan. Men så beräknades banan igen under vårt årtusende och nu såg man att detta molns bana sakta men säkert inom 2 miljoner år kommer att gå in i en av spiralarmarna (Perseusarmen) och om 30 miljoner år in i själva Vintergatan.

Molnet har fått namnet Smithmolnet efter den student (Gail Smith) vilken upptäckte molnet på ett observatorium i Nederländerna.

Vad molnets kommer från är osäkert om det i tidernas början trycktes bort från Vintergatan eller om det fångats in av Vintergatan. Dock verkar den första teorin vara sannolikast då molnet likt ytterkanterna av Vintergatan är mycket svavelrikt.

Faran för Jorden den gången det kommer in i Vintergatan eller för Vintergatan själv är knappast någon alls. Det är bara ett moln.

Den felande länken i norrskenet har hittats

Genom ett perfekt symmetriskt placerande av satelliter runt Jorden fann man det som tidigare inte förståtts av norrskenets natur. Vad man vet är att laddade partiklar från solen fastnar i Jordens magnetfält och ger norrskenet.

Men vissa partiklar studsar fram och tillbaka(vibrerar)  och det är detta som man inte vetat om det var en riktig iakttagelse eller hur detta kunde ha betydelse.

Men med den mätning som nu är klar visade det sig att detta vibrerande flyttade sig i sexminuters intervall utefter den magnetiska fältlinjen.

Jordens rörelse och partiklarna är anledningen till dessa vibrationer av vissa partiklar troligen då i samma sexminuters intervall nu och alltid.

4,5 miljarder ljusår från oss finns det något obehagligt

I mitten av varje galax finns det ett svart hål. Det finns även svarta hål på andra platser i galaxerna där stjärnor kollapsat. Mellan galaxerna misstänks det även att det kan finnas detsamma.

Men på ett avstånd  av 4,5 miljarder år finns ett ovanligt svart hål.

I utkanten av galaxen SDSS J141711.07 + 522540,8 här finns vandrande svarta hål. Säkert eller troligen finns dessa även på andra platser i universum.

Men det är kusligt att de finns och vandrar runt däruppe. Det var röntgenteleskopet Chandra som slutligen bevisade det som antogs att det fanns svarta hål där och att dessa vandrade.

Den europeiska rymdorganisationens nya planer efter Rosettas avslut

Rosettas resa är slut och uppdraget fullgjort.

Men det innebär inte att rymdprogrammet i Europa är slut.

Nya planer är utarbetade och följ länken här för att uppdateras om vilka de är och när de realiseras.

Dione är en måne vid Saturnus som dragit till sig intresse den senaste tiden

Dione en av Saturnus månar. Även denna verkar ha ett hav under sin yta. I så fall är det den tredje av Saturnus hittills funna 62 månar som har vatten.

Vatten vilket kan innehålla liv. De andra två månarna runt Saturnus vilka bekräftats ha vatten är Titan och Enceladus.

Dock har inga gejsrar upptäckts på Dione vilket har upptäckts på en del andra månar ex på Jupiters måne Europa. Men vatten misstänks starkt finnas under ytan. 

Misstanken uppstod genom mätningar av gravitation över planeten. 

 Se medföljande länk för mer information om detta.

Likt ex Saturnus har Ceantaurer ringar omkring sig.

Centaurer finns i ett antal av ca 44000 st mellan Neptunus och Saturnus. Alla med en storlek av minst en km i diameter. Ett mer känt namn på dessa är småplaneter. Ceres är ex en av dessa.

Omkring dessa har det upptäckts ringar av stoff likt det finns runt Saturnus. Men inte så täta att det kan ses med blotta ögat.

Fler och fler av dessa småplaneter upptäcks ha ringar. Inte alla men det är mycket vanligt. Troligen har passerandet eller närmandet av jätteplaneterna haft betydelse för bildandet av dessa ringar. Forskning pågår.

V Hydrae en planetarisk nebulosa varifrån det skjuts ut eldklot.

Tänk dig en döende stjärna vilkens materia vart 8,5 :e år skjuts ut i rymden som eldklot. Då har du en sådan på 1200 ljusårs avstånd. Detta utskjutande med detta tidsintervall mellan sina utbrott har skett som människan vet under ca 400 år men troligen betydligt längre.

Hastigheten på dessa eldklot är sådan att en jämförelse skulle ge att om de sänts från Jorden skulle Månen träffats på 30 minuter.

Nu har forskare med Hubbleteleskopets hjälp en misstanke om att det inte är denna röda jätte som sänder iväg eldbollarna. Istället har det upptäckts en osynlig kropp för tidigare teleskop genom Hubbleteleskopet en följeslagare till den röda jätten vilket kan ge  en annan förklaring till jätteuppskjuten.

Denna följeslagare rundar jätten på 8,5 år och på sin bana sänder den iväg plasma från den röda jätten  då den är som närmst jättenebulosan.

Den drar till sig material från jätten vilket lägger sig som en skiva runt följeslagaren vilket sedan skjuts iväg som eldbollar genom de krafter detta skapar.

Detta kan även på ett bättre vis än tidigare förklara fenomenet planetariska nebulosor.