En av mikrosatelliterna utvecklat på ett kinesiskt universitet sänder nu data från månen.

En av två mikrosatelliter som utvecklats av HarbinInstitute of Technology (ett universitet) i nordöstra Kinas Heilongjiang-provins och skickats upp till en omloppsbana  runt månen har i dagarna börjat sända data tillbaka till jorden.

Det var två mikrosatelliter som sändes upp för ett tag sedan.  Longjiang-1 och Longjiang-2 vilka skickades ut i rymden den 21 maj från Xichang Satellite Launch Center.

Longjiang-1 drabbades av problem och misslyckades med att komma in i en bana runt månen. Longjiang-2 däremot en 47 kg tung månsatellit lyckades den 25 maj gå in i en bana runt månen och blev genom det den första satellit någonsin som utvecklats av ett universitet och tagit sig fram till den bana den avsetts få.

 Den bär på en optisk kamera inklusive andra instrument för att söka data om månen. Arbetet är igång och ännu fungerar allt.

Man kan tänka sig att det i framtiden blir vanligt att universitet har som examensarbeten att konstruera och sända upp mindre farkoster för att mäta eller fotografera något nytt i närområdet i rymden. Doktorsavhandlingar, magisteruppsatser kan ha innebörden av mätresultat på plats i rymden. Små satelliter kan sändas upp och komma tillbaks om och om igen med mätresultat för  nya arbeten av studenter för deras uppsatser. Kanske det  blir  vanligt i framtiden.

Bild: Adeline airbus kan vara en lösning på resor fram och tillbaka om den kan byggas i miniformat i framtiden. 

Det kan finnas parallella universum i otroliga mängder.

Att det kan finnas parallella universum skilda i tid och rum från vårt uppstår ur insikten att Big Bang inte kan ha varit en unik händelse utan en gemensam urladdning i mängdformat skild åt i tid och rum men skedd i allt på samma gång.

Hur många?  Stanford Universitys fysiker Andrei Linde och Vitaly Vanchurin har beräknat att antalet unika parallella universum oberoende av vårt kosmos kan skrivas som en etta följt av 10 tusen biljoner nollor.

Ett nummer som inte har ett namn och definitivt inte kan användas i vår värld. Det skulle krävas 10 miljarder bärbara datorer bara för att skriva ner numret.

 En del av dessa universum kan vara helt sterila till skillnad från vårt som har bildats på ett sätt som är idealiskt för livets existens och möjlighet.

Vårt universums fysikaliska egenskaper lämpar sig anmärkningsvärt väl till förekomsten av liv. Om de krafter som håller atomerna tillsammans var ytterst lite annorlunda skulle de atomära reaktioner som håller stjärnorna stabila och utvecklat all slags atomer inte bestå av annat än livlöst väte.

Men då kan man se en så otrolig siffra med antal universum som ovan som att det är rätt troligt att ett av dessa universum blev vårt. Man kan även se det som att det bör finnas ett universum av samma karaktär som vårt minst med samma personer men kanske något skilda händelser. Ett där du och jag lever andra liv där vi gjort andra livsval.

 I vissa universum kanske stjärnorna skulle bränna ut sig så snabbt att det inte skulle ha varit någon tid för utvecklingen av mikrober, dinosaurier eller liv överhuvudtaget.

 Om gravitationskraften förändrades bara något skulle ex  vårt universum ha antingen expanderat för snabbt efter Big Bang för att stjärnor och galaxer skulle få tid att formas eller skulle ha kollapsat i en Big Crunch.

Det har tidigare diskuterats att universum kan skiljas åt i konsistens mm beroende på hur mycket mörk materia som finns i det. Men det går lika bra att tänka sig ett universum med liv eller utan liv utan mörk materia.

Astronauterna på Apollo 15 o 17 placerade instrument på månen vars mystiska resultat först nu har tolkats rätt.

En ny studie förklarar till slut ett gammalt mysterium av månmätningar på månens yta från Apollo 15 och 17 landningsplatser 1971 och 1972. Mysteriet över vad som orsakade de avvikande värmeavläsningarna från de instrument som Apollo astronauterna lämnade på månen de gångerna.

Lunar Surface Experiments Packages (ALSEP) vilka inkluderade en uppsättning värmeflödesexperiment (HFE) -monitorer hette instrumenten som användes den gången. Dessa ALSEP-paket konstruerades för att sonda månens markskikts temperatur under en längre tidsperiod och drevs av en plutonium radioisotop termoelektrisk generator (RTG) för att klara  den två veckor långa månnatten.  HFE-instrumentet mätte ner till några meter ner i månytan under månens månadslånga dag / natt.

Lunarforskarna sökte data för att mäta värmeflödet från Månens kärna till ytan med hopp om att hitta  geologisk aktivitet på månen.

Men överraskande märktes vid analyserna att temperaturen steg gradvis på både Apollo 15 och Apollo 17:s utplacerade instrumentmätningar från 1 ° till 2 ° C. Uppvärmningen fortsatte därefter tills sensorerna tystnade 1977. 

De nu hittade ytterligare datauppgifterna från detta tillfälle löste i vår tid mysteriet som gäckat forskarna tills nu.

Det var månbilens färd över den släta månytan som låg bakom värmeökningen genom att göra spår eller räfflor i denna.

Då ytan inte längre var slät och bestående av fint dammstort material  absorberades värme från solljuset bättre där mätinstrumenten placerades på plats där månbilen gått fram och lämnat hjulspår i vilka mätinstrumenten placerades.  Ytans undre skikt av grövre material kom upp och denna reflekterades så pass mycket  solljus att en märkbar temperaturökning skedde vilken lagrades och ökade.

Rymdbilen störde dammet, avtäckte grövre, mer värmeabsorberande material och detta värmde ytan.  Astronauterna själva beskrev Månens damm som jämförbart i färg och grovlek som kolstoft. Material mörknar över tiden på grund av interaktion med solvind en process vilken kallas rymdväder. Under denna mörka ytbeläggning finns mer reflekterande material 

Resultatet på gåtan kommer att påverka hur experiment kommer att göras och placeras på månen eller andra himlakroppar i framtiden. Då man nu vet att när något landar på månen (säkert är det samma sak på andra himlakroppar) ändras ytan konsistens där så sker liksom temperaturförhållandena. Detta måste forskare och ingenjörer ta hänsyn till vid utformningen av nästa generations värmeflödesinstrument för framtida landningsuppdrag var de än sker. Jag ser det som att man måste placera instrument på orörd mark och inte i hjulspår av rymdfordon.

Tanken uppstår av om tidigare rymdlandningar på skilda platser kan ha påverkat platsen där denna landat och gett fel kunskap om platsen då vi inte tänkt på effekterna av landningsspår? 

Bild Eugene Cernan astronaut på Apollo 17 kör månbilen på månens yta 1972 17

Ny upptäckt. Tre unga planeter runt en ung stjärna upptäckt av ALMA.

Två forskarlag har oberoende av varandra med hjälp av ALMA-teleskopet i Chile har  presenterat övertygande bevis för tre unga planeter som kretsar kring den mycket unga stjärnan HD 163296  ca 400 ljusår bort i närområdet av Skyttens stjärnbild.  

Genom att uppmäta gasflödet inuti en protoplanetskiva kan det med större säkerhet fastställas att det finns planeter runt en ung stjärna med denna  metod. Denna teknik erbjuder till  att förstå hur planetsystem bildas enligt forskarlaget.

Istället för att fokusera på stoftet inuti skivan som tydligt avbildats i tidigare observationer med ALMA har astronomer nu istället studerat utbredningen av kolmonoxidgas i skivan.

CO-molekyler avger nämligen mycket distinkt ljus i millimetervåglängden vilket ALMA kan observera i detalj. Minimala förändringar i våglängden från detta ljus beror på dopplereffekten vilket avslöjar rörelserna av gas i skivan.

Genom detta har två planeter identifierats som befinner sig cirka 12 miljarder och 21 miljarder kilometer från värdstjärnan HD 163296. Ett andra forskarlag identifierade en planet cirka 39 miljarder kilometer från stjärnan.

 I metoden som användes av Teague (vilken leder den först omtalade metoden) härledde man förändringar i gasflödet som var så små som några få procent. Detta avslöjade hur planeter kunde påverka gasens rörelser närmast stjärnan.

Pintes ( ledde den andra av nämnda metoder) metod, som mer direkt mätte upp gasflödet, passar bättre för att studera skivans yttre delar.

Detta resulterade i att forskarna mer kunde lokalisera den tredje planeten. Men Pintes metod gäller endast för större avvikelser i flödet som är större än ca tio procent.

Med den nya metoden kan astronomer mer exakt uppskatta protoplaneters massor samtidigt som de kan undvika upptäckter som inte visar sig vara planeter.  Båda forskarlagen kommer att finslipa metoden och tillämpa den på andra skivor runt andra stjärnor. De hoppas genom detta att bättre kunna förstå hur planeters atmosfärer bildas och vilka grundämnen och molekyler som finns runt en planet redan när den blir till.

Bild på HD 163296 från Almateleskopet.

Skimmer (små mikrodiamanter) strålar ut från minst tre unga stjärnor.

V892 Tau, (finns i oxens stjärnbild) HD 97048 (en av stjärnorna i stjärnbilden Kameleonten synlig på södra stjärnhimlen) och MWC 297 (finns i örnens stjärnbild på norra stjärnhimlen) är tre unga stjärnor i Vintergatan.   

Astronomer har upptäckt att mikroskopiska ädelstenar (diamanter av nanostorlek) omger dessa tre stjärnor.

Forskare har tolkat denna mikrovågsstrålning vilken ger  skimningen av kosmisk mikrovågsljus och som har förbryllat astronomer i 20 år som nanodiamater.

Man har antaget att dessa diamanter finns här på grund av kol som kristalliserats runt disken. Men de senaste fynden - publicerade i tidskriften Nature Astronomy  är att forskare nu anser att kosmiska nanodiamanter bildas när förångade kolatomer blir överhettade av unga stjärnor. Unga stjärnor är hetare än äldre.

Det låter enligt mig troligt och vi får se om fler unga stjärnor har detta fenomen vilket då skulle än mer bekräfta att fenomenet finns just där unga stjärnor finns just på grund av deras hetta. 

Bild på en av de nämnda stjärnorna HD 97048.

Så kallade massiva stjärnor finns i större mängd än man tidigare antaget.

Ett forskarlag som leds av astronomen Zhi-Yu Zhang vid University of Edinburgh har undersökt andelen massiva stjärnor i fyra avlägsna gasrika galaxer. Detta med hjälp teleskopen ALMA och VLT och vad som upptäckts är  att stjärnfabriker i både det unga universum och i en närliggande galax finns  en mycket högre andel av massiva stjärnor än vad man hittar i flertalet andra galaxer.

Upptäckten kan få till följd att dagens teorier om hur galaxer utvecklas  måste förändras för hur stjärnor och grundämnen  skapats genom universums historia.

Galaxerna vilka undersökts ser vi som de var då universum var mycket yngre än det är idag (ljusår tillbaks). De då mycket unga galaxernas stjärnor klassificeras utefter hur stor massa de innehåller och genom detta räknar man ut utvecklingen av de stjärnorna.

 Massiva stjärnor lyser starkt men lever korta liv medan mindre massiva stjärnor som till exempel solen lyser svagare men under flera miljarder år. Genom att uppskatta andelen stjärnor med olika massor som bildas i galaxer kan astronomer få kunskap om hur galaxer bildas och utvecklats genom universums historia.

Detta ger oss viktiga insikter om vilka kemiska grundämnen som finns tillgängliga för att bilda nya stjärnor och planeter. Utöver det även  kunskap om svarta hål inklusive de supermassiva svarta hål vi ser i mitten av troligen alla  galaxer. 

Undersökningen resulterade i   30% fler stjärnor med en massa mer än 30 gånger solens och 70% fler stjärnor med mer än 60 gånger solens massa än vad som förväntats.

 Resultatet utmanar även tidigare förutspådda maxgränser på 150 solmassor för stjärnors ursprungliga massa och till och med tyder på att stjärnor kan ha en massa på upp till 300 solmassor jämfört med vår sol.  Detta genom att en stjärnas massa är den viktigaste faktorn för att bestämma hur den utvecklas.

Nya kunskaper med andra ord för än mer att fundera över om vår förunderliga verklighet i tid och rum.

Ett 39 årigt mysterium på Jupiter är löst.

Juno var en rymdsond vilken 2016 nådde fram till Jupiter och därefter med skilda mätutrustningar undersökte Jupiter innan den störtdök in i Jupiter och utplånades under fortsatta mätprocedurer 2017.

 Nu till vilket mysterium Juno löste. Jorden får in mest solstrålning vid ekvatorn. Genom detta stiger varm fuktig luft uppåt och genom konvektion  bildas åskmoln och åska. Området vid ekvatorn är därmed de mest åskrika på Jorden.

Genom Junos undersökning anser nu forskarna att detta inte gäller på Jupiter där solinfallet är mindre än på Jorden. Förhållandena vid Jupiters ekvator är precis tillräckligt för att skapa stabilitet i den övre atmosfären och att den värme  gasen  inifrån planeten vilken värmer uppåt (mer värmeutfall kommer från planeten själv än från solen på Jupiter) inte är av det slag att blixtutlösningar ska ske här i större omfattning då utfallet av varm gas möter den svalare utan istället uppstår  värmestabilitet med effekten av blixturladdningar vid Jupiters ekvator inte uppstår. 

Polerna däremot på Jupiter får inte har så hög värmestrålning inifrån och med det därför inte samma atmosfäriska stabilitet. Varma gaser från Jupiters inre stiger medan ingen utjämning sker här med mötande gas konvektionen ger därför här istället uppkomst av stora mängder  blixtnedslag.

Dessa resultat kan bidra till att förbättra vår förståelse av sammansättning, cirkulation och energiflöden på Jupiter och även varför blixtar samlas nära ekvatorn på jorden och nära polerna på Jupiter?

Det är samma slag av naturfenomen vi ser. Förstå vi det ena ska vi förstå det andra och genom det förstå skillnaden mellan pol- och ekvatorförhållande på Jorden och Jupiter och effekternas placeringar vilka skiljer sig åt på dessa planeter.

Mysteriet som lösts är därför varför blixtrar det vid polerna på Jupiter men inte vid dess ekvator något som diskuterats i 37 år. Motsatsen till vad som sker på Jorden.