Stora kvasarer uppträder som tsunamier och stoppar stjärnbildning

I centrum (troligen) i varje galax i universum finns ett supermassivt svart hål som slukar all materia som kommer närma detta samtidigt som stora mängder strålning kommer från det. De största kallas kvasarer när infallande materia virvlar runt kvasarens i nästan ljushastighet värms denna upp och flyger utåt genom den otroliga kraften av sin egen strålning och värme. 

En kvasars strålning kan skina tusen gånger ljusare än en galax av 100 miljarder stjärnor. OBS detta gäller de som kallas kvasarer inte ordinära svarta hål som är just svarta då inget ljus kan komma ur dessa.  Men i flera rapporter antyds att samma strålning som sätter kvasarer på våra kartor över universum, samtidigt kan vara förödande för den galax där den finns.


I sex studier publicerade den 16 mars 2020 i en specialutgåva av The Astrophysical Journal visar astronomer som för studiens ändamål använde NASA: s Hubble Space Telescope att 13 kvasarers utflöden är höghastighetsstrålning. Genom att observera utflöden under flera år och i många våglängder över det elektromagnetiska spektrumet fann teamet att gasen forsar ut ur en kvasar med en hastighet av mer än 64 miljoner km /h och når miljarder grader i temperatur. Ett utflöde teamet studerade accelererade från nästan 69 miljoner km / h) till ungefär 74 miljoner km /h under en treårsperiod.  Den snabbast accelererande gasstrålning som någonsin upptäckts i rymden.


Denna heta, snabba gas kan orsaka stora skador i den galax där kvasaren finns säger forskarna. Denna hastighet av gas av stor värme härjar genom galaxen som en tsunami på jordens hav och spränger potentiellt stjärnbildande material djupt ut i galaxen.

Under ett enda år kan ett kvasarutflöde kasta hundratals materialflöden som kunde blivit stjärnor långt ut i den tomma rymden bortanför galaxen. En syn som ger fantastiska fyrverkerier då stjärnstoff och strålning träffas men som samtidigt förhindrar ny stjärnbildning. 


Bild från på en målning av hur en tsunami på jorden kan gestalta sig för en åskådare.

Jupiters röda fläck förändras just nu men bara i en riktning.

Jupiter är den största planeten i vårt solsystem. Den finns bortanför Mars och dess sammansättning består mest av vätskor och gaser. Dess moln formas av jetströmmar, vindar som virvlar runt och bildar många parallella band liksom färgade fläckar varav en tydligt sticker ut. Den som kallas den röda fläcken och är en enorm storm som setts sedan Jupiter upptäcktes för ca 400 år sedan.


Men de senaste åren har denna storm minskat i storlek (på tiden anser jag, att den börjar bedarra min anm.). Den röda fläcken minskar i storlek efterhand numera om något liknande skett under korta perioder tidigare vet ingen. Men vad som är lite mer mystiskt är att dess djup är det samma. Kanske inte så konstigt enligt mig då den för att bedarra bör bedarra i sidled och inte i första hand i djupled. Kanske den sätter fart igen utifrån mekanismer i Jupiters atmosfär med gaser. Kanske den avtar och som slutprodukt innan den stillnar helt blir en liten tornado i slutfasen. Mycket troligt enligt mig. Kanske en ny stor röd fläck (storm byggs upp på en annan plats ingen vet).


Bild på Jupiter från Vikipedia tagen 1979 av Voyager 1.

139 tidigare okända dvärgplaneter har upptäckts i vårt solsystem

"Det finns massor av teorier om jätteplaneter som en gång fanns i solsystemet men kraschat med varandra och gett upphov till asteroidbältet mellan Jupiter och Mars eller Kuiperbältet bortanför Neptunus säger astronom Gary Bernstein vid University of Pennsylvania i ett uttalande.  


En grupp astronomer har nyligen lokaliserat 139 nya transneneptunska objekt bortanför Neptunus i Kuiperbältet. Den mest kända av dessa transneptunska objekt är Pluto men även  Eris, Haumea och MakeMake tillhör dessa dvärgplaneter. Projektet där nya objekt av dvärgplanetformat hittades leddes av doktorand Pedro Bernardinelli vid University of Pennsylvania.


Här analyserades fyra år av data som samlats in av Dark Energy Survey. Dark Energy Survey är ursprungligen utformad för att sondera kosmos efter supernovor, fjärran galaxer och klumpar av mörk energi. Kameran ger skarpa bilder då den svepande riktas från Blanco 4-meters teleskopet vid Chiles Cerro Tololo Inter-American Observatory. 


Datorprogram skannade över 7 miljarder ljuspunkter i bilder tagna genom flera nätter för att hitta himmelska objekt som flyttar på sig över tid. Stationära föremål, såsom stjärnor eller supernovor togs bort när sedan analysen gjordes. Detta begränsade fältet till 22 miljoner objekt. Så småningom minskade laget ner dessa till 400 potentiella trans-neptuniska objekt som studerades under loppet av minst sex olika nätter. För de mest lovande kandidaterna återvände teamet till den ursprungliga datauppsättningen för att identifiera de intressantaste objekten som sedan studerades under minst ytterligare 25 olika nätter. 


I slutändan observerade teamet över 300 transneptuniska objekt varav 139 var helt nya upptäckter. Resultaten, publicerades den 10 mars i The Astrophysical Journal och kan leda forskare till den mystiska Planet Nine. En hypotetisk stor planet som vissa astronomer tror kretsar kring solen från de mest avlägsna delarna av solsystemet då tecken visat att något finns därute. Men vissa forskare anser istället att det inte är en planet utan ett svart hål.


Jag (min anm.) anser båda möjligheterna finns. Det som verkar helt säkert är att något vi inte vet, vad det är, finns därute enligt de data vi samlat in och som analyseras efter de instrument och den förförståelse vi har.


Bild från vikipedia på dvärgplaneten Eris och dess måne Dysnomia på en bild tagen av Rymdteleskopet Hubble. Denna planet hör inte till de nu upptäckta men finns likt de ovan upptäckta i Kuiperbältet bortanför Neptunus.

Merkurius har troligen is på vissa platser

Merkurius är den innersta planeten i vårt solsystem och dess yta skiftar mellan dagtid då sidan som  är vänd mot solen är ca 200C mot nattsidan den som vänds bort från solen är ca -173C. Dagens mätt som jorddag är 59 jorddagar på Merkutius. Nya rön visar att under denna långa dag på 59 jorddagar kan det vid en temperatur av ca 200C likväl finnas is av vatten.



Is i kratrar skyddade från solen. Ovanför kratrarna är det ca 200C under 59 jorddagar hur kan då is bildas och finnas här? Vi har känt till denna is i nästan ett decennium tack vare observationer från NASA: s numera nedlagda MESSENGER (Mercury Surface, Space Environment, Geochemistry och Ranging) rymdfarkost. 


Men förklaringen till hur en del av isen kom dit är fortfarande under utredning. En ny studie visar dock hur vatten kan samlas på ytan även bland dessa extremt varma temperaturer.  Diskussioner om hur detta kan ske eller har skett kan studeras här. 


 Mineralerna på Merkurius yta innehåller grupper av bundet syre och väteatomer som kallas hydroxider. Protoner från solvinden (den ständiga strömmen av laddade partiklar från solen) är vanliga på planetens yta då det inte finns tillräckligt starkt magnetfält för att avvärja partiklarna. Detta kan vara en förklaring.


Merkurius är inte ensam om att ha is på ytan eller i kratrar. Vatten fruset till is också har upptäckts på månen och på små världar som asteroider och kometer. Dessa platser kan dock ha variationer i vattendepositionen och dess yta är alltid kall.


Men för mer diskussion om möjlig förklaring till isen på Merkurius följ länken ovan.

 Själv (min anm) kom jag att fram till 1960-talet då jag började läsa in mig på astronomi lära mig att Merkurius alltid vände samma sida mot solen. Men detta visade sig fel det finns en rotation av planeten på ca 59 jorddygn. 


Bild från NASA  på Merkurius tagit av Mariner 10 under 1974.

Asteroiden Ryugu kan ha bildats av en mycket porös stenformation

En ny studie visar att det steniga föremål som gav upphov till asteroiden Ryugu kan ha varit utomordentligt poröst. Denna nya upptäckt kan visa hur planeter bildades i solsystemet.


Den vanligaste typen av asteroider som finns i det yttre av asteroidbältet är kolhaltiga asteroider så kallade asteroider av C-typ. Mycket är dock fortfarande okänt om de fysiska egenskaperna hos dessa asteroider av C-typ. 


Kolhaltiga meteoroider anses härstamma från dessa asteroider vilka är rester från ett misslyckande i att störta ner i jordens atmosfär. 2018 anlände japanska Hayabusa2 till Ryugu för att kartlägga dennas omloppsbana och placera ut en rymdbil på den stenblocktäckta asteroiden. 

Forskarna fann då att Ryugu bara var ungefär hälften så tät som kolhaltiga asteroider.  Ryugu är i huvudsak en löst packad hög med spillror som är porös nog för att bestå av ca 30% 50% tomt utrymme. 


Även om de hade förväntat sig att de stenblock som finns på dess yta varit tätare och därför kallare än sin omgivning, fann de överraskande att dess yta  var ungefär av samma temperatur som ytan vilket tyder på att de hade en porositet på cirka 30% till 50%.


De få täta stenblock som finns där kan ha kommit från den innersta kärnan i den innersta delen av asteroiden då den en gång kraschat med en annan kropp av troligen samma karaktär eller kommit dit senare med ett nedfall av en tät stenbumling.


Bild från vikipedia på Animation som visar rotationen av Ryugu. animationen utgår från ett bild tagen med the ONC-T camera of Hayabusa 2 

I universums första tid kan detta varit fyllt av svarta hål.

Niohundra miljoner år efter Big Bang fanns det redan ett svart hål 1 miljard gånger så stort som vår sol. Det svarta hålet sög in enorma mängder joniserad gas. Det är känt idag som en blazer med beteckningen SO J030947.49+271757.31 se min blogg på datum onsdag 18 mars för mer om denna och om fenomenet blazar 

Denna blazar tyder på att det fanns andra, liknande svarta hål i den eran som vi ännu inte har upptäckt (och att dessa fortfarande kan ses).



"Tack vare vår upptäckt kan vi säga att under de första miljarder åren av universum fanns det  ett stort antal mycket massiva svarta hål som avgav kraftfulla strålar,"  säger Silvia Belladitta, doktorand vid italienska National Institute for Astrophysics (INAF) i Milano medförfattare till en ny uppsats om blazarer.


Då det visat sig existera en blazar under denna tid tyder allt på  det fanns många fler skriver författarna. Om bara en blazar existerade i denna tidiga fas av universum skulle det vara utomordentligt överraskande att dennas stråle riktats direkt mot jorden så vi kan se den säger rapportskrivarna. Men (min anm.) det finns inget bevis på att det fanns (finns) fler. Man ska inte se trolighet som analys.


Dessa blazars, skriver författarna, var början av de  supermassiva svarta hål som dominerar kärnorna i stora galaxer i vårt universum idag - inklusive Sagittarius A*, det relativt tysta supermassiva svarta hålet i mitten av  Vintergatan.


" Att observera  blazarer är viktigt. För varje upptäckt källa av denna typ anses att det måste finnas 100 liknande. Men de flesta är orienterade på olika sätt (med sin eller sina smala strålar)  vilket gör att de är svåra att upptäcka och klassificera som blazars" säger Belladitta.


Jag (min anm.) påstår att vi inte vet om fler finns. Men då de troligen finns eller fanns en gång i större antal är de alla (eller denna ensamma hittills funna) oerhört viktiga pusselbitar för att förstå universums tillkomst som vi känner det. Kanske universum innan (om det fanns något man benämna så) BigBang var ett enda svart hål med så kompakt innehåll att Big Bang skedde.


Bild från vikipedia av det svarta hålet i galaxen M87, från Event Horizon Telescope.

I många solsystem är dubbla solnedgångar en vacker syn

I en ny analys har visats att dubbla solnedgångar kan vara lika vanligt i vår galax som den ensamma vi har från jorden. Det innebär att det är vanligt med dubbelstjärnsystem och dessa system har likväl som enkelsolsystem (likt vårt solsystem) planeter.


En stor del av stjärnorna i vår galax är i binära par (eller en del av ännu större kollektiv). Uppemot två tredjedelar av de mest massiva stjärnorna har en följeslagare (en sol till och ibland en tredje) medan i andra änden av stjärnklassificeringen bara en tredjedel av de små röda dvärgstjärnorna dubbelstjärnsystem.


Vi har mest koncentrerat oss på att söka exoplaneter bland stjärnor som liknar vår sol. Ensamma stjärnor och i samma klass av storlek. Av dessa stjärnor av solens storlek är cirka hälften ensamma stjärnor medan resterande är dubbelstjärnor.

Men när det gäller att hitta liv bortom jorden är vi mest intresserade av solsystem liknande vårt men vi borde vara lika intresserade av dubbelsolsystem då inget visar att dessa system skulle vara mindre planetrika eller att där inte finns planeter i livszonen runt en av solarna eller båda.


Stjärnornas komplicerade omloppsbanor vid dubbelstjärnsystem gör dock att det är svårt att hitta exoplaneters skuggor eller störande av stjärnljus. Det har gjort tills nu att vi ansett det vara planetfritt i närheten av dessa dubbelstjärnsystem då vi inte funnit tecken på att där finns någon planet.Men troligast är det ett resultat av att våra mätmetoder inte är känsliga nog.


Men nu har möjligheten ökat tack vare Europas Gaiarymdtelekop med dess känslighet. Låt oss tänka oss hur det skulle se ut om vi stod på ytan av en planet där två solnedgångar och soluppgångar skedde. Det skulle säkert vara en vacker syn. 


Bild från vikimedia på hur en dubbelsolnedgång kan gestalta sig på en planet i ett dubbelstjärnsystem.