Att sälja passar inte alla, en del passar bäst till att köpa.

Vi är alla olika och vill man kan man dela in mänskligheten i motsatta grupper av vilka slag man önskar.

Män-kvinnor, arbetare-anställda, rika-fattiga, empatiska- egoistiska m.m.

En del är duktiga på att sälja andra klarar inte av att sälja sig själv ens på arbetsmarknaden utan förblir arbetslös hur många jobb den än söker i en högkonjunktur.

Försäljare som tjänar mycket pengar finns, fast de som inte kan sälja knappast tror på detta.

De som inte kan sälja är däremot köpare. Visst, den som kan sälja köper också. Men den som kan köpa innefattar även de som inte kan sälja.

Kunden behövs lika väl som säljaren. Ser vi till den som inte ens kan sälja sin egen arbetskraft är denne likväl lika bra kanske bättre köpare än många andra. Därför bör inte ersättningar vid arbetslöshet få existera av det slag Alliansen gjort. Då vi behöver köpkraften för att hålla uppe produktion och försäljning.

Ju fler arbetslösa och sjuka som får mindre ersättningar desto färre kan handla. Ja, jag vet att i dag har skatten sänkts för de med jobb för att hålla uppe köpkraften.

Att sänka skatten för de som har ett arbete resulterar självfallet i att dessa kan konsumera mera. Men varför ska vissa få än större möjlighet att konsumera på bekostnad av de som ingen anställer eller som är sjuk? En mycket berättigad fråga som ingen önskar besvara oberoende av politisk färg i vårt samhälle av i dag.

Varför? Jo därför att svaret skulle bli av ett slag som skulle beskrivas som omänskligt om det besvarades ärligt. Och ingen regering önskar framstå som den som inte ser människors lika värde. Därför gömmer man sig bakom mantrat Jobblinjen och kan inte förklara berättigandet av vad detta innebär för de som redan hade det dåligt och var utanför.

Teckna var nöjet förr för vissa barn.

Ja innan teve fanns och efter det att barn fick vara barn och inte en arbetskraft för föräldrajordbruket så var bland annat ritande eller som det heter tecknande en sysselsättning.

Jag själv var med under 50-talet i en så kallad ritklubb där vi, några grannbarn, både pojkar och flickor träffades en gång i veckan för att teckna av färdiga bilder.

Jag var inte så gammal då så jag har mest minne av att jag gjorde mig lustig och lekte clown för de andra lite äldre barnen som snart tröttnade på mig.

Men nog var livet mer ett äventyr innan teve kom och bilen blev allmän egendom. Man levde på sin egen lilla plats i tillvaron och allt utanför uppväxtgården var ett äventyr och då fanns det även mycket fler människor som bodde och verkade på landet.

Även djur var det mer av, både vilda och husdjur, som kor m.fl. I dag är det få som har kor på landsbygden. De som har driver stordrift, förr hade varje liten gård några kor så skillnaden är stor mot då. Lite idylliskt var det förr enligt mina minnen. I dag är det stordrift och fabriksmässiga metoder som gäller.

USA ett föredöme i egoism och omänsklighet.

USA är det ett föredöme, där pengar styr vilken vård man får vid sjukdom. Den som inte har råd kan uteslutas från vård. Såg ett diskussionsprogram där man diskuterade vård efter ekonomi.

En kvinna bad om ett nytt system likt det i Sverige där alla kan få vård obegränsat av ekonomi. Hon sa att hennes dotter behövde vård då hon var njursjuk och diabetiker. En man reste sig och fick publiken med sig då han högt och ljudligt undrade varför kvinnan tyckte att han skulle betala för hennes dotters vård genom att betala mer i skatt.

Otrolig egosim råder i USA.

Men vi är på väg mot samma system här i Sverige. Alliansen vill låta människor betala mer ur egen ficka för privata lösningar inom många områden. De arbetslösa och sjuka ska slängas in i socialbidrag för att riktigt förödmjukas om de inte kan eller får ett arbete.

Steget med sänkta ersättningar högt skattetryck i förhållande till de som arbetar och tidsgräns för hur länge en människa accepteras att vara sjuk skapar i dag början till en högerregering där man sorterar människor i dugliga och ickedugliga.

Detta har hänt många gånger i olika tider och kulturer, resultaten har till slut blivit oerhört omänskliga och då först har människor i gemen reagerat och kastat ut politiker av den kalibern. Regeringar av detta slag vilket vi har i dag i Sverige är intressanta för många men ser man framåt är de livsfarliga för medmänsklighet och empati och grogrund för omänsklighet och iskall människosyn.

Förskolan fanns inte, så skönt man hade det.

PÅ 50-talet fanns ej förskolor eller lekskolor. Inte där jag växte upp i alla fall. Man var fri som barn, inga krav på att deltaga i barngrupper eller passa tider till någon sysselsättning.

Man var hemma, någon gång lekte man med någon grannpojke annars var man hemma, i mitt fall var min mor hemmafru o far lantbrukare så det var hemma för hela familjen det.

Det var självklart på den tiden på landsbygden. Det var en trygg uppväxt och man lärde visserligen inget om världen utanför men tryggheten var stor. Det var först när teven kom i slutet av 50-talet som man upptäckte att det fanns en värld utanför hemmet.

Genom den upplevelsen blev jag först en trogen serietidningsläsare, sedan bokslukare. Det var början på ett liv som var fjärran från dagens liv och som många i dag längtar tillbaks till. Det trygga 50- och 60 talet.

Att hålla en föreläsning är antingen kul, eller en fasa.

Ju mer man gör något ju lättare blir det till en rutin. Rutiner är aldrig fasansfulla men heller inte roliga.

Att föreläsa om ett speciellt ämne blir rutin om man är specialist och ska berätta om vad man gör om och om igen för skilda grupper.

Men en ny föreläsare som för första gången står på golvet och ska berätta kan tycka att allt är en fasa. Andra tycker om att visa upp sig och njuter av att vara i blickfånget. Så kallade linslusar som i många fall skådespelare är. De trivs framför kameran eller på scenen.

Hur ser man skillnaden på en van och självsäker rutinföreläsare och en icke van och orolig? Kroppsspråket? Kanske men inte säkert, många kan dölja detta.

Nej enklare än så. En van föreläsare kan sitt ämne och vet vad som ska tas upp. Denne har inga dokument att titta i som minneskarta. Annorlunda är det med den ovane eller osäkre, denne kommer med papper, ibland i så stora mängder att han får leta efter vad han just nu fick en fråga om eller tänkte sig berätta.

Pappersark är skillnaden eller dokument på en dator.

Har färgblindhet betydelse?

Vissa arbeten som ex pilot kan inte en färgblind få.

Även i andra yrken har färgblindhet betydelse. Jag är inte färgblind men kan förstå att det i tester som ex görs i skolor kan vara svårt att se figurer eller siffror i de mönster som ingår i test för färgblindhet.

Men varför det skulle ha betydelse för ex pilotutbildning mm förstår jag inte. I cockpit är det väl färgerna rött, grönt och gult som visas om jag som lekman förstått rätt.

Vad har det för betydelse om en person inte ser någon av dessa färger som ickefärgblinda ser dem?

Om man bara lär sig att en viss färg har en viss betydelse då bör det ju inte ha någon betydelse om den ses annorlunda än vad kamrater ser den.

Jag tror knappast att olika färger ses på samma bild samtidigt i lager ovanför eller i direkt anslutning till varandra och därmed gör den färgblinde som farlig i vissa kontrolldisplayers arbetsfält.

Nog visas en färg i taget i kanske skiftande styrka. Men har den färgblinde lärt sig att förstå skiftningarna eller leva med det färgspektrum denne ser bör färgblindhet vara betydelselöst i så gott som alla sammanhang. Säkert kan displayer även byggas upp så att mönster och skiftningar kan ses av alla.

Färgblindhetstester bör ses som enbart tidsfördriv utan betydelse i det riktiga livet och dess arbeten. Så anser jag.

Är fysisk fostran bra eller inte?

För många kan det vara det men knappast för alla. Många upplever det som tvång att ex behöva medverka i ämnet idrott i skolan. På min tid hette det gymnastik och jag avskydde det. De teoretiska ämnena i skolan och vanlig enkel katederundersvisning trivdes jag med. Men praktiska ämnen, nej. Och gymnastik, usch.

Vi stod på rad och gjorde gymnastiska övningar och det gick någorlunda. Men inte var det till musik på den tiden, fast det var inte problemet, musik klarar jag mig utan. Tiden var 60-tal.

Sedan var det alla lagsporter, inte ofta men ibland. Där fick man stå och känna sig dum för att man hörde till de sista att bli vald och ibland fick läraren, för inte fanns det idrottslärare där jag gick, säga ifrån vilket lag man skulle ingå i. Inte var jag på något sätt annorlunda fysiskt än andra bara ointresserad och rädd för att skada mig vid fall eller liknande.

Nej jag var teoretiskt intresserad då som nu. Men 60-talets barn var oftast livliga barn så det var inte rätt tid att inte vara idrottsintresserad i. Visst de kompisar jag hade var det inte heller men vi sågs som mer eller mindre kufiska.

Därför påstår jag att fysisk fostran inte passar alla om den ska innehålla lagsport mm. Ut och gå kan kanske passa men utan krav på prestation. Att röra sig är bra men inte med kravet att tävla.