Asteroiden Pallas har en våldsam historisk bakgrund.

Man anser att denna asteroid, Pallas, innehåller 7 % av all massa i asteroidbältet som finns mellan Mars och Jupiter. Med en diameter på cirka 530–565 km, ungefär samma eller något större än Vesta men är 20 % mindre massiv hamnar den på tredje plats bland asteroiderna därute.


Pallas anses ha haft en våldsam bakgrund vilket resulterat i dess ovanliga omloppsbana enligt slutsatserna i en ny studie. Mycket förblir okänt om denna aldrig besökta asteroid. För att försöka bättre förstå hur Pallas yta ser ut använde forskare sig av Spectro-Polarimetric High-jämförelse Exoplanet Research (SPHERE) på Very Large Telescope i Atacama Öknen i norra Chile för att försöka undersöka asteroidens form och yta. 


Baserat på 11 bilder av Pallas yta fann forskarna att asteroiden har många kratrar som varierar i storlek från 30 till 120 kilometer i diameter. Genom datorsimuleringar blev resultatet vid jämförelser med den största asteroiden Ceres och den andra i storlek i asteroidbältet Vesta att Pallas har tre gånger fler kratrar än Vesta och två gånger fler än Ceres.


Det finns två stora kratrar på Pallas en som är 60 km i diameter på södra halvan. En på 90 km i diameter nära Pallas ekvator. Pallas (min anm.) kan därmed anses ha haft en våldsam historia med mycket krockar med andra stenbumlingar.


Asteroidbältet har inte brist på stenbumlingar av skilda storlekar. Här finns minst 60000 asteroider att krascha med för den som har otur att vara i vägen för någon av dessa.


Bild från vikipedia på Pallas. Skarpa bilder finns inte på denna asteroid vilken aldrig haft något besök. Bilden tagen med Hubbletelekopet 2007.

Betelgeuse är en 1000 gånger större sol än vår sol och den beter sig besynnerligt.

Betelgeuse är en stjärna (sol) ungefär 1000 gånger större än solen i vårt solsystem enligt NASA;s beräkningar  och den kan ses på axeln av stjärnbilden Orion. Stjärnan vars avstånd från oss är 642,5 ljusår. Betelgeuse är en variabel. 


Variabel innebär att dess sken lyser upp och dämpas regelbundet. På senare tid har det varit ett dämpat sken. Något som leder forskare att spekulera om att Betelgeuse kan vara på väg att explodera i ensupernovaexplosion.


Betelgeuse är så spännande att iaktta att rymdteleskopet Hubble regelbundet vänder sitt kraftfulla teleskop mot Betelgeuse för att hålla koll på stjärnans beteende.

 För att spåra denna stjärna och se den med blotta ögat eller en vanlig kikare följ denna länk med instruktion på hur du går till väga.


Bild ovan från vikimedia  där en illustratör förställer sig hur närområdet vid stjärnan kan se ut.

Uranus och Neptunus är inte så lika som man kan tro.

Uranus

är den sjunde planeten räknat från solen. 

Neptunus

den åttonde.

De är av nästan samma storlek. Större än jorden men mindre än Jupiter och Saturnus och båda har samma blåaktiga eller blågröna färg. De har djupa atmosfärer och isig miljö. Men utöver det skiljer sig Uranus och Neptunus åt radikalt genom olikheter som kan komma utifrån kollisioner med andra himlakroppar i solsystemets begynnelse.



Forskare vid National Centre of Competence in Research PlanetS (PlanetS) vid universitetet i Zürich i Schweiz körde datorsimuleringar för att undersöka eventuella kollisioners roll när det gäller skillnaderna mellan Uranus och Neptunus. Resultaten tillkännagavs av PlanetS den 4 februari 2020 i form av en forskningsrapport.


Uranus och Neptunus är de två mest avlägsna kända stora planeterna i vårt solsystem. Båda anses numera vara isjättar (tidigare antogs de likt Jupiter och Saturnus vara gasjättar). Båda skiljer sig därmed fundamentalt från de större gasjättarna Jupiter och Saturnus, och från de mindre stenplaneterna som ex. Jorden.

Uranus och Neptunus har liknande massor och inre kompositioner. Deras atmosfär består av väte, helium och metan, medan deras mantel (troligen äv yta min anm.) är en kombination av vatten, ammoniak och metanis och deras kärnor är en blandning av sten och is (likt kometers min anm.)


 Uranus är till skillnad mot Neptunus mestadels molnfri. I Neptunus atmosfär ses mörkare band i form av ränder och stråk av vita moln, samt en stor "mörk fläck (likt Jupiters eviga storm men om detta tyder på en storm även här är osäkert men troligt min anm.).


Likt Neptunus och Jorden och de flesta andra stora planeter i vårt solsystem roterar Uranus inte runt en axel som ligger nästan vinkelrätt mot solen. Istället roterar denna likt de  större månarna runt Uranus i stabila banor som är i linje med lutningen på planeten.


Neptunus största måne, Triton cirklar runt planeten i en mycket lutande bana. Neptunus månar är oregelbundna. Dessutom verkar Neptunus ha en inre värmekälla medan Uranus är i jämvikt temperaturmässigt med vad man kan vänta sig i förhållande till avståndet till solen.


Strukturmodeller baserade på gravitationsdata tyder på att Uranus är mer kondenserad i centrum än Neptunus. Resultaten av denna studie kan därmed tolkas som hur slumpmässiga händelser som planetariska kollisioner med andra stora kroppar i det tidiga solsystemet kan påverka den framtida utvecklingen av en planet. Uranus och Neptunus sker sken av sådana händelser, säger studien. Tänk om ingen av dessa hade drabbats av kollisioner? Hur skulle dessa isjättar sett ut i dag då? Det vet vi inte. Men ju mer vi kan förstå desto bättre kan vi förstå hur å bildandet av dessa typer av planeter, liksom gasjättar som Jupiter och Saturnus, och steniga världar som jorden, Mars, Venus och Merkurius ka ha skett.


Med en bättre förståelse för hur planeterna i vårt eget solsystem bildades och utvecklats kan vi sedan också tillämpa denna kunskap på studier av världar i avlägsna solsystem.


Bild 1 från ovan Uranus tagen av Voyager 2. Bild 2 Neptunus även den tagen av Voyager 2.

Brandfarlig is innehåller liv

Genom att studera vad som kallas "brandfarlig is" har forskare upptäckt att mikroskopiska bubblor inom denna innehåller liv. Dessa resultat kan ge uppslag om var man kan söka och identifiera utomjordiskt liv på ex Pluto eller dess måne Charon där is av metan finns. Det är detta slag av is som är brandfarlig.


Brandfarlig is, även känd som metanhydrat skapas när metangas är instängd i ismolekylära strukturer. Bitar av denna frusna gas och is innehåller mikroskopiska bubblor av olja och vatten. I en ny studie fann forskare som studerar "brandfarlig is" i Japanska havet mikroskopiskt små levande varelser i dessa bubblor.  

Forskarna kom genom denna upptäckt på ett nytt sätt att söka efter liv i rymden. Glen T. Snyder, en forskare vid Meiji University och huvudförfattare till den nya studien var en av upptäckarna. I kombination med andra bevis av samma slag som samlats in av kollegorna till Snyder visades att även under nära fryspunkten av etan och extremt högt tryck bestående av endast tung olja och saltvatten fanns det liv i denna is.
  

Stephen Bowden vid University of Aberdeen's School of Geosciences i Skottland, en av medförfattarna till studien sade i ett uttalande. ”Så vad ger detta oss i sökandet efter utomjordiskt liv? "Metan i "metan hydrat" är känd för att försämra organiskt material på havsbotten. Men vad vi aldrig förväntade oss att hitta var att mikrober fortsätter att växa och producera dessa sfäroider, hela tiden i isolerade i små kalla mörka fickor av saltvatten och olja i denna metan," "Det ger verkligen idé till att söka liv på  kalla mörka platser och öppnar upp en teori om förekomsten av liv på andra planeter."


Liv (min anm) är verkligen något som finns överallt på Jorden. Men finns det någon annanstans? Jag tvekar.



Bild från  på islandskap men det är inte denna form av is på Jorden som det handlar om. Det är bara en illustration på islandskap. Länken ovan i inlägget visar denna.

Galax XMM-2599 och dess kända historia

Astronomer upptäckte en sällsynt stor galax som snabbt kom till i universums barndom. 


Galaxen är känd som XMM-2599 och finns cirka 12 miljarder ljusår från jorden vilket innebär att forskarna ser galaxen som den fanns när universum var ungt. (The Big Bang som skapade universum inträffade för 13,82 miljarder år sedan.)


 Redan innan universum var 2 miljarder år gammalt hade  XMM-2599 uppstått med massa av mer än 300 miljarder solar. " Benjamin Forrest,  postdoktor forskare vid Institutionen för fysik och astronomi vid University of California Riverside (UCR) säger i en ny rapport att än mer anmärkningsvärt är att  XMM-2599 bildade de flesta av sina stjärnor i en enorm hastighet när universum var mindre än 1,8 miljard år gammalt och sedan blev inaktivt när universum var bara 1,8 miljarder år gammalt (stjärnbildningen avslutades).


Vi vet inte vad galaxen är i dag," säger Wilson en annan forskare . " Vi vet att den inte kan förlora massa. En intressant fråga är vad som händer runt omkring. Med tiden kan gravitationskraften  ha dragit till sig närliggande stjärnbildande galaxer och dessa då bildat en ny stjärnbildning omkring galaxen (vi vet inte vi ser galaxen som den såg ut för 12 miljarder år sedan).


Men ingen kan förutsäga vad som sker över tid (min anm.) Kanske galaxens stjärnor som är väldigt lika i ålder en gång dör ut tillsammans under en för universum kort tid. Vi får en galax av avdöda stjärnor i formor av supernovor och novor.


Bild ovan från https://www.flickr.com/photos/flights_of_fancy/11731678775 på  tanken om ett parallet universum som existerar samtidigt som vårt skilt åt i rummet och tiden. Tankar av detta slag finns och jag ser dem inte som omöjliga.

Gåtan om de mystiska isringarna i Sibiriens istäcke kan vara löst.

Bajkalsjön är världens största och djupaste sötvattensjö, enligt Gizmodo. Det är hem för många sorter av fisk som inte finns någon annanstans i världen, och även en population av sötvattensälar finns här.

Isringarna i Bajkalsjön  i Sibirien har förbryllat forskare i årtionden.
Nu har forskare kommit till resultatet att de orsakas av varma, cirkulära virvelströmmar av vatten under isen. Forskare  anser att detta sker på grund av vindmönster, floder som rinner ut i sjön och formen på sjöns kust och botten.


Virvlarnas starka strömmar smälter isen vid kanten men är inte tillräckligt starka för att för att ge effekt av snösmältning i centrum av de bildade hålformationerna.

"Resultaten av våra fältundersökningar visar att det finns varma virvlar som cirkulerar i medurs riktning under istäcket", säger Alexei Kouraev, hydrolog vid universitetet i Toulouse, i ett uttalande från  NASA. I virvelns mitt smälter isen inte – även om vattnet är varmt – eftersom strömmarna är svaga", säger han. "Men på virvelgränsen är strömmarna starkare och varmare och vattnet leder då till snabb avsmältning."De flesta  ringarna uppstår i mars och april och har diametrar på ca 4-6 km. De ses inte från marken utan kan bara ses från satelliter. Dess varaktighet är i en del fall endast några dagar andra någon månad. 


Forskning av detta slag av geologiska fenomen likväl som väderfenomen mm är viktigt att göra på jorden där detta inte fullt ut förstås. Resultaten ger även kunskap om hur vi då ska tolka resultat vi ser eller mysterier vi upplever i formationer eller mönster på främmande planeter eller månar däruppe.


Bild ovan från vikipedia på is i sjön.

Brittiska UFO-filer släppta till allmänheten

Ufo-rapporter från 1950-2009 offentliggörs nu av försvarsministeriet i Storbritannien. Troligen då det anses att eventuella rapporter som kan varit på hemliga projekt inom försvaret nu är förlegade. 


Nyare rapporter efter 2009 släpps inte. Säkerligen för att de kan innehålla bilder på försvarshemliga objekt av flygkaraktär. Drönare av militärs slag exempelvis.

Säkert finns i de släppta rapporterna inget av topphemligt försvarsmaterial. Men säkert finns i rapporterna även det som inte kunnat förklaras fullt ut. 


Himlafenomen av slaget klotblixtar, reflexer från kameralinser och väderfenomen.

För min del anser jag att det inte finns något som bevisar det omöjliga (enligt mig) besök från främmande utomjordiska varelser.



Bild från  som visar en fantasivy av Ufo möte. En vacker bild anser jag.