6 planeter som kretsar kring sin sol i runda banor i exakt harmoni.

 

Astronomer har genom insamlad data från NASA: s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) upptäckt tre planeter runt en stjärna som kallas TOI-178 (TOI står för TESS Object of Interest). Solsystemet finns i riktning mot stjärnbilden Skulptören 205 ljusår bort från oss.

Då forskarna tittade närmare på dessa observationers data insåg de att världarna verkade hålla tiden mot varandra. Så de kopplade in några fler instrument och upptäckte då att systemet är värd för minst sex planeter varav fem går i stadiga banor i perfekt rytm med de andra. Och till skillnad från andra synkroniserade system är planeterna av skilda slag här. En blandning av stora och små gasplaneter och stenplaneter.

 

"Det är första gången vi observerar något liknande”, säger Kate Isaak, projektforskare vid Europeiska rymdorganisationens (ESA) där man använt Exoplanet Satellite (CHEOPS) ett ytterligare instrument i arbetet som nämnts ovan. Kate som finns på universitetet i Bern i Schweiz säger. "I de få system vi känner till med en sådan harmoni minskar densiteten i planeter stadigt när vi rör oss bort från stjärnan. I TOI-178-systemet verkar en tät (stenplanet) som jorden vara precis bredvid en mycket fluffig planet med halva Neptunus densitet, följt av en mycket lik Neptunusplanet." 

Se genom denna länk från space.com en film på hur de i exakt harmoni svävar runt sin sol det är fascinerande och svårt att förstå. En otrolig harmoni svår att förstå. Läs även mer om fenomenet (min anm.)

Bild från https://www.youtube.com/watch?v=EmNCElO0ltI.

WASP-62b en Jupiterstor planet som saknar moln

 

WASP-62 är en stjärna cirka 575 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Svärdfisken.

Astronomer vid Centrum för astrofysik vid Harvard & Smithsonian har här upptäckt den första Jupiter-liknande planeten som namngivits WASP-62b vilken ovanligt nog inga moln eller dis har i sin atmosfär.

Planeten WASP-62b är en het Jupiter.

 WASP-62b  har halva massan av vårt solsystems Jupiter. Men till skillnad från vår Jupiter som tar nästan 12 år på sig för att kretsa runt solen tar WASP-62b endast fyra och en halv dag. Denna närhet till stjärnan (sin sol) gör planeten extremt varm, därav namnet "het Jupiter.  

Munazza Alam, en doktorand vid Centrum för astrofysik vid Harvard & Smithsonian som ledde studien, säger: "För min avhandling har jag arbetat med exoplaneters karakterisering. Jag analyserar upptäckta planeter atmosfärer."

 

Med hjälp av rymdteleskopet Hubble registrerade Alam data och observationer av WASP-62b  med hjälp av spektroskopi. Alam kontrollerade WASP-62b under det att den svepte framför sin sol tre gånger. Spektroskopet registrerade förekomsten av natrium och kalium WASP-62b atmosfär.

 

Alam sa, "Jag ska erkänna att först var jag inte alltför entusiastiska över den här planeten. Men när jag väl började ta en titt på datan blev jag det."

"Även om det inte fanns några bevis för kalium eller natriums närvaro var spektrat tydligt. Teamet kunde se de fullständiga natriumabsorptionslinjerna i sina data. Moln eller dis i atmosfären skulle om detta funnits skymt  signaturen av natrium."

 

"Detta är bevis på att vi ser en tydlig atmosfär utan moln." Säger han.

 

Molnfria planeter är ytterst sällsynta. (Än sällsyntare är planeter som ligger så nära sin sol och likväl har atmosfär som inte kokat bort min anm.)  Deras sällsynthet antyder något annat är på gång eller bildas annorlunda än på de flesta planeter.

 

Mindre än 7 procent av exoplaneterna har tydlig atmosfär. Enligt astronomer kan studiet av exoplaneter med molnfria atmosfärer leda till en bättre förståelse för hur just dessa bildas.

Med James Webb Space Telescope lanseringen senare i år, hoppas teamet att få nya möjligheter att studera och bättre förstå WASP-62b.

Bild från https://olhardigital.com.br/en/2021/01/24/science-and-space/planet-where-a-year-lasts-four-days-and-discovered-by-astronomers/amp/

som visar storleksförhållanden.

Titans största hav har ett djup av1000 meter

 

Titan är Saturnus största måne och den näst största månen i solsystemet efter Jupiters måne Ganymedes.

Titan har en atmosfär liksom jorden har. Titans består dock inte av något syre utan består till 98,4 % av kväve vilket innebär att den är den enda kväverika atmosfären i solsystemet förutom jordens. Resterande gaser i atmosfären på Titan är 1,6 % metan med spår av  gaser som kolväten, argon, koldioxid, kolmonoxid, vätecyanid och helium.

På Titan, finns Kraken Mare. Ett hav bestående av flytande metan. Astronomer från Cornell university har uppskattat att havet är minst 1000 meter djupt nära dess centrum.  Detta är mer än väl med utrymme för att en potentiell framtida robotstyrd ubåt ska kunna utforska havet.

"Djupet och sammansättningen av var och en av Titans hav hade redan tidigare mätts med undantag för Titans största hav, Kraken Mare. Havet innehåller cirka 80 % av månens ytvätskor," säger huvudförfattaren till en ny rapport Valerio Poggiali, forskarassistent i Cornell Center for Astrophysics and Planetary Science (CCAPS), i College of Arts and Sciences.

Datan från denna upptäckt som samlades in vid Cassinis T104 förbiflygning över Titan den 21 augusti 2014  har först nu analyserats. Rymdfarkostens radar undersökte då på plats  Ligeia Mare  ett mindre hav på månens norra polarregion.  Cassini kryssade på 950 km höjd över Titans yta använde och använde sin radarhöjdmätare för att mäta djupet på Kraken Mare och Moray Sinus, en flodmynning som finns vid havets norra ände.

Cornell forskare har nu tillsammans med ingenjörer från NASA: s Jet Propulsion Laboratory, funderat ut hur man kan urskilja sjöars och havs  batymetri (djup) genom att mäta radarns avkastning i tidsskillnader från den flytande ytan och havsbotten liksom havets sammansättning genom att mäta hur mängden radarenergi absorberas under transitering genom vätskan.

Det visar sig att Moray Sinus är cirka 280 meter djup vilket är grundare än djupet av centrala Kraken Mare som var för djupt för radarn att mäta. Havens sammansättning är främst en blandning av etan och metan och samma sak  gäller det  närliggande havet Ligeia Mare, Titans näst största hav till ytan.

Titan (min anm.) är högintressant i sökandet efter liv. Vi får hoppas att det inte tar allt för lång tid innan en robotstyrd ubåt kanske med artificiell intelligens kan svepa ner och runt i Kraken Mare och övriga sjöar och hav där.

Bild från vikipedia. Bilden i mitten är dess naturliga färg på avstånd. De andra sex bilderna är tagna i infrarött av Cassini Probe mellan 2004 och 2017.

Månen Ganymedes har hav och is.

 

Jupiters måne Ganymedes är den största månen i vårt solsystem. Storleksmässigt är den större än planeten Merkurius. Den är också en av de mest spännande platserna i sökande efter liv i vårt solsystem.

Ganymedes är den enda månen med eget magnetfält och vad vi vet och tror har denna måne sannolikt ett undervattenshav av flytande vatten. Ganymedes studerades av de tidiga Jupiterförbiflygningarna som gjordes av Pioneer och Voyager-rymdfarkosterna. Men vår förståelse idag av denna måne baseras till stor del på observationer som gjorts av NASA: s Galileo mellan 1995 till 2003. 

Senast och nu använt är Jovian Infrared Auroral Mapper (JIRAM) ombord på NASA:s rymdsond Juno för syftet att ta bilder och spektra av månens nordpolsregion. 

Den 26 december 2019 passerade Juno Ganymedes på ett avstånd av cirka 100000 kilometer, vilket gjorde det möjligt för JIRAMinstrumentet  att kartlägga denna region med en rumslig upplösning på upp till 23 kilometer per pixel. Genom att kombinera detta med spektrala observationer i 2-mikrometervattenisabsorptionsbandet kunde forskare kartlägga fördelningen av is i nordpolregionen.

Dessa uppskattningar överlappades med kartor som härrör från jordbaserade teleskopiska observationer, Forskarna utökade nu den globala vatteniskartan på dess nordliga breddgrader.

 

Observationer i andra spektrala band visade också förekomsten av vattenfria områden där annat slag av kemiskt material innefattande  hydratiserade magnesiumsalter, ammoniak, koldioxid, och en rad organiska molekyler.

Kanske det finns flytande vatten under isen eller fruset liv i denna. Ingen vet. I morgon ska jag publicera ett inlägg om en än mer, troligen, den mest intressanta platsen i vårt solsystem s en måne där liv mycket troligt kan finnas(min anm.) .

Bild från vikipedia på Jupiters största måne Ganymedes och även den största månen i vårt solsystem. Här ses Storleksjämförelse med Jorden, Månen och Ganymedes.

Ej helt förstådda ljus och sken i jordens atmosfär. kan dessa vara missuppfattade som UFO?

 

Åskmoln, lukten av regn på en varm trottoar, blixtarna av intensivt ljus följt av ett högt sprakande och  ett rullande åskdunder. Något vi alla sett och hört och blivit genomblöta av kanske även skrämda av.

Men hur mycket vet vi egentligen om detta väderfenomen? Det finns många saker kvar att förklara såsom blå blixtrar som snabbt uppstår och försvinner, älvbloss och röda sken för att inte tala om fenomenet klotblixt.

Vissa av dessa  saker är mycket svåra att observera från jordens yta (dock ej klotblixtar). I en ny rapport från den europeiska Atmosfär-Space Interactions Monitor (ASIM) observatorium på den internationella rymdstationen ISS beskrivs hur man försöker finna svar.

När man ser ner på jordens väder från den internationella rymdstationen ISS 400 km ovanifrån sprider ASIM:s förstärkt perspektiv ett nytt ljus över väderfenomen och deras egenskaper.  För första gången har en ESA International Space Station sett på väderfenomen.  ASIM: s resultat har publicerats i Nature. I Rapporten beskrivs en observation av fem intensiva blå blixtrar i en molntopp, en "blå jet" i stratosfären.

 

En blå jet är en form av blixtar som skjuter uppåt från åskvädersmoln. De kan nå så långt som 50 km in i stratosfären och pågår mindre än en sekund. Rymdstormjägare mätte en blå jet som sparkades  under fem 10-mikrosekunder i ett moln nära ön Naru i Stilla havet. Blixten genererade även  klingande "älvor". Älvor är snabbt växande ringar av optiskt ljus och UV-ljus i nedre delen av jonosfären. Här samverkar elektroner, radiovågor och atmosfären i bildandet av dessa utsläpp. Se en kortfilm genom denna länk på fenomenet. Men ännu förstår vi inte fenomenet utan forskning fortgår.

Klotblixtar, älvsken blå bloss mm. Jag anser att dessa fenomen ligger bakom många av ufo-rapporterna genom åren. Dessa sken rör sig snabbt åt alla håll. Klotblixten är det kanske allra intressantaste i det sammanhanget (min anm.).

Bild från vikipedia av en 1800-tals-avbildning av herrar som överraskas 

Magnificent sevens stars förundrar forskarna med sina utsläpp av stark röntgenstrålning

 

Mer än 400 ljusår från jorden finns ett kluster av unga neutronstjärnor som är för varma enligt vår kunskap i förhållande till dess ålder. Dessa stjärnor har blivit kända som "Magnificent Seven". De avger en ström av ultra-hög-energi i form av  röntgenstrålning. Något som forskarna inte kan förklara.

I en ny studie, publicerad den 12  januari i tidskriften Physical Review Letters, Lawrence Berkeley National Laboratory av fysiker Benjamin Safdi och kollegor beskrivs hur dessa använde superdatorer för att modellera utifrån teorin att det är det ännu ej bevisat existerade bisonet axion produceras inuti stjärnorna om det finns kan konvertera till röntgenstrålar i magnetfälten  ovan stjärnor.

Axioner har aldrig observerats. Men teorin om dess existens kom redan på 1970-talet. Det är för tidigt att säga säkert om axions finns eller om de är den verkliga källan i dramat för dessa unika röntgenstrålar säger Safdi. Forskarna hoppas dock att den nya datormodelleringen kan peka på något utanför standardmodellen för fysik som beskriver kända subatomära partiklar. "Vi är ganska säkra på att detta röntgenöverskott finns och mycket säkra på att det finns något nytt som vi ej förstår källan från bland detta överskott," säger Safdi i ett uttalande och tillägger. " Om vi var 100% säkra på att det vi ser är en ny partikel skulle det vara stort. Det skulle vara revolutionerande inom fysiken."

Med tanke på Magnificent Sevens ålder och stjärntyp (neutronstjärnor) bör de enbart avge  lågenergiröntgen och ultraviolett ljus. Forskare har sökt efter om det bakom neutronstjärnhopen kan finnas  andra objekt längre bort som kan avge de mystiska högenergirika röntgenstrålarna. Men varken Europeiska rymdorganisationens XMM-Newton-teleskop eller NASA:s Chandra-röntgenteleskop har visat på något annat som kan vara det skyldiga till detta utsläpp av ultra-hög-energi röntgenstrålning.

Axions har som sagts föreslagits som en lösning på mysteriet. Men kan axions verkligen produceras (och finns det)  eller finnas inuti en neutronstjärna? För att ta reda på det vände sig Safdi och hans kollegor till superdatorer vid University of Michigan och Lawrence Berkeley National Laboratory. En axion om det finns är en elementarpartikel med en mycket låg massa. Axions kan teoretiskt vara en del av mörk materia.

 

Safdi och hans team fann att axions kan fungera likt neutriner. Neutriner är en extremt ljus subatomär partikel som har visat sig existera. Neutriner produceras inuti neutronstjärnor när neutroner stöter på varandra; axioner skulle kunna produceras på samma sätt anses det.

 

Med tanke på deras låga massa och svaga interaktioner med annat kan axions lätt undkomma kärnorna av neutronstjärnor och flyga ut i rymden. Extremt starka magnetfält omger neutronstjärnor. I närvaron av dessa fält, skulle axions konvertera till fotoner eller ljuspartiklar. Detta skulle vara våglängder kortare än synligt ljus och registreras som högenergiröntgenstrålar av astronomiska instrument. Men om det är axions som ligger bakom fenomenet eller om detta ens existerar är bara på teoristadiet.

Det finns många slag av elementarpartiklar (min anm.) kanske det finns fler än vi anar. Kanske även dessa är uppbyggda av än mindre slag? Nja för min del tror jag det minsta som finns är strängar och därmed slår jag ett slag åter för strängteorin. Ovan diskussion glömmer en sak. Kan inte fenomenet bero på ett visst tillstånd av neutriner. Behövs verkligen förklaringen gå omvägen till en ny partikel? 

Bild pixabay.com.

300 miljoner år gamla glaciärer på Mars med gammalt nedfall på.

 

Planetgeolog Joe Levy, biträdande professor i geologi vid Colgate University i New York har gjort en  analys av glaciärer på Mars. Historiskt vet vi att på jorden täckte glaciärer stora delar av planeten under den senaste istiden. En istid som nådde sin topp för ungefär 20000 år sedan innan isen drog sig tillbaka till polarområdenas klippor och skrevor i ex Sveriges fjällvärld mm.

På Mars lämnade dock glaciärerna aldrig sin plats )ingen så kallad kalvning här) utan isen och vattnet som isen frös från innehåller än i dag stenar och grus från frystillfället en  frystid  upptill 300 miljoner år tillbaks.

”Alla stenar och all sand som bars av isen har legat kvar på ytan, säger Levy. "Det är som att lägga isen i en kylare under alla de där sedimenten." Geologer har dock inte kunnat avgöra om alla dessa glaciärer bildats under en massiv istid eller i flera separata händelser under miljontals år. Eftersom istiden är resultatet av en förskjutning av lutningen av en planets axel såg forskarna på hur Mars omloppsbana och klimat har förändrats över tid, Vid uträkningen av detta är det sedan intressant att se på vilken typ av stenar, gaser, eller eventuella mikrober som kan vara instängd i isen. Levy utarbetade en plan för att undersöka stenbumlingarna på ytan av glaciärerna.

Då dessa antogs urholkas med tiden under en stadig påverkan av vind och sand till mindre stenar pekar detta på en enda lång istidshändelse.

Levy valde ut 45 glaciärer att undersöka och fick högupplösta bilder som samlades in av Mars Reconnaissance Orbiter-satelliten och räknade stenar på dem och katalogiserade dem storleksmässigt. Stenar från en kilometers höjd kunde ses.

Levy tog hjälp av 10 Colgate studenter under två somrar för att räkna och mäta cirka 60000 stora stenar. "Vi gjorde ett slags virtuellt fältarbete, gick upp och ner för dessa glaciärer för kartläggning av stenblock”, säger Levy. Stenarna var  fördelade i tydliga band som liknande skräp över glaciärernas ytor vilket markerar gränsen för separata och distinkta flöden av is som bildats under perioder då Mars lutade annorlunda på sin axel än i dag.

 

Baserat på dessa uppgifter har Levy kommit fram till att Mars har genomgått någonstans mellan sex och 20 separata istider under de senaste 300-800 miljoner åren. Om det finns några biomarkörer som blåste runt då kommer de att vara fångade i isen." säger han.

Framtida upptäcktsresande till Mars som kan vara beroende av att utvinna färskvatten från glaciärer för att överleva kommer att behöva veta om det kan finnas främmande liv fryst i detta vatten och även var banden av stenar finns för att inte fördärva utrustning i onödan. I isen kan svaret finnas om liv funnits på Mars.

En spännande (min anm.) forskning som bör ge svaret på om liv funnits en gång och kanske finns i någon form ännu på eller under ytan. Resultatet att Mars haft fler istider överraskar inte varför skulle Mars regelbundna eller oregelbundna axellutning inte ha skett likaväl som Jordens? Jorden har haft flera kända istider.  Troligen förändras alla planeters axellutning ibland inga planeter är som maskiner med en ej påverkbar lutning anser jag. Allt vinglar ibland.

Bild från vikimedia på Mars med sin isiga sydpol.