Mysteriet med ränderna på Mars måne Phobos kan vara löst.

På den oregelbundet formade månen Phobos ses ränder med plötsliga avbrott med fortsättning  vid  Stickney (namnet på en krater på Phobos) . Datasimuleringar visar att stenblock rullande över ytan i och vid Stickney med fortsättning runt hela månen är från vulkanutbrott en gång för länge sedan.


”Dessa spår är ett utmärkande drag på Phobos vilkas ursprung har debatterats av planetsystemsforskare i 40 år”, säger Ken Ramsley, en forskare vid Brown University i USA.

  

Spåren på Phobos som syns över större delen av månens yta upptäcktes först av NASA's Mariner och Vikingfarkoster på 1970-talet. 


Det antogs redan då att spåren borde ha samband Stickney. I slutet av 1970 ansåg bl.a. forskare som Lionel Wilson och Jim Head som studerade fenomenet för NASA att utslungade, studsande, glidande och rullande stenblock från Stickney bör ha  snidat spåren. 


Månen Phobos i sig är 27 kilometer rakt över på det bredaste stället medan Stickney är en enorm krater på 9 kilometers diameter. Den inverkan vulkanen som bildat kratern  utgjort är att den blåst ut massor av stora stenar som rullat över månen. "En helt rimlig idé säger Ramsley professor på Brown university i USA. Men tillägger även att det finns vissa problem med teorin. Mysteriet  att det finns spår skapade vid två olika tidpunkter från en enda händelse? 


Utöver det att några spår kör över Stickney själv vilket tyder på att kratern redan måste ha funnits där när de spåren bildades. Det finns också platser där spåren plötsligt upphör för att sedan fortsätta en bit bort igen. Frågan är då varför alla dessa rullande stenblock bara hoppat över ett särskilt område?


Datasimuleringar visar dock att på grund av Phobos lilla storlek och relativt svaga gravitation stannar inte en rullande sten efter en bit utan fortsätter under en begränsad tid runt hela månen troligen i flera varv. Detta förklarar varför vissa spår inte är radiella till kratern.


Stenblock som börjar rulla över östra halvklotet av Phobos ger spår som verkar vara feljusterade från kratern när de når den västra hemisfären på grund av låg gravitation och oregelbundenheten av Phobos.


Det förklarar även hur vissa spår finns ovanpå andra (det är varv två som inte lägger sig helt parallellt med första varvet). Modellerna visar att vissa spår korsades senare av stenblock som gått ett varv runt månen och vissa stenblock rullade tillbaks till sin startpunkt innan de stannade. Allt detta förklarar hur kratern själv kan ha spår.


Det finns som nämnts ovan döda platser där det inte finns spår alls (avbrott i rullandet). Förklaringen till detta bör vara att området visar sig vara ett område med låg terräng omgiven av högre terräng.


Här visar då datasimuleringarna att stenblocken genom den låga gravitationen fluget över den lägre terrängen (tagit ett språng) och en spårlös plats uppkommit. Det har uppkommit en hoppbacke”, säger Ramsley. ”Stenblocken har plötsligt i sitt rullande ingen mark under sig och flyger i farten över ett område innan rullandet längre fram vid markkontakt fortsätter rullandet.
  

Det var lite nya rön från Mars måne Phobos. Nog hade det varit en syn att se den gången dessa stenblock rullade och flög över Phobos oregelbundna yta. Jag kunde ur texten som detta inlägg grundas på dock ej hittat något om de stenblock som antas ha varit upphovet tillspåren hittats på ytan. Om så borde det vara lättare att räkna ut hur banorna formats. Men antar att de finns men att det behövs forskning på ytan för att säkert få besked på hur en viss sten gjort en fåra. Hur många stenar som eventuellt finns och hur många fåror kan vara mycket olika i antal då en sten kan ha gett upphov till ett flertal fåror. 


Bild1: Kratern i närbild med sina ränder. Bild 2: Phobos och kratern Stickney. Montage av tre separata bilder tagna av Viking 1 den 19 oktober 1978.

Tvillingstjärna till vår sol funnen. Finns liv i dennes planetsystem?

Ett internationellt team av forskare med bas på  Instituto de Astrofísica e Ciências do Espaço (IA) använder en ny metod för att hitta solens syskon. Solens syskon är de solar (stjärnor) vilka bildades för länge sedan i samma gasmoln som vår sol.


De bör finnas i tusental blandVintergatans stjärnor men vilka av dessa miljarder stjärnor är de?  Det kluster de ingick i har genom årmiljarderna spritts över Vintergatan vilket gör det svårt att hitta dem och vi vet inte heller hur många de är. 


Det är mycket vi kan lära oss om vi hittar dem.  Det finns mycket information om solens förflutna att lära sig genom att studera dessa stjärnor. De kan ge ny kunskap om var i galaxen och under vilka villkor solen bildades.


Det söks därför stjärnor med kemiska sammansättningar som bäst matchar solens sammansättning, åldersmässigt lika och med kinematiskt (kinematik är läran om rörelser) lika egenskaper ”, sade Vardan Adibekyan en av forskarna på IA.


Ungefär 184 ljusår bort har det dock hittats ett av de förlorade syskonen till solen en nästan identiskt tvillingstjärna till solen som fått beteckningen HD 186302. Det är nästan säkert att HD 186302  är ett  syskon till vår sol. Fastän bara ett enda syskon hittats i detta sökande är fyndet en viktig början. Denna G3-typ (katalogisering efter ljusstyrka) stjärna är inte bara lik vår sol i ålder och kemisk sammansättning utan likheterna ås stora på alla plan.


Solsyskon är även kandidater för att söka efter livsvänliga planeter. Inte bara för dess likheter och än större möjligheter om planetsystem finns här i livsvänliga zonen utan även då det finns en möjlighet att livet kan ha transporterats mellan planeterna runt stjärnor i solarklustret där denna grupp av solar bildades där vår sol bildades.


Teoretiska beräkningar visar att det finns en icke försumbar sannolikhet för att liv spridit sig från jorden (alternativt från någon annan sols planet till Jorden) till andra planeter i närområdet i klustret. Om vi har tur och HD186302 har en planet och denna planet är en stenig typ i den beboeliga zonen kan liv likt på Jorden finnas här.


Att hitta och karakterisera planetsystem runt solens syskon kan ge mycket viktig information om resultatet av planetbildning i en gemensam miljö. Men även om livet är unikt för Jorden. 


Låt oss hoppas fler av solens syskon hittas om de nu finns därute.

Stjärnor ca 30 gånger hetare och minst 45-55 gånger massivare än solen hittade

Astronomer har nu avslöjat sedan länge sökta stjärnor genom hjälp från NASA:s rymdteleskop Hubbles Data-arkiv Stjärnor vilka är i förstadiet till att omvandlas till en supernova, av typ Ic. Stjärnor vilka har berövats sina yttre lager av väte och helium.


Dessa stjärnor är bland de mest massiva (kända) stjärnorna och är minst 30 gånger hetare än vår sol även i slutet av sin existens innan sin supernovaomvandling är de massiva och ljusstarka.


Därför har det länge varit ett mysterium varför astronomer inte har upptäcka någon av dessa i förstadiet till deras explosion till en supernova. De måste  finns det visste man.


Men 2017 fick astronomer se en närliggande stjärna sluta sitt liv som en typ Ic supernova. Det var två lag av astronomer vilka tittade igenom arkivet av Hubbles bilder som fann den. En stjärna som höll på att explodera till en supernova.


Supernovan är katalogiserad som SN 2017ein och finns nära mitten av spiralgalaxen NGC 3938 ungefär 65 miljoner ljusår bort. En spektralanalys av ostjärnan visar att det är en blå och extremt varm stjärna.


Båda lagen drog slutsatsen oberoende av varandra  två möjligheter för källans identitet.

En enda  stjärna mellan 45 och 55 gånger massivare än solen var i gång att bli en supernova. En annan möjlighet var att det kunde ha varit ett dubbelstjärnesystem där en av stjärnorna väger mellan 60 och 80 solmassor och den andra ungefär 48 solmassor.


 I det senare fallet är  stjärnorna i omloppsbana runt varandra och interagerande med varandra. Den mer massiva stjärnan är då fråntagen sitt väte och helium av sin dubbelstjärngranne och exploderande till en supernova.


Möjligheten att det är en massiv dubbelstjärna varav en exploderar är en överraskad upptäckt.


Men det dröjer ca två år innan vi kan se vilket av de två möjligheterna ovan som är rätt. Den tid det tar för supernovans ljus att minska så pass så vi tydligare kan se vad som är dess ursprung om det finns en stjärna till i skenet. Troligen får vi vänta tills James Webb teleskopet är i full drift 20122.


Men som vi vet har vi säkert mycket mer överraskningar att vänta däruppifrån. I det vi kallar universum. Men som vi egentligen inte vet vad det är.


Bilden är på resterna av en supernova. Den supernova Kepler upptäckte 1604 (SN1604)

En 30 minuters film i bild o musik producerad från rymdteleskopet Hubbles foton.

Den 6 november 2018 var det  premiär på en unik film med en musikalisk upplevelse vilken var inspirerad av rymdteleskopet Hubbles berömda djupfältbilder av universum. 


Musiken som medföljer filmen är ett samarbete mellan Grammy award-vinnaren, den amerikanske kompositören och dirigenten  Eric Whitacre och producead genom Music Productions, multi prisbelönta artister 59 Productions och Space Telescope Science Institute (STScI). 


I filmen ses en mängd av Hubbles fantastiska bilder och inkluderar 11 datorgenererade visualiseringar av fjärran galaxer, nebulosor och stjärnhopar.


 Filmen finns på YouTube se här och kommer att delas med världen genom filmvisningar och liveframträdanden runt om i världen. Genom länken här kan ni se den ca 30 minuter långa fantastiska filmen.


Bild Hubbleteleskopet.

Jorden befinner sig i en orkan av mörk materia.

En ny studie visar att jorden befinner sig mitt i en mörkmateriaorkan vilket får forskare optimistiska till att få en bättre möjlighet för att upptäcka detta mystiska material. Den mörka materian i detta stormande antas ha sitt ursprung från en dvärggalax som för länge sedan kolliderade med vår egen Vintergata.


Forskarna kallar detta parti av mörk materia S1-strömmen. Men de kan inte se den bara anta att den finns här. Antagandet av denna storms existens kommer av upptäckten av omkring 30 000 identifierade stjärnor med en annan kemisk sammansättning än de övriga i Vintergatan. Dessa stjärnor banor är elliptiska vilket kraftigt antyder att de är rester från en dvärggalax som för länge sedan kolliderade med Vintergatan. Ett samband med mörk materia finns enligt forskning till detta skeende.


 Då S1 strömmens  går genom solsystemet bör den mörka materia orkanen (strömmen) ge en bättre chans för olika detektorer utspridda över hela världen att plocka upp spår av dessa hypotetiska partiklar.


Forskare vid University of Zaragoza, King's College London och Institute of Astronomy i Storbritannien var de som gjorde upptäckten av de annorlunda stjärnorna och antar att de kommer från en utplånad dvärggalax. 


Existensen av mörk materia är inte bevisad men mycket trolig genom beteendet av vanlig materia efter denna händelse enligt forskarna. Hur vet jag inte (min anm).


Expansionen av universum vilken om enbart vanlig materia skulle existera skulle avstanna över tid vilket inte gjorts utan tvärtom accelererat innebär att Albert Einsteins teori om gravitation är fel om det inte finns någon annan form av materia eller energi än den vi kan se och mäta.


De stora frågetecknen i fysik kallas mörk materia/energi. Det visar sig matematiskt att ungefär 68 procent av universum bör vara mörk energi. Mörk materia utgör cirka 27 procent. Resten är vanlig materia och energi,  allt på jorden, allt någonsin som observerats med alla våra instrument här och i universum är enbart 5% av universum.

Den mörka materian i stormkaraktär ovan bör om den finns storma förbi jorden med en hastighet av cirka 230 km per sekund. Men vi har ca en miljon är på oss att hitta den i den orkan S1 som just nu sveper förbi oss.


Låt oss hoppas vi en dag kan bevisa dess existens likt vi för några år sedan lyckades bevisa gravitationsvågorna.
  

Bilden är på det stora underjordiska Xenon vilket finns installerat 1480 m under jord inuti en 260 m3 vattentanksköld. Xenon innefattar 370 kg flytande xenon som används  för att upptäcka mörk materia.  OBS detta är ett experiment för att finna denna men har inte samband med inlägget ovan.

Nu har en så kallad superjord upptäckts vid Barnhard stjärna

Barnards stjärna har fått sitt namn efter astronomen Edward E. Barnard.


 Barnards stjärna finns på ca 6 ljusårs avstånd från oss och är den femte närmsta stjärnan till solen. Enbart solen och Alfa Centauri-systemets stjärnor ligger närmare jorden.


Barnards stjärna är en röd dvärg vilket gör att den inte kan ses med blotta ögat trots dess närhet.


Det är en så kallad superjord som upptäckts här vilkens massa är minst 3,2 gånger större än Jordens.  Planeten är den näst närmsta kända exoplaneten till jorden.


Barnards stjärna ligger på ett avstånd från oss som gör att den ses röra sig snabbare över natthimlen än någon annan känd stjärna från oss sett. 


Trots att den kretsar relativt nära sin värdstjärna bara 0,4 gånger avståndet mellan jorden och solen befinner sig exoplaneten nära den så kallade snölinjen där flyktiga ämnen som till exempel vatten  kondenserar till fast is.


Det innebär att den här frostiga och skuggiga världen kan ha temperaturer ner till 170 minusgrader Celsius vilket innebär att den är obeboelig för liv som vi känner det på jorden. 


Bernhards stjärna är uråldrig, troligen dubbelt så gammal som solen och relativt inaktiv. Superjordar som de exoplaneter kallas som den som nu upptäckta här är den vanligaste typen av planeter som bildas runt stjärnor med låg massa som Barnards stjärna (röda dvärgstjärnor). 


Många exoplaneter har nu upptäckts men ingen av dessa visar på att det finns liv på dem. Sökandet fortsätter.


Bild Barnhards stjärnas rörelser på himlavalvet under några år.

HH 212 är en endast ca 100 000 år gammal stjärna vilken ses bildas just nu

Herbig-Haro (HH) är objekt som är turbulenta fläckar i universum under en begränsad tid av några tiotals tusen år där nyfödda stjärnor blir synliga. 


Herbig-Haro (HH) bildas när smala strålar av delvis joniserad gas matas ut då nya stjärnor kolliderar med närliggande moln av gas och stoft vid hastigheter på flera hundra kilometer per sekund.


Herbig-Haro-objekt är fenomen allestädes närvarande i regioner där stjärnor bildas och  ses ofta runt en enda stjärna i linje med dess rotationsaxel.


HH- Objekten är övergående fenomen som varar några tiotals tusen år. De kan ändra synlighet över ganska korta tidsskalor enbart ett par år när fenomenet rör sig snabbt bort från sin överordnade stjärna inuti i gasmoln i interstellära rymden.


Rymdteleskopet Hubble har observerat den komplexa evolutionen av HH- objekt under några år. Forskare kommer att studera ett Herbig-Haro (HH) 212 vilket ligger ca 1400 ljusår bort i stjärnbilden Orion.


I centrum av HH 212 finns en stjärna eller protostjärna under bildning som så småningom kommer att växa och bli en stjärna lik vår sol. Strålningen från denna ännu ej färdiga stjärna sträcker sig 5 ljusår bort från dess centrum.


Materialet i dessa strålar sker i överljudshastighet. När det då smäller till omgivande materialet (kan ses som ljusbang likt vad som sker när flygplan överstiger ljudhastigheten), skapar det en chockvåg. Chockvågen värmer den interstellära gasen vilket orsakar att denna glöder på specifika våglängder av ljus beroende på villkoren i stötvågen själv.


”Med James Webb space telescope (i drift 2021) kommer vi att kunna analysera samspelet mellan protostjärnor med dess omgivningar som tidigare var suddiga i en enda klump”, sade Ewine van Dishoeck vid universitetet i Leiden.


HH 212 nämnd ovan och på bild ovan är ca 100 000 år gammal. Under loppet av nästkommande miljon år blir denna protostjärna en sol. Återstoden av det omgivande materialet kommer då att antingen kondenseras till planeter eller sopas bort av utflöden och andra processer. Det kommer därmed att ses som en ny stjärna där ett solsystem med planeter kanske bildas om allt blir som vi tror.


”Genom att studera HH 212 och objekt som detta lär vi oss hur jetstrålar och utflöden bildar nya solsystem och solar” sade Mark McCaughrean på Europeiska rymdorganisationen.


Vi förstå eller anser oss förstå mer och mer av hur allt kommer till. Låt oss hoppas att vi inte drar slutsatser som sedan är svåra att dra sig ur i det paradigm vi arbetar inom i vår tid. Sanningen kanske inte alltid är den vi ser och upplever utan enbart den vi kan se och uppleva som människor (min anm).


Bild på händelse HH 212