Google

Translate blog

söndag 13 september 2020

Vegaraketen och dess uppdrag

 


Europeiska rymdorganisationen (ESA) Vegaraket återvände från rymden på onsdagen den 2 september till Franska Guyana efter sitt första uppdrag sedan ett misslyckande förra året.

 

Raketen lämnade jorden ungefär en timme före midnatt lokal tid efter att uppskjutningen skjutits upp flera gånger senast på grund av en tyfon som passerade över en spårningsstation i Sydkorea.

Det senaste uppdraget i juli 2019 misslyckades den gången cirka två minuter efter start på grund av ett uppenbart strukturellt fel som fick bärraketen att dela sig i två delar.

Det var då det första misslyckade uppdraget efter 14 lyckade uppskjutningar sedan verksamheten började med Vega  2012.

 

Europeiska rymdorganisationen generaldirektör Jan Woerner sade vid onsdagens uppskjutning att detta var ett "mycket viktigt projekt" som förebådade comeback av Vegaraketen.

Coronaviruspandemien och ihållande vindar över den sydamerikanska uppskjutningsplatsen orsakade också förseningar då det gällde datum.

Vega distribuerade denna gång ut i rymden framgångsrikt 53 små satelliter - de flesta mindre än 15 kg/st i vikt  på uppdrag av kunder från 13 länder.

"Jag hoppas att dessa mikrosatelliter njöt av sin tur på sin direktlinje till rymden!" sa Stephane Israel vd för lanseringen och tjänsteleverantör vid Arianespace, på Twitter.

Detta foto ovan släpptes den 2 september 2020 av Europeiska rymdorganisationen (ESA) och visar då Vega raketen lyfter från Europas Spaceport i Kourou, Franska Guyana. ESA:s Vega-raket med sina 53 små satelliter som nu plaserats ut under detta uppdrag lyckades väl och farkosten återvände i fullgott skick efter detta sitt 14 uppdrag sedan lanseringen 2012."AFP FOTO / ESA - CNES- ARIANEESPACE / JM GUILLON "

lördag 12 september 2020

Jordens syre får månen att rosta

 


Hematit (även kallad blodsten, blodstensmalm eller järnglans) är en rödaktig järnoxid med formeln α-Fe2O3. Hematit är på jorden vanligt i tropiska jordar och är orsaken till den röda jorden i tropikerna.

Huvudförfattare till en rapport om rost på månen Shuai Li, biträdande forskare vid Hawai'i Institute of Geophysics and Planetology (HIGP) säger i en ny studie där han presenterar en ny teori om månens rödtonade poler att rödtoningen beror på att järnoxid på månen rostat då jordens syre hamnat här och resulterat i oxidation av hematit. Syre ska ha kommit från jordens övre atmosfärskikt genom årmiljarderna.

 

Detta syre "har kontinuerligt farit mot månens yta av solvinden när månen är i ett visst läge mot jordens magnetfält och då dragit med sig syre mot månen under årmiljarderna," enligt Shuai Li.  Järnoxidmineralet har upptäckts på höga breddgrader på månen där ytan och interiören är nästan helt utan syre (polerna).

Järn är mycket reaktivt med syre och bildar rödaktig rost vilket vi alla sett exempel på här på jorden.

Men i rapporten sägs även att väte finns i solvinden som träffar månens yta och den verkar i opposition (motverkar rostbildning)  till oxidation.

Detta får förekomsten av oxiderat järnbärande mineral på månen till en oväntad upptäckt och svår (min anm.) att ta till sig enligt teorin om syreförflyttning till månen.

 Enligt forskarna är de platser där hematit är närvarande högt korrelerade med vattenhalt på hög latitud. Som vi vet finns det vid månens poler vatten i form av tunn is och rörelser i denna  is (min anm. och teori) gör  är att vatten som innehåller syre frigörs och är anledningen till den rostfärgning vi ser på månen. 

Roströda fält ses i första hand vid månens poler där vattenhalten är högst och därmed syrehalten. Jag tror inte på teorin att syre kommit till månen från jorden då det syre som den vägen i små mängder eventuellt följt med jordens magnetfält inte hunnit fram innan solvindens dödande vätgas utplånat det. Jag anser att det istället beror på frigörande av syre i det vatten som finns i isen vid polerna.

Men det intressanta är att veta att det finns rostfärgade områden på månen.

Bild från vikipedia på hematit (blodsten).

fredag 11 september 2020

18 metallfattiga stjärnor

 


Ett team av astronomer ledda av MIT:s Anirudh Chiti har upptäckt 18 metallfattiga röda jättestjärnor i dvärggalaxen Sgr dE vilken finns i riktning mot Skyttens stjärnbild. Detekteringen är baserad på spektralanalys med medelupplösning från MagE-spektrografen på Magellan-Baade-teleskopet i Las Campanas Observatory i Chile, metallhaltkänslighets fotometri från SkyMapper med tolkning från DR1.1-katalogen och korrekta rörelsedata från Gaia DR2 (Data Release 2).

Studien visar att nio stjärnor är mycket metallfattiga med en metallhalt under -2,0. Detta mer än fördubblar antalet kända  metallfattiga stjärnor i Sgr dSph. Objektet med den lägsta metallhalt (-3,08) av de 18 som beskrivs i rapporten är stjärnan Sgr-180.

Stjärnorna har temperaturer från 4106 C till 4897 C och innehåller inte mer koldioxid än ordinära stjärnor. Därav kan inget av dessa objekt klassificeras som koldioxidrikt fastän de bevisat är metallfattiga stjärnor vilka då borde vara mer koldioxidrika än ordinära stjärnor är.

 Detta är förbryllande då till exempel, stjärnorna i halo i Vintergatan i allmänhet uppvisar att en ökning av relativa kolhalter ha samband med en minskande metallhalt. Allt som allt är cirka 20 procent av stjärnorna i Vintergatans gloria klassificerade med metallhalt under -2,0. OBS det handlar om halo inte stjärnan i sig.

Bild i riktning mot Skyttens stjärnbild vilket även är riktningen mot Vintergatans centrum där denna dvärggalax med metallfattiga stjärnor finns. Dwarf Elliptical Galaxy (Sgr dE eller  Sag DEG). Bild från vikipedia.

torsdag 10 september 2020

Uppdrag Lucy fortsätter uppdateras

 


NASA har planerat flera asteroiduppdrag och genomfört en del asteroiduppdrag tidigare men har aldrig besökt Jupiterstrojanska asteroider. Två stora kluster av asteroidbälten som kretsar tillsammans med Jupiter i sin bana. Se animation här. 

 Lucy planeras sändas upp den 16 oktober 2021 och kommer då att göra sin första asteroid-förbiflygning i april 2025. Men först måste Lucy avsluta test-agendan här på jorden. Genom att nyligen ha klarat NASA:s standard Key Decision Point-D (KDP-D) har Lucys ingenjörer fått grönt ljus för att montera och testa farkosten och dess instrument, meddelade NASA den 28 augusti.

Forskarna hoppas att uppdraget ska ge bilder på de mineral som finns i de två trojanska klustrens asteroider. Man hoppas även få bekräftat att det finns vatten under dessa trojaners yta. Trojanerna bildades ungefär samtidigt som solsystemet vilket gör att de kan ses som enskilda fossiler från den tiden som kan hjälpa forskare att förstå hur hela vårt solsystem bildats.

Arbetet fortskrider och håller schemat fast coronaepidemin satt käppar i tidsplanen av leveranser av material och personal för hopsättning och testning av konstruktioner.

Bild från vikipedia på Lucyuppdragets logga.

onsdag 9 september 2020

Består Jorden år 2245 av mer databits än atomer


IBM och andra teknikforskningsföretag uppskattar att 90% av världens nuvarande digitala data producerats under det senaste decenniet något som fått fysikern Melvin Vopson vid University of Portsmouth i England att undra vart vi är på väg i framtiden.

Vopson gjorde en analys över dessa uppgifter och började med det faktum att jorden för närvarande innehåller ungefär 10 ^ 21, eller 100 miljarder bits av datorinformation. Om vi ​​antar en 20 % årlig tillväxttakt i digitalt innehåll kommer det att om 350 år finnas ett  antal  databits på jorden i större antal än atomerna på jorden varav det finns cirka 10 ^ 50 eller hundra biljoner biljoner biljoners biljon. Redan före denna tid skulle mänskligheten använda motsvarigheten till sin nuvarande energiförbrukning till att upprätthålla alla dessa nollor och ettor.

"Frågan är: Var lagrar vi denna information? Hur använder vi den?" säger Vopson och tillägger. "Jag kallar detta den osynliga krisen, eftersom den i dag är ett osynligt problem." Även om sådana tidsplaner kan verka tillräckligt långt bort i framtiden för att ignoreras för närvarande (vi vet ju inte vad framtiden har i sitt sköte eller om den ens finns min anm.) varnar Vopson också om ett annat scenario.

 1961 föreslog den tysk-amerikanska fysikern Rolf Landauer att då radering av en digital bit ger en liten mängd värme ger det energi ett samband mellan information och energi skulle därmed finnas.

Även om det fortfarande är en fråga om vetenskaplig debatt om detta känt som Landauers princip har det fått viss experimentell verifiering de senaste åren. I en studie från 2019 som publicerades i tidskriften AIP Advances menade Vopson att det därför kan finnas ett samband mellan information och massa. 

Antagandet bygger på den berömda ekvationen E = mc ^ 2 , av Albert Einstein. Einsteins ekvation visar att energi och massa är utbytbara vilket ledde till att Vopson beräknade den potentiella massan för en enda informationsbit som cirka 10 miljoner gånger mindre än en elektron.

Detta innebär att den nuvarande massan av information som produceras varje år är obetydlig eller som vikten av en enda E. coli- bakterie, säger Vopson. Men förutsatt att samma 20 % tillväxt per år fortsätter kan hälften av jordens massa konverteras till digitala data på mindre än 500 år.

Om vi ​​antar en tillväxttakt på 50 %  skulle hälften av planeten bestå av information år 2245. Vopsons resultat framlades den 11 augusti i AIP Advances. Argumenten i studien är tankeväckande och överraskande sa partikelfysikern Luis Herrera vid Salamanca-universitetet i Spanien. Denne var inte inblandad i arbetet men sa till WordsSideKick.com. ”Men tanken att information har massa förblir teoretisk och kommer att kräva experiment för att bevisas”.  

”Med tanke på den långa tidsramen som är inblandad och verkligheten i andra mer omedelbara kriser, tror jag att det finns mycket viktigare problem än det här," sade Herrera.

JA säkert så (min anm.) men nog är det intressant information men om vi behöver den eller om det finns en framtid lik ovan beräkningar visar är mer eller mindre tveksamt. Framtiden blir aldrig och har aldrig blivit som vi siat.
Bild på Jorden från ovan vikipedia

tisdag 8 september 2020

Kanske möjligheten finns att använda sig av maskhål och förflytta sig omedelbart mellan olika platser i universum


Maskhål är i teorin ett fenomen genom vilka rymdfarkoster kan uppnå hastigheter snabbare än ljusets och omedelbart flytta sig från en punkt i rumtiden till en annan.

Den allmänna relativitetsteorin förbjuder existensen av "traversable wormholes".
Men ny forskning visar att det faktiskt är möjligt inom kvantfysiken. Vi ska komma ihåg att inom kvantvärlden kan en kvark finnas på två platser samtidigt och det som påverkar den ena påverkar automatiskt den andra även om avståndet mellan de två är stort.

Nackdelen är att det handlar om mikroskopiskt små maskhål om vi ser detta som påverkan och möjlighet för oss. I en ny studie utförd av ett par forskare kan däremot fysik bortom standardmodellen tillåta att det finns maskhål där ute som är tillräckligt stora för att vara resmöjliga genom för mänskliga resenärer som vill komma från punkt A till punkt B. Studien, med titeln "Mänskligt traverserbara maskhål”, genomfördes av Juan Maldacena (Carl P. Feinberg Professor i teoretisk fysik från Institute of Advanced Study) och Alexey Milekhin, en astrofysikstudent vid Princeton University.

För mer om detta intressanta ämne se denna länk där även en kort film bra förklarar hur det fungerar. Om det nu finns maskhål därute. Jag ser det inte som omöjligt. 
Bild från pixabay.com

måndag 7 september 2020

Stort halosken undersöks runt Andromedagalaxen


Andromedagalaxen (M31 är en annan beteckning är vår granngalax) en spiralgalax lik Vintergatan med kanske så många som 1 biljon stjärnor och jämförbar i storlek med Vintergatan. Avståndet från oss är 2,5 miljoner ljusår.

 I en ny studie har forskare som använt NASA: s Hubble Space Telescope kartlagt den enorma gasgloria som omger Andromedagalaxen. Vintergatan har även en gasgloria men då vi lever i Vintergatan kan vi inte utifrån studera denna. Forskarna blev förvånade över att finna att denna svaga, nästan osynliga gloria runt Andromedagalaxen av diffus plasma sträcker sig 1,3 miljoner ljusår runt galaxen vilket blir ungefär halvvägs till Vintergatan eller så långt som 2 miljoner ljusår i vissa riktningar. Det innebär att Andromedas gasgloria stöter på Vintergatans gasgloria på några platser.

"Att förstå de enorma gasformationerna kring galaxer är oerhört viktigt", säger Samantha Berek forskare vid Yale University i New Haven, Connecticut. "Denna reservoar av gas innehåller bränsle för framtida stjärnbildning liksom utflöden från händelser som supernovor. Den är full av ledtrådar angående galaxers förflutna och framtida utveckling och vi kan nu studera detta i detalj."

"Vi tycker att det inre skalet i gashöljet som sträcker sig ungefär en halv miljon ljusår är mycket komplext och dynamiskt", säger studieledaren i projektet  Nicolas Lehner vid University of Notre Dame i Indiana. Man har funnit att gasen bland annat innehåller joniserad gas av kol, kisel och syre.

Genom ett program som heter Project AMIGA arbetar forskarna vidare med att kartlägga gasen.

De två galaxerna Vintergatan och Andromedagalaxen är på kollisionskurs, och kommer att gå samman för att bilda en gigantisk elliptisk galax om cirka 4 miljarder år.
Bild från vikipedia på vår granngalax Andromedagalaxen vilken i form och storlek är lik Vintergatan.